förebilder

Vi behöver förebilder. Många förebilder. Olika förebilder. Och de är bara de som letar efter en förebild, som vet vilken förebild just de behöver.

Se videon om Ernestine Sheperd, 77 år och världens äldsta bodybuilder
remarkable-story-ernestine-shepherd
Jag började nästan gråta när jag såg hennes överfulla träningsklass. Där låg ett trettiotal svarta kvinnor i 60års åldern och tränar med hantlar. Jag älskar krut-tanter.

Och så tacksam för att en av mina första yogalärare var 72 år när jag yogade för henne. Hon ingav sånt hopp. Jag tar ofta Gwendolyn Hunt som ett exempel när folk frågar om det inte är för sent att börja yoga vid 50. Nä, det är aldrig försent. Det finns inget bäst före datum.
Gwendolyn var 59 när hon började med ashtangayoga. Här ett gammalt blogginlägg från 2009 som jag skrev om yogaförebilder

Jag har alltid haft äldre kvinnor som mina förebilder och jag är glad för det, för det är ju dumt att jämföra sig med yngre tjejer. Men jag älskar att umgås med yngre. Eller jag älskar att umgås med alla åldrar för vi har alla nåt att lära av varandra. Jag tänker ibland på att jag förmodligen är förebild för någon. Jag får såna mejl från tjejer, mejl som gjort mig glad är när det kommer från just unga tjejer. Som skriver att de ser fram emot att bli femtio. Att jag har en positiv syn på att åldras. Det har gjort mig glad. Jätteglad faktiskt. För det är så jag känt när jag tittat på mina äldre förebilder.

Fick det här mejlet, så glad att mejlen nu kommer ett efter ett om den eskluderande yogan.

Hej!
Hittade till din blogg via min vän Annikas blogg en aning om yoga och ska försöka skriva ihop något snabbt (har en liten pyttis hemma).

I många år har jag yogat till och från, olika kurser men också på gym, och nu
senast på Yogobe. Har alltid sneglat på de andra, jämfört mig, om jag kommer
ner djupare i positionerna än de andra, sett yogan som ren prestation och
tävling. Och inte gillat det särskilt mycket så klart, förutom Savasana då. Så
var det den klassiska historien att jag gick in i väggen och blev sjukskriven.
Googlandet och universum förde mig till bloggar och människor som där och då
hittade rätt yogastig för mig. Som fick mig att förstå att det inte handlade om
prestation utan om min egen inre resa och känsla. Jag är så himla glad att jag
kom dit då, fast det nog var meningen. Landade i Kundaliniyogan som ju är den
mest ocoola yogan att ta häftiga bilder på.

Själv har jag beslutat att inte längre läsa häftiga yogabloggar med flashiga
foton. Jag följer inte längre instagramkonton där jag med en gång börjar
jämföra mig. Jag har beslutat att på min egen blogg lägga ut bilder där jag
yogar som jag gör. 5 minuter här och där, osminkad, med slarvig knut, bh-lös
och med bebiskräk här och var. För sån ser min yogavardag ut, och jag tänker
inte börja stajla mig inför yogafotona. Jag går just nu en Livsyogakurs i min
lilla stad och det är så tillåtande och härligt och jag önskar alla fick vara
med om det. Det är mysbrallor, urtvättade t-shirts och liggunderlag som rullas
ut, men alla är där för att komma djupare in i sig själva, inte för att snegla
på grannen. För mig är det riktig yoga, likaväl som riktig yoga kan vara något
annat för någon annan. Och att yoga kan vara olika i olika stadier i livet.

Min tro är att vi måste våga dela med oss av även de här bilderna, som mina nät-
vänner som yogar i raggsockor framför brasan. Jag önskar att de bilderna också
kunde sprida sig på nätet, att vi hjälps åt att dela vidare, och att folk som
du och andra skriver om det. Också att man tar upp det i sociala medier och i
såna forum som bloggar. Jag önskar att det kändes ok att vara olika, att se
olika ut och yoga olika. Att det inte behöver vara fel att yoga på olika sätt.
Att vara nyfiken och ödmjuk inför andras sätt att yoga.

Äsch, nu hinner jag inte mer. Tack för en jättefin blogg och jätteviktiga och
fina tankar.

Kram Lotta



0
0