Författarnamn: Karin Björkegren Jones

I veckan har jag sett flera filmer på facebook, där två pojkar blir misshandlade av väktare i Kista gallerian. Det är fruktansvärt att se de här filmerna och också höra hur barnen själva försöker säga ifrån till väktarna med orden: Han är ju ett barn.

De här fyra killarna misshandlades av fem vuxna ordningsvakter

Jag har de här filmerna i minnet när jag ser senaste avsnittet med Alexander Karim av Stjärnorna på slottet. Jag gillar den här säsongen för det känns på riktigt som den här gruppen stjärnor gillar varandra. Jag tycker det var ett superbra och intressant och viktigt avsnitt om att växa upp som svart i Sverige. Och särskilt om att vara svart skådespelare/skådespelerska i det här landet, som ju är Alexanders profession och själva syftet med att man är stjärna och med i Stjärnorna på slottet. Om hur omodern film- & teatervärlden är i Sverige vad gäller mångfald. Och så tänker jag på hur mycket jag gillar Storbritanniens filmpolitik vad gäller just det. Hur man medvetet gått in för att producera tv-serier och filmer där  et finns skådespelare med olika etniciteter i huvudroller, stora roller och inte bara som skurkar av olika slag. På 90talet gick jag på en föreläsning där ett par företrädare från BBC berättade om det stora projektet som just gick ut på att medvetet se till att det skulle bli så. Att bryta stereotypa mönster. Och det är förhoppningsvis det vi ser nu i alla fantastiska engelska tv-serier och filmer. Mångfalden.

Men Sverige halkar efter. Jag vet flera svenska skådisar men med brun hud som slutat och lagt skådespelaryrket på hyllan för att de inte får några roller. DET är helt galet, helt galet. Och det handlar inte om att de inte är begåvade utan för att vi behöver fler färgblinda producenter, regissörer, rollbesättare osv i det här landet. Och därför välkomnade jag avsnittet med Alexander Karim och jag tycker det är fantastiskt att han tar den kampen på sitt sätt. Så Läser jag det här: Det är fel att Karim är med i stjärnorna på slottet och allt jag kan tänka är gubben har inte fattat någonting, att han inte ser allvaret och istället skriver ”det blir lite tunt” i det Alexander berättar och raljerar lite över hur han snorar när han berättar saker som är tunga, allvarliga och som visar på vår tid.

när livet kändes tungt under cancerbehandlingarna dansade jag. Jag satte på musiken högt och så dansade jag bort alla oroskänslor. Jag dansade mig glad igen. Jag kallade det cancerdanser och det var min gladmedicin. Min serotoninskjuts som jag behövde. Dans är medicin. Rörelse är medicin. Att röra sin kropp till musiken gör nåt med oss och nu, ja, vad ska man säga är det vi redan vet vetenskapligt bevisat. För det är ju så många människor behöver forskning på att saker hjälper, känns bra och nu finns den Dans kan hjälpa oss att hitta tillbaka till kroppen Jag dansar ofta när livet är tufft. PÅ samma sätt som jag försöker mig på att le så ofta jag kan. För även där händer det nåt. När jag ler så fylls jag till slut av intre glädje. Finns det någon forskning på det?Så sätt på musiken därhemma och skaka rumpa. Jag lovar att du kommer bli glad.

ändå lite märkligt LÄS eller vad säger ni? Redigering av en film är ändå en stor uppgift. Många säger att det är i redigeringen som filmen räddas, förändras, förbättras osv och om man nu regisserat filmen Wife om en fru som ”hjälper” sin man med att skriva böcker… Och man som regissör är gift med sin filmklippare. Jag vet man kan tappa sig. Att de som står närmast glöms bort. Men ändå. Ja, vad säger man bakom varje framgångsrik man står en kvinna.