dia de los muertos


1999 åkte jag till Mexiko och 2000 åkte jag därifrån… Det var en av mina bästa semestrar. Jag älskar Mexiko. Vi åkte runt och hyrde hus i Mexiko under fem veckor. Vi såg så mycket. Var med om så mycket. Det var en fin resa. Jag skulle gärna åka tillbaka. En dag gör jag kanske det.

Idag är det dödens dag.
Los Dias del los Muertos. Den firas nästan som en glädjens dag i Mexiko.
Vi ska alla dö. Varför inte göra det lite festligt?
Länge levde jag som om jag inte skulle det, alltså dö.

Så kom liksom döden och knackade på min dörr. Och vetskapen om att mattan kan ryckas bort närsomhelst, har gjort mig mer allvarlig säger en av mina kompisar, men också mer barnslig. Mer larvig.
Jag längtar efter det larviga.
Jag längtar efter att skratta döden i ansiktet.
Men jag är inte rädd för döden längre. Men den kan göra mig ledsen och det är när vi förlorar människor för tidigt. Det gör mig också rädd att jag inte ska hinna eller kunna säga till de jag älskar, att det är precis vad jag gör. Alltså älskar dem.
Jag är rädd att jag ska halka in där jag var innan jag blev sjuk, där liksom livet bara fortskred. Ungefär som när man ser en härlig film och man inte hinner njuta, för att man oroar sig för att den ska ta slut.
Men jag vill få bort oron. Liksom hitta det perfekta tillståndet mellan allvar och larv. Undra om det går?
Men idag tänder jag ljus för alla de som inte finns med oss. Alla de som lämnat oss.

Födelse och död och så det emellan – livet. Liksom ett äktenskap mellan de båda, alltså födelsen och döden. Ett livslångt äktenskap. Puss på dig döden, vi ses senare. Långt senare.

0
0