man lär sig nåt varje dag

Man lär sig saker hela tiden.
Igår svullnade min hand upp. Min högra hand. Det är ju min tokiga sida. Där, där bröstet togs bort.  Efter att ha pratat med vårdguiden, eller vad de nu heter så åkte jag inte till akuten på KS.
Jag hade så klart googlat på både blodproppar och rosfeber (som just bröstcanceropererade kan få)
Jag hann ju så klart jaga upp mig. Fan, den här rädslan för att nåt jävligt kan slå till när som helst ligger hela tiden så nära. Att man ständigt bär på en rädsla, en oro att mattan kan ryckas bort under en. Livet är förgängligt. Och kanske är det en ynnest att bli påmind. För att inte ta livet för givet. Att påminnas om att varje dag räknas.

Väl på KS fick jag ligga på en brits i korridoren i 3,5 timme. De tog en massa tester. Inget visade på något allvarligt. Då när jag ligger där tänker jag att faktiskt har varit med om en svår sjukdom och att jag inte får några efterkontroller. Det är mer än ett år sedan som jag tvingade till mig en magnetröntgen för att kolla mitt frisk bröst. Jag tror faktiskt de sa att de skulle vara kontroller var tredje månad de första året och senare varje halvår. Men jag får inga kallelser. Är inte det märkligt?
Men det jag lärde mig igår som hade varit bra att veta innan. Det är att om man har tagit bort lymfkörtlarna i en arm, så kan sånt här hända om man har eller haft en infektion i kroppen. Att min kropp gör allt för att städa bort de vita blodkropparna, men eftersom jag inte har några lymfkörtlarna i den armen så kan det bli såna här svullnader. Att det stockar sig.
Åter igen tänker jag hur viktigt det måste vara att yoga. Att sträcka upp armarna i luften. Att göra
            solhälsningen.

Att förutom bjuda in glädje i sin kropp, som solhälsningen på ett sätt är. Ja, ni vet väl att det finns undersökningar som säger att man blir glad av att sträcka upp armarna ovanför huvudet och om man dessutom riktar blicken uppåt så tvingas man att tänka positivt. Jag tänker att på vintern går vi gärna och stirrar ner i marken, liksom hukar rygg, gör oss mindre för att slippa frysa. Ungefär som att man drar ihop sig för att göra sig varm. Så kommer våren, man riktar blicken uppåt. Man tittar upp i skyn, på knopparna i träden. Det stora vårpirret. Liksom lite mer sträck armarna upp det är vår-känslan. Men framförallt behöver vi som opererats yoga för blodcirkulationen, vi som inga sopgubbar har i kroppen, läs lymfsystem. Ge oss som varit sjuka bot-bidrag, så vi har råd att gå på yoga, ta massage  och gå på akupunktur så vi slipper stockningarna i kroppen.
Tack för ordet!

0
0