vissa bekämpar ogräs med gift

Idag ska jag ta min tredje cellgiftsbehandling. Känns inget vidare. Ska ta behandling klockan ett idag, så jag skriver mitt inlägg redan nu. Jag vet ju att jag kommer att få ångest, kroppsångest. Kroppen hat-älskar giftet som sprutas in i mig. Giftet som dödar det goda och rena i mig, men också det onda och dumma, därav hat-älskar.

De här bilderna togs av fotograf Anneli Hildonen med hennes iphone förra cellgiftsbehandlingen. Då hade jag hår på huvudet. Vad mörkt det är.

Den röda ”hallonsaftfärgade” vätskan, som gör att jag kissar rött ett par timmar efteråt.

Och så humorn, galgarna på rummet som välkomnar oss. Anneli ser allt med sin kamera. Hon har tagit så mycket fina bilder. Det jag lägger ut på bloggen är bara ett axplock. De bästa och finaste bilderna sparar vi till boken.
I tisdags, innan vi åkte hem från Båstad gick jag och Anneli Hamngatan upp efter att ha ätit en sen lunch i hamnen. Utanför ett av husen, som ägs av Mr Båstad. Ja, för tyvärr Båstad styrs och typ ägs numera av en man. Visst, han har säkert gett byn en massa jobbmöjligheter, men på de nio år som jag varit i Båstad, så har Båstad förändrats sakta men säkert och jag tycker inte till det bättre. Allt är så klart inte hans fel, men många i Båstad verkar vilja göra byn till nåt halvtaffligt StTropez, men det jag fastnade för var just det lilla, gemytliga, hemtrevliga när jag för första gången i november kom till Båstad. Men det mesta är borta. Kvar är just det där lillebrorskomplexet; jag-blev-rik-väldigt-snabbt-och-vet-inte-hur-kultur-stavas. Jag vet att jag är elak, men jag är uppriktigt oroad för vad som ska hända med Båstad. Fina Norrvikens trädgårdar som sålts ut. Om jag får gissa? Det blir väl ett hotell och en massa bostadsrätter… What else? Idag är byn fylld av mäklare, men det finns snart ingen själ kvar i byn. Men det finns många eldsjälar, som finaste bokhandeln, filmfestivalen, kafe lycklig, kyrkan med alla sina konserter. Ja, folk kämpar för att göra byn levande. 
Men det måste vara tufft när det liksom bara är plånbok som räknas. Kommunen sålde ut ett hus mitt i byn, och nya ägaren såg till att bli av med både det populära bageriet (det luktade för mycket) och fiskaffären, ja, det var samma anledning. Vad ligger i lokalerna nu tror ni? Jo, en mäklare och en klädaffär. Trevliga kafet, försvann också snabbt.
Hur som, jag och Anneli gick gatan fram och utanför Det huset, kom en kvinna ut (jag har allt på bild, men väljer att berätta med ord) med en sån där besprutningsanordning. Hon var uppenbart arg på gräset, ogräset och de små blommorna som letat sig fram mellan gatstenarna på ”hennes” snutt av trottoaren, utanför hennes hus. Att det var nåt giftigt tar jag för givet, varför har man annars plasthandskar på sig. Gatsten för gatsten sprutade hon med sin vätska. Snart lär de väl ha fått igenom en asfalterad väg där utanför, så att det här fruktansvärda ogräset kan bekämpas.
Tänk vad olika vi tänker. Jag tycker om ogräset som växer sig upp ur asfalten och mellan gatstenarna. För mig är det ett bevis på liv. PÅ att naturen är nära, att vi överlever. Att vi växer oss upp ur omöjliga situationer. Tänk att det kan vara så olika. Idag går jag iväg för att få gift in i min kropp för att bekämpa min cancer och i den vackraste lilla byn i Skåne, är en kvinna så arg på ogräset att hon med sin lilla oranga besprutningsanordning gör allt för att få bort det växande livet på ”hennes” trottoar.

0
0