Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Tänk vilka mirakel vi alla är. Att vi går runt och bär på ett helt universum. Jag är så fascinerad av kroppen och kroppens ständiga önskan att vara i balans. Läkekraften i oss om vi vågar lyssna på kroppen.
Känns som en fin tanke att tänka: Tänk här går jag runt och bär på detta mirakel, det vill säga mig själv…
Tänk på allt som sker på vår insida.
Så fantastiskt.
Se den här filmen
Fick den skickad till mig av Saga-Mariah, som formgett min bok, gjort den så fantastisk vacker: Jag vill fan leva som du nu kan beställa hem. Gör det. Köp den, beställ hem den. Ge bort den, läs den själv och köp in den till ditt företag, vårdinrättning, yogastudio. Jag är så stolt att den här bloggen till slut blev en bok. Mina dagboksanteckningar från den värsta tiden i mitt liv, men som också öppnade mina ögon och tvingade fram krigarprinsessan i mig. Och mycket tack vare era hejarop. Ni anar nog inte hur viktiga ni läsare var för min läkning. Känns som jag inte kan tacka er nog.
Nästa vecka kommer jag att vara på bokmässan i Göteborg från torsdag till söndag. Ta med er bok, jag signerar den så gärna. För vi ses väl där?

 Nu har också tidningen Hälsa kommit ut och i det här numret hittar du en intervju med mig.

Jag är så trött på alla tidningar som hela tiden uppmanar oss kvinnor att inte vara nöjda med våra kroppar, att alltid tänka kalorier. Att alltid hålla på och banta. Så mycket energi som läggs på det.

Och så tänker jag på alla småflickor som ska behöva gå förbi löpsedel efter löpsedel som hela tiden uppmanar till just förändring av sig själv. Så blir du smalare, så blir du snyggare, så blir du… Att man inte duger. Skulle önska att det inte var så likriktat.

Så många år jag lagt ner på att duga, inte vara för mycket, inte ta för mig för mycket, så många ”inte”. Det är så skönt med att bli äldre, bli den där klimakteriekärringen. Jag gör vad jag vill. Skulle önska att jag hade fattat det tidigare.
En annan sak jag är glad över, det är att jag faktiskt aldrig haft någon form av matmissbruk. Jag har alltid varit väldigt glad i mat. Idag kanske jag kan uppfattas som kontrollerande vad gäller maten, men nog njuter jag av maten. Det är bara det att jag plockat bort kött, gluten, socker och mjölkprodukter. Visst händer det att jag äter en kanelbulle då och då. Men för mig handlar det mer om att hålla min sjukdom borta från min kropp och jag tror ju att mat är precis det som Hipokrates sa: Mat är medicin och medicin är mat.

Så istället för att räkna kalorier, räkna skiten som  finns i vår mat och dagligvaror.
Så därför utlyser jag en tävling.
Hoppas ni tycker den känns kul.
Jag lottar ut tre stycken signerade ex av min senaste bok Jag vill fan leva, mot att ni kollar upp en daglig vara. Ett paket mjölk, tandkrämen du använder, ja ni fattar va?
Ta reda på vad varan verkligen innehåller. Varför det är farligt. Jag lovar jag publicerar här på bloggen. Låt oss sluta räkna kalorier, istället utmanar vi genom att räkna kemikalier, skit i det vi får i oss.
Mejla era bidrag till yogavita@telia.com, eller helst som inlägg här på bloggen. Era personuppgifter däremot kommer jag att behöva på min mejl.
Låt oss bli en grön arme.

Märkligt känsla dagen efter valet. Nån sorts bakfyllekänsla. Liksom både glad och ledsen på samma gång.
Måste intala mig att 87 procent delar inte Sds åsikter. Låt oss verkligen stanna vid den siffran och jobba mot att höja den.

En gång i tiden kändes politik för mig, som något jag trodde på. Jag trodde på att politikerna, de folkvalda kunde göra skillnad. Jag trodde att min röst gjorde skillnad. Tilltro. Jag trodde på Palme. Jag tyckte han var så karismatisk. En stor man. En idealist. Han var för mig det som gjorde mig stolt. Åkte man utomlands visste alla alltid vem han var, fast de kanske hade svårt att säga exakt var Sverige låg rent geografiskt. Men Olof Palme, det visste man alltid.

Idag gick benen till Adolf Fredrik kyrka. Av sig själv. Plötsligt upptäckte jag att jag stod där vid hans grav.

Jag var inte ensam. Andra hade lagt rosor och någon hade gjort en pappersros med ett litet brev.

Hoppas det vänder nu. Hoppas empati blir större en egot. Jag lägger stor tilltro.

Nu poppar juicebarerna upp som svampar här i Stockholm och säkert överallt i Sverige. Alla vill haka på att vi tänker och vill äta mer grönt. Att juicing är hett kan väl knappast ha undgått någon.
Men att pimpla juice är inte detsamma med att vara hälsosam. 
Många vill så klart tjäna pengar på att du vill bli hälsosam.
Och ni vet ju att det alltid är bäst att äta ekologisk frukt och grönsaker.
Gynna de bönder som vigt sitt liv åt att odla biodynamiskt.
Det tänker jag göra.

Så kolla om juicebaren du handlar din juice på köper in ekologisk/kravmärkt frukt, eller om de faktiskt bara hakat på trenden och köper billig frukt/grönt som är besprutad och genmanipulerad. Vi är konsumenter och vi kan kräva att det ska vara ekologiska frukter och grönsaker i de drinkar vi betalar dyrt för. För ja, jag har nu gått till flera hajpade juicebarer och i efterhand förstått att de använder billigaste tänkbara frukten och grönsakerna. Blä.

Jag har inte så mycket koll på utanför Stockholm, så här får ni mina tips i Sthlm.
Och JA, lägg gärna till på listan om jag missat nåt bra ekohak. Och då menar jag eko hela vägen. För mig räcker det inte att de skriver ekologisk bulgur, så är salladen och allt annat inte det. För mig är det att luras.

Jag vet att Kallpressen använder enbart ekologiska grönsaker och frukt.
Jag vet att Curly Food och Rawfront som lagar rawfood/vegetatisk mat använder enbart ekofrukt/grönt.
Jag vet att på affären Eat, som är en ekologisk mattaffär, pressas juicen med ekofrukt och grönt.
Jag vet att hälsokosten Gryningen  bara säljer färdiglagad mat som är ekologisk.

Men det är det jag vet. Hjälp mig fylla på listan.
Låt oss göra en egen kravlista på juicebarer och restauranger/kafeer.

 

Det häftiga, helt fantastiska med att ha en blogg, det är att ni läser. Ni läser mina ord, mina tankar. Ni följer med mig i mina berg och dalperioder i mitt liv. Ni fanns där när det var som stormigast, när jag tvivlade, när jag trodde att det här klarar jag aldrig. Ni var där de svarta dagarna. Ni pushade, skickade fina meddelande. Hörde av er.
Det gjorde skillnad.
Så mycket skillnad.
Det gav mig kraft.
Mod.
Jag tror inte ni kan förstå hur mycket jag uppskattar det. Att ni fortsätter höra av er på olika sätt.
Jag älskar det!
Jag älskar när ni kommenterar. Skriver inlägg.
Men bäst är när jag får mejl från er där ni berättar att min blogg gjort skillnad.
Att mina ord och ibland mina böcker gjort skillnad för er, att ni hittat ut ur nåt och in i nåt nytt mycket härligare sätt att se på saker.
Att ni kanske börjat må bättre.
Blivit gladare.
Hittat yogan.
Att ni hör av er och berättar.
Vet ni då jublar mitt hjärta.
Hoppar extra skutt.
Då tänker jag, det är därför jag skriver. Det är därför jag i mångas ögon är för privat.
Jag har i större delen av mitt liv dolt saker. Varit rädd för att berätta. Burit på skam. Skamkänslor är de värsta. Skam gör nåt med en. Gör att man hukar rygg, släpper ner ögonlocken, liksom lite rädd för att folk ska se. Att gå och bära känslor av att man är fel, gör fel, inte passar in är vidrigt.
Jag har försökt fly, rymma från det mörka, ledsna och rädda i mig. Men alla resor slutar ändå med att man måste komma hem.
Du måste våga lyfta på stenarna, titta in i alla hörn. Ibland städa ut. Rensa. Men ibland också acceptera, stå ut med att vara den man är i vissa lägen.
Gilla läget.
Jag läste Healingkoden när jag var på Vidarkliniken. Det finns mycket i den som jag inte riktigt gillar, men väldigt mycket som jag tog till mig. Som att vi bär med oss en ”sanning” från när vi är barn, eller en händelse. Liksom hur just jag ser på den situationen. Jag färgar den bilden, bygger in tankar och gör om det som har hänt till mitt trauma. Det kan vara ett trauma, men det kan också vara min tolkning. Kanske hade mitt barndomsjag tolkat det annorlunda om jag fått hjälp att förstå. Men idag vet jag att alla, förhoppningsvis alla människor gör så gott de kan. Att man kan förlåta saker och händelser som hänt, att det då också blir lättare att fortsätta leva mitt liv. Att liksom sluta vara ett offer för olika händelser och sluta tänka att det är för att nåt hände i ens barndom som gör att man agerar eller är på ett visst sätt.
Liksom försonas med sig själv. Få bort de dumma tänket ända in i cellnivå.
Idag är jag femtio och jag har nu hittat min armada av vänner där jag vet att jag kan våga vara den jag är. Där vi skrattar åt de mörka stråken i oss, våra avigsidor, de där som inte är så snygga att visa upp. Vi skrattar och fnissar åt att vi åldras. Vi flamsar som tonårstjejer, för insidan är ju liksom samma. Vi skickar hejarop till varandra när det går bra, och uppmuntrande ord när det går lite sämre.
För att vi alltid delat med oss av det som händer. Och för att livet också gjort oss tilltufsade, vi vet att livet inte är enkelt. Att man gör så gott man kan. Men att det inte alltid räcker. Vi har mist vänner och människor som stått nära. Vi vet att livet ger, men också att livet tar.
Inget är för evigt och inget kan tas för givet.

Jag är på landet.
Där finns min magiska låda. Den jag fick av mina finaste väninnor. Den är fylld av ”50 skäl att älska Karin” En riktig ”boostinglåda”.
Hittade ett tal, från en nära vän som legat kvar sedan i somras.  Hennes inledning, oj

”Jag har tänkt på hur många människor man träffar i sitt liv. Tusentals måste det vara. Som man stöter på, som man sitter bredvid på en middag, som man reser med, festar med eller jobbar med i flera år. Människor man kommer nära under en period, ett projekt. De flesta försvinner längs vägen. Men det finns några. Bara några få på ett helt liv som man har haft nära ända sen man träffade dem första gången och som man aldrig vill förlora. Som har blivit en del av ens identitet. Som aldrig är längre bort än att man sträcker sig efter mobilen. Som man inte kan tänka sig ett liv utan…”

Vänskap är så viktigt.
Och inget är för evigt.
Så jävla sorgligt att tänka på. Men så jävla viktigt att inte glömma.

scrolla fram till 39, då får ni förhandshöra låten Hurt av Vanessa Falk. Rätt in i hjärtat

Här kan ni läsa en intervju med mig i Yoga för dig

Igår bestämde jag mig. Jag skickade det här mejlet till hjärtläkaren som jag träffade i april 2013:

Hej xxxxx,
i april, eller var det kanske majmånad 2013 var jag hos dig för första och enda gången. Jag var där för min hjärtsvikt. Mitt hjärtas rytm hade gått ner till 30 procent som en biverkning av den tuffa cancerbehandling jag utsatts för hösten 2012 och våren 2013. Cellgifter, operation av hela bröstet, strålning, herceptin bland annat. Vi hade aldrig träffats. Du gav mig en kvart, knappt. Ville inte lyssna på mina frågor avfärdade mig på ett så otrevligt sätt. Du avslutade med att jag skulle minsann ta tabletterna du skrivit ut, punkt. Ja, du använde faktiskt ordet PUNKT.
Vet du vad jag gjorde xxxxx?
Jag bröt först ihop. Kände mig inte lyssnad på. Inte respekterad. Grät och kände det som att man tagit en stor del av mitt liv. Att gå från cancerpatient till en hjärtpatient. Det är inte vad man vill och man vill inte heller bli så oempatiskt bemött som jag upplevde att jag blev av dig. Det är i de lägena som man önskar att du någon gång själv hamnar på andra sidan och möts av hjärtlös läkare. Fast jag vill inte önska någon att vara med om den resa jag behövt göra i sjukvården och alla jag mött har inte varit som du, som tur är.
Vet du xxxxxx?
Jag hämtade ut tabletterna du skrev ut, men jag tog de aldrig. Istället bad jag min onkolog om att ge mig respit på några månader. Ville hjälpa mitt hjärta på alternativ väg.
Jag tog akupunktur, åt Q10, blev hypnotiserad och började med kettlebell. Och vet du i augusti 2013 var mitt hjärta normalt igen.
Och vet du, jag tackar gud för att jag inte tog den medicin du skrev ut som alla hade biverkningar och vem vet hur jag hade mått idag.
Jag ville att du skulle veta det.
Och med en förhoppning att du kanske börjar lyssna på dina patienter när de frågar om det finns alternativa sätt att få upp hjärtpumpen.
Mvh Karin Björkegren Jones


Att förvandlas till hjärtpatient innan man ens hunnit avsluta sin cancerbehandling var enormt tungt. Det tycker man att en hjärtläkare borde förstå. Och jag skulle bli oändligt tacksam om man behandlades med respekt och att det samarbetades mer med den alternativa vården.
Att en läkare borde förstå att om man är där på grund av en biverkning av ett läkemedel, så känns det inte helt självklart att få nya tabletter, med nya möjliga biverkningar.
Man vill ur den snurren.
Att om en patient kommer och vill prata om alternativa behandlingar som inte ger biverkningar ändå ska bemötas respektfullt.
Men läkaren har inte svarat ännu. Men han har kanske fullt upp med det här:
  Det står på löpet, men hittar inte i nättidningen, så jag vet inte var KS hamnar på listan när det kommer till Hjärtsjukvården… Men han är överläkare kan jag säga.

Jag kan skriva under på hur viktig yogan och träning är under en cancerbehandling. För blodgenomströmningen, för kärleken till kroppen. För rehabiliteringen. Ja, för allt helt enkelt. Förutom att jag yogade, så promenerade jag och DANSADE.

Jag kallade det cancerdanser. På med hög bra musik och dansa loss. Så mycket glädje frigörs i kroppen. Gladhormonerna gör att det spritter i kroppen. Ni måste se det här: Kolla in den här videon

Foto: Anneli Hildonen

De senaste veckorna har jag haft väldigt ont i axeln och armen på höger sida. Den sida jag opererat och strålat. Jag hatar att ha ont.
För det är en påminnelse om att jag varit sjuk. Jag vill inte vara där. För när jag inte har ont så blir de lugna stunderna fler och längre. Ni vet som sorg planas ut, finns där men de skrattiga stunderna blir fler, matar sig in. Snirklar sig in. För att det är sättet att överleva, ta sig vidare från A till B. Lusten. Viljan.
Så får jag ont, då maler hjärnan. Jag blir rädd. Förflyttas tillbaka till då. Därför är det så viktigt för mig att jobba emot det. Hitta botemedel, men där tar sjukvården slut. Där är man själv.
Så mycket pengar jag lagt på den alternativa världen för att ”bli mig själv igen”.  Tur jag inte röker. Tur jag inte festar loss på helgerna på krogen.  För de där lilla extra jag tjänar det hamnar i alternativvården.
Det finns inga Rut eller Rotavdrag att söka.
För det finns ett liv efter ett trauma, men det livet får man försöka ha ork, tid, kraft och framförallt råd att hitta och klara själv.
När jag hängde på allt som jag borde göra, enligt svensk sjukvård, för att bli av med cancern, också i förebyggande syfte som strålningen och herceptin (och om jag nu fortsatt att ta antihormoner). Ja, då fick jag det så klart på högkostnadskortet. Men när jag vet att det alternativa kan hjälpa mig, då får jag subventionera det själv.
Varför är det så?
Det är sånt jag inte förstår. 
Om jag skulle gå till sjukvården med min arm, så skulle jag få en strumpa och starka smärtstillande. Jag tror inte på att trä en strumpa över ett problem. Jag tror på att massera, på att skapa energi i ett område som tappat lusten. Det värsta trodde jag länge var cellgifterna. De var hemska förjävliga helt enkelt. Men ibland undrar jag om det inte var strålningen som skapade mest kaos i min högra sida. Liksom bröt ner energin i det området. Gjorde musklerna stela, traumatiserade. Mitt skulderblad har så svårt att hitta tillbaka till sin plats. Där där axeln kan luta in, slappna av. Jag tappar känseln. Kan inte sova på min högra sida. Jag vet det låter som jag gnäller.
Å, ja jag gnäller.
Men jag ger mig inte. Jag måste ge det tid säger läkaren på Vidarkliniken. Att jag nog kan räkna med ett år till minst. Men jag vill ha energin tillbaka. Jag vill vara mitt gamla jag. Där det spritter i kroppen. Där blodet flyter. Pumpar normalt igenom varje cell i mig. Inga blockeringar.

Foto: Anneli Hildonen Och de fina fina shortsen/hotpantsen kommer från LeYogaShopParis

 

Jag tänker fortsätta gnälla.
För jag tror på att ett botavdrag. Men den här gången ska det inte vara som rotavdraget, bara för de som har pengar.

Vad tror ni, stämmer det här?
och vad tror ni om det här?

Från askan in i elden. Ja, lite så var det att komma hem från Vidarkliniken. Jag är utvilad, det är jag. Men jag var inte riktigt beredd på hur snabbt man kommer in i vardagsstressen. Hur svårt det är att inte falla in i att småspringa gatan fram, hasta till affären eller posten, eller vart det nu är man ska.Att tempot i storstan är snabbare. Svårt att värja sig.
Ibland måste jag sätta mig ner och andas långa djupa andetag för att liksom hitta tillbaka till lugnet. Till att sitta på den där bänken i äppellunden på Vidarkliniken, eller där vid dammen som är fylld av näckrosor och höra porlet från den vackra vattenrenaren.
Veckan har varit fylld av möten och omslagsfotografering och jag är så tacksam att jag hoppade på Cissi, Erika och Filippas cleansevecka. Har mitt i all stress ändå ätit bästa bästa maten.
Så veckan har ändå varit bra, trots det stressiga.

Du hittar tjejerna här:
Cissi Davidsson Curlyfood, Hagagatan 42, Stockholm
Erika Billysdotter, Frontraw (henne hittar du också på samma adress)
Filippa Salomonson, Raw Clarity

Vad sägs om en shot på gurkmeja, citron och ingefära.

Varje dag hämtade jag såna här påsar fyllda med godaste gröna rawfoodmaten. Sån lyx. Så fantastiskt gott och lyxigt.

Det här är Cissi och Erika. Jag har känt Cissi i några år nu, hon har lagat maten på flera yogaretreat som jag varit på som Atmajyoti arrangerat. En gång i tiden lämnade vi in ett superbra synops om att få göra en matbok ihop. Det var för mnga år sedan och förläggarna var mer; Näe, vi har redan gett ut en vegokokbok för fyra år sedan… Det är för smalt. Tänk vad det ändrats på de här åren. Go green is the only way…

En smaskig tacolunch

En fullständigt ljuvlig efterrätt med chaismak.

  Men favoriten av alla måltider var ändå den här handburgaren. Nu är bara frågan hur ska jag vilja äta min egen mat efter den här underbara detoxen?

En dotter vet vad hennes mamma gillar, jag är numera stolt innehavare av en hälsning från en av mina idoler.

Saker man inte förstår. Ja, de blir bara fler och fler.
Jag har alltid sett mig som feminist. Alltid.
Så länge som vi är eftersatta, inte får samma lön för lika arbete och behandlas olika utifrån vårt kön, ja, herregud vad annat kan man vara?
När jag blev sjuk i cancer såg jag och känner jag också av att det är orättvist inom vården också.  Så mycket jag skulle vilja ta upp, prata om. Men var ska jag göra det för att få till en förändring?
Det finns fler kvinnor än män på jorden.
Statistiskt sett så lever vi också längre än männen, men vi satsas inte på.
Hör på det här.
Rosa bandet har dragit in miljontals med kronor till forskningen. Varje gala drar in 49 miljoner kronor. Fortfarande vet inte de flesta bidragsgivarna att pengarna inte är öronmärkta för just bröstcancerforskningen. Jag har inga problem med att man samlar in pengar till all cancerforskning, men jag tycker att man ska vara tydlig med vart pengarna går.
Och alldeles särskilt när vi, bröstcancerdrabbade ska berätta våra historier, vilket vi gärna gör eftersom vi vill informera. Vi vill inte att det här ska hända någon annan och vi vill hitta ett botemedel. Ett botemedel mot cancer.
Men jag tycker nog att vi blir lika utnyttjade där, som vi blir när vi klär av oss nakna i en Slitztidning. Fast det är snarare en känslomässig avklädning. Jag har inget emot att man berättar sin historia, eller att man klär av sig naken. Men det är sammanhanget och att folk fortfarande inte vet att donationen de ger till Rosa bandet inte går just oavkortat till bröstcancerforskningen.
Sedan skulle ju jag se att Cancerfonden var mer öppen till alternativ forskning och inte bara ”hjälper” den forskning som är till för att hitta fler kemiska läkemedel, där det alltid finns en biverkan. Och i värsta fall kan biverkningen vara döden.
Jag skulle vilja att vi pratade mer om det, om riskerna av cancerbehandlingen.
Att herceptin som jag fick hjärtsvikt av, men lyckades häva i tid. Jag skulle vilja veta hur många som dött av att deras hjärta inte orkade mer efter en cancerbehandling. För jag hade velat veta mer om sånt innan jag gick in i min cancerbehandling. Istället sa de till mig att inte googla, inte kolla upp. Men jag är så tacksam att jag inte lyssnade för annars hade jag kanske trott att den där tröttheten, vattenansamlingen i kroppen och att jag nästan inte orkade gå i trappan, inte var något farligt. Idag vet jag att alla läkemedel har en biverkan. Allt är en risk. Därför vill jag att mer forskning borde gå till preventation. Men också till att hitta alternativa läkemedel. Var ska jag donera då?

Jag är chockad över att ingen forskning tar upp det här med sexlusten som försvinner när man äter antihormoner. Fast man använder bröstcancerkvinnor i sin ”reklam” för att få in mer pengar så finns det ännu inte någon forskning som sorterat ut just vilka kvinnor som verkligen behöver äta de här antihormonerna som de flesta kvinnor måste eller uppmanas att äta efter en cancerbehandling. En medicin som har många trista biverkningar som de flesta kvinnor drabbas av. Den vanligaste tiden man uppmanas äta de här tabletterna är fem år. Jag har nu träffat så många som måste äta i tio år.
Hur kan man veta att kvinnor ska äta dem så länge, när man inte ännu vet vilka kvinnor som blir hjälpta av den medicinen?
Sånt kan inte jag förstå.
Varför har man inte forskat fram det?
Varför finns det inte en enda forskning, det var vad min fantastiska onkolog berättade, där man frågar eller tar upp om kvinnors sexlust under och efter cancerbehandling?
Är inte kvinnors sexlust lika viktig som mannens?
Men det är vad som händer.
LÄs det här, så förstår man litegranna.
När kvinnor går igenom en cancerbehandling försvinner ofta sexlusten och den försvinner framförallt för de kvinnor som äter antihormoner.
Man blir benskör, deprimerad och tappar sin sexlust, mer eller mindre. Jag har ännu inte träffat en enda kvinna som äter antihormoner som inte har en enda biverkan.
Men jag har träffat flera som mår dåligt, som vill sluta med antihormoner men inte vågar.
Vem orkar ta itu med att ifrågasätta och kanske klaga när man har fullt upp med att överleva. Men sex är inte bara penetration. Sex är en kraft. Skaparkraft, lusten till livet, till sig själv och sina egna inre rum. Det är avslappning och upptändning. Livet.
Men som sagt inte särskilt prioriterat när det kommer till kvinnor och för cancerdrabbade kvinnor som vill rehabiliteras. Komma tillbaka till livet. Bli lite som förr.
När man går igenom en cancerbehandling chockas man ofta in i klimakteriet, om man inte redan är där. Med det kommer också en massa tråkiga saker som torra slemhinnor.
Nu finns ett svenskt medel som kan hjälpa kvinnor, men som Kerstin säger i Sverige pratar man inte om åldrandet (jag läser in att hon menar sexlusten) kräver inte att det är viktigt. För jag tror att vi inte riktigt orkar våga vara till besvär. Vi kvinnor som varit igenom en cancerbehandling är så glada att vi överlevt att det skulle kännas som att man var otacksam om man börjar peka på bristerna.
Så därför prövar man nu hennes läkemedel i Usa, där man är öppnare.
Sug på den. Sånt bakslag.
Så Cancerfonden, kan ni inte ge lite anslag till Kerstin så att vi svenska bröstcancerdrabbade kvinnor kan få det lite härligare? Kan ni inte hjälpa till att öppna upp för ett klimat där vi pratar om hur viktigt det är med rehabiliteringen för cancerdrabbade kvinnor, eftersom det drabbar inte bara oss. Utan alla runt omkring oss också. Men främst drabbar det oss.

i en sal på lasarettet, sitter en kvinna. Hon har precis fyllt femtio år. Hon har genomgått sin största kris, men hon har vänt blad nu. Hon har gått från A till B. Lite skakad, lite skadad, men hon har livet i behåll. det är jag som är hon. Och lite så känns det ibland. Att jag nästan inte kan förstå att hon som mådde så där dåligt av cellgiftet, av herceptinet och alla behandlingar är just jag. Ett annat liv. Att för ett år sedan kan kännas så långt borta.  Men jag är här nu med livet i behåll. Och det mina vänner är en väldigt mäktig känsla. Jag tror jag ska behålla den ett tag till. Kram till alla som kämpar. Stå ut, orka. Jag hejar på er.