Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Jag är i Indien. Jag har fullt upp med att inte göra någonting. Busy doing nothing. Jag bor hos Karolina som bor typ tre hus bort från Purple Valley där jag tränar varje dag. Karolina driver Purpley Valley och hon gör det så bra. Om det är ens första gång i Indien så kan det vara tryggt att hon finns här och dessutom pratar svenska.
I morse var min första yogapractice med Joey Miles och det känns så bra. Jag är glad. Tog hälarna när jag gjorde kapotasana. Det är nåt med värmen. Med att man är i Indien. Jag känner mig så glad och jag har träffat fler av mina ”indiska” vänner redan.

Som Maria Boox, som i många år var min huvudlärare i ashtangayoga och också min mentor. Glad att jag hade möjlighet att ta en ledd fredagsklass med henne. Hon sa så fina saker och det gjorde mig påmind om när jag satt som ett ljus på hennes klasser och hörde henne prata om yogan. I fredags fastnade hennes ord om Baddha Konasana. Att vi har vårt liv skrivet på våra fotsulor, att det är som att öppna vårt livs bok när vi vänder fotsulorna upp mot oss. Och när vi lutar oss framåt, lägger vi liksom hjärtat i vårt livs bok.
Och om man tänker så om sig själv, och om varje kroppsdel så blir också yogan så kärleksfull om ens egen person och det man varit med om. Alla sorger. All glädje.
Att allt samlas i våra fötter, våra rötter. Vår grund och vårt fundament. Idag kanske jag borde ta hand om mina fötter. Ge mig själv en pedikyr. Ära dem. Kanske ska utropa fotens dag i dag. Så lägg på minnet 9 november är numera fotens dag. Låt foten leda dig ditt hjärtat vill idag.

Jag blir bara sämre och sämre på att klara av stress. Det blev så tydligt när jag fick cancer. Nu lägger sig stressen som ett tungt tryck över bröstet. Jag får svårt att andas. Det är nästan så att jag kan känna hur tufft det är för hjärtat. Jag märker på min andning att den blir kortare, att det är svårt att få till den långsamma djupa andningen. Och då är jag ändå van vid att andas medvetet.
Stress är vår värsta folksjukdom.
Vår största utmaning.

Mina tre veckor på Vidarkliniken var som långsamhetens lov. Som en enda lång och härlig inandning. Jag bara fyllde och fyllde på mig själv med lugn och ro. Och tid. Hur lätt är det inte att få till ”det bra livet” när orosmoment liksom suddats bort. Man slipper laga mat. Man slipper städa. Telefonen är avstängd och tiden framför datorn är begränsad. Fanns ingen tv och det enda som egentligen fanns därutanför är långa promenadstråk, skog och vatten. Bara sånt som skapar mer lugn och ro.

Nu är jag tillbaka i snurren igen och jag vet inte vad som hände.
Vaknar mitt i natten och försöker lösa problem.
Känner mig som ett sånt där flugpapper som man hängde upp första dagen av min barndomssomrar i sommarstugan. Ni vet det där som drar till sig flugorna så att de fastnar. Så känner jag mig.

Vilken tur att jag i morgon åker till Indien.
Min första semester på ett bra tag. Jag ska ta det lugnt. Yoga och äta bra.
Sola och njuta av just tid och långsamhet.

Hur gör ni när ni hamnar mitt i stressen?
Hur blir ni?

Just nu är de coolaste Läkare för framtiden. Så på tiden. Så rätt.
För jag är av åsikten att man kan påverka så mycket med hjälp av maten. Man får mer ork om inte annat. Tänk om sjukhusen bytte ut skitmaten som man blir serverad om man läggs in till gröna kallpressade drinkar. Förstå vad snabbt patienterna skulle tillfriskna.
En shot om dagen, eller allra helst ett stort glas med väldigt mycket grönt.

Läs:

Växtbaserad kost viktigare än proetin för muskelmassa

Mjölkdrickande ökar risk för benbrott och förtida död

Låt oss bli en grön arme.

1999 åkte jag till Mexiko och 2000 åkte jag därifrån… Det var en av mina bästa semestrar. Jag älskar Mexiko. Vi åkte runt och hyrde hus i Mexiko under fem veckor. Vi såg så mycket. Var med om så mycket. Det var en fin resa. Jag skulle gärna åka tillbaka. En dag gör jag kanske det.

Idag är det dödens dag.
Los Dias del los Muertos. Den firas nästan som en glädjens dag i Mexiko.
Vi ska alla dö. Varför inte göra det lite festligt?
Länge levde jag som om jag inte skulle det, alltså dö.

Så kom liksom döden och knackade på min dörr. Och vetskapen om att mattan kan ryckas bort närsomhelst, har gjort mig mer allvarlig säger en av mina kompisar, men också mer barnslig. Mer larvig.
Jag längtar efter det larviga.
Jag längtar efter att skratta döden i ansiktet.
Men jag är inte rädd för döden längre. Men den kan göra mig ledsen och det är när vi förlorar människor för tidigt. Det gör mig också rädd att jag inte ska hinna eller kunna säga till de jag älskar, att det är precis vad jag gör. Alltså älskar dem.
Jag är rädd att jag ska halka in där jag var innan jag blev sjuk, där liksom livet bara fortskred. Ungefär som när man ser en härlig film och man inte hinner njuta, för att man oroar sig för att den ska ta slut.
Men jag vill få bort oron. Liksom hitta det perfekta tillståndet mellan allvar och larv. Undra om det går?
Men idag tänder jag ljus för alla de som inte finns med oss. Alla de som lämnat oss.

Födelse och död och så det emellan – livet. Liksom ett äktenskap mellan de båda, alltså födelsen och döden. Ett livslångt äktenskap. Puss på dig döden, vi ses senare. Långt senare.