Författarnamn: Karin Björkegren Jones

En del människor inspirerar mig. För att de faktiskt på riktigt kämpar för en bättre värld och för att vi ska våga lita på vår inre röst och möjlighet att läkas. Människor som vill att vi ska må bättre. Människor som vågar stå upp mot läkemedelsjättar och cancerfonden och allt vad nu de här välgörenhetsmakarna heter som tjänar storkovan på att vi blir sjuka och/eller är rädda för att insjukna i sjukdomar. Det kräver mod.
Men också för att de visat mig ömhet och empati när livet var svårt för mig. När jag insjuknade i cancer hörde Sanna av sig till mig. Jag har tidigare intervjuat Sanna. Bland annat när hennes bok precis kom ut. Oj, vad jag hade önskat att jag då förstod på riktigt vad hon sa. Men då var jag en stressad, hårt arbetande frilansare som just då jobbade som programledare för ett hälsoprogram och ensamstående mamma. Jag levde min stress. Men jag förstår nu, mer än 20 år senare hennes budskap. Och självklart ska jag gå på den här föreläsningen. Gör det du med.
Idag gör jag reklam på bloggen för den här fantastiska människan. Vi som inte har miljoner att annonsera för. Vi som inte har en stor marknadsföringsapparat bakom oss, vi behöver hålla ihop och stötta varandra. Jag stöttar Sanna. Vem stöttar du?

 
 Nya Självläkande människan

Sanna Ehdin Anandala avslutar sina 20 års föreläsningar nu i vår så sista chansen höra henne! Hon ska sedan utbilda Självläkningsambassadörer som kan föreläsa och undervisa vidare – och du måste ha lyssnat på henne för att söka till den utbildningen.

Denna föreläsning presenterar den efterlängtade ”Nya självläkande människan” – boken som sammanfattar hela Sanna Ehdin Anandalas hälsa- och livsfilosofi från hennes 35 års studier, forskning och personliga erfarenhet. För Självläkningen är grunden i allt – och alla kan stärka det friska och må bättre än du trodde var möjlig. Kom och bli inspirerad!

Varmt välkommen att bli inspirerad till ett ännu mer självläkande Liv!

Köp din biljetter Här
Biljetter till hela landet: Här

I Sverige är suicid den vanligaste dödsorsaken för män i
åldersgruppen 15-44 år och det går 2,7 manliga suicid på varje
kvinnligt. Självmordsförsök är däremot vanligare bland kvinnor än bland
män.
Självmordsförsök är cirka tio gånger vanligare än fullbordade
självmord. Antalet som har självmordstankar är ännu vanligare. För varje
fullbordat självmord kan man räkna med att det är tio gånger så många
självmordsförsök och hundra gånger så många personer som har
självmordstankar.
Det sker alltså ungefär 15 000 självmordsförsök i landet varje år. Av
dessa personer är det ungefär hälften som söker hjälp. Den vanligaste
orsaken till att man inte söker hjälp är skamkänslor.
Det uppskattas att 3-10 procent av den vuxna befolkningen gjort minst ett suicidförsök under sin livstid.

Det här kan man läsa på den här sidan 
Det är så hemska siffror. Det är så ledsamt att så många mår så dåligt och att det inte upptäcks i tid. Eller att de kanske inte vet var de ska vända sig. Vi måste verkligen göra klimatet lättare så att vi vågar och kan prata om hur vi mår. Inte alltid upprätthålla en tjusig och jag-mår-så-bra fasad. Vi måste prata om det som skaver, gör ont. Vi som vågar måste göra det för att göra det lättare för de som inte orkar, inte klarar ta den platsen. Vi har inte råd att förlora flera människor.

Förra sommaren drabbades Magdalena Graaf av en stor sorg. Hennes äldsta son tog livet av sig. Det är så fruktansvärt sorgligt och jag har följt Magdalenas kamp på håll. Tänkt att hon är modig och stark, som vågar visa sin sorg, sin ledsenhet och förtvivlan. I morse när jag vaknade läste jag om att hon lät hålla en födelsedagsfest på den dag som han skulle blivit 20 år. Läs vad fint Isak 20 år
Det var så otroligt fint gjort tycker jag, som att bli med vän med sin sorg. Sorgen kan man ju kanske aldrig bli av med, men man kan ta tillbaka de goda minnena, inte låta de skuggas av skuldkänslor, eller vilka känslor som kanske finns där när en familj drabbas av en sån stor förlust. Kanske blir det här en tradition i deras familj. Jag hoppas det.

Vilka är det som styr egentligen? Vem ska man tro på?
Varför infinner sig känslan av att man blir lurad. Att det hela tiden finns en dold agenda.

Det är ingen skön känsla. När jag läste det här i News voice kände jag bara; Stämmer det här, så är vi illa ute.
Vad är då forskning?
Om man gör forskning på healers som helar råttor och möss och den forskningen visade att beröring/healing och omtanke gjorde att de mådde bättre. Blev bättre. Återhämtade sig snabbare, så är det forskning i samma grad som att antibiotika tar bort bihåleinflammation.
Målet måste väl ändå vara att patienten ska bli frisk?
Och det här komplementärmedicin kommer in.
Det fanns ett svensk-amerikanskt par som donerade 43 miljoner till KI för att starta en avdelning som forskade på just alternativmedicin.
Det är en skandal att så inte skett.  Hittade det här och stämmer det, så är det ännu mera skandal

Blä

Ibland hittar man uttryck som fastnar.
För verkligen: Vad Susie säger om Sally, säger mer om Susie än om Sally. 
Jag är inte kille, så jag vet inte om en sån här skylt fast med texten: Vad Peter säger om Per, säger mer om Peter än om Per. Ja, om det är något som killar känner igen sig i.
Men min upplevelse är inte att killar får lika mycket skit om de öppnar munnen och media/läsare/tittare anser det som fel. Jag kan ha fel.
För vad är det med oss tjejer som måste plocka ner en kvinna så fort hon tar plats? Varför måste vi säga att hon var dum mot en moster i Bräcke för tjugo år sedan, eller att hon egentligen inte kan sjunga, eller skriva. Eller att bilderna är retuscherade. Att hennes bröst måste vara silikon. Att hon nog har botox. Liksom hitta fel på henne. Syna henne i sömmarna.
Det är väl självklart att om man letar efter sprickor så hittar man dem.

Så många gånger jag sett en tjej ta plats, eller vara framgångsrik. Men för länge få hon inte vara där i strålkastarljuset. Som om hennes upplysta plats skymmer synen för den som klagar.
Det är som om man väntar på att hon ska göra ett mänskligt fel så att kan plockas ner.

Jag läste någon kvinnlig fb-bekant skriva om Dominika och Anders Bs relation. ”med en sån kvinna”. Så tänkte jag det är 2015. Jag tycker att den kommentaren sa mer om den som skrev den.

Jag borde kanske ligga här hemma och känna mig glad och tacksam för att jag är sjuk och alltså inte kan jobba ihjäl mig. Liksom byta spår i huvudet.
Läs Alexandras krönika i Metro om just det
Men nu har jag legat nedbäddad och knappt kunna göra ett endaste knop.
Jag har känt mig småhängig en tid. Men småhängigheten har inte stoppat mig från att jobba, eller gå hundpromenader i den iskalla vinden. Så till slut slog det bara till.
Badaboom. Sängläge.
Jag snyter och snyter mig. Och hostar, det är nästan så att jag får träningsvärk av allt hostandet.
Men jag är så trött på att må så här.
Vill jobba och träna och yoga.
Har sett hela White Queenserien. Och alla larviga romantiska filmer man kan tänka sig.
Nu är jag trött på att vara sjuk.
Trött på att hasa runt med min rödsnutna näsa.
Längtar efter att yoga loss, stå på händer, huvudet. Böja ryggen.
Längtar efter den där lättsamma andningen, ni vet när man KAN andas genom båda näsborrarna och inte bara genom den ena. Eller bara genom munnen som varit mitt sätt att andas den senaste tiden.
Bläää

När man ligger hemma och är sjuk, så kan man i alla fall googla och läsa gamla nyheter och sånt man inte haft tid att läsa innan. Uppdatera sig.
Ibland kan jag undra över fördelningen av skattemedel. Läste i helgen om det stöd som svenska bönder får. Här kan du läsaSå visar det sig att det stödet i första hand går till stora markägare, läs Gyllenkrok med flera för att de just ska avverka och fixa sin skog som de äger. Är inte det märkligt?
De får alltså bidrag att avverka skog, som de också kan sälja?
Jag fattar ingenting.

Borde inte bönderna som odlar få stöd, mera stöd eftersom vi behöver egenproducerat? Kan man inte skilja på det?
 Här bor Gyllenkrok och när jag läser listan så förekommer han på flera av posterna. Han hamnar inte bara etta på listan av största stödet, utan på flera, eftersom han äger flera gods.
Skulle vara intressant om någon kunde kolla upp vad han säljer den avverkade skogen för.
Om han både får stöd och tjänar pengar på det.
Blä, säger jag.

Fick den här kommentaren på mitt förra inlägg:

Annika: Illusionen av att allt skulle vara bättre om det var varmare och vi hade
ekologisk frukt året runt, runt hörnet. För att använda en sliten
klyscha, det är inuti det sker. Jag tänker att vi ofta kopplar ihop våra
dippar med vädret i det här landet. Som om inte människor hade dippar
där det är varmt… Jag förstår inte riktigt det tänket. Sedan är jag
med dig fullt ut att vi inte mår bra av stress. Gör någon det? Jag
tycker att du verkar vara en mästare på att ta hand om dig själv och
hitta vägar till välmående. Samtidigt är vi alla mänskliga och har våra
dippar då och då. Livet helt enkelt. Varm kram!

Hej Annika. Good for you 🙂 Jag tänker att det är väl fantastiskt att du inte känner så vad gäller vädret. Egentligen var det ju inte det mitt inlägg handlade om, utan mer att jag inte fixar stress. Och nej, det är väl ingen som fixar stress.  Men jag tror att jag har svårt med spärren. Låter det gå för långt. Det är det jag vill lära mig. Jag mår som bäst på landet (i både snö och sol) och jag mår som bäst när tillvaron runtomkring är lugn. Jag tror på allvar att jag har en nerv som snurrar för fort och ofta älskar jag att det är så. Men ibland har jag så svårt att sortera ut mina steg och allt blir ett virrvarr. Men det är jag. Det är min lilla inre kamp till att bli en bättre människa både gentemot andra, men också mot mig själv. Att inte ha så stora krav på mig själv.
Inte ta åt mig.
Inte tro att jag kan rädda världen. Eller att just jag måste driva de olika frågorna.

Någon annan kommenterade med att jag kan ju vara var som helst. Jag kan ju sitta och skriva vid en strand. Jag har ju inga barn, inget som binder mig här i vinterkalla Sverige. Jo, det är mycket som binder mig här. Jag har en familj här, som går i skola och jobbar i Stockholm. Och är man i en relation, visst ska man kunna känna sig fri och göra mycket av det man vill. Men jag vill ju göra det med dem. Och de kan ju inte hänga med på allt som jag vill. Men en dag kanske. Sedan vet jag att man kan åka runt jorden, göra allt det där man drömmer om men precis som Annika skriver jobbet är ju inuti en. En inre resa. Mitt hemma är där de jag älskar är.

Men det är mina funderingar. Men era kommentar fick igång mig, så jag skrev helt enkelt in i google: Mår vi bättre i varmare väder. Och vet ni? Jag hittade det här:

Vädret och hälsan

Jag tror också att vi mår bättre i varmare väder. Jag säger bara D-vitamin… 

Den här bilden är från sommaren 2012. Jag sitter i min yogastudio i Båstad. Petri är gästlärare och det är så härligt. Jag har på mig ett linne från Goa och jag är så glad för om en månad ungefär åker jag dit igen. Vi ska fotografera för nästa bok. Jag lovar att berätta mer om det.

Vissa mornar vaknar man upp och känner att man kanske varit på väg åt fel håll. Att det är så lätt att hamna i stressen och snurren, ryckas med. Jag tål inte stress, men det är så svårt att värja sig.
Stress äter sig in i en människa och kanske är det så att man märker när det är försent hur mycket skada den gjort.
Livet skulle vara så mycket enklare om man bodde på en strand i ett varmt land och fick äta ekologisk frukt. Men det funkar ju inte så.
Man måste. Eller jag kanske ska säga jag måste lära mig att leva i den här staden. Staden med de snabba stegen. Med pulsen som slår fortare och fortare.
Jag måste lära mig det.
Mina steg behöver inte vara snabba bara för att någon annan hastar.
Vad har jag bråttom till?

Jag har varit på kurs hela helgen. Och först var jag rädd att jag skulle missa kursen för jag blev plötsligt sjuk. Hade svårt att andas. Kände mig febrig och nös som en toka. Så jag låg raklång ett par dagar utan ett tjockt täcke. Helt utslagen på sängen och kollade på filmer. Men så kände jag mig lite bättre och gick Yoga och Pranayama-kursen med Kia Naddermier på Atmajyoti. Och det var så härligt, så härligt.

Upptäckte på kursen att ibland måste man backa. Göra om. Göra på annat sätt. Lyssna in, ta det lite piano helt enkelt. Jag har ett sånt driv, en sån framåtrörelse i mitt liv. Och hon har blivit mer intensiv sedan cancern. Dag för dag måste jag påminna mig om att även långsamma steg leder någonstans. Livsstigen är inte rak. Ibland hamnar man vilse och har man tur hittar man just därför något man kanske aldrig hade upptäckt.
Ibland behöver man gå vilse för att hitta rätt. Andra dagar försöker man sig kanske på en genväg, för att skynda på men den blir snarare en senväg.
Men det är det som är så häftigt med yogan, för yogan tvingar en att öva upp tålamodet och just den där känslan av förnöjsamhet som är så fin. En förnöjsamhet över att varje dag räknas. Att varje dag, oavsett hur den ser ut eller känns är lika viktig. Det är ju därför jag älskar ashtangayoga, för att det är ett så intelligent system, som just bygger på repetition. Om och om igen. Varje dag. I ur och skur. En disciplin som i slutändan blir ett sorts bevis på att tålamod faktiskt leder någonstans.
För det är först efter en tid du kan se vad som hänt i dig, eller med dig. Och då menar jag inte de balla nya och akrobatiska ställningarna du kanske lärt dig.
Utan just det, att du har ett tålamod. Att du står ut i det som är. Njuter där du står, där du är, fast livet kanske inte erbjuder dig alla de där drömmarna du går och bär på. För livet är kringelikrokigt. Inte alltid snällt. Livet rusar på fast allt kanske rasat i dig. Du har kanske blivit sjuk. Någon i din närhet är sjuk. Du har stött på sorgligheter. Sånt som gör att man inte vill, inte orkar. Du känner dig ledsen och låg. Då är det så fint att ha den yogiska disciplinen. Som en vän att hålla i handen som gör det lättare att se att långsamma steg faktiskt leder någonstans. Att det finns en försiktig framåtrörelse.

Följ mig på instagram där heter jag karinbjones

Jag älskar att dagens unga är så medvetna och att nätet öppnar upp för samtal över gränserna.
För på nätet kan man dela med sig av sina erfarenheter.
Bli inspirerad. Få nya tips och råd. Och recept.
Det är väl fantastiskt?

Ni vet ju hur Green Kitchen Stories började. 

Jo, det var ju deras blogg som växte sig kämpastor och det visade sig också att efterfrågan efter bra och gröna recept var stort. David, är min kompis Henriks son, så jag har träffat det här fina paret flera gånger. Så imponerad av dem. Jag följer dem på instagram och just nu är de i Australien och Nya Zeeland. Dit vill jag också en dag.

En av min dotters kompisar, Johanna blev diagnosticerad med endometrios för ett par år sedan och det väckte hennes intresse för hur maten kunde hjälpa henne att må bättre. Slippa skov och slippa ha ont.

Så här skriver de om endometrios på Rfsu

Titta vilken fin hemsida. Endo diet och framförallt viktig. Mellan 5-10 procent av alla kvinnor i fertil ålder lider av den här sjukdomen. Men som det ofta är med med så kallade ”kvinnokrämpor” tas inte det på allvar. Hade det varit en manlig sjukdom så hade det alldeles säkert varit ramaskri. Men att kvinnor har ont tas liksom för självklart. Sånt upprör mig. Därför uppmanar jag alla tjejer/kvinnor att prata om sånt som skaver. För då kan vi liksom gå samman, liksom kräva vår rätt. För det gör det lättare för de som inte vågar eller kan.

”Ååå tjejer vi måste höja våra röster för att höras”

2015 och det är fortfarande nåt vi måste, alltså höja våra röster. Vi måste heja på andra tjejer. För mig är det en självklarhet att stötta andra tjejer. Gör det du med! Tipsa mig gärna om tjejer, unga som gamla som gör nåt bra för andra tjejer. Som har en blogg som är viktig. Som startat en förening. Skrivit en viktig bok. Ja, ni vet och eftersom jag anser att man får ställa sig själv i strålkastarljuset, så tipsa mig om dig. Ni vet ju 8 mars är snart här.

Jag älskar människor som brinner och driver sina frågor. Jag vet också hur tufft det kan vara och hur motarbetad man kan känna sig. Men att man ändå, trots att man blir förlöjligad, hånad och motarbetad ändå fortsätter att drivas av att säga det man tror på.
Sanna Ehdin är en sån kämpe.
Hon har alltid hävdat hur viktig maten är. Att maten är medicin, precis som Hippokrates: LÄs
Hon utmanar läkemdelsföretag och livsmedelsjättarna. Hon är modig.

Andra viktiga sidor som tror att maten har påverkan och inverkan på vårt mående är:
Läkare för framtiden  och kostfonden

För ett par veckor sedan lunchade jag med Ann Fernholm. Hon har skrivit två viktiga böcker Ett sötare blod och Det sötaste vi har
Jag håller på med hennes senaste och jag längtar efter att gå på en föreläsning med henne. Här följ hennes tankar på: Ett sötare blod

När jag var liten levde jag i en fantasivärld. Det gör ju många barn. Ibland kan man tycka att det är en ynnest, att man får vara barn. Att man får vara fri i sin lek och att ens största utmaning är just ens egen fantasi.
Men alla får inte och kan inte härja fritt i fantasins värld. De slungas in i en hård verklighet alldeles för tidigt. Den verklighet där det är så tydligt att vissa föds in i rikedom och möjlighet att sitta i sina små barnrum och fantisera. Medan andra små knattar måste fly det land man växt upp, utan sina föräldrar.
Livet.
Så jävla orättvist.

Tänker på de små pojkarna som brottades ner i Malmö och som nu är försvunna. Hur de förmodligen förlorat den där barnatron som man som förälder vill att ens barn ska växa upp med, men att de här pojkarna förmodligen också tappat tron på vuxna. Det gör mig ledsen.
Det gör mig ledsen att vi har så svårt för andra människors lidande. Att de här pojkarna bemöttes med den hårdhet som en vuxen kriminell kanske möts av efter en fruktansvärd handling som kräver att man blir nedbrottad på golvet.
Tänker på alla ungar jag sett i mataffären som får ligga och spotta och svära och sparka och vara arga för att de inte får köpa glass eller godis. Och hur vi ler lite så där förstående mot det där barnet.
Men ett barn från ett annat land, utan föräldrar spottar, svär och sparkar.
Det kan vi passera utan att ingripa när övervåld sker mitt framför ögonen.
Jag vet inte jag får så jävla ont i magen.
Jag säger inte att jag vet hur man ska göra.
Jag vet ingenting om hur man ska göra.
Men jag känner en massa saker.
Jag blir ledsen.
Får ont i magen.
Vad kan vi göra?
 Läs det här

Och tänk att vissa tycker att det är helt rätt att det de tjänat i ett land som Sverige, ska bara tillfalla dem läs här De som gör allt de kan för att skattesmita.  Varför blir man snål när man blir rik?
Så snål att man inte vill betala skatt?

Men fantasivärlden kan också vara en flyktvärld. Dit man försvinner för att slippa vara i nåt man inte orkar eller vill vara.
Man liksom skapar den värld man själv gillar eller tycker är spännande.
Jag hade min värld.
Jag trodde att enhörningar fanns på riktigt. Och jag drömde om att träffa en. Jag drömde också om indianer och tyckte indianernas mockasiner och deras kläder var så fina.
Jag trodde också att jag var Pippi.
Att jag kunde flyga.
Men jag kunde inte. Föll ganska hårt i marken från trappräcket som jag hoppade ifrån.

Fantasi. Drömmar.

Jag har en dröm, att nationen en vacker dag skall resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: ”Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar.” /…/ Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.
— Martin Luther King, 1963,