saker man inte förstår


En dotter vet vad hennes mamma gillar, jag är numera stolt innehavare av en hälsning från en av mina idoler.

Saker man inte förstår. Ja, de blir bara fler och fler.
Jag har alltid sett mig som feminist. Alltid.
Så länge som vi är eftersatta, inte får samma lön för lika arbete och behandlas olika utifrån vårt kön, ja, herregud vad annat kan man vara?
När jag blev sjuk i cancer såg jag och känner jag också av att det är orättvist inom vården också.  Så mycket jag skulle vilja ta upp, prata om. Men var ska jag göra det för att få till en förändring?
Det finns fler kvinnor än män på jorden.
Statistiskt sett så lever vi också längre än männen, men vi satsas inte på.
Hör på det här.
Rosa bandet har dragit in miljontals med kronor till forskningen. Varje gala drar in 49 miljoner kronor. Fortfarande vet inte de flesta bidragsgivarna att pengarna inte är öronmärkta för just bröstcancerforskningen. Jag har inga problem med att man samlar in pengar till all cancerforskning, men jag tycker att man ska vara tydlig med vart pengarna går.
Och alldeles särskilt när vi, bröstcancerdrabbade ska berätta våra historier, vilket vi gärna gör eftersom vi vill informera. Vi vill inte att det här ska hända någon annan och vi vill hitta ett botemedel. Ett botemedel mot cancer.
Men jag tycker nog att vi blir lika utnyttjade där, som vi blir när vi klär av oss nakna i en Slitztidning. Fast det är snarare en känslomässig avklädning. Jag har inget emot att man berättar sin historia, eller att man klär av sig naken. Men det är sammanhanget och att folk fortfarande inte vet att donationen de ger till Rosa bandet inte går just oavkortat till bröstcancerforskningen.
Sedan skulle ju jag se att Cancerfonden var mer öppen till alternativ forskning och inte bara ”hjälper” den forskning som är till för att hitta fler kemiska läkemedel, där det alltid finns en biverkan. Och i värsta fall kan biverkningen vara döden.
Jag skulle vilja att vi pratade mer om det, om riskerna av cancerbehandlingen.
Att herceptin som jag fick hjärtsvikt av, men lyckades häva i tid. Jag skulle vilja veta hur många som dött av att deras hjärta inte orkade mer efter en cancerbehandling. För jag hade velat veta mer om sånt innan jag gick in i min cancerbehandling. Istället sa de till mig att inte googla, inte kolla upp. Men jag är så tacksam att jag inte lyssnade för annars hade jag kanske trott att den där tröttheten, vattenansamlingen i kroppen och att jag nästan inte orkade gå i trappan, inte var något farligt. Idag vet jag att alla läkemedel har en biverkan. Allt är en risk. Därför vill jag att mer forskning borde gå till preventation. Men också till att hitta alternativa läkemedel. Var ska jag donera då?

Jag är chockad över att ingen forskning tar upp det här med sexlusten som försvinner när man äter antihormoner. Fast man använder bröstcancerkvinnor i sin ”reklam” för att få in mer pengar så finns det ännu inte någon forskning som sorterat ut just vilka kvinnor som verkligen behöver äta de här antihormonerna som de flesta kvinnor måste eller uppmanas att äta efter en cancerbehandling. En medicin som har många trista biverkningar som de flesta kvinnor drabbas av. Den vanligaste tiden man uppmanas äta de här tabletterna är fem år. Jag har nu träffat så många som måste äta i tio år.
Hur kan man veta att kvinnor ska äta dem så länge, när man inte ännu vet vilka kvinnor som blir hjälpta av den medicinen?
Sånt kan inte jag förstå.
Varför har man inte forskat fram det?
Varför finns det inte en enda forskning, det var vad min fantastiska onkolog berättade, där man frågar eller tar upp om kvinnors sexlust under och efter cancerbehandling?
Är inte kvinnors sexlust lika viktig som mannens?
Men det är vad som händer.
LÄs det här, så förstår man litegranna.
När kvinnor går igenom en cancerbehandling försvinner ofta sexlusten och den försvinner framförallt för de kvinnor som äter antihormoner.
Man blir benskör, deprimerad och tappar sin sexlust, mer eller mindre. Jag har ännu inte träffat en enda kvinna som äter antihormoner som inte har en enda biverkan.
Men jag har träffat flera som mår dåligt, som vill sluta med antihormoner men inte vågar.
Vem orkar ta itu med att ifrågasätta och kanske klaga när man har fullt upp med att överleva. Men sex är inte bara penetration. Sex är en kraft. Skaparkraft, lusten till livet, till sig själv och sina egna inre rum. Det är avslappning och upptändning. Livet.
Men som sagt inte särskilt prioriterat när det kommer till kvinnor och för cancerdrabbade kvinnor som vill rehabiliteras. Komma tillbaka till livet. Bli lite som förr.
När man går igenom en cancerbehandling chockas man ofta in i klimakteriet, om man inte redan är där. Med det kommer också en massa tråkiga saker som torra slemhinnor.
Nu finns ett svenskt medel som kan hjälpa kvinnor, men som Kerstin säger i Sverige pratar man inte om åldrandet (jag läser in att hon menar sexlusten) kräver inte att det är viktigt. För jag tror att vi inte riktigt orkar våga vara till besvär. Vi kvinnor som varit igenom en cancerbehandling är så glada att vi överlevt att det skulle kännas som att man var otacksam om man börjar peka på bristerna.
Så därför prövar man nu hennes läkemedel i Usa, där man är öppnare.
Sug på den. Sånt bakslag.
Så Cancerfonden, kan ni inte ge lite anslag till Kerstin så att vi svenska bröstcancerdrabbade kvinnor kan få det lite härligare? Kan ni inte hjälpa till att öppna upp för ett klimat där vi pratar om hur viktigt det är med rehabiliteringen för cancerdrabbade kvinnor, eftersom det drabbar inte bara oss. Utan alla runt omkring oss också. Men främst drabbar det oss.

0
0