Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Jag har skrivit om det förr.
Men jag kommer ihåg alla händer och hur de tog i mig under alla cancerbehandlingar. Hur olika det kunde vara. Hårt. Mjukt. Stressat. Snällt. Olika helt enkelt.
Att komma tillbaka efter en sjukdom och efter alla dessa tuffa behandlingar har också varit en resa. Hur ofta får inte vi som är under behandling liksom anpassa oss efter det som erbjuds. Den utsatthet som jag så många gånger känt har också i efterhand varit svårt att hantera och förhålla mig till. Jag har också många gånger sagt hur viktig rehabiliteringen är för att komma tillbaka till livet. Och att älska sin kropp igen. Tycka om den nya kroppen.
Att ha gått från att vara en yppig blondin med två vackra bröst till att bli enbröstad är något jag förhåller mig till varje dag. Jag har på många sätt accepterat det som är. Men det kommer alltid att vara en sorg, men den är inte övermäktig utan kanske snarare ett krasst konstaterande att så här är det nu. Det är liksom bara att gilla läget. Gilla det som är nu.

Så idag.
Så fint. Så fantastiskt fint. Jag bestämde att jag skulle göra en ayurvedisk massage där de dels masserar med den där varma mjuka oljan och också använder som en tygpåse med örter som de värmer och mjukt slår mot kroppen.
För att sätta igång blodcirkulationen. Skapa värme i kroppen.
Jag låg på britsen och kände de varma snälla händerna som masserade min kropp. Mjuka händer. Innan jag la mig på britsen tog jag av mig alla kläder.
När jag skulle knäppa upp behån, så av någon reflex sa jag.  Som för att förvarna henne, ungefär som att hon skulle bli chockad.
”I have only one breast”.
Hennes reaktion var bara: ”Its okay”.
Och precis så är det ju.
Det är okej. 

Många av de indiska massageformerna innebär också massage av bröstkorgen och brösten. Kan tyckas märkligt för oss ”frigjorda” västerlänningar. Men faktiskt fullständigt naturligt för en ayurvedamassör. Brösten tillhör ju också kroppen. Och trots att vi kan tycka att indierna är lite gammeldags med en massa olika saker, så känns ändå deras förhållningssätt till hela kroppen, i alla fall i massagesammanhang som ganska sunt.

Men det blev ändå stort för mig. Stort att någon annan än jag själv eller min man tog mig på mitt ickebröst. Smekte ärret. Det rör sig om två minuters massage över bröstkorg och bröst, inte mer.  Varm olja och massage.
Jag läks. Sakta men säkert och det är så fint att det är här i Indien. Landet jag trodde gjorde mig sjuk, nu syr hon ihop mig. Lappar ihop mig. Gör mig hel igen. Tack India och tack Sona som gjorde den fina massagen. Och som också efter massagen sa åt mig att inte oroa mig.
Och att inte stressa, utan bara släppa in happiness i kroppen.
Men nu är jag så trött, så trött. Som att allt bara släppte.

Den här resan har varit viktig på så många sätt. Den är så klart en utmaning. Nästan som att arbeta bort min sista rädsla. Jag vet inte riktigt varför jag förknippat Indien med att jag blev sjuk, att jag fick dåligt immunförsvar. Jag har känt mig ledsen på den känslan och förstod att jag måste bli av med den. Att jag ville bli av med den. Därför känns det extra fint att kunna säga att Indien nu ska få mig att läka. Att Indien med all sin kunskap ska få hjälpa mig att arbeta bort alla biverkningar av cancerbehandlingarna. Göra kroppen stark.
Jag behandlar ju min kropp som ett tempel, men jag vill också att min kropp ska vara ett fort. Fullständigt ointagbart för möjliga sjukdomar i framtiden.
Jag är ett tempel, men också ett fort.
Så Karolina tog med mig till Dr Korda. Så nu har jag ätit ayurvedisk medicin i två veckor och det känns bra. Men jag förstår ju att det kräver tålamod.
Och, jag måste ju åka tillbaka till Indien för att få ny medicin. Bara det är väldigt härligt.

 Jag njuter också av sanden, stranden och solen. De vilda baden i havet. Surfar med vågorna och njuter av sand mellan tårna. Boostar d-vitamin för vintern. Lagrar.

Stranden är så vacker på kvällen, när solen alldeles glupskt slukas av havet vid solnedgång.

Yogan är fantastisk. Joey och Donna som leder är så anatomiskt insatta. Känns som att jag lärt mig tonvis med grejer, eller så har poletten trillat ner. Det fina med yogan är att man ju aldrig blir klar. Man lär sig nya saker varje dag och det handlar så klart inte bara om ställningarna, utan om inställningen och the state of mind.

 Varje morgon väntar en korg med kokosnötter och jag dricker flera kokosnötter och får i mig det nyttiga kokosvattnet.

 Har man tur är kokosnöten fylld med malaj som man precis lika glupskt som havet sväljer solen vid solnedgång, slurpar i sig efter practice.

Jag har tagit flera massagebehandlingar. Här ligger jag i en ”hut” på Purple valley och får en helt fantastisk massage av en tjej som heter Natalie.

Jag har också träffat en astrolog som ”spådde” mig och ni kan se på mitt uttryck i ansiktet hur glad jag är. No more bumpy road. Inga mer senvägar och kringelikrokar. Nu väntar ett good life lovade han mig. Good things coming… as we say.

Så mycket känslor just nu. Är i Indien och ni vet ju hur oroad jag var inför min resa. Nu är jag här. Det är fantastiskt och precis som jag kom ihåg det. Jag bor hos Karolina i det här lilla huset på bilden. Mitt i den ”stadsdel” av norra Goa där jag gärna någon gång i livet kanske skulle kunna ha ett litet hus. Jag har, ända sedan jag var här första gången 2003 för att yoga för Sharath tyckt att Asagao är så fint med sina portugisiska hus. Nu ”bor” jag i ett.
Yogan är så bra, så utvecklande. Yogar för Joey Miles och Donna, de är så otroligt kunniga och jag hittar muskler och utmanar kroppen så där som jag längtat så efter. Jag är så glad att jag åkte hit. NI ska få veta mer, men nu har jag en tid hos min tandläkare. Igår rengjorde jag tänderna för 70 kr och nu ska jag laga en fyllning som lossnat för 150 kr. Och han är sååå bra. Har gått varje gång jag är i Indien.

Ville bara berätta, imorse fick jag reda på det här: Årets mappie
Så himla kul. Så fint att bli nominerad, känner mig så stolt. Om ni tycker att jag är en bra vardagshjälte så rösta på mig.

Och om ni vill se fler bilder från Indien följ mig på instagram, där hittar du mig under karinbjones

Väldigt kul att läsa om min senaste bok i DN idag. 

Hälsopepp har skapat ett skriande behov av svaghet

Jag är i Indien. Jag har fullt upp med att inte göra någonting. Busy doing nothing. Jag bor hos Karolina som bor typ tre hus bort från Purple Valley där jag tränar varje dag. Karolina driver Purpley Valley och hon gör det så bra. Om det är ens första gång i Indien så kan det vara tryggt att hon finns här och dessutom pratar svenska.
I morse var min första yogapractice med Joey Miles och det känns så bra. Jag är glad. Tog hälarna när jag gjorde kapotasana. Det är nåt med värmen. Med att man är i Indien. Jag känner mig så glad och jag har träffat fler av mina ”indiska” vänner redan.

Som Maria Boox, som i många år var min huvudlärare i ashtangayoga och också min mentor. Glad att jag hade möjlighet att ta en ledd fredagsklass med henne. Hon sa så fina saker och det gjorde mig påmind om när jag satt som ett ljus på hennes klasser och hörde henne prata om yogan. I fredags fastnade hennes ord om Baddha Konasana. Att vi har vårt liv skrivet på våra fotsulor, att det är som att öppna vårt livs bok när vi vänder fotsulorna upp mot oss. Och när vi lutar oss framåt, lägger vi liksom hjärtat i vårt livs bok.
Och om man tänker så om sig själv, och om varje kroppsdel så blir också yogan så kärleksfull om ens egen person och det man varit med om. Alla sorger. All glädje.
Att allt samlas i våra fötter, våra rötter. Vår grund och vårt fundament. Idag kanske jag borde ta hand om mina fötter. Ge mig själv en pedikyr. Ära dem. Kanske ska utropa fotens dag i dag. Så lägg på minnet 9 november är numera fotens dag. Låt foten leda dig ditt hjärtat vill idag.

Jag blir bara sämre och sämre på att klara av stress. Det blev så tydligt när jag fick cancer. Nu lägger sig stressen som ett tungt tryck över bröstet. Jag får svårt att andas. Det är nästan så att jag kan känna hur tufft det är för hjärtat. Jag märker på min andning att den blir kortare, att det är svårt att få till den långsamma djupa andningen. Och då är jag ändå van vid att andas medvetet.
Stress är vår värsta folksjukdom.
Vår största utmaning.

Mina tre veckor på Vidarkliniken var som långsamhetens lov. Som en enda lång och härlig inandning. Jag bara fyllde och fyllde på mig själv med lugn och ro. Och tid. Hur lätt är det inte att få till ”det bra livet” när orosmoment liksom suddats bort. Man slipper laga mat. Man slipper städa. Telefonen är avstängd och tiden framför datorn är begränsad. Fanns ingen tv och det enda som egentligen fanns därutanför är långa promenadstråk, skog och vatten. Bara sånt som skapar mer lugn och ro.

Nu är jag tillbaka i snurren igen och jag vet inte vad som hände.
Vaknar mitt i natten och försöker lösa problem.
Känner mig som ett sånt där flugpapper som man hängde upp första dagen av min barndomssomrar i sommarstugan. Ni vet det där som drar till sig flugorna så att de fastnar. Så känner jag mig.

Vilken tur att jag i morgon åker till Indien.
Min första semester på ett bra tag. Jag ska ta det lugnt. Yoga och äta bra.
Sola och njuta av just tid och långsamhet.

Hur gör ni när ni hamnar mitt i stressen?
Hur blir ni?

Just nu är de coolaste Läkare för framtiden. Så på tiden. Så rätt.
För jag är av åsikten att man kan påverka så mycket med hjälp av maten. Man får mer ork om inte annat. Tänk om sjukhusen bytte ut skitmaten som man blir serverad om man läggs in till gröna kallpressade drinkar. Förstå vad snabbt patienterna skulle tillfriskna.
En shot om dagen, eller allra helst ett stort glas med väldigt mycket grönt.

Läs:

Växtbaserad kost viktigare än proetin för muskelmassa

Mjölkdrickande ökar risk för benbrott och förtida död

Låt oss bli en grön arme.

1999 åkte jag till Mexiko och 2000 åkte jag därifrån… Det var en av mina bästa semestrar. Jag älskar Mexiko. Vi åkte runt och hyrde hus i Mexiko under fem veckor. Vi såg så mycket. Var med om så mycket. Det var en fin resa. Jag skulle gärna åka tillbaka. En dag gör jag kanske det.

Idag är det dödens dag.
Los Dias del los Muertos. Den firas nästan som en glädjens dag i Mexiko.
Vi ska alla dö. Varför inte göra det lite festligt?
Länge levde jag som om jag inte skulle det, alltså dö.

Så kom liksom döden och knackade på min dörr. Och vetskapen om att mattan kan ryckas bort närsomhelst, har gjort mig mer allvarlig säger en av mina kompisar, men också mer barnslig. Mer larvig.
Jag längtar efter det larviga.
Jag längtar efter att skratta döden i ansiktet.
Men jag är inte rädd för döden längre. Men den kan göra mig ledsen och det är när vi förlorar människor för tidigt. Det gör mig också rädd att jag inte ska hinna eller kunna säga till de jag älskar, att det är precis vad jag gör. Alltså älskar dem.
Jag är rädd att jag ska halka in där jag var innan jag blev sjuk, där liksom livet bara fortskred. Ungefär som när man ser en härlig film och man inte hinner njuta, för att man oroar sig för att den ska ta slut.
Men jag vill få bort oron. Liksom hitta det perfekta tillståndet mellan allvar och larv. Undra om det går?
Men idag tänder jag ljus för alla de som inte finns med oss. Alla de som lämnat oss.

Födelse och död och så det emellan – livet. Liksom ett äktenskap mellan de båda, alltså födelsen och döden. Ett livslångt äktenskap. Puss på dig döden, vi ses senare. Långt senare.