Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Ibland när jag försöker göra mig ofarlig kan jag helt omedvetet prata med en något barnsligare röst, kanske lägga huvudet på sned för att ännu mer avväpna, göra mig ofarlig. En person i min absoluta närhet, av manligt kön är så väldigt uppmärksam på genus. Och har gjort mig uppmärksam på mitt mönster. Vad har du att be om ursäkt för?
Jag ser plötsligt med nya ögon på hur de mer flickiga människorna av kvinnligt kön är överrepresenterade i media, i teve. Varför?
Jo, för att vi mer flickiga människor av kvinnokön är ofarliga. Till den dag vi ryter ifrån. Inte har lust att skratta och le. Inte är tacksamma för att vi får säga vad vi känner, tycker eller behöver.
Då blir vi surtanter.
Hur många gånger har jag inte fått höra Är du flata? Om jag inte har lust att prata med den fulla killen på krogen.
I dag kände jag att jag retade upp mig på två gubbar (läs män,
killar) som satt på bussen.Jag såg inte vad de var, jag var så fokuserad
på deras knäna. Spretiga utåt. Vad är det med det manliga könet? Varför måste de sitta
och spreta med benen? Ta så väldigt mycket plats att man inte kommer
förbi dem.
Måste killar sitta så där bredbent?
Varför?
Jag
bara: Dra in knäna gubbar. När jag kom dragandes med min dra-maten. Och
tydligen var det så jobbigt och svårt att koppla ihop knäna så att det
fanns plats för en normalstor person att glida förbi dem i bussen. så läser jag det här…

Nä, jag är inte på bra humör idag. Jag känner mig upprorisk. I ett land som Sverige får våra födande kvinnor långt många fler förlossningsskador än i exempelvis Polen. Underkänt Sverige. Jag har skrivit om det förr här på bloggen. Men det är katastrof. Det är så inihelvete jävla fel. PÅ mina knipworkshops pratar jag mycket om att vi måste prata om det som skaver och som gör ont. Vi kvinnor som orkar och vågar stå upp, för att göra det lättare för de som inte vågar inte klarar, inte har ordet. Jag träffar tyvärr många tjejer med förlossningsskador som kommer på mina knipworkshops. Nu inför 8 mars och internationella kvinnodagen kanske dags att vi höjer våra röster, men också att vi riktar lite uppmärksamhet till våra kön. Till våra fittor. Låt aldrig någon säga att det är normalt att ha ont i underlivet. Ingen kvinna ska behöva ha ont.

Igår såg jag Alla är fotografer och nånstans är det hedersamt att både Schyffert och Rheborg försöker förstå sina unkna omedvetna generaliseringar av manligt och kvinnligt. För den är så klart segmenterad i oss alla. Vi bara lägger huvudet lite på sned, ler lite avväpnande av ren vana. Men jag tänker att jag måste tycka om den där surtanten som bor i mig. Hon som är upprorisk.
Så idag jag välkomnar surtanten, ur henne växer förhoppningsvis en alldeles särskilt vacker blomma som skiter fullständigt i om någon annan tycker den är fin eller bra. För jag vet det själv. jag är alltid den vackraste blomman i min trädgård. Alla kan skina. Alla får plats.

den här tjejen wow

Silvana Imam, hennes mål för 2015 är att störta patriarkatet. Hatten av!

Istället för att spela en Bond-tjej, spelar jag en Bond-kvinna säger Monika Bellucci som svar på tal om att hon nu blir den äldsta Bondbruden. Spot on!  Kolla här

Fram för mer, hela paletten av kvinnor i media. Inte bara den sockersöta flickan. Vi skulle må bra av lite mer sånt här. Sammanhållning:

Man lär sig saker hela tiden.
Igår svullnade min hand upp. Min högra hand. Det är ju min tokiga sida. Där, där bröstet togs bort.  Efter att ha pratat med vårdguiden, eller vad de nu heter så åkte jag inte till akuten på KS.
Jag hade så klart googlat på både blodproppar och rosfeber (som just bröstcanceropererade kan få)
Jag hann ju så klart jaga upp mig. Fan, den här rädslan för att nåt jävligt kan slå till när som helst ligger hela tiden så nära. Att man ständigt bär på en rädsla, en oro att mattan kan ryckas bort under en. Livet är förgängligt. Och kanske är det en ynnest att bli påmind. För att inte ta livet för givet. Att påminnas om att varje dag räknas.

Väl på KS fick jag ligga på en brits i korridoren i 3,5 timme. De tog en massa tester. Inget visade på något allvarligt. Då när jag ligger där tänker jag att faktiskt har varit med om en svår sjukdom och att jag inte får några efterkontroller. Det är mer än ett år sedan som jag tvingade till mig en magnetröntgen för att kolla mitt frisk bröst. Jag tror faktiskt de sa att de skulle vara kontroller var tredje månad de första året och senare varje halvår. Men jag får inga kallelser. Är inte det märkligt?
Men det jag lärde mig igår som hade varit bra att veta innan. Det är att om man har tagit bort lymfkörtlarna i en arm, så kan sånt här hända om man har eller haft en infektion i kroppen. Att min kropp gör allt för att städa bort de vita blodkropparna, men eftersom jag inte har några lymfkörtlarna i den armen så kan det bli såna här svullnader. Att det stockar sig.
Åter igen tänker jag hur viktigt det måste vara att yoga. Att sträcka upp armarna i luften. Att göra
            solhälsningen.

Att förutom bjuda in glädje i sin kropp, som solhälsningen på ett sätt är. Ja, ni vet väl att det finns undersökningar som säger att man blir glad av att sträcka upp armarna ovanför huvudet och om man dessutom riktar blicken uppåt så tvingas man att tänka positivt. Jag tänker att på vintern går vi gärna och stirrar ner i marken, liksom hukar rygg, gör oss mindre för att slippa frysa. Ungefär som att man drar ihop sig för att göra sig varm. Så kommer våren, man riktar blicken uppåt. Man tittar upp i skyn, på knopparna i träden. Det stora vårpirret. Liksom lite mer sträck armarna upp det är vår-känslan. Men framförallt behöver vi som opererats yoga för blodcirkulationen, vi som inga sopgubbar har i kroppen, läs lymfsystem. Ge oss som varit sjuka bot-bidrag, så vi har råd att gå på yoga, ta massage  och gå på akupunktur så vi slipper stockningarna i kroppen.
Tack för ordet!

Vi slänger för mycket mediciner i soporna. Nu får vi som äter medicin skulden för att mörtarna är tvåkönade. 250 tons läkemedelsrester pumpas varje år ut i naturen. Inte konstigt att kretsloppet förändras. Men tänk om läkemedelsföretagen kunde se till att göra mediciner som inte är rena rama giftet för vår natur. Läkemedel utan biverkningar.

Nu har apoteket kommit på en snajdig kampanj. Här kan du bli mörtfadder
Jag tänker att vore det inte bättre att:
1, Man har hårdare kontroll på läkarna och att de är mer återhållsamma till att skriva ut medicin. Man kanske till och med kan ha någon form av belöningssystem till läkarna om de får patienten frisk utan att behöva äta medicin i resten av sitt liv, och sedan annan medicin eftersom de får biverkningar av första och andra och kanske tredje medicinen…
2, Giftbeskatta läkemdelsföretagen, som blir så rika på att vi är sjuka. Istället för deras stora reklamkampanjer för de olika nya läkemedlen, bjudluncher och mutresor till läkare och andra läkemedelskrängare kan de lägga en del på just att betala tillbaka för det som deras mediciner förstört. Kanske skattas, dvs naturskattas. Eller giftbeskattas. Eller låt läkemedelsföretagen bli mörtfaddrar. De kanske kan hänga på sig en rosa mört eller trycka upp rosa mörtar på alla förpackningar.

Blä för Livsmedelsverket som är så konservativa, långsamma på att ta in vad som gäller. Och heja Läkare för framtiden som tar kampen emot stora jätten

Eller vad tycker ni?

Nu måste jag sluta, ska ta mig till Indiska konsulatet och skaffa visum till Indien. 

Jag har varit så risig. Den här influensan har på allvar tagit musten ur mig. Nu börjar jag bli bättre och i morse var också första gången jag yogade ett pass på en och en halv vecka. Fantastiskt. Både jobigt och härligt på en och samma gång.
För en massa år sedan. Tolv för att vara exakt var jag i Mysore i Indien och jag hade möjlighet att yoga för ashtangayogans grundare Pattahbi Jois. Jag är så glad att jag fick chans att prata med honom några gånger. Bland annat kunde jag tacka honom för att han kom på Ashtangayogan. Att det är ett så smart system. Och jag kunde också säga till honom att om jag inte hittat yogan hade jag förmodligen blivit galen. För så känns det.
Hade jag inte haft yogan hade jag blivit galen.
För jag märker direkt. När jag inte yogat på mer än en vecka så kommer ångest och oro krypande. Yogan gör nåt med mig.
Hon lugnare mig. Gör mig gladare. Hon får tag om lilla Karin, men också om stora.Hon håller mig lugn när jag tappar det. Hon är min hamn. Min fyr. Mitt ankare.
Visste ni att alla hästar tror att de är så där små som den lilla hästen på bilden. Det är så de känner sig. Så när människor kommer nära en häst och människan kanske är rädd för hästen. Så kan inte hästen förstå det, eftersom de ser sig själva som små. Men hästen blir rädd för att de tror att det lurar nåt annat farligt.

Så är det kanske med oss människor också. Vi tror vi är på ett sätt, så ser vår omgivning på oss på ett helt annat. Just idag känner jag mig som den lilla hästen. Men av erfarenhet så vet jag att det brukar gå över, att min känsla idag inte alls behöver vara samma i morgon när jag vaknar på morgonen.
This too shall pass…

En del människor inspirerar mig. För att de faktiskt på riktigt kämpar för en bättre värld och för att vi ska våga lita på vår inre röst och möjlighet att läkas. Människor som vill att vi ska må bättre. Människor som vågar stå upp mot läkemedelsjättar och cancerfonden och allt vad nu de här välgörenhetsmakarna heter som tjänar storkovan på att vi blir sjuka och/eller är rädda för att insjukna i sjukdomar. Det kräver mod.
Men också för att de visat mig ömhet och empati när livet var svårt för mig. När jag insjuknade i cancer hörde Sanna av sig till mig. Jag har tidigare intervjuat Sanna. Bland annat när hennes bok precis kom ut. Oj, vad jag hade önskat att jag då förstod på riktigt vad hon sa. Men då var jag en stressad, hårt arbetande frilansare som just då jobbade som programledare för ett hälsoprogram och ensamstående mamma. Jag levde min stress. Men jag förstår nu, mer än 20 år senare hennes budskap. Och självklart ska jag gå på den här föreläsningen. Gör det du med.
Idag gör jag reklam på bloggen för den här fantastiska människan. Vi som inte har miljoner att annonsera för. Vi som inte har en stor marknadsföringsapparat bakom oss, vi behöver hålla ihop och stötta varandra. Jag stöttar Sanna. Vem stöttar du?

 
 Nya Självläkande människan

Sanna Ehdin Anandala avslutar sina 20 års föreläsningar nu i vår så sista chansen höra henne! Hon ska sedan utbilda Självläkningsambassadörer som kan föreläsa och undervisa vidare – och du måste ha lyssnat på henne för att söka till den utbildningen.

Denna föreläsning presenterar den efterlängtade ”Nya självläkande människan” – boken som sammanfattar hela Sanna Ehdin Anandalas hälsa- och livsfilosofi från hennes 35 års studier, forskning och personliga erfarenhet. För Självläkningen är grunden i allt – och alla kan stärka det friska och må bättre än du trodde var möjlig. Kom och bli inspirerad!

Varmt välkommen att bli inspirerad till ett ännu mer självläkande Liv!

Köp din biljetter Här
Biljetter till hela landet: Här

I Sverige är suicid den vanligaste dödsorsaken för män i
åldersgruppen 15-44 år och det går 2,7 manliga suicid på varje
kvinnligt. Självmordsförsök är däremot vanligare bland kvinnor än bland
män.
Självmordsförsök är cirka tio gånger vanligare än fullbordade
självmord. Antalet som har självmordstankar är ännu vanligare. För varje
fullbordat självmord kan man räkna med att det är tio gånger så många
självmordsförsök och hundra gånger så många personer som har
självmordstankar.
Det sker alltså ungefär 15 000 självmordsförsök i landet varje år. Av
dessa personer är det ungefär hälften som söker hjälp. Den vanligaste
orsaken till att man inte söker hjälp är skamkänslor.
Det uppskattas att 3-10 procent av den vuxna befolkningen gjort minst ett suicidförsök under sin livstid.

Det här kan man läsa på den här sidan 
Det är så hemska siffror. Det är så ledsamt att så många mår så dåligt och att det inte upptäcks i tid. Eller att de kanske inte vet var de ska vända sig. Vi måste verkligen göra klimatet lättare så att vi vågar och kan prata om hur vi mår. Inte alltid upprätthålla en tjusig och jag-mår-så-bra fasad. Vi måste prata om det som skaver, gör ont. Vi som vågar måste göra det för att göra det lättare för de som inte orkar, inte klarar ta den platsen. Vi har inte råd att förlora flera människor.

Förra sommaren drabbades Magdalena Graaf av en stor sorg. Hennes äldsta son tog livet av sig. Det är så fruktansvärt sorgligt och jag har följt Magdalenas kamp på håll. Tänkt att hon är modig och stark, som vågar visa sin sorg, sin ledsenhet och förtvivlan. I morse när jag vaknade läste jag om att hon lät hålla en födelsedagsfest på den dag som han skulle blivit 20 år. Läs vad fint Isak 20 år
Det var så otroligt fint gjort tycker jag, som att bli med vän med sin sorg. Sorgen kan man ju kanske aldrig bli av med, men man kan ta tillbaka de goda minnena, inte låta de skuggas av skuldkänslor, eller vilka känslor som kanske finns där när en familj drabbas av en sån stor förlust. Kanske blir det här en tradition i deras familj. Jag hoppas det.

Vilka är det som styr egentligen? Vem ska man tro på?
Varför infinner sig känslan av att man blir lurad. Att det hela tiden finns en dold agenda.

Det är ingen skön känsla. När jag läste det här i News voice kände jag bara; Stämmer det här, så är vi illa ute.
Vad är då forskning?
Om man gör forskning på healers som helar råttor och möss och den forskningen visade att beröring/healing och omtanke gjorde att de mådde bättre. Blev bättre. Återhämtade sig snabbare, så är det forskning i samma grad som att antibiotika tar bort bihåleinflammation.
Målet måste väl ändå vara att patienten ska bli frisk?
Och det här komplementärmedicin kommer in.
Det fanns ett svensk-amerikanskt par som donerade 43 miljoner till KI för att starta en avdelning som forskade på just alternativmedicin.
Det är en skandal att så inte skett.  Hittade det här och stämmer det, så är det ännu mera skandal

Blä

Ibland hittar man uttryck som fastnar.
För verkligen: Vad Susie säger om Sally, säger mer om Susie än om Sally. 
Jag är inte kille, så jag vet inte om en sån här skylt fast med texten: Vad Peter säger om Per, säger mer om Peter än om Per. Ja, om det är något som killar känner igen sig i.
Men min upplevelse är inte att killar får lika mycket skit om de öppnar munnen och media/läsare/tittare anser det som fel. Jag kan ha fel.
För vad är det med oss tjejer som måste plocka ner en kvinna så fort hon tar plats? Varför måste vi säga att hon var dum mot en moster i Bräcke för tjugo år sedan, eller att hon egentligen inte kan sjunga, eller skriva. Eller att bilderna är retuscherade. Att hennes bröst måste vara silikon. Att hon nog har botox. Liksom hitta fel på henne. Syna henne i sömmarna.
Det är väl självklart att om man letar efter sprickor så hittar man dem.

Så många gånger jag sett en tjej ta plats, eller vara framgångsrik. Men för länge få hon inte vara där i strålkastarljuset. Som om hennes upplysta plats skymmer synen för den som klagar.
Det är som om man väntar på att hon ska göra ett mänskligt fel så att kan plockas ner.

Jag läste någon kvinnlig fb-bekant skriva om Dominika och Anders Bs relation. ”med en sån kvinna”. Så tänkte jag det är 2015. Jag tycker att den kommentaren sa mer om den som skrev den.

Jag borde kanske ligga här hemma och känna mig glad och tacksam för att jag är sjuk och alltså inte kan jobba ihjäl mig. Liksom byta spår i huvudet.
Läs Alexandras krönika i Metro om just det
Men nu har jag legat nedbäddad och knappt kunna göra ett endaste knop.
Jag har känt mig småhängig en tid. Men småhängigheten har inte stoppat mig från att jobba, eller gå hundpromenader i den iskalla vinden. Så till slut slog det bara till.
Badaboom. Sängläge.
Jag snyter och snyter mig. Och hostar, det är nästan så att jag får träningsvärk av allt hostandet.
Men jag är så trött på att må så här.
Vill jobba och träna och yoga.
Har sett hela White Queenserien. Och alla larviga romantiska filmer man kan tänka sig.
Nu är jag trött på att vara sjuk.
Trött på att hasa runt med min rödsnutna näsa.
Längtar efter att yoga loss, stå på händer, huvudet. Böja ryggen.
Längtar efter den där lättsamma andningen, ni vet när man KAN andas genom båda näsborrarna och inte bara genom den ena. Eller bara genom munnen som varit mitt sätt att andas den senaste tiden.
Bläää

När man ligger hemma och är sjuk, så kan man i alla fall googla och läsa gamla nyheter och sånt man inte haft tid att läsa innan. Uppdatera sig.
Ibland kan jag undra över fördelningen av skattemedel. Läste i helgen om det stöd som svenska bönder får. Här kan du läsaSå visar det sig att det stödet i första hand går till stora markägare, läs Gyllenkrok med flera för att de just ska avverka och fixa sin skog som de äger. Är inte det märkligt?
De får alltså bidrag att avverka skog, som de också kan sälja?
Jag fattar ingenting.

Borde inte bönderna som odlar få stöd, mera stöd eftersom vi behöver egenproducerat? Kan man inte skilja på det?
 Här bor Gyllenkrok och när jag läser listan så förekommer han på flera av posterna. Han hamnar inte bara etta på listan av största stödet, utan på flera, eftersom han äger flera gods.
Skulle vara intressant om någon kunde kolla upp vad han säljer den avverkade skogen för.
Om han både får stöd och tjänar pengar på det.
Blä, säger jag.

Fick den här kommentaren på mitt förra inlägg:

Annika: Illusionen av att allt skulle vara bättre om det var varmare och vi hade
ekologisk frukt året runt, runt hörnet. För att använda en sliten
klyscha, det är inuti det sker. Jag tänker att vi ofta kopplar ihop våra
dippar med vädret i det här landet. Som om inte människor hade dippar
där det är varmt… Jag förstår inte riktigt det tänket. Sedan är jag
med dig fullt ut att vi inte mår bra av stress. Gör någon det? Jag
tycker att du verkar vara en mästare på att ta hand om dig själv och
hitta vägar till välmående. Samtidigt är vi alla mänskliga och har våra
dippar då och då. Livet helt enkelt. Varm kram!

Hej Annika. Good for you 🙂 Jag tänker att det är väl fantastiskt att du inte känner så vad gäller vädret. Egentligen var det ju inte det mitt inlägg handlade om, utan mer att jag inte fixar stress. Och nej, det är väl ingen som fixar stress.  Men jag tror att jag har svårt med spärren. Låter det gå för långt. Det är det jag vill lära mig. Jag mår som bäst på landet (i både snö och sol) och jag mår som bäst när tillvaron runtomkring är lugn. Jag tror på allvar att jag har en nerv som snurrar för fort och ofta älskar jag att det är så. Men ibland har jag så svårt att sortera ut mina steg och allt blir ett virrvarr. Men det är jag. Det är min lilla inre kamp till att bli en bättre människa både gentemot andra, men också mot mig själv. Att inte ha så stora krav på mig själv.
Inte ta åt mig.
Inte tro att jag kan rädda världen. Eller att just jag måste driva de olika frågorna.

Någon annan kommenterade med att jag kan ju vara var som helst. Jag kan ju sitta och skriva vid en strand. Jag har ju inga barn, inget som binder mig här i vinterkalla Sverige. Jo, det är mycket som binder mig här. Jag har en familj här, som går i skola och jobbar i Stockholm. Och är man i en relation, visst ska man kunna känna sig fri och göra mycket av det man vill. Men jag vill ju göra det med dem. Och de kan ju inte hänga med på allt som jag vill. Men en dag kanske. Sedan vet jag att man kan åka runt jorden, göra allt det där man drömmer om men precis som Annika skriver jobbet är ju inuti en. En inre resa. Mitt hemma är där de jag älskar är.

Men det är mina funderingar. Men era kommentar fick igång mig, så jag skrev helt enkelt in i google: Mår vi bättre i varmare väder. Och vet ni? Jag hittade det här:

Vädret och hälsan

Jag tror också att vi mår bättre i varmare väder. Jag säger bara D-vitamin… 

Den här bilden är från sommaren 2012. Jag sitter i min yogastudio i Båstad. Petri är gästlärare och det är så härligt. Jag har på mig ett linne från Goa och jag är så glad för om en månad ungefär åker jag dit igen. Vi ska fotografera för nästa bok. Jag lovar att berätta mer om det.