Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Jepp, det är jag.
Jag är mallig att min bröstcancer var startskottet för ett Yogamarathon, som sprider sig och nu också blir ”Landet runt” på andra yogastudios. Gå in och titta på yogamarathon, här kan man anmäla sin yogastudio om man inte har möjlighet att komma till Stockholm för att yoga.
Det är fantastiskt.
Helt enkelt fantastiskt!
Men det är också yogan som gör att jag kan behålla fokus och mina känslor någorlunda i schack, för egentligen är jag livrädd. Har hela tiden en liten känsla för att vara nära döden i mig. Ett stråk av en underliggande oro, som ligger där som nån sorts pausmelodi i mitt liv.
 Men yogan hjälper mig att liksom ”hoppa upp ett snäpp” och inte vara så rädd. Jag försöker yoga så mycket jag kan. Vissa dagar har jag mycket ork och kan yoga på med nästan full kraft. Andra dagar går det långsammare och jag tar det helt enkelt lugnare.
Men ändå, även om jag yogar så kommer oron och rädslan över mig, tungt och djupt.
Undra hur det hade varit om jag inte yogat?
Vågar nästan inte tänka på det.
Önskar alla kunde förstå vilket redskap, vilket verktyg yogan faktiskt är i jobbiga situationer.
För jag är i en jobbig situation.
Jag är mitt i en massa känslor, som ibland är ”all over the place”, men inte positivt som det var för prins Daniel, utan ibland i ett negativt kaosartat ställe.
Som i natt när Ray kom. Som om jag samlat alla mina känslor, all min oro till honom. Inte lätt att vara nära någon som fått en cancerdiagnos.
Det är de som står en närmst som får skiten kan jag lugnt påstå. De som får ta hand om den lilla skruttan som gråter i fosterställning.
För man blir en bebis. Med en massa habegär, en massa behov som man vill få stillade.
Man blir en liten en, gärna när natten kommer.
När allt är lugnt och tyst runt omkring. När man hör sina egna andetag.
Den här cellgiftsbehandlingen har det kommit som ett tryck i mitt huvud. Det är som att det tryckutjämnas i huvudet. Det är väldigt obehagligt.
Jag vill inte att min hjärna ska tryckutjämnas. Jag vill inte höra ett tunt, småraspigt ljud i huvudet hela tiden och samtidigt känna att allt där inne trycks ihop. Svårt att förklara. Men jag kan inte förklara bättre tror jag.
Jag kämpar.
Men jag grät i natt. Stora bebistårar rullade ner för mina kinder.
Det kom bara över mig rädslan för att dö.
Det är väl så det är.
Så det kommer att vara.
Vad vet jag.
Vet bara att jag vill inte dö.
Därför känns det som att jag har bråttom, mitt i mina långsamma steg.
Vill hinna renovera klart huset NU. Vill att allt ska vara i ordning NU. För tänk om jag inte hinner vara med om att allt majsigt som jag vill vara med om?

Jag får mejl och sms från vänner som oroar sig för att jag yogar så mycket. Jag förstår att ni vill väl, men ni skriver att ni tycker att jag ska vila mer. Att jag kanske inte borde yoga så mycket. Tänker att de kanske är fler därute som tycker och tänker om det.

Jag vill bara säga vad min doktor sagt.

”Du kommer att bli trött. Det är en annan trötthet, en trötthet som man inte kan sova bort. Fortsätt träna och du kan gärna träna mer än du gjort tidigare.”
Sedan la hon till att de som tränar mycket, där har kan man se en mer positiv utgång.

Och ni vet väl att min läkare Elisabeth Lidbrink räknas som Sveriges bästa onkolog, och faktiskt en av de bästa i världen. Så jag litar på henne och fortsätter yoga i min egen takt och form.

Och precis så är det. Jag vet när det är riktigt trötthet, när jag behöver sova och ta det lugnt. Och jag vet också när det är ”depressionströtthet”, känslan att man vill sova bort eländet. Men det kan man ju inte. Och den känslan som infinner sig i mig när jag fått yoga, stå på händer, gå ner i brygga, göra kapotasana är så härlig och hjälper mig igenom det här på ett helt makalöst sätt. Och jag tror också att yogan är en av anledningarna till att jag inte behövt ta några av de mediciner som jag fått utskrivna till mig, som tabletter mot illamående, laxermedel. Jag har inte ens behövt ta en tablett mot huvudvärk.
Lita på att jag vet vad jag gör och att jag gör det som är bäst för mig.

Så har jag då vaknat i vårt hus. Vaknar med sån härlig känsla. Ibland undrar jag om jag kanske ändå inte är en enstöring. Jag älskar att bo så här. Man kan hasa runt i morgonrock och pyjamas en hel dag. Låta alla steg och rörelser vara långsamma.
För det är så jag känner mig.
Allt har blivit långsammare.
Mina tankar, min hjärna.
Jag tror cellgifterna gått lite hårt också på min hjärna.
Jag har svårt att komma ihåg saker. Skulle precis skriva ut en intervju som jag gjorde för ett par veckor sedan och upptäcker att jag glömt vad som sades. Så har det aldrig varit förut. Jag har svårt att organisera och planera grejer. Sånt som jag alltid varit så bra på. Nu pratar vi jobb. Att organisera hemma i röran har jag aldrig varit bra på. Jag är mer en högmänniska. Ni vet samlar allt på hög  i väntan på att en bokhylla ska installeras. Men den där bokhyllan kommer aldrig upp och högen blir istället enorm.

   Igår gick jag och Pino en promenad in i skogen förbi så vackra hus som låg så vackert att man vill gråta. Överhuvudtaget vill jag gråta väldigt ofta härute i min ensamhet. Mer tacksamhetsgråt, för att jag orkar och att jag har energi.
   Jag glömmer hela tiden bort att jag är sjuk. Får en liten chock varje gång jag ser mig i spegeln, eller drar handen över huvudet. Mitt kala huvud påminner mig om att jag har cancer. Annars, nej, jag lever nog på ganska bra som om jag inte var sjuk. Eller som om jag bestämt mig för att leva. Överleva. Att jag samlar på de här bra dagarna, dagarna när allt känns bra,  ungefär som att jag vaccinerar mig mot olyckan. Som att min inställning gör att det blir svårare och svårare för cancern att få fäste, slå till om kroppen mår bra, om mina tankar är positiva, levnadsglada.
Förstår ni vad jag menar?
Ibland tänker jag att min inre glädje och kraft kommer att ta kål på cancern. Jag ska skratta bort den. Det är mitt vapen. Och jag tror vi alla måste hitta våra egna individuella vapen. Jag tror jag är mitt på spåret.

Idag regnar det, men när jag tittar på himlen, för jag kan se hela, himlen störs inte av höga hus, ja, då ser jag att det kan bli sol. Kanske senare.
I kväll kommer Ray.
Och hela min familj, utom min dotter och lillRay.
Har inte träffat min syster och bror på jättejätte länge. Det ska bli mysigt.

Ett steg i taget. En dag i taget. Inte planera, bara vara i det som är och våga gå vilse.

Dippade ganska rejält under onsdagen. Blev så himla rädd. La mig och sov och var nästan lite febrig. Tog tempen hela tiden, men ingen feber. Nu är det ju kritiska dagar. Nu brukar de vita blodkropparna gå ner, och då är det lätt hänt att man får en infektion. Jag är väldigt känsligt porslin just nu. Allt, precis ALLT under cellgiftsbehandlingarna handlar om att ha bra värden. Man blir maniskt inriktad på att må bra, hålla sig frisk och mota sjukdomar i grind. Så jag cyklade hem till mina föräldrar som bor knappt tio minuters cykelavstånd från vårt hus med Pino i cykelkorgen. Tänkte att det är bättre att jag sover över där, om jag skulle bli dålig. Men Peppar, peppar inget har hänt. Känner mig lite svagare, men inte sjuk. Eller hur man nu ska säga. Jag är ju sjuk, men ovanligt stark för att vara så pass sjuk och på cellgifter.

Har idag varit inne tur och retur med sjuktaxi till Norrtälje lasarett för att ta blodprover och nu hoppas jag inte de ringer från Radiumhemmet och säger att mina värdena är så dåliga att jag måste åka in.

Ni vet ju hur det gick för mig efter första cellgiftsbehandlingen. Mina vita blodkroppar sjönk till 0,2, Förstå vad lågt.
 Jag pajjade kan man säga.
 Åkte in till sjukhuset i Helsingborg och fick antibiotika intravenöst var fjärde timme.

Ni anar inte vad rädd jag är för att hamna där igen.
Så nu har jag tagit kontroll, så gott det går över mitt välmående. Yoga och mat är typ nästan det viktigaste nu för mig just nu. Och allt jag har gjort har gett resultat. Nu ska jag avslöja några av mina grejer som jag äter och som verkar vara väldigt bra. Jag har ju testat de ett tag.
Under cellgiftsbehandling nummer 2 låg mina vita blodkroppar en av provtagningarna på SJU! Fatta, det har en frisk människa. Och jag som är fullständigt fylld av cellgifter hade så bra värden. Jag är så glad över det. Och det verkar som min läkare också var det, för hon höjde genast cellgiftsbehandling nummer 3. Nu ska ni få veta varför.

Precis efter att jag gjort kur 2 fick jag skickat till mig värsta-bästa probiotikan av Renee Voltaire,som är en gammal kompis från gymnasietiden och numera yogakompis, läs här: Bästa probiotikan.

Det är  en dyr produkt, men helt fantastisk. Jag tar tre tabletter varje dag. Allt handlar om magen och tarmens upptagningsförmåga och att hjälpa de goda cellerna.

Jag är fullständigt säker på att det är den japanska probitikan och det här BLK Fulvic water som en annan kompis, Emily Grey, skickat till mig. Läs här: BLK Black water. Jag dricker, en till två flaskor om dagen.

Båda jobbar på att man ska behålla näringen och bygga upp cellerna. Cellgiftsbehandlingen går ju ut på att döda dumma celler, men tyvärr dör ju de goda också. De här preparaten hjälper de goda i mig att fortsätta må bra, fast det utkämpas världens krigsföring i min kropp. Operation döda cancern har bara börjat. Jag är en oerhört lojal person och vän, men man ska aldrig bråka med mig, eller försöka att sätta sig på mig. Jag har tålamod till en viss gräns och det kommer den här cancern snart att känna av.

Onsdagmorgon på Björkö
Tintin skjutsade ut mig igår till Björkö och flyttlasset är på plats.
Hela studion och lägenheten i Båstad ligger nu i flyttkartonger i vårt hus här ute. Har lyckats packa upp delar av köket, ja, de viktigaste sakerna.
Vi har inget varmvatten. Jag vet inte hur man kopplar på det. Ingen värme heller, en pelletsmaskin, som är en värmeanordning som jag inte förstår. Lite småkaosigt. Men i köket kan man vara, det stora rummet på ovanvåningen med balkong sov jag i inatt och min älskade man hade målat klart det rum som numera är mitt arbetsrum.
Jag har gråtit nu på morgonen, för att jag kanske först nu förstått vilken kärleksförklaring det faktiskt är. Att det rummet var det viktigaste att måla klart. Att han stod här förrförra helgen och fixade, så att det bara var att bära in mitt skrivbord, att jag kan få ställa mina böcker i bokhyllorna. Hänga upp mina tavlor och göra det här till mitt fantasirum.
Det var ju det min ”häxa” som jag gick till i somras sa, jag ska skriva mer.
Och jag längtar så efter det.
Och Ray vet hur viktigt det just nu är för mig att få ha mitt rum, få skriva mina texter. Att det och yogan gör mig hel på nåt sätt.
Jag har ett alldeles eget rum. Det var så länge sedan jag hade det.
Vi bor ju så smått i Stockholm, men jag har ett eget rum.
Ett rum jag får inreda precis som jag vill, utan att kompromissa.
Hur härligt är inte det?
Jag var lite mörkrädd inatt. Huset är så stort, inget är egentligen klart. Men jag finner en sån ro.
Här vill jag vara.
HÄR vill jag vara.
Jag vill se sommaren bli höst, höst bli vinter och sen känna våren.
Snart är sommaren 2013 här.
Ibland känns tid som att det går väldigt långsamt. Just nu är min tidsräkning mina cellgiftsbehandlingar. Jag tar liksom avstamp i dem. Att jag ska klara av dem, må bra mittemellan. Ha bra värden så att jag kan genomföra varje behandling.
Vill inte riktigt att det ska vara så, jag vill inte missa att leva livet. Att vara i livet. Vill inte att mitt liv bara ska hängas upp kring sjukhusbesök och behandlingar.
När man är i naturen så ser man hela tiden framåtrörelsen. Man vet att man är på väg, och man vet att det går framåt. För det är den enda vägen.

P.s Precis nu dök räven upp. Han bara stod där framför fönstret där jag sitter. Å vad jag har längtat efter det här. Vad jag har längtat. D.s

Tillbaka i Stockholm. Snart ska jag åka till Björkö och ta emot flyttlasset. Lite mycket just nu.
Men vad härligt det kommer bli när allt är på plats.
Jag valde en flyttfirma som ägs av en ryss. Haha jag är en sån patriot. Han träffade en svensk kvinna på nätet och nu bor han i Helsingborg och driver den här firman. Så det var tre ryssar som kom och packade ner hela lägenheten och studion och nu är de nog på väg upp till Björkö. Jag ser fram emot att de ska få träffa min pappa som pratar flytande ryska. Sånt gör mig uppåt.
Jag är så stolt över min pappa. Jag är en riktig pappagris.
Tänk att min pappa som är författare och översatt alla stora ryska klasssiker, förutom att han är hedersdoktor för ett par år sedan fick Pusjkinordern av Putin. Min pappa fick en rysk medalj under pompa och ståt på ryska ambassaden för allt han gjort, för böckerna han skrivit och för böckerna som han översatt. Böcker som i många år gjorde att han inte ens fick komma in i landet. Men nu har de förstått att han faktiskt gjort såna gärningar i det landet för den ryska kulturen. Och de värdesätter vad han gjort. Saker och ting kan ändras, det är på något sätt härligt när det går åt det positiva. Min pappa  har så många historier att berätta. Nån borde se till att han skriver sina memoarer, han om någon.

Jag har inte träffat min mamma och pappa på hela sommaren, inte sedan jag blev sjuk. Nu kommer jag till dem på Björkö.
Usch, det måste kännas jättejobbigt när ens yngste dotter, ja, när ens barn överhuvudtaget blir sjuk, dödsjuk. Jag vet ju själv vilken ångest jag fick när Mira var sjuk. Man står där bredvid och baddar pannor, oroar sig i deras feberfrossa. Och allt man vill är att ungen ska bli frisk, man till och med känner att jag kan ta det. Låt mig bli sjuk, så ungen blir frisk.
Barn ska inte dö före sina föräldrar, det är inte rättvist.
Inte rättvist alls.
Men jag ska inte dö. Jag har bara en jävla jobbig, helvetisk kamp framför mig. Men jag är en fighter.
Det är verkligen inte mycket som kan stjälpa denna lilla tuva.
Nu ska denna lilla tuva sätta sina bopålar, rota in sig i Roslagen.
Ny start, nytt kapitel.
Bryta upp och gå vidare.
Idag slipper jag ta kortisontabletterna för den här gången. Jag måste tyvärr säga att jag hatar kortisonet. Först nu har jag förstått att i och med att jag med nästa cellgiftsbehandling ska börja ta herceptin, det är därför jag har den här porten inopererad i kroppen. Det är ännu ett vapen mot cancern i min kropp. Jag vet ju det. Men jag måste få herceptin intravenöst i ett år. Men det gör att jag måste bland annat äta högre dos av kortisonet i ett år. I ETT år! Och ni läste ju raderna tidigare. Jag hatar kortisonet. Det får en att svullna upp och man känner sig så där knarkig. Idag vaknade jag klockan fyra och började packa upp min väska, läste mejl och försökte jobba.
Jag blöder fortfarande. Det är dag fem, farlig dag, nu börjar perioden när jag är så där infektionskänslig. Jag känner det direkt i kroppen. Min mage mår inte bra. Det är som om allt nyttigt rinner ur mig. Men jag äter min probiotika, mitt svarta vatten och mina viktiga grejer och fyller mig själv med positiv kraft, för att orka, för att göra mig stark.
Nu ska jag yoga.
Igår fick jag några bilder mejlade till mig från Anneli Hildonen. Hon tog dem när jag yogade med Karolina, som jag saknar väldans nu måste jag säga.

Och jag måste verkligen säga, det är yogan, maten och meningen med livet, som håller mig stark och fokuserad i den här jävla kampen. Yoga är ett så bra vapen, verktyg när cancerjäveln försöker ta över ens liv. Men ingalunda ska den få rota fast sig och ta bort den kraft och lust och glädje som finns i min kropp.
Efter varje yogapass tackar jag min kropp för att den är så stark och att den hjälper mig igenom det här. Jag ber att mitt hjärta ska vara mjukt, öppet och kärleksfullt och ta emot det som jag behöver i mitt liv. Jag riktar många tankar till mitt högra bröst, för att krympa cancern. Visualiserar hur cancern blir som en liten svart klump som krymper ihop och pyser ut genom bröstvårtan. Jag tänker också starkt som en ljusring fylld av kärlek kring mig, Ray, Lillen och Mira. Att vi ska klara oss igenom det här. Att det ska binda oss samman. Varje dag, hela tiden. 

Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu. Ibland lite för mycket och ibland känner jag nog att jag inte riktigt att jag vet hur jag ska hantera det. Tackla det.
Men jag måste.
Jag har fått tillbaka vemodet, stråket av ledsenhet igen. Inte så konstigt kanske. Jag ska idag packa ner en dröm, något som länge var min dröm. Men som jag inte längre har möjlighet att fortsätta med.
Jag är i Båstad och väntar på flyttbilen som ska fyllas med mitt Båstadsliv och ta det hela vägen upp till Björkö. Björkarnas ö, min ö. Det måste måste vara nåt med det. Kanske kan den ön läka min kropp och ge mig styrka.
Yogavita flyttar. Min lilla studio, som jag älskat så himla mycket packas ihop och jag hoppas att min kropp klarar av den här jävla cancerjäveln, så att Yogavita kan dyka upp någonannanstans och kanske allra helst att jag kan komma tillbaka till Skåne och den här vackra platsen igen, men på ett annat sätt.
Att jag kan vara en ambulerande yogastudio, det som egentligen var mitt koncept från början. Jag älskar att få folk att älska yoga. Älskar att väcka en glädje och stolthet över sina egna möjligheter. Att få människor att gilla sina kroppar och sig själva. Och yogan är ett så fint och så bra verktyg att komma åt just det.
Jag hade ju min tokdipp dagen efter cellgifterna. När mina tankar handlade om jobbiga känslor som att bli utbytt. Ingen vill känna så, så klart. Jag tror att mycket handlade och kanske fortfarande handlar om att jag faktiskt lever i en sorts ovisshet. Att inte veta, att inte kunna ta för givet att jag kommer att leva lycklig och frisk i resten av mitt liv. Att varje dag som jag orkar, känner mig stark, står ut, och har kraften att bekämpa den här oinbjudne gästen i mitt bröst är viktiga, men det är inte alltid så lätt att hålla upp och hålla kvar vid. Det kommer att komma fler ledsendagar, ångestdagar, dippar och depp. Jag måste också våga vara i dem. För jag tror att mycket klokskap också kan väckas när man hamnar därnere i det mörkaste hålet. Klokskap som blir kunskap, i allra bästa fall och som gör det lättare när allt är bra och livet levs på som om inget hänt. Jag vill aldrig vara en ytlig person och jag kommer aldrig att kunna bli det igen. Jag vill ha kontakt med mina känslor. De måste få finnas. Och så hoppas jag att den här så kallade gästen inte bjuder in sina polare, och de sprider sig i min kropp. Sånt kan jag oroa mig för. Nej, för jag vill verkligen inte ha någon cancerfest i min kropp. Nej, nej, stopp och belägg.

Har inte skrivit i bloggen på ett par dagar.

Tog mig ner till Båstad med Tintin i lördags. Vi åkte på en riktigt kulturtantstur. En långsam, lite småsnirklig resa. Först stannade vi i Trosa för lunch, sedan vandrade vi runt i Vadstena Det tog väldigt många fler timmar att ta oss ner till Båstad. Vi stannade vid några loppisar också. När vi kom fram hade Karolina gjort goda linssoppan och vi drack champagne. De drack, jag drack bara ett halv glas. Men det kändes härligt.

Igår, söndag var det sista yogan på studion, för sommaren och i alla fall på just den platsen för alltid. Vemodigt och jag grät och fullständigt överöstes med presenter. Så fina grejer. Alla dessa gulliga yogisar som yogat i den lilla studion. Så många härliga, fina människor jag fått möta. Tack gulliga gulliga ni för den tid ni lagt ner i er träning, men också att ni tagit er till Yogavita i Båstad, för att yoga. Tack! Jag hoppas verkligen inte ni slutar nu för att studion inte finns kvar.

Nu börjar er yogaresa, när ni får ta tag i er fokus och disciplinen och yoga hemma. Och när ni vill utmana er och utveckla er mer, ta er till en workshop och testa nya lärare. Finns så många fina härliga lärare, så mycket kunskap och erfarenhet. Och kan man bara lite ashtangayoga, kan man kasta sig ut i världen och faktiskt yoga var som helst i världen. Det tycker jag är så härligt. Jag älskar ashtangayogan. Fullständigt älskar den.
 Och kan jag med min cancer och min inoperade port i kroppen, med cellgifter och kortison i kroppen, yoga, så kan ni! Utmana mig!

Tog mig upp ur sängen, åkte till Radiumhemmet för min vita blodkroppsspruta. Köpte min favvomat på hemvägen på en av de bästa japanska restauranger jag vet, kimama, tror jag den heter. Den ligger i alla fall på Observatoriegatan. Laxkimchi, så gott. Det gjorde mig gott.  Humöret vände, kände mig lite gladare och ser fram emot bilresan ner till Båstad i morgon med en av mina barndomskamrater Tintin. Jag vet att jag kommer att skratta mycket. Jag kan börja skratta bara jag hör hennes röst. Vi har gjort så mycket skoj ihop.
Vänskap är bland det bästa jag vet. Och stöd, det ordet har växt sig starkare och starkare i mig den senaste tiden.
Stöd är ett väldigt vacker ord. Det är verkligen något jag känner att jag fått i den här situationen. Stöd från min familj, mina gamla vänner, yogaelever, kollegor, nära och kära, men också fina mejl från er som läser min blogg och vill uppmuntra mig. Heja på mig. Hjälpa mig med era finafina uppskattningar.
Bara det här är så fantastiskt att jag känner mig riktigt mallig. Tänk att min cancer kan vara startskottet till ett så fint initiativ som det här: Yogamarathon Här kan vi verkligen snacka om stöd, stöd till mig och till mina olyckssystrar och våra anhöriga. Kom hit, eller skänk en slant, ni ser postgironumret på hemsidan.

Igår på sjukhuset när jag tog mina cellgifter dök min barndomskamrat Åsa Lundegård upp. Jag har känt henne sedan jag var fyra år. Vi har inte kunnat ses på hela sommaren, men pratat i telefon, smsats och mejlat. När hon kom in genom dörren på sjukhuset forsade tårarna när vi sen kramades. Hon höll min hand och klappade på mig när hon såg att jag blev orolig eller ledsen. Den tjejen vet det mesta om mig. Och jag kan vara liten och stor med henne, sånt som är så viktigt i en värld där man måste vara så stark och duktig. Vi kan vara borta från varandra långa stunder, men hon är som min syster, så nära är hon.
Jag känner mig nästan bortskämd i vilka underbara vänner jag har.

Jag har tänkt mycket på det här med att jag inte har något hår. Det blev också så tydligt när Anneli fotograferade mig rätt mycket i helgen. Att inte ha hår, ger mig också en frihet. Jag är inte uppbunden i en frisyr. Håret kan också ställa till det för oss, min hårlöshet har gjort mig friare. Jag kan vara vad jag vill. Som här i Rays nyköpta solbrillor ser jag ut som en proggförfattare på 60-talet som skriver erotiska romaner med feministiska undertoner. Eller vad tycker ni?

Ingen bra dag idag. Faktiskt om man får skriva det en riktig jävla skitdag. Soligt där utanför, man pratar om medelhavsvärme och jag som inte får sola, helst inte vara i solen. Måste vara min första sommar jag inte är på stranden och njuter av sandkorn mellan tårna och solens strålar mot min hud. Men nu är huden för tunn, om jag sitter i solen blir jag röd. Jag är skyddslös. Borde väl ha 50 i solskydd. Men håller mig borta istället. Sitter i skuggan och ser alla glada. Inte just nu kanske, nu ligger jag inne, med fönstrena öppna, ledsen och med ångest. Jag är helt enkelt ljusskygg, som en vampyr. Men tyvärr blodet rinner ur mig. Har nu haft mens, riklig mens i en och en halv vecka. Känner mig svag orkar inte yoga och på det cellgifter och de jävla kortisontabletterna som skapar sån ångest i mig.
Känns som om jag tappat lusten. Tappar lusten.
Tvivlar på en massa saker.
Har en massa att göra framför mig.
Imorgon ska jag och Tintin åka till Båstad för att hålla koll på flyttpackning av studion och vår lägenhet.
Känns också sorgligt på nåt sätt. Nionde sommaren som jag har verksamhet i Båstad. Varje sommar som jag stått där och haft lektion. Byggt upp en verksamhet. Stått där i ur och skur. Ibland med en elev. Ibland kom ingen, men ändå måste man gå dit, för det är så man bygger upp en yogastudio. En elev är alltid en elev. Man måste börja nånstans. Att många kanske tror att det är enkelt, att bygga upp nåt. Skapa en stämning, bjuda in lärare från andra ställen.
Det verkar lätt, men det är ett jobb.
Och när jag nu släpper det, vill alla så klart, vilket jag kan förstå att allt ska vara som vanligt.
Känner mig lite bitter. Och jag som hatar bitterhet, eftersom det aldrig leder någonstans.
Eller snarare ledsen.
Men vet att jag måste släppa den känslan, liksom klippa. Att det kommer att komma andra saker, andra tillfällen, andra platser och annat för mig. För jag har också valt det här, men mycket för att jag faktiskt inte har råd att ha en lägenhet och en studio i en by som det är så dyrt och svårt att hitta nånstans att bo, bara på sommaren.
Men ibland kan man bli ledsen på människor. Att man liksom inte ens hinner avsluta något, föränns man blir påmind om att man är utbytbar.
Jag vet jag låter bitter, men det går över.
Idag känns inte som en dag som jag orkar ta en endaste motgång.
Känner mig bara låg och ledsen.
Men jag kommer igen.

Idag ska jag ta min tredje cellgiftsbehandling. Känns inget vidare. Ska ta behandling klockan ett idag, så jag skriver mitt inlägg redan nu. Jag vet ju att jag kommer att få ångest, kroppsångest. Kroppen hat-älskar giftet som sprutas in i mig. Giftet som dödar det goda och rena i mig, men också det onda och dumma, därav hat-älskar.

Stockholm.
Kom hem till Stockholm igår efter en nästan sex timmar lång tågresa. Som tur var inga hostare, eller snörvliga och förkylda personer på tåget.
Nu har jag framför mig några riktigt jobbiga dagar. Cellgiftsbehandling med efterföljande ångestdagar och sömnlösa nätter.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste. Yogade lite här hemma i morse. Men känner mig svag. Har fortfarande mens. Pratade om det med min doktor idag. Jag är på väg in i klimakteriet, säger hon. Cellgifterna skyndar på det. Det är helt okej för mig, några fler barn lär det ju inte bli. Men jag tycker det är jobbigt att blöda, som om livet rinner ur mig. Att jag urholkas på nåt sätt.
Ni vet den där sista kvinnliga kraften. Påskyndad ålderdom eller nåt.
Är jag redo för att åldras så?
Min bonusson följde med till Radiumhemmet och träffen med min läkare Elisabeth. Han ville inte gå till sitt sommarfritids sa han. Han tar allt väldigt lugnt. Han såg mig ta olika blodprover, och hur min läkare kände på brösten och kollade hur stor tumören var. Hon kände också på mina lymfkörtlar, hon kände inget sa hon. Å, vad jag önskar att jag slipper det. Det är nästan det jag oroar mig för mest, att det ska ha spridit sig till mina lymfkörtlar. Efter nästa cellgiftsbehandling ska jag göra alla tester igen, ultraljud och mammografi och se vad som hänt med cancern.
Gode gud, låt tumören ha krympt till en liten lort, kanske till och med försvunnit.
Elisabeth tyckte mina värden var bra, så hon vill öka på cellgiftsbehandlingen i morgon. Känns så där. Vill ju inte att det ska bli som första gången, då jag liksom slogs ut helt. Jag är så rädd för att få infektioner och rädd för att hamna på sjukhus igen. Men jag måste lita på att de vet vad de gör. Jag måste det.
I väntrummet på Bröstmottagningen var det en kvinna som hejade på lillRay, det visade sig vara en klasskompis mamma. Och på vägen ut från Radiumhemmet träffade jag en gammal arbetskamrat. Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson skrattade och sa att det var som att vara på fest när man träffar en massa folk man känner, men som också har cancer.
Och kanske är det så, lika bra att vänja sig.
Min kompis Henrik hade hört nånstans att modebloggen är på väg ut, att det nya är cancerbloggarna. Haha, det är ju nästan humor. Men faktum är att min blogg har ökat med mer än 80 000 läsare, eller hur man nu läser av det där sedan jag blev sjuk. Det är över 1500 unika läsare varje dag. Han kanske har rätt…
Cancer är så nära. 50 000 svenskar får cancer varje år. Vi drabbas alla av det på något sätt. Antingen får vi det själva, eller så får någon vi tycker om och har nära cancer.
Den här tiden, de här dagarna sedan jag fick beskedet om att jag har cancer har på många sätt förändrat mitt liv. Ändrat mitt sätt att se på mycket. Förändrat mig. Fått mig att inse att livet är förgängligt, att det inte är alldeles självklart att leva lycklig i hela sitt liv. Om man ens får leva hela sitt liv. Att livet kan tas ifrån en.
Och är man redo för det?
Jag tror ingen är redo för att dö, särskilt inte när man får ett besked om en sjukdom. Det är också i nöden som ens vänner visar vilka det är. Och det är verkligen så, att folk reagerar olika på när man som jag hamnar i nöd. Herregud, jag ska skriva om märkliga beteenden nån dag, men inte nu.
För jag vill skriva om stödet. det livsviktiga stödet vi olycksdrabbade behöver. För det som jag verkligen blev som allra gladast över, det är all kärlek jag fått.
Allt stöd.
Supporten.
Min egen armada av vänner som krigar vid min sida, för mig. Som lyfter mig när jag dippar. Som hjälper mig igenom den här skärselden. Så evinnerligt tacksam.

Läste några rader i en bok om vänskap och kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det stämde så bra:

”The most important thing for a woman with breast cancer is not to be left alone. A woman must feel that her loved ones are close by her side.”

Och idag måste jag säga: Happy, happy Indipendence day Mother India! Vande Mataram…