Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Igår blev jag intervjuad av TV4Nyheter, det kommer inte sändas förrän i sommar någon gång. Förra veckan pratade jag om kroppen efter cancern, om att operera bort ett bröst i radioprogrammet Stil. Du hittar intervjun med mig 43 minuter in i programmet.
Igår pratade jag också om cancer, vi får se vad de väljer för delar. Men jag slås av att jag bryter igenom. Jag kan prata om min cancer. Förut kände jag att jag typ inte orkade gå på middagar eller fest för att det var jobbigt, att jag liksom inte orkade vara en som blir ledsen varje gång någon frågar mig hur jag mår. Som om jag pustar ut efter ett långt maratonlopp. En massa ogråten gråt över vad jag och min kropp varit igenom. Men när någon frågar på riktigt, gör det där lilla extra, eller kanske frågar en fråga som är känslig. Svårt att hålla tårarna tillbaka. Inte så att jag hulkar, men det kommer tårar. Det händer också ofta om jag träffar en kär vän, som jag inte träffat sedan jag blev sjuk. Jag vet inte men då blir återseendet speciellt. För just då och där blir man så varse att livet är förgängligt och det gör en lite sorgsen. Inte för att jag inte visste det innan. Men det är som att man återupptäcker, ser att man faktiskt har en massa människor i sin närhet som man tycker om. Men livet, jobbet, familjen, cancerbehandlingarna allt man är med om tar mycket av ens tid, gör att vänskap kan rinna ut i sanden försvinna bort. För att dagarna går, blir till månader, blir till år. En sjukdom kan få vänskap att bleknas bort. Så träffar man en person man inte träffat på flera år så kommer man på hur väldigt mycket man tycker om den här personen. Att man kanske har en historia ihop.

Tintin längst till vänster, Eddie i mitten och jag till höger. I år fyller vi alla 50 år. Vi är drakar. Här uppträder vi med Cabaret på teaterbåten Arena. Vi kanske är 13-14 år. Time flies.

Igår kom Tintin på middag. Vi hade inte setts på ett par månader, men pratat i telefon. Vi har känt varandra sedan jag var tolv år och började i hennes klass i Eiraskolan. Känns så märkligt ibland. Tänk att vi är femtio, eller ska fylla femtio år i år. Känns inte som är det så länge sedan jag kom in det där klassrummet och jag Tintin drogs till varandra. Och allt skoj vi varit med om. Jag var till och med med när hennes yngste dotter föddes. Nu är vi femtio, halva livet som gått. Tack Tintin för att du gjorde att jag stod ut med att vara tonåring och för alla skratt och fnisskvällar jag haft med dig.
Jag fick den här gröna växten av Tintin. Det är en rosengeranium. Den luktar supergott. Men det braiga med den är att det tydligen är en hälsoväxt. Den rensar luften. Jag har ställt den i mitt hälsohörn enligt feng shuin. Och tänk i natt sov jag så gott.

Marilyn, Marilyn. När jag googlar på henne hittar jag så roliga, härliga, fantastiska bilder. Så cool, så skör, så mycket på en och samma gång. Absolut inte intetsägande. Bara otroligt närvarande. Det här inlägget ska inte handla om henne, egentligen. Men så hittade jag den här bilden när hon lyfter tyngder. Jag svingar numera, sedan jag fick hjärtsvikt, mina kettlebells helst varje dag. Det är så bra. Får igång pumpen. Det går fort, man blir stark. Vi vill ha ett hemmagym på landet. Tycker det är så härligt. Vi har kettlebells i olika tyngdklasser, pilatesboll, ja olika grejer. Drömmer om en sån här bänk och en riktig skivstång. Det är den ultimata träningen sägs det. Kanske ska jag överraska min man med ett sånt set. Någon som vet var man köper ett sånt för ett bra pris?

Sommartipset
Tänkte tipsa er om ett bra erbjudande. På söndag 15/6 får alla läsare av den här bloggen 10 procent på Moonsuns alla fina hudvårdsprodukter. Ni måste komma ihåg att skriva in YOGAVITA i kampanjrutan för att få rabatten. Viktigt att ni skriver med stora bokstäver. Sommartid älskar jag serumet, som jag blandar i olja och lite facecream och det blir som en liten boostingmask. Den får sitta på huden tills det är dags att gå och lägga sig. Ofta har den sjunkit in nästan helt. Känns alltid som att huden längtar efter fukt och åter fukt, som om den aldrig kan få för mycket.

Men glöm aldrig. Skönheten kommer inifrån. Vad och hur du tänker om dig själv speglar sig i ditt ansikte. Du kan också hjälpa kroppen genom att äta bra mat. Vad är bra mat? Ja, alla har olika råd och tankar om vad som är bra. Men en sak som förenar de flesta världarna är väl att man helst ska äta ekologiskt odlad mat och inte halv eller helfabrikat. När du lagar din mat från grunden så har du större kontroll på vad du får i dig. Mitt bästa tips är att juica grönt. Att fylla på kroppen med klorofyll. Grönt är vackert. Grönt gör dig vacker.

Och du vet väl att du får en massa härliga tips om hur du kan ta hand om din hud i min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg och nu kan också mina finska vänner läsa boken. För den kommer att översättas och ges ut i Finland. Finnar har så fin hud. Alldeles säkert är det allt ert bastubadande. Nästa gång jag åker till Finland, vilket jag hoppas på, då vill jag bada bastu. Bastubaden är så hälsosamt. Vi behöver nämligen svettas mycket och då är bastun ett bra sätt att göra det. Dessutom är det kul att boken fortsätter att ligga på topp tre på trendlistan. 

Jag älskar bilder. Gick estetisk linje och trodde nog nånstans att jag skulle hålla på med bilder och konst. Sedan gick jag kulturvetarlinjen (hoppade av sista terminen, då jag fick jobb på Bullen på SVT). Där läste jag filmvetenskap och gick på filmskola. Tog också en kurs på JMK om bildens betydelse i reportage. En bild säger mer än tusen ord finns det ju ett uttryck som heter.
Folk har tröttnat på selfies säger de. Ja, nog kan man tröttna på samma min, samma sätt att ta sina selfies. Några gör parodi på selfiesarna. Men egentligen är kanske instagram och nätet ett väldigt rättvist sätt att få uppmärksamhet, söka likar, få ut sitt budskap om det är vad man vill. Man behöver liksom bara hashtagga #Fredpåjorden, #allaolikaallalika #gröntärskönt #hejanaturskyddsföreningen #fuckcancer
Ja, ni fattar. Men genom att hashtagga kan en likasinnad i Japan plötsligt börja följa en, och jag hittar en skojig, spännande, inspirerande tjej/kille i ett annat land som lägger ut härliga rawfoodrecept, matselfies. Jag älskar det, när det är som bäst. Får så mycket inspiration.
Och fattar man inte språket, ja, då kan man använda google translate. Och då blir det plötsligt ännu roligare. Har ni testat nångång?
Jag har ju lagt ut en lista tidigare på bra gröna bloggar. Nu tänkte jag be om er hjälp. Kan ni inte mejla mig lite bra bloggar, såna ni följer varje dag eller så ofta ni kan. Berätta gärna varför.
Det finns flera framgångssagor på nätet och instagram, som svenska Yogagirl som har jag vet inte hur många följare på instagram. Nu fyler hon yogastudios och konferensrum runt om i världen. Eller Luise och David från Greenkitchenstories. Vid det här laget vet ni att de slagit stort runt om i världen. Deras blogg, som de skrev på engelska blev så populär så de fick ge ut böcker i både Usa och England och nu i våras också här i Sverige. För man kan inte så noga veta vem som kommer att slå, vem som blir framgångsrik. Men nu finns möjligheten. Jag tycker det är kul.
Spännande för det gör också att gamla mediarävar som jag själv, måste liksom tänka till lite. Men det viktigaste för mig är ändå alltid att allt måste utgå från hjärtat. Man måste tro på det man vill förmedla, så tänker jag.
Själv följer jag den här tjejen; Kino på instagram. Går också ofta in och kollar hennes filmer på youtube. En dag ska jag träna för henne. Har träffat henne en gång på Purpley valley i Goa, när vi båda yogade för Sharath. Kino har en helt fantastisk yogapractice och det bästa är att hon så generöst delar med sig av sin kunskap på nätet.

Här kommer lite yogabilder som jag hittade i morse. Finns så många fler. Men jag letade framförallt efter höga klackar och vanliga kläder, eller ovanliga. Kolla Marilyn i sina guldskor.

Jag missade världsmiljödagen.
Men man kan alltid göra om och göra rätt. Eller hur, för hur bra är inte det? Det gäller ju egentligen i allt. Gör om, gör rätt. Vad kan väl vara bättre än att tipsa om bra mat, äta bra och ekologiska grönsaker och frukt alla dagar?
Jag köper numera frukt och grönt från årstiderna. Det är helt underbart att få det levererat hem till dörren. Så bra kvalitet. Jag har nu testat i några veckor och är mycket nöjd. Fattar inte hur jag ska klara mig när vi flyttar ut på landet, vet inte om de levererar ut till Väddö. Men tänk om det är någon annan därute i cyberrymden som vill hänga på mig och köpa deras lådor. För om vi är flera som slår ihop oss kan de leverera direkt till dörren, också på landet. Kanske kan vi få dem att köra på Väddö? Hör av dig i så fall, så gör vi någon form av samkörning. Det är nämligen så vi måste tänka för miljön… Här har jag precis fått en juicelåda levererad till min dörr, med lite extra frukt.

Ibland vill man göra goda sallader, då är den här grönsakssvarven från hälsokosten gryningen toppen. Du kan göra ”spagetti” av zucchini och gurka. Salladen blir finare och du vet väl att ögat också äter?

Om du vill att avocadon ska mogna fortare, låt den ligga lite med några äpplen. Fruktsnusk.

Beslut man tar.  Det är inte alltid lätt. Men den där skavande känslan man går omkring och har. Jag har lovat mig själv att lyssna på den. Jag har lovat mig själv att inte jobba med gnäll på något sätt. Lovat mig själv att välja bort sånt som är jobbigt, känns jobbigt. Känns för motigt. Raka puckar och samma mål.
Jag har lovat mig själv att vara i glädje. Känna glädje. Med det inte sagt att det blir motigt och jobbigt och tjafsigt ibland. Men gnäll. Nej, det måste bort. Måste börja lyssna på min röst. På vad jag behöver. Och verkligen känna efter om det är bra för mig.
Så tog jag beslut och vad hände?

När jag kom till Vurma på Birger Jarlsgatan för att äta lunch och göra nästa intervju, väntade det här :

 Haha, man kan inte mer än skratta. Bordet var reserverat på Pino. Ett VIP-bord som en kompis skrev Very Important Pudel…

Känns som att jag möts av så mycket snällhet från oväntat håll. Jag känner mig påfylld så glad och tacksam. Tack Universum att du ser om. Jag hör och ser dina tecken. Tack!

Idag har jag varit lite låg och trött. Ganska dränerad. Men så träffade jag de här tjejerna som jag kan prata om allt med. Cia och Cissi. Älskar att umgås med er. Som en enda lång boostingfredag.Älskar att ni alltid är på min sida. Jag är alltid på er. Jag tror ni vet. Åt fanders med den som försöker prata illa om er. Hos mig har ni inget att hämta. Bästa brudarna. Tack för att ni finns. Tack för att ni alltid har bästa råden och för att ni alltid hejar på mig.

Världens bästa Cissi köpte de här skorna till mig. Hon sa att det var en sommarpresent. Vet redan att det kommer att bli mina älsklingsskor den här sommaren.

Jag tror jag fått svar av Universum, om nu Universum ger en råd och tips. Jag behöver inte vara rädd. Om jag följer mitt hjärta blir allt bra.

I tisdags gjorde jag en intervju för P1, Stil.Här kan ni lyssna  Intervjun med mig ligger på 43.06 in i programmet. Hoppas ni gillar. Jag pratar om min känsla för min kropp, att operera bort ett bröst. Hoppas ni gillar.

Jag har en uppgift till er. Hoppas ni vill vara med och hjälpa mig. PÅ måndag ska jag bli intervjuad av TV4 Nyheterna. Har ni siffror, känner till siffror på varför cancern ökar. Framförallt bröstcancern. Hur tänker ni om det? Varför tror ni att cancern ökar? Ni får spekulera helt fritt. Men ge mig gärna statistik ni som har.
Ha en fin fredag. Sveriges nationaldag.

Igår minglade vi runt på Pocketförlagets vårfest på Kåken. Jag, Saga-Mariah som gjort formgivningen på boken och Anneli som fotat, vi fick lite en föraning om hur det kan bli på bokmässan. I år ska vi nämligen dit. Och det ska bli så skojigt.
Jag har blivit bjuden tidigare, men saker har kommit i vägen. Den här gången ska jag vara där alla dagar. Ska ”uppträda” också. Jag ska prata om Jag vill fan leva, men också om både Knip- och hudboken. PÅ söndag ska jag sitta med i en paneldebatt och prata om klimakteriet.
Så spännande på nåt sätt.
För några år sedan tackade jag nej till allt som hade med att just uppträda. Jag har alltid tyckt att det är pest och pina. Så blev jag hypnotiserad och kom åt anledningen till varför. Jag kanske berättar en dag, men inte nu. Men det härliga det är att jag nu, visst jag känner mig nervös och blyg och alltihopa, men jag gör det. Det är ju också en sådan möjlighet att få säga det man vill få sagt. Och alla kan inte älska en, men det som är så härligt det räcker med att några få tycker att man är okej och gillar att vara med en. Det är för tungt, för svårt, för alldeles för mycket att vara alla till lags. Vilket också är lite av ett dilemma för många kvinnor, som nästan går under för alla krav de känner från allt och alla.

 Lite så där är känslan som börjat gro i mig. Och det är viktiga grejer. Det är viktigt att lära sig säga nej, precis lika viktigt som att säga ja. Att båda är okej. Jag är uppväxt utan gränser och regler. Jag jobbar varje dag med att inte tänja min egen gräns, eller att någon annan ska gå över den. Att hitta kärnan i mig och hålla fast i den. Men inte krampaktigt, eftersom livet förändras och då får man vara lite beredd på det. Idag vet jag att mattan kan ryckas bort under mina fötter när som helst. Och hur töntigt det än kan låta, så blir fånga dagen en så viktig devis att leva utifrån. Att vara med i det som händer och njuta av varje sekund. Så fast musiken var ganska låg, och alla andra mest stod och pratade, så hängde både jag och Saga-Mariah på när Jenny från Pocketförlaget ville få upp stämningen med lite dans. Det var så skönt att känna att jag struntar i vad folk tycker, om det ser larvigt ut för det var så kul. Jag vill ha kul. Så känns det nu.

Det roliga var att Jag vill fan leva fick stort utrymme i Pocketförlagets höstkatalog. Det tackar vi väldigt mycket för.

Världens sötaste fotograf Anneli HIldonen

och Saga-Mariah som är en sån fantastisk illustratör och formgivare

Blä säger jag.
Just nu pågår en diskussion på olika yogaforum om alla yogaselfies. En massa tyckande.
Jag känner bara; Sköt dig själv och skit i andra.
Jag är just nu trött på det här malandet, det här skitsnackandet som tyvärr överlag mest kommer från brudar inom olika yogatraditioner. Om hur man ska vara, vad man får göra. Hur man bör vara. Man får inte si och man får inte så. Eller uttrycket som många yogatjejer kan säga; Det där var inte särskilt yogiskt. När de tycker att någon yogi gått för långt.
Blä. Säger jag. Mind your own business.
För vad är yogiskt?
Det tycker jag är en intressant fråga.
Vad är yogiskt?
Vad är yoga?
Själv blir jag superinspirerad och följer flera yogaselfietjejer och killar både på instagram och på nätet. Jag blir inspirerad och har lärt mig en massa. För flera ger bra tips om hur man kan tänka och göra. Vilka muskler man ska använda. Det är kul och just inspirerande.
Precis lika inspirerande som att se exempelvis den här filmen med den äldre kvinnan Maya som yogar varje dag, eller han killen som övade och övade och till slut kunde slänga sina kryckor och yoga för fullt. INSPIRATION.
Jag gillar det där och tror på devisen; Do your practice and all is coming. Att vi alla har olika vägar, en del kringelikrokiga, andra lattjar mer, en del superseriösa, några gränslösa, andra väldigt kontrollerade. Vi hittar alla fram förr eller senare, förhoppningsvis. Men det finns ingen genväg. Men man kan aldrig ifrågasätta någons intention med sin yoga.
Vem är man att göra det?
Vi har alla ett behov av att bli älskade, lyssnade på. ALLA har det mer eller mindre.
Hur härligt är det inte att få en massa likes på en bild man lagt upp. Visst är det härligt, men jobbet måste du göra själv. Nötandet och stötandet på yogamattan.
Det finns ingen finare eller sämre yoga. Det finns olika sätt. Jag hade yogat en del, men det var när jag träffade Britta. Hon höll min första ashtangayogaklass som jag blev hooked. Jag tyckte hon var så snygg och jag kommer ihåg att jag frågade henne om yoga var den enda träningsform hon gjorde. När hon svarade; JA. Kände jag bara; Jag ska fan bli lika vältränad och snygg som hon.
Jag började av ren fåfänga, det andra kom på vägen. Jag blev så inspirerad av henne. Tack Britta för det, för sedan blev yogan min pensionsförsäkring. Mitt redskap som höll mig uppe, glad och stark när mitt liv var som tuffast när jag gick igenom alla tuffa cancerbehandlingar.
Hur mitt liv hade varit om jag inte haft yogan, jag vågar inte ens tänka på det…
Självinsikterna, det meditativa, men framförallt den ständiga önskan och jobbet att se på andra med icke dömande blick, som inte är färgat av fördomar. Det är för mig det stora med yogan. Det inre lugnet och självkänslan, som inte dömer andra. Så länge man inte gör illa varandra, vad gör då några yogabilder med stilettklackar?
By the way, Guruji som är min guru han började yoga efter att ha sett en yogademonstration på stan. Var inte det fantastiskt? Så mycket som jag älskar ashtangayoga. Jag är väldigt glad att den demonstrationen fick igång honom. Och vem vet vad som komma skall av alla de här yogaselfiesarna?
Kanske en kvinnlig yogaguru. Varför kan man inte få leka lite? Skoja lite?
Därför ska jag nu lägga upp lite selfies…
Igår tog vi omslaget till min tolfte bok. Kan säga att det är fruktansvärt härligt att bli sminkad och fixad. Helt underbart. Det är också helt underbart och kul att bli fotograferad, tänka ut bilder. Vad man vill förmedla. Vilken känsla som betraktaren ska få. Jag tänker alltid, att om jag öppnar upp, pratar om mina skavanker, men också tar för mig så öppnar det upp och ger plats för andra att göra lika. Om en liten stund ska jag bli intervjuad av P1 om mina tankar om kroppen och att jag opererat bort ett bröst, en del av min kvinnlighet som några sa när jag blev sjuk. Men tänk, så tänker inte jag. Jag kanske är skev och det är kroppslig känsla, men fy fan vad jag gillar mig själv och min kropp nu. Hur viktig var inte kroppen när jag blev sjuk. Jo, typ det viktigaste. Vill typ visa upp den för allt och alla. Det är min intention. Jag är så jävla stolt och glad att jag klarat den här resan och det hade jag kanske inte gjort om jag inte haft yogan. Så det så.

på repeat

Naturens hattifnattar

Jag har inte skrivit på några dagar. Det har varit fullt upp. I helgen hade vi vårt dans, yoga & matretreat. Jag tror det var ett nöjt gäng kvinnor som åkte hem boostade av att ha dansat sig svettiga med Aesa, yogat med mig och ätit supergod mat som Nina lagat. Tyvärr var inte vädret det allra roligaste, men i söndags sprack det upp och solen visade sig.
Deltagarna hann inte mer än åka, så kom Anneli och vi fortsatte att fotografera för den bok som ska komma ut i januari 2015. Det blir mycket mat och träning bland annat. Så igår tog vi bokens matbilder och idag ska vi ta omslaget till boken.
Vaknade halv fem. Solen skiner in i ansiktet. Nu vill jag att sommaren ska komma. Jag vill kunna vara här ute och att det får bli såna där långsamma dagar när inget händer.  När liksom promenaden upp till brevlådorna blir den stora utflykten den dagen. Lugn och långsamhet. Just nu känner jag mig lite som en hattifnatt. Leila K och hattifnattarna. Det går lite för fort i min värld. Jag behöver ladda mina batterier, innan jag laddas ut. Tror jag ska boka in massage och någon härlig behandling. Det är nog precis vad som behövs.
Jag behöver vara försiktig med mig själv. Det är inte ens två år sedan jag fick min diagnos. I mars förra året gjorde jag min sista cancerbehandling, den som gav mig hjärtsvikt och som blev en ny ”grej” att jobba med, men den här gången alternativt. Ibland oroar jag mig för att jag bara har en på-knapp, att liksom av-knappen mer blir ett strömavbrott. Tur att jag yogar, tur att jag har mitt fantastiska hypnosband som jag lyssnar på, som plockar ner mig, får mig att hamna på lugnläge igen. Det är så lätt att liksom go with the flow när det händer så mycket härliga och roliga saker i ens liv. Tur att jag har Ray, som ofta påminner mig om att inte glömma, att det inte var så länge sedan jag var inne i värsta slitsamma cancerbehandlingarna.  Jag tror det tar tid att läka. Läste en sån fin liten introduktion om sorgebearbetning, När brustna hjärtan läker. Jag blir mer och mer sugen på att gå en sådan kurs.

Kolla här Jag tror jag älskar Tove Janssons böcker och hennes helt fantastiska historier och figurerna. Hattifnattar, Lilla my, muminfamiljen, snorkfröken, Mårran ja, allihopa. Filifjonkan som är så rädd för katastrofer. Jag kan läsa hennes historia om och om igen. Alltid hittar man nåt nytt, nåt som jag missat. De kan verka så enkla, men de är så mycket, så stora just med sin enkelhet. Det är inte många böckerna jag läser om och om igen. Men Tove Janssons. Man vill inte att de ska ta slut. De är som sagor för både barn och vuxna.

En sån förebild.
Så cool. Vackrare och visare med åren. En viktig röst.
Tänk att hon twittrade ända in i det sista.
TIdigare har hon sagt ”Phenomenal woman. That’s me.” Så viktigt, jag tar till mig de orden, låter de ta fäste i min ryggrad. För precis så är det, ta plats, gilla sig själv och se det som en självklarhet att min röst är viktig. Alla kan blomma. Alla kan skina. Alla kan lysa. Ta den platsen.
Tack Maya för att du tog den platsen. Må du vila i frid.

Jag skulle önska jag kunde skicka gravidyogadvder till er alla, men det kan jag ju inte. Linda Levi, du skickade in första mejlet så i veckan får du ett litet paket. Grattis och jag önskar dig lycka till med förlossning och graviditet och återhämtning så klart.

Det fuktiga klimatet i Montenegro var perfekt för mina lockar.

Mitt hår har förändrats. Förr hade jag rakt hår. Större delen av mitt liv har jag levt med rakt hår. Spikrakt.
Nu är det lockigt. Jag vet det låter som ett lyxproblem men jag måste liksom lära om hur man tar hand om håret. När jag vaknar på morgonen står håret åt alla håll och kanter. Gärna tovigt. Jag har aldrig riktigt trott på mina kompisar som klagat på sitt lockiga hår. Jag har alltid avundats dem lockarna. Nästan varit lite sur på dem kan jag nu erkänna.
Lena, Mira ja, alla ni med lockar jag fattar grejen nu.
För nu har jag lockigt och det är verkligen inte det enklaste.
Behöver hjälp.
Förr kunde jag köpa typ vilket schampo eller balsam som helst. Det viktigaste var bara att inte ha i för mycket balsam, för då blev håret fett eller för tungt.
Nu är det tvärtom, jag har ännu inte hittat schampot som är snällt nog mot mitt hår eller ett bra balsam som mer tar fram lockarna så att håret ser friskt och glatt ut. Skulle kunna ha en halv flaska balsam varje gång jag tvättar håret, så mycket ”äter” mitt torra hår.
Så nu behöver hjälp och råd.
Hur tar du hand om ditt lockiga hår och får såna där vackra friska lockar?
Behöver tips på bra produkter som inte är en massa skräp i.
I förra veckan stötte jag på komikern Mårten Andersson när jag var på möte på Bonnier tidskrifter. Under ett par år jobbade vi båda på ZTV som programledare. Jag hälsade på honom och han kände inte igen mig och sen sa han nåt i stilen: Du har gjort nåt med håret.
jag svarade : Ja, jag har haft cancer.
Blev nästan komik.
Jag kanske ska testa det förresten, ståupp. Det är aldrig försent för nånting, egentligen…

Lite så här jobbar vi. Här plåtar vi för nästa bok som kommer i början av nästa år. Har inte satt titeln ännu. Och jag har precis börjat skriva. Igår fick jag in ett flow och kände ja, nu kör vi. Älskar när det kommer. Försökte räkna ut och jag får det till att det blir min elfte bok. Eller tolfte om man räknar att jag skrev ett kapitel i boken Hej klimakteriet!. Ja, hur räknar man?

I januari 2015 ges också min första yogabok  Yoga för kvinnor ut i en nyutgåva. Den har översatts och getts ut på engelska i Usa och i Finland.
Igår bläddrade jag i boken och hamnade i memory lane. Den är väldigt fin. Så kul att den får nytt liv och ges ut igen.

Vi satte en trend med den boken jag och Anneli. Dels med att ha med fler kvinnor, i olika åldrar och etniciteter. Men också när vi blandade in lite mat, recept och yoga. Vi fick kämpa för att få in maten i yogaboken. Tänk, nu gör alla så, visar på sin livsstil genom att ha med mat.

Här är Pino bara ett halvår. Han är så liten. Och dörren jag sitter framför. Folk trodde jag åkt till Grekland för att ta bilderna i boken. Men inte, ibland åker vi utomlands för ljuset. Men Sverige är så vackert. För den här boken betade vi av större delen av bilderna i min dåvarande lägenhet på Mosebacke. Och hos Lena i Båstad. Och just den här fantastiska dörren hänger fortfarande kvar hos Lena. För varför hoppa över ån för vatten?

Det är sju år sedan den här boken gjordes. Vi plåtade allt våren-sommaren 2007, men den gavs ut 2008. Jag tycker om den här bilden så mycket. Känns som jag. Caught in a laugh på riktigt. Hm, på den tiden drack jag mjölk.

Den här boken tillägnas min dotter MiraStina. Min största yogiska kärlek och utmaning. Här är jag och min långa dotter. Hon växte om mig redan som tolvåring. Ni fattar hur svårt det var att ha pondus när man måste titta uppåt som mamma.