stress

Jag blir bara sämre och sämre på att klara av stress. Det blev så tydligt när jag fick cancer. Nu lägger sig stressen som ett tungt tryck över bröstet. Jag får svårt att andas. Det är nästan så att jag kan känna hur tufft det är för hjärtat. Jag märker på min andning att den blir kortare, att det är svårt att få till den långsamma djupa andningen. Och då är jag ändå van vid att andas medvetet.
Stress är vår värsta folksjukdom.
Vår största utmaning.

Mina tre veckor på Vidarkliniken var som långsamhetens lov. Som en enda lång och härlig inandning. Jag bara fyllde och fyllde på mig själv med lugn och ro. Och tid. Hur lätt är det inte att få till ”det bra livet” när orosmoment liksom suddats bort. Man slipper laga mat. Man slipper städa. Telefonen är avstängd och tiden framför datorn är begränsad. Fanns ingen tv och det enda som egentligen fanns därutanför är långa promenadstråk, skog och vatten. Bara sånt som skapar mer lugn och ro.

Nu är jag tillbaka i snurren igen och jag vet inte vad som hände.
Vaknar mitt i natten och försöker lösa problem.
Känner mig som ett sånt där flugpapper som man hängde upp första dagen av min barndomssomrar i sommarstugan. Ni vet det där som drar till sig flugorna så att de fastnar. Så känner jag mig.

Vilken tur att jag i morgon åker till Indien.
Min första semester på ett bra tag. Jag ska ta det lugnt. Yoga och äta bra.
Sola och njuta av just tid och långsamhet.

Hur gör ni när ni hamnar mitt i stressen?
Hur blir ni?

0
0