hattifnattliv

Naturens hattifnattar

Jag har inte skrivit på några dagar. Det har varit fullt upp. I helgen hade vi vårt dans, yoga & matretreat. Jag tror det var ett nöjt gäng kvinnor som åkte hem boostade av att ha dansat sig svettiga med Aesa, yogat med mig och ätit supergod mat som Nina lagat. Tyvärr var inte vädret det allra roligaste, men i söndags sprack det upp och solen visade sig.
Deltagarna hann inte mer än åka, så kom Anneli och vi fortsatte att fotografera för den bok som ska komma ut i januari 2015. Det blir mycket mat och träning bland annat. Så igår tog vi bokens matbilder och idag ska vi ta omslaget till boken.
Vaknade halv fem. Solen skiner in i ansiktet. Nu vill jag att sommaren ska komma. Jag vill kunna vara här ute och att det får bli såna där långsamma dagar när inget händer.  När liksom promenaden upp till brevlådorna blir den stora utflykten den dagen. Lugn och långsamhet. Just nu känner jag mig lite som en hattifnatt. Leila K och hattifnattarna. Det går lite för fort i min värld. Jag behöver ladda mina batterier, innan jag laddas ut. Tror jag ska boka in massage och någon härlig behandling. Det är nog precis vad som behövs.
Jag behöver vara försiktig med mig själv. Det är inte ens två år sedan jag fick min diagnos. I mars förra året gjorde jag min sista cancerbehandling, den som gav mig hjärtsvikt och som blev en ny ”grej” att jobba med, men den här gången alternativt. Ibland oroar jag mig för att jag bara har en på-knapp, att liksom av-knappen mer blir ett strömavbrott. Tur att jag yogar, tur att jag har mitt fantastiska hypnosband som jag lyssnar på, som plockar ner mig, får mig att hamna på lugnläge igen. Det är så lätt att liksom go with the flow när det händer så mycket härliga och roliga saker i ens liv. Tur att jag har Ray, som ofta påminner mig om att inte glömma, att det inte var så länge sedan jag var inne i värsta slitsamma cancerbehandlingarna.  Jag tror det tar tid att läka. Läste en sån fin liten introduktion om sorgebearbetning, När brustna hjärtan läker. Jag blir mer och mer sugen på att gå en sådan kurs.

Kolla här Jag tror jag älskar Tove Janssons böcker och hennes helt fantastiska historier och figurerna. Hattifnattar, Lilla my, muminfamiljen, snorkfröken, Mårran ja, allihopa. Filifjonkan som är så rädd för katastrofer. Jag kan läsa hennes historia om och om igen. Alltid hittar man nåt nytt, nåt som jag missat. De kan verka så enkla, men de är så mycket, så stora just med sin enkelhet. Det är inte många böckerna jag läser om och om igen. Men Tove Janssons. Man vill inte att de ska ta slut. De är som sagor för både barn och vuxna.

0
0