livet med lockar

Det fuktiga klimatet i Montenegro var perfekt för mina lockar.

Mitt hår har förändrats. Förr hade jag rakt hår. Större delen av mitt liv har jag levt med rakt hår. Spikrakt.
Nu är det lockigt. Jag vet det låter som ett lyxproblem men jag måste liksom lära om hur man tar hand om håret. När jag vaknar på morgonen står håret åt alla håll och kanter. Gärna tovigt. Jag har aldrig riktigt trott på mina kompisar som klagat på sitt lockiga hår. Jag har alltid avundats dem lockarna. Nästan varit lite sur på dem kan jag nu erkänna.
Lena, Mira ja, alla ni med lockar jag fattar grejen nu.
För nu har jag lockigt och det är verkligen inte det enklaste.
Behöver hjälp.
Förr kunde jag köpa typ vilket schampo eller balsam som helst. Det viktigaste var bara att inte ha i för mycket balsam, för då blev håret fett eller för tungt.
Nu är det tvärtom, jag har ännu inte hittat schampot som är snällt nog mot mitt hår eller ett bra balsam som mer tar fram lockarna så att håret ser friskt och glatt ut. Skulle kunna ha en halv flaska balsam varje gång jag tvättar håret, så mycket ”äter” mitt torra hår.
Så nu behöver hjälp och råd.
Hur tar du hand om ditt lockiga hår och får såna där vackra friska lockar?
Behöver tips på bra produkter som inte är en massa skräp i.
I förra veckan stötte jag på komikern Mårten Andersson när jag var på möte på Bonnier tidskrifter. Under ett par år jobbade vi båda på ZTV som programledare. Jag hälsade på honom och han kände inte igen mig och sen sa han nåt i stilen: Du har gjort nåt med håret.
jag svarade : Ja, jag har haft cancer.
Blev nästan komik.
Jag kanske ska testa det förresten, ståupp. Det är aldrig försent för nånting, egentligen…

Lite så här jobbar vi. Här plåtar vi för nästa bok som kommer i början av nästa år. Har inte satt titeln ännu. Och jag har precis börjat skriva. Igår fick jag in ett flow och kände ja, nu kör vi. Älskar när det kommer. Försökte räkna ut och jag får det till att det blir min elfte bok. Eller tolfte om man räknar att jag skrev ett kapitel i boken Hej klimakteriet!. Ja, hur räknar man?

I januari 2015 ges också min första yogabok  Yoga för kvinnor ut i en nyutgåva. Den har översatts och getts ut på engelska i Usa och i Finland.
Igår bläddrade jag i boken och hamnade i memory lane. Den är väldigt fin. Så kul att den får nytt liv och ges ut igen.

Vi satte en trend med den boken jag och Anneli. Dels med att ha med fler kvinnor, i olika åldrar och etniciteter. Men också när vi blandade in lite mat, recept och yoga. Vi fick kämpa för att få in maten i yogaboken. Tänk, nu gör alla så, visar på sin livsstil genom att ha med mat.

Här är Pino bara ett halvår. Han är så liten. Och dörren jag sitter framför. Folk trodde jag åkt till Grekland för att ta bilderna i boken. Men inte, ibland åker vi utomlands för ljuset. Men Sverige är så vackert. För den här boken betade vi av större delen av bilderna i min dåvarande lägenhet på Mosebacke. Och hos Lena i Båstad. Och just den här fantastiska dörren hänger fortfarande kvar hos Lena. För varför hoppa över ån för vatten?

Det är sju år sedan den här boken gjordes. Vi plåtade allt våren-sommaren 2007, men den gavs ut 2008. Jag tycker om den här bilden så mycket. Känns som jag. Caught in a laugh på riktigt. Hm, på den tiden drack jag mjölk.

Den här boken tillägnas min dotter MiraStina. Min största yogiska kärlek och utmaning. Här är jag och min långa dotter. Hon växte om mig redan som tolvåring. Ni fattar hur svårt det var att ha pondus när man måste titta uppåt som mamma.
0
0