yogan ska hjälpa mig

Tillbaka i Stockholm. Snart ska jag åka till Björkö och ta emot flyttlasset. Lite mycket just nu.
Men vad härligt det kommer bli när allt är på plats.
Jag valde en flyttfirma som ägs av en ryss. Haha jag är en sån patriot. Han träffade en svensk kvinna på nätet och nu bor han i Helsingborg och driver den här firman. Så det var tre ryssar som kom och packade ner hela lägenheten och studion och nu är de nog på väg upp till Björkö. Jag ser fram emot att de ska få träffa min pappa som pratar flytande ryska. Sånt gör mig uppåt.
Jag är så stolt över min pappa. Jag är en riktig pappagris.
Tänk att min pappa som är författare och översatt alla stora ryska klasssiker, förutom att han är hedersdoktor för ett par år sedan fick Pusjkinordern av Putin. Min pappa fick en rysk medalj under pompa och ståt på ryska ambassaden för allt han gjort, för böckerna han skrivit och för böckerna som han översatt. Böcker som i många år gjorde att han inte ens fick komma in i landet. Men nu har de förstått att han faktiskt gjort såna gärningar i det landet för den ryska kulturen. Och de värdesätter vad han gjort. Saker och ting kan ändras, det är på något sätt härligt när det går åt det positiva. Min pappa  har så många historier att berätta. Nån borde se till att han skriver sina memoarer, han om någon.

Jag har inte träffat min mamma och pappa på hela sommaren, inte sedan jag blev sjuk. Nu kommer jag till dem på Björkö.
Usch, det måste kännas jättejobbigt när ens yngste dotter, ja, när ens barn överhuvudtaget blir sjuk, dödsjuk. Jag vet ju själv vilken ångest jag fick när Mira var sjuk. Man står där bredvid och baddar pannor, oroar sig i deras feberfrossa. Och allt man vill är att ungen ska bli frisk, man till och med känner att jag kan ta det. Låt mig bli sjuk, så ungen blir frisk.
Barn ska inte dö före sina föräldrar, det är inte rättvist.
Inte rättvist alls.
Men jag ska inte dö. Jag har bara en jävla jobbig, helvetisk kamp framför mig. Men jag är en fighter.
Det är verkligen inte mycket som kan stjälpa denna lilla tuva.
Nu ska denna lilla tuva sätta sina bopålar, rota in sig i Roslagen.
Ny start, nytt kapitel.
Bryta upp och gå vidare.
Idag slipper jag ta kortisontabletterna för den här gången. Jag måste tyvärr säga att jag hatar kortisonet. Först nu har jag förstått att i och med att jag med nästa cellgiftsbehandling ska börja ta herceptin, det är därför jag har den här porten inopererad i kroppen. Det är ännu ett vapen mot cancern i min kropp. Jag vet ju det. Men jag måste få herceptin intravenöst i ett år. Men det gör att jag måste bland annat äta högre dos av kortisonet i ett år. I ETT år! Och ni läste ju raderna tidigare. Jag hatar kortisonet. Det får en att svullna upp och man känner sig så där knarkig. Idag vaknade jag klockan fyra och började packa upp min väska, läste mejl och försökte jobba.
Jag blöder fortfarande. Det är dag fem, farlig dag, nu börjar perioden när jag är så där infektionskänslig. Jag känner det direkt i kroppen. Min mage mår inte bra. Det är som om allt nyttigt rinner ur mig. Men jag äter min probiotika, mitt svarta vatten och mina viktiga grejer och fyller mig själv med positiv kraft, för att orka, för att göra mig stark.
Nu ska jag yoga.
Igår fick jag några bilder mejlade till mig från Anneli Hildonen. Hon tog dem när jag yogade med Karolina, som jag saknar väldans nu måste jag säga.

Och jag måste verkligen säga, det är yogan, maten och meningen med livet, som håller mig stark och fokuserad i den här jävla kampen. Yoga är ett så bra vapen, verktyg när cancerjäveln försöker ta över ens liv. Men ingalunda ska den få rota fast sig och ta bort den kraft och lust och glädje som finns i min kropp.
Efter varje yogapass tackar jag min kropp för att den är så stark och att den hjälper mig igenom det här. Jag ber att mitt hjärta ska vara mjukt, öppet och kärleksfullt och ta emot det som jag behöver i mitt liv. Jag riktar många tankar till mitt högra bröst, för att krympa cancern. Visualiserar hur cancern blir som en liten svart klump som krymper ihop och pyser ut genom bröstvårtan. Jag tänker också starkt som en ljusring fylld av kärlek kring mig, Ray, Lillen och Mira. Att vi ska klara oss igenom det här. Att det ska binda oss samman. Varje dag, hela tiden. 

0
0