ner som en pannkaka, upp som en sol

Tog mig upp ur sängen, åkte till Radiumhemmet för min vita blodkroppsspruta. Köpte min favvomat på hemvägen på en av de bästa japanska restauranger jag vet, kimama, tror jag den heter. Den ligger i alla fall på Observatoriegatan. Laxkimchi, så gott. Det gjorde mig gott.  Humöret vände, kände mig lite gladare och ser fram emot bilresan ner till Båstad i morgon med en av mina barndomskamrater Tintin. Jag vet att jag kommer att skratta mycket. Jag kan börja skratta bara jag hör hennes röst. Vi har gjort så mycket skoj ihop.
Vänskap är bland det bästa jag vet. Och stöd, det ordet har växt sig starkare och starkare i mig den senaste tiden.
Stöd är ett väldigt vacker ord. Det är verkligen något jag känner att jag fått i den här situationen. Stöd från min familj, mina gamla vänner, yogaelever, kollegor, nära och kära, men också fina mejl från er som läser min blogg och vill uppmuntra mig. Heja på mig. Hjälpa mig med era finafina uppskattningar.
Bara det här är så fantastiskt att jag känner mig riktigt mallig. Tänk att min cancer kan vara startskottet till ett så fint initiativ som det här: Yogamarathon Här kan vi verkligen snacka om stöd, stöd till mig och till mina olyckssystrar och våra anhöriga. Kom hit, eller skänk en slant, ni ser postgironumret på hemsidan.

Igår på sjukhuset när jag tog mina cellgifter dök min barndomskamrat Åsa Lundegård upp. Jag har känt henne sedan jag var fyra år. Vi har inte kunnat ses på hela sommaren, men pratat i telefon, smsats och mejlat. När hon kom in genom dörren på sjukhuset forsade tårarna när vi sen kramades. Hon höll min hand och klappade på mig när hon såg att jag blev orolig eller ledsen. Den tjejen vet det mesta om mig. Och jag kan vara liten och stor med henne, sånt som är så viktigt i en värld där man måste vara så stark och duktig. Vi kan vara borta från varandra långa stunder, men hon är som min syster, så nära är hon.
Jag känner mig nästan bortskämd i vilka underbara vänner jag har.

Jag har tänkt mycket på det här med att jag inte har något hår. Det blev också så tydligt när Anneli fotograferade mig rätt mycket i helgen. Att inte ha hår, ger mig också en frihet. Jag är inte uppbunden i en frisyr. Håret kan också ställa till det för oss, min hårlöshet har gjort mig friare. Jag kan vara vad jag vill. Som här i Rays nyköpta solbrillor ser jag ut som en proggförfattare på 60-talet som skriver erotiska romaner med feministiska undertoner. Eller vad tycker ni?

1
1