Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Så här kunde det se ut efter en massage, det här är Vidarkliniken för mig. Värme och snälla händer

För ett tag sedan fick jag ett mejl om jag ville bli intervjuad för deras tidning, inför deras jubileum, här kan ni läsa.

Har du möjlighet och har varit sjuk ansök om rehab här, det gör du via din läkare. Och tyvärr kan inte alla landsting ge den möjligheten. Men om du ställer frågan kanske de får upp ögonen för att fler människor vill det alternativa. För det ställer också indirekt krav på eftervården tänker jag.
Men man kan åka på besök. En helg i YtterJärna. Bo på hotellet och gå runt i den vackra fantastiska trakten. Fika på Kulturhuset i Ytterjärna, köpa grönsaker på Nibble handelsträdgård. Jag lover det är vackert. Fantastiskt.

Jag är så tacksam för min tid på Vidarkliniken. Hurra och grattis för dina 30 år, låt det bli minst 30 till. LÅt det alternativa få spira och växa, precis som jag kände att jag gjorde när jag blev sedd på riktigt.

Det pratas så väldans om vad yoga är och jag tror att det finns precis lika många varianter på vad som är yoga, som det finns människor. Och att precis när man kanske tror att man hittat yogan så förändras man och behöver nåt annat, som man också kan hitta i yogan.
Att yoga är större än oss, vidare och rymmer så mycket.
Ungefär som att fråga sig.
Vad är kärlek.
Vad är lycka.
Vi är alla olika och precis som vissa människor vill bli knådade med hårda nypor på sin massage, finns de dom som bara vill ha lätta smekningar. Och även det kan ändras för en människa under ens livstid. En del vill gå till en kiropraktor och andra till en naprapat. Och ofta hör man den som gillar naprapaten eller vise versa säga, men det är bättre med det här. Det andra är så hårt, det är inte bra att knäcka, eller det andra är för lätt, ger ingenting.
Folk är olika. Gillar olika. Men eftersom vi förändras under tid, så förändras också det. Det enda man i slutändan vet efter lång tid som lärare är att man egentligen inget vet. Och att det faktiskt är okej. De finaste lärarna jag haft är de som tittat på mig med den varma, ofta lite barnsliga blicken och sagt; jag vet inte, vad tror du? Och när jag börjar babbla, kanske de säger. Där ser du, du vet vad som är bra för dig. Och jag tror att det är dit vi vill, att vi vill hitta den där platsen inom oss där vi vågar lita på den inre rösten och att den inte är färgad av att ”veta bäst”, ”fördomar” ”bitterhet” ”avund”  ”rädsla”eller vilka känslor som ibland lyckas driva en.

Jag följer Stenmarskbilder på instagram. Ibland så får han verkligen till det. Tyckte att den här litegran kunde appliceras på hur vi tänker om VÅR yoga.

och så får det vara. Min känsla för yoga är varken finare eller bättre, den är inte heller sämre för att jag gillar att vara på bild. Att jag tänker i bilder. Att jag gillar att förmedla via bilder och ord. Jag och Anneli som plåtat de flesta av mina böcker skickar ofta bara en bild till varandra. Behöver inte skriva nåt. Den andra fattar. Vi pratar genom bilder.

Jag älskar Frida Kahlo, alltid gjort. När jag gick på estetisk linje, hade lite konstdrömmar en gång i tiden, på gymnasiet drömde jag om att åka till Mexiko och till hennes hem, som numera är ett museum. Jag kom till Mexiko, men museet finns fortfarande kvar att besöka. Ibland tänker jag. Undra hur Frida Kahlo hade använt instagram eller internet överhuvudtaget. Hon som alltid ville förmedla kroppen i sina bilder. Sin kropp. Allt som hennes kropp varit med om. Alla operationer, sorger men också glädje. Finns så mycket nakenbilder på henne. Hon måste varit så oerhört provocerande. Nästan som yogagirl, eller nån annan i dagens yogamediavärld. Kroppen är laddad. Kvinnokroppen är jätteladdad, helt uppenbart. Så laddad att en kvinna, en yogastudioägarinna likställde yogatjejer som visar upp sina yogaställningar i bikini som porr och typ ett blowjob i en porrfilm. Märklig koppling.
Men alla har vi olika behov, förutsättningar att komma åt det där tanksnurret. Rena, rena och röja sin kropp, själ och sinnet.  Jag vet till exempel att jag behöver göra den mer fysiska formen av yoga för att stilla mitt sinne och mina tankar. Efter alla cancerbehandlingar känner jag sådan kärlek för den här kroppen. Älskar att den är stark och flexibel på samma gång. Så många som hörde av sig när jag var under behandlingarna och sa, jag känner att du ska göra mer meditativ yoga och jag blir oroad att du gör ashtangayoga. Och jag kände att det här är vad jag vill göra. Det här är bra för mig, men varför ska jag ens behöva försvara det. Varför förutsätter folk att jag inte lyssnar på min röst. Varför tror människor alltid att det vet bäst, att de hittat det rätta och det är väl okej. Men det som passar mig passar inte någon annan. Vi är olika och vi har olika behov och olika vägar till att hitta den där diamanten inom oss.

Jag får så många mejl och ofta hinner jag inte svara på mejlen. Hoppas ni har förståelse för det. Men tänkte att jag lägger en del mejl som andra kanske kan känna igen sig här på bloggen:

Hej Karin, vill verkligen börja med att tacka dig för en fin blogg och fina inlägg. Dom känns så äkta och ärliga. …jag kom i kontakt med yoga för två år sen, på riktigt. Jag hade testat innan men aldrig riktigt förstått hur det skulle kännas och vad som skulle hända. det kändes meningslöst tills för två år sen. nåt hände och jag vågade hänge mig fullt ut.  Tänkte höra med dig som förstår yogan och dess läkande effekt, om du har några kloka råd. …sen jag började med yogan märker jag att jag vågat komma närmre mina känslor. De blir oxå mer tydliga när jag upplever dom. Jag menar, om jag blir sårad eller besviken eller liknande så känner jag känslorna så himla starkt i kroppen, det blir som en låsning liksom… tungt att andas o klump i magen liksom… Innan jag började med yogan så satte sig känslorna mer i huvudet, jag tänkte mer liksom och inte vågade känna efter. …jag vet att det är bra att möta sina känslor men gör man det bäst i meditation? finns det nåt mantra man kan säga eller ska man bara sitta tyst och känna och låta det va liksom? ibland vet jag inte om jag bara ska låta känslorna va eller om jag ska jobba med dom? …jag tänker ofta på att man ska vända jobbigt till att känna kärlek, likaså om jag blivit sårad av en nära vän, ska jag då öva på att känna kärlek istället? förlåt för ett rörigt mail men du kanske har någon övning eller nåt att rekommendera? å sen undrar jag om du håller yoga-lektioner i Båstad nåt på sommaren? varm hälsning, //J

Svar: Gud vad härligt att du hittat yogan. Oj, vad jag gråtit, skrattat, känt märkliga både glada och mindre glada känslor under ett yogapass, men också före och efter. KÄnslor som vaknar till liv i kroppen, för att man kanske gått djupt in i en rörelse och där någonstans hittat den där känslan. Jag tror ju på att känslor, rädslor och allt vi varit med om både omedvetet och medvetet gärna kapslar in sig i kroppen och att yoga är så bra för att lufta det där. Vi bär ju på dem omedvetet, kanske bra att de plötsligt blir synliga. vad vet jag. Viss yoga är ju meditation i rörelse, så du får nästan pröva dig fram. Att bara sitta och andas och tänka på varje andetag, som jag andas in jag andas ut. Kan vara en form av meditation. Kommer det tårar låt dem rinna. bara var i din andning. Det finns många fina meditationer på nätet. Du kan söka på hjärtmeditation, eller vad det är som känns viktigt för dig just nu. Jag gör det ofta. Det är jättehärligt. Lycka till

Angående Båstad som jag får många frågor om. Jag kommer inte till Båstad i sommar, så vida inte någon bjuder in mig. Men 22-24/5 hittar du mig på Sans och balans i Viken. Hoppas vi ses

Varm kram och omshanti

 Idag är ingen bra dag. Armen värker och är jättesvullen. Det släpper liksom inte. Och när armen hela tiden ger sig till känna, blir jag ledsen. Sorgsen. Ni vet ju att jag för ett par veckor sedan åkte in akut för att jag fick för mig att jag fått en blodpropp i handen. Sedan dess har det varit svullet.
Har varit på Aaa-kliniken på morgonen. Ska dit i morgon också. 
Vill bara glömma bort att jag haft cancer och tyvärr är det så, att varje gång armen ger sig tillkänna och känns så hamnar mina tankar där de inte ska vara. I oroandets landskap. Där rädsla, oro och känslan av att känna mig utsatt gror. Blä, vill inte vara där och vill framförallt inte lägga alla mina pengar på rehabilitering. 

Har ni sett det här: arg yoga
Lite kul faktiskt.

Här kommer ett mejl jag fått från Hanna. Hennes tankar om den eskluderande yogan:

Tack Karin, tack för dina fina böcker, filmer, blogg, tack för att du delar med dig av din resa. Jag är så glad att så många med mig får chansen att ta del av din värme, ditt driv och din entusiasm. Tack för dig helt enkelt! Vi har aldrig träffats på riktigt, men du har varit med mig enda sedan jag började min yogaresa för ca 10 år sedan. Jag var då 14 och var på min första yogaklass för en fin man i min lilla hemstad. Det var en modifierad variant av ashtanga och jag fastnade för det direkt. Kommer ihåg att jag kände mig alldeles upprymd och euforisk efteråt. Jag har för mig att vi var ca 7 personer – medelålders kvinnor och så jag.  Jag vet varför jag fastnade så snabbt, det var på grund av att jag fick min tid på mattan alldeles för mig själv. Ingen av mina kompisar brydde sig om att jag yogade – de visste inte ens vad det var och det var det som var så skönt för mig som tonårstjej. Det fanns ingen prestige eller tävling i yogandet och jag fick chansen att bara göra det för min egen skull utan att omvärlden behövde lägga sig i. Att min lärare var man och att de jag tränade tillsammans med var äldre än jag gjorde nog också sitt till att jag slapp jämföra mig med någon annan just när jag yogade. Då det endast fanns en klass i veckan att gå på så köpte jag en yoga Dvd med dig och Viveka Blom och praktiserade hemma flera gånger i veckan. Senast du hade en yogaklass med mig var i höstas när jag skulle komma igång med yogan efter min förlossning då med din dvd ”Mammayoga”. Tack för det!  Åren har gått och yogan har blivit något annat än den var när jag först kom i kontakt med den. Att vara tonårstjej idag och vilja börja med yoga tror jag är av helt andra premisser än de som jag hade. Jag blir lite illa berörd när jag ser alla halvnakna solbrända smala tjejer som poserar, smilar gör akrobatiska övningar på sandstränder – den ena mer avancerad än den andra. Är det det som är yoga?

Jag undrar vart drishti tagit vägen? Att kunna sin praktik så väl så att man kan fokusera blicken på tex. sin nästipp istället för att titta på grannen är en avgörande faktor i yogan. Jag har gått på många olika yogaklasser genom åren och det har vid flertalet tillfällen inte alls nämnts. Och andningen? Det är faktorer som verkar komma i sista hand om ens alls? Jag har gått en teacher training på 200h för några år sedan och längtar efter att börja undervisa, men jag har inte vågat. Mycket på grund av att jag inte har någon lust att behöva hävda mig och stylea och kunna yoga ”bäst”.  Jag kan inte göra Vrishchikasana (skorpionen) eller andra avancerade armbalanser. Men jag kan göra surya namaskar A och B och följa mitt andetag – mitt livsviktiga andetag. Det är mitt andetag som sätter ribban för dagens praktik och inte de ”inspirerande” bilder jag kan se på instagram och You Tube. Det är svårt, väldigt svårt att hålla sig närvarande och inte vilja snabba på framåt till nästa ”level”. Jag är ingen tävlingsmänniska överhuvudtaget, när det blir tävling lägger jag mig oftast platt och vill inte vara med. Så kan jag tänka kring yogan ibland, tyvärr. Att den inte skulle vara till för mig längre, att det är till för dem som har rätt matta, varit på retreats, har snygga tights, kan stå på händer och som alltid ler. Och visst har jag åkt dit själv några gånger, jag tycker det är kul med fina kläder och det är ju skönt med en matta som inte glider men det är aldrig något som varit avgörande när jag yogar – såklart. Vissa dagar känner jag att jag inte borde yoga alls, jag kan känna det svårt att acceptera att jag faktiskt har den med mig för min skull och på mitt sätt oavsett vad som sker i omvärlden.  När jag som tonåring fick min fristad genom yogan så hjälpte det mig enormt genom den tuffa tid som tonåren är. Jag önskar att fler tonåringar fick chansen att under prestationsfria omständigheter tillbringa en stund med sig själva på en matta och slippa tänka på vad andra tycker, tänker och vad som är rätt och fel. Tänk om man kunde av-asanafiera yogan litegrann, och fokusera på andning och meditation för ett tag. Då skulle det få en bättre effekt för alla tror jag. Yoga är faktiskt till för alla, det kanske bara ha blivit lite tokigt i vad som har presenterats som Yoga som gjort att vi kan uppfatta det som att det skulle vara några få förunnat? Varma hälsningar Hanna

Se videon om Ernestine Sheperd, 77 år och världens äldsta bodybuilder
remarkable-story-ernestine-shepherd
Jag började nästan gråta när jag såg hennes överfulla träningsklass. Där låg ett trettiotal svarta kvinnor i 60års åldern och tränar med hantlar. Jag älskar krut-tanter.

Och så tacksam för att en av mina första yogalärare var 72 år när jag yogade för henne. Hon ingav sånt hopp. Jag tar ofta Gwendolyn Hunt som ett exempel när folk frågar om det inte är för sent att börja yoga vid 50. Nä, det är aldrig försent. Det finns inget bäst före datum.
Gwendolyn var 59 när hon började med ashtangayoga. Här ett gammalt blogginlägg från 2009 som jag skrev om yogaförebilder

Jag har alltid haft äldre kvinnor som mina förebilder och jag är glad för det, för det är ju dumt att jämföra sig med yngre tjejer. Men jag älskar att umgås med yngre. Eller jag älskar att umgås med alla åldrar för vi har alla nåt att lära av varandra. Jag tänker ibland på att jag förmodligen är förebild för någon. Jag får såna mejl från tjejer, mejl som gjort mig glad är när det kommer från just unga tjejer. Som skriver att de ser fram emot att bli femtio. Att jag har en positiv syn på att åldras. Det har gjort mig glad. Jätteglad faktiskt. För det är så jag känt när jag tittat på mina äldre förebilder.

Fick det här mejlet, så glad att mejlen nu kommer ett efter ett om den eskluderande yogan.

Hej!
Hittade till din blogg via min vän Annikas blogg en aning om yoga och ska försöka skriva ihop något snabbt (har en liten pyttis hemma).

Kram Lotta

Ibland lägger jag bara upp en bild som inspirerar mig. Som den här.
Kanske finns det också nåt bakomliggande som kommer att utkristallisera sig. Kanske nåt i stilen, vad vet man om vad människor kämpar med när vi bara ser fasaden? Eller vi kanske inte ens bryr oss om att se längre in, eftersom vi så ofta tror att alla andra är så perfekta.

Jag tycker det är så skoj med instagram, har följt den här tjejen ett tag nu Lyktan yoga
Blir helt fascinerad av att hon praktiserat sin typ av yoga sedan 2013 och att hon lärt sig själv om jag förstår rätt.

  Här är hennes liv med man, hund och barn.

eller som här, när hennes kille/man hjälper henne med ett lyft i köket och hon skrattar. Hon gör mig glad. Jag längtar så väldigt mycket efter lek och skoj, inte allvar. Inga pekpinnar. Det räcker gott för mig.

Fick det här mejlet i veckan från Frida. Och verkligen, vi kämpar alla med olika saker och vi måste prata mer om hur det känns, vad vi önskar. Men vi måste dela med oss, för hur ska man annars veta? Hur kan annars något ändras? Tack Frida för att du berättar.

Hej!
Jag tampas själv med bilden man måste vara smal och vig för att göra yoga. Grejen är att jag är ganska smal, och jag är rätt vig, jag kan stå på huvudet etc.. MEN jag har en liten påse på magen och kan inte stå på händer än. Bara dessa två små saker gör att jag inte är nöjd med mitt yogande. och jag kämpar dagligen med att förklara för mig själv att yoga inte handlar om det. Jag får kämpa som ett djur för att inte se mitt yogande som jag gör varje dag som ett träningspass som ska göra mig smalare och snyggare. Jag talar ständigt om för mina vänner och kollegor att yoga är för alla och att hur du ser ut spelar ingen som helst roll. Men att leva som man lär, det är svårt som fan.
Jag har nu kommit såpass långt att jag oftast accepterar att jag tänker så och sedan skjuter undan den tanken och lägger bort den så länge. Den återkommer varje gång jag ställer mig på yogamattan, jag accepterar att tanken finns där. Sedan lägger jag bort den igen. Förhoppningsvis kommer den någon dag inte dyka upp alls. Jag blir jätte arg när folk visar instagrambilder på så kallade perfekta yoga människor i olika positioner och att deras dröm är att få kroppar som dem o kunna stå på händer, för det är inte det Yoga handlar om! Men när jag själv kommer i de tankarna, hur kan jag då bli arg på andra? Jag har inte alltid rätt tankesätt och det måste jag lära mig acceptera. Det är bara när man accepterar sina tankegångar och inte kämpar mot dem som de så sakteliga försvinner. Egot kan man inte kämpa bort, det försvinner bara genom att man inte lägger någon energi på det.
Mvh Frida

Vad är det som händer, från flicka till kvinna som kom ut 2004 på LL-förlag. I ett halvår träffade jag en grupp unga tonårstjejer på en skola i Stockholm och vi pratade om just det. Hur det känns i knopp och kropp när man går från flicka till kvinna. Jag blev så ledsen, liksom för klimatet. Hur de här unga tjejerna, allt för ofta blev kallade hora, fitta. Att killar i skolan tog de på brösten, mellan benen. Men att tjejerna inte orkade ta fajten,  för att gångerna var så många och för att det sista man ville var att vara en tråkig tjej utan humor. Vilket var var det de möttes av när de försökte protestera. För visst var det ett skojigt skoj ens klasskamrat utsatte en för? Jättekul. Nä.
Den där tystnaden, när man inte orkar för att man tror att ingen ändå bryr sig. Hur den liksom marinerar en till slut. Vad har man för att protestera? När man ända från man går på dagis får höra ”Han slår dig för att han tycker du är så söt”
Alltså! Allvarligt.
Man kan se den där tystnaden lite överallt. Den följer med en som tjej, från dagis, genom skolan och ut i livet. Man har fött sitt barn, man har jävligt ont i underlivet, men barnmorskan säger att det är så, att det är normalt att ha ont.
Men det där onda fortsätter, man kanske inte ens har fött barn, men man har ändå ont.
Det är också normalt.
Man får cancer, man tappar sexlusten av de där tabletterna som man ska äta i mellan fem och tio år.
Man vill inte ha sex. Men det är normalt säger de, en biverkan.
Man orkar inte säga nåt, för det är ju normalt.
För hur lätt är det att prata om sånt som skaver, gör ont, känns konstigt, när klimatet i vår värld är att man ska vara lyckad, ha ett bra sexliv med orgasm varje gång. Och för att om man försöker säga nåt mest får slängt i ansiktet Det är normalt.
Jag är så trött och less på tystnaden. Inte på tjejerna som tystnat utan på att vi tvingas att vara tysta.
För så klart, det är aldrig normalt att ha ont.
Ta kvinnors problem på allvar. Herregud, det är inte mer än rätt. För halva himlen är vår. Läs jämlik vård och lika rättigheter är också vårt.

Så knipet! Det var ju det som kickade igång mig. I alla mina dvder, men framförallt gravidyogadvderna så är knipet centralt.
För det bor en sån kraft i våra underliv och jag tror på fullaste allvar att om vi fångar tag om den. Hittar den kraften så blir våra nej starkare, så klart också våra Ja och vi står stolta och rakryggade. En stark bäckenbotten handlar nämligen inte bara om att slippa inkontinens utan om en massa andra saker. Lär känna ditt underliv.

Jag kommer att ha fyra knipworkshops i vår, när nästa blir är lite ovisst eftersom jag äntligen ska påbörja operation av mitt högerbröst. Efter mycket tjat ska nu mitt bröst byggas upp med fett. Jag kommer förhoppningsvis att få ett väldigt litet högerbröst. Håll tummarna för att fettet vill stanna. Mitt vänstra bröst tas ner rejält. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag längtar till att ha samma tyngd på vardera sida. Men uj, vad jag tjatat. Och ja, jag kommer att berätta mer.

Kommande Knipworkshops

Onsdag 22/4 kl 18-20 på Mias yogastudio i Sundbyberg, se länken här innan för info och anmälan
Torsdag 23/4 kl 18-20 på winwin yoga i Uppsala, se länken här innan för info och anmälan
Måndag 27/4 kl 18-20 på Studio Okeijn i Johanneshov. Se länken här innan för info och anmälan

Glad också att meddela att jag kommer till Sans och balans i härliga Viken i Skåne helgen 22-24/5. Då blir det både yoga, knipworkshop och prat om min nya bok 21 dagar till ett lättare och friskare livInfo kommer

Grön grönare grönast vinner. Jepp, det har jag bestämt. En grön drink om dagen gör dig stark.
Min favoritdryck som kickar igång mig.
Gröna drinken
Några selleristavar, ett par nävar spenat, pressad citron och pressad ingefära, några romansalladsblad. Allt pressas, helst i en slowjuicer, alt råsaftscentrifug.

Drick ett glas och jag lovar dig du kommer att längta efter de där gröna drinkarna. De är beroende framkallande. Mer grönt åt folk och då menar jag bra grönt, inget GMO. Stöd Greenpeace, läs här

En som hörde av sig är Maria.  Så glad för hennes text som du också hittar på hennes blogg. Tack Maria och lägg ut mer bilder på instagram. Du inspirerar. Här hittar du Marias blogg: Hela dej

Yoga är för alla

 Alla
snygga yogabilder på Internet och annan media kan vara inspirerande,
men också avskräckande. Det späder på bilden av att yoga är för viga,
starka och snygga. Jag är inte smal och har inte de trendigaste 
yogkläderna. Jag kan inte utföra alla Asanas till fullo. Jag kan inte
stå på huvudet. Ibland tvivlar jag på mig själv som yogalärare och
förebild för yogaelever. Men för det mesta känner jag yogans djupare
innebörd. För mig är det acceptans. Jag kan se/känna att det till och med kan
vara en styrka att se ut och vara som jag. Kanske vågar någon börja på
yoga när de ser att yogafröken inte är ”perfekt”. 

Yoga är för alla.
Jag lovar, det finns en yogaform för dig. En
missuppfattning jag stöter på är att yoga innebär att sitta stilla och
andas, med benen i kors, i en timma eller mer.
En annan, vanligare
uppfattning innebär att du måste vara vig, supertränad, smal och ha
snygga tights för att yoga. Yoga är mycket större än så. I yogan igår
bland annat andningsövningar, meditation, avslappning och stillhet. Kroppsliga
övningar i form av flöden av rörelser, så kallad Vinyasa och positioner du
stannar i under några andetag (upp till några minuter beroende på
yogaform), Asanas, ingår också i yogan.

Yoga ger så mycket och behövs verkligen i dagens stressade samhälle.
Yoga hjälper dig att stanna upp, acceptera, känna vem du är och vad du
behöver. Den ger dig kraft att genomföra förändringar som är bra för dig
och som bonus blir du starkare och vigare i kroppen.

Jag har tänkt mycket på detta med hur vi ska få fler att hitta till
yogan. Hur vi ska motverka att många får en ensidig, felaktig bild av
yogan. När jag läste Karins blogg, blev jag beslutsam
och insåg att det är dags att agera. Det kommer att läggas ut mer
accepterande yogabilder på mitt Instagramkonto i fortsättningen.

Här hittar du mig på Instagram:

https://instagram.com/mariaheladej/

 

Salvia och Palo Santo

Igår rensade jag ut gammalt groll på kontoret med salvia och sen gick jag runt med det en bit från ett heligt träd, Palo Santo för att rena, och ge vårt lilla hus nya härliga vibrationer. Jag vill så väldigt gärna att vårt kontor ”Lilla huset på puckeln”, ska bli ett kreativt hus, där andarna gärna får komma ner och sprida god energi.
 Jag vill plocka fram hon som grät när indianerna behandlades illa i filmer jag såg när jag var liten. Hon som köpte ett par mockasiner i ett indianreservat när hon var 14 år och som drömde om att nån gång i sitt liv få vara med om en indianceremoni. Hon som har lokatten som sitt kraftdjur.
Ja, nu gör hon sina egna ceremonier i sitt ljusa kontor på söders höjder.
Man ska vara varsam om vad man ber om, för i dag sprang jag på andlig hjälp kan man lugnt påstå.

Ibland händer det så mycket på en och samma gång.  Om en och en halv vecka åker vi till Indien, jag och Anneli. Vi ska fotografera till nya boken. Jag försöker skriva så mycket jag kan. Vill att boken nästan ska vara klar när vi åker. Det är kul, men mycket. Ett ämne jag gillar kan jag meddela…
Jag ber andarna och det stora där uppe om hjälp, att jag får falla in i skrivarflow.
Men ibland känns det som att det brinner i hjärnan. Min lust, min aptit på livet lurar mig ibland. Visst är jag stark, men jag kan inte försätta berg.
Har gått ett antal vändor hos Lars-Olof på Aaa-kliniken. Min arm som svullnade upp. Jag tror ju också att allt hänger ihop. Lite för mycket att göra visar sig snabbt i kroppen.
Kroppen som liksom skriker till mig, hallå stanna upp, jag hinner inte med ditt tempo. Så idag när jag höll på att brisera, sprang jag på en healer.
Hur stor är sannolikheten?
Jag tror ju att saker och ting sker när vi behöver det. När vi ber om hjälp.
Det var fint. Det var bra.
Jag behövde det.
Jag behöver ljuset nu. Bara ljuset.
Och lära mig att säga nej.
NEJ!
För nej är ett heligt ord, det är väl därför det är så svårt att säga det.

När ens kropp varit i händerna på sjukvården i ett par år så skapas en sorts känslighet för stämningar. Kroppen är så oerhört lyhörd, känner av händerna som tar i en. Ja, ni vet ju att jag alltid sagt att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tagit i mig. Och lite så är det.
Yoga gör en också känsligare. Skörare och stark på samma gång.
Cancern gjorde mig också känsligare.
Det var fint att läsa om det här Ahimsalinnet. Ahimsa, så vackert. Ahimsa är sanskrit och betyder ungefär icke-våld, eller undvikande av våld. Jag väljer det sista.
Att undvika.
Vi kan tolka det på många sätt. Vad är att bruka våld?
Våld är ju inte bara slaget. Våld är ju också den där känslan, den där kraften som finns i en hand. Handen som tar i en.
Det kan vara vad någon annan gör mot en själv. Vad man gör mot sig själv och vad man låter någon annan göra mot sig själv.
När man yogar och går till en studio och en lärare, så lämnar man också sin kropp i den lärarens händer. Så viktigt det är att då känna att den handen tar hand om ens kropp på ett respektfullt sätt.
Lyssnar av, känner in.
Jag har gått många yogautbildningar med olika lärare och så här i efterhand kan jag känna vad lite vi pratade om just det. Om vad som ryms i en hand.
Att vara lärare är ju inte bara att vara bra på att lära ut saker, vilket i sig är en fantastisk egenskap. Men det är också vad du förmedlar.
Att varje människa har en ryggsäck av erfarenheter och bakgrund. Och ofta är man ju omedveten om hur man är gentemot andra.
Man är ju den man är, så klart.
Men hur viktigt det är när man är lärare att inte låta sin egen frustration pysa ut över eleven.

För ett par dagar sedan la jag ut det här på instagram:

För det är så lätt att tro att den glada, bara är glad. Att den söta inga problem har. Den rika har allt hon behöver. Men alla har sitt. Every one is fighting a battle, men de kanske inte säger det. Visar det, låter det gå ut över någon annan.
Jag vet att när jag känner mig trygg och omtyckt, då tycker jag också om mig själv. Då finns ett klimat där man kan få göra bort sig, utan att man känner att man gör just det. Gör bort sig. Man vågar mer. Men om jag får pikar, blir snäst åt, ja alla såna där omedvetna grejer som är svåra att sätta fingret på, men som man bara känner, var inte det där en väldigt tråkig ton?
Förmodligen skulle det kallas härskartekniker.
En lärare sa en gång att man ska lämna sina problem utanför yogasalen. Att eleverna inte behöver veta eller ens känna av att man bråkat med sin partner på morgonen, till exempel. Men jag tänker att om man inte arbetar med sig själv, typ går i terapi, så sitter det där kvar i handen. I mötet med eleven. Det kan vara allt från förväntningar på eleven. Att den ska klara mer än den brukar. Att handen inte har tålamod. Att handen inte tycker att eleven lär sig tillräckligt nog. Att eleven är lat. Eller inte tillräcklig. Allt det där känner eleven. Allt det där ryms i handen.
Liksom förmedlingen.
En annan form av våld, som det är svårt att komma åt.
Liksom munnen säger en sak, men handen en annan.
För hur lätt är det att säga till någon, det känns inte bra i hur du tar i mig.Jag är en sån person att jag ofta kommer på i efterhand hur något kändes. Liksom först då jag kan sätta ord på något jag känner.
Ahimsa.
Ickevåld.
Undvikande av våld.
Mina funderingar en lördag.

Läste ni det här mäns leende kan vara dold sexism