Jag var på landet i helgen. Fick känna på solen. Satt med t-shirt på långbänken och solade mig mot husväggen. Till och med Pino njöt av solens strålar.

Jag kallar dem Roslagsroffarna. De som stänger av alla vägar som leder till vattnet med Privat område-, förbjudet för obehöriga-skyltar och allt vad det nu är. Det är så trist. Vad hände med Allemansrätten i skärgården? Folk kommer inte åt vattnet.
Närmar man sig deras brygga, eller deras vatten kommer de framrusande och skriker att det är privat mark. Måste tilläggas att jag inte går in på folks tomter, utan det här är vägar som lett till vatten vi förut hade tillgång till. Eller vägare som går igenom deras tomt.
Värst är väl han som ”tog över” byns ångbåtsbrygga och gjorde till sin.
Satte upp skyltar om Privat område.
Haha det är rena rama vilda västern härute.
Vatten är guld värt i skärgården.
Runt hörnet där vi bor finns en väg som leder till Guldkusten som den lite skämtsamt kallas. Det är för att taxeringsvärdet är så högt där, för att alla tomter är sjötomter. Men längst ut finns en allmän strandremsa och världens bästa blåbärsställe.
Som tur är ingick en brygga, det vill säga servitut på en brygga och faktiskt fiskevatten när vi köpte huset. Men jag tänker på de som köpt avstyckade tomter och bygger hus, de har inga servitut på bryggor och vatten i sina köp. Hur ska de få tillgång till vattnet?
Deppigt.

På väg till guldkusten finns vår brygga. Tyvärr är den i väldigt dåligt skick och man beträder den på egen risk.
Nån gång ska vi renovera den. Tydligen ska vi ha tillgång till någon sjöbod. Ska titta på dessa uråldriga papper nån dag.

Men man vill bada vid en strand, helst ganska nära.

Så lycka är när man som vi förra helgen plötsligt hittar en vik, med en sandstrand alldeles nära. Som en oas.

Tidig morgon. Tyst i hemmet, förutom snarkningarna. Det är förkylningstider, det hörs.
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?

Läs Annikas tankar om skam i hennes blogg en aning om yoga. 

Idag var det helt underbart att yoga. Nästan 2,5 timme höll jag på. Känner mig härligt genomyogad. Jag älskar yoga om nu någon undrade?!

Jag får många frågor nu om vattnet. Jag är ingen expert, men jag har ”känt” länge att jag oroar mig för vattnet. Så jag skaffade en vattenrenare, här kan du läsa om det.
Nu ska jag skaffa en till Mira och till landet. Jag borde bli återförsäljare, helt klart.
Min snart 80 åriga mamma som är kemist har också börjat oroa sig för vattnet och alla läkemedel som vi får i oss. Det är synd att de inte beskriver vilka tre läkemedel man hittat i dricksvattnet i Stockholm. Om jag får gissa, så tror jag dels att det är antidepressiva medel, men också hormoner av något slag. Förmodligen östrogen.
Någon som vet något?
Min mamma förslog att alla hyresvärdar borde installera extra vattenrenare på alla hus. Kanske skulle vara en bra ide. Man borde kanske höra av sig till sin värd, eller prata med sin bostadsrättsförening. Då kanske man kan skaffa en starkare vattenrenare så att det renar också badrumsvattnet.

Idag bokade jag in Sannas föreläsning, det ska bli spännande. För hundra år sedan intervjuade jag henne. Det var när jag jobbade på ett tv-program som hette HälsaNu. Det var ett skoj program, jag åkte runt och pratade med alla möjliga hälsogurus. Sanna var en av dem. Nu ska jag få lyssna på henne. 

Igår var jag ute hos Kim Anderzon, hon är mamma till en av mina barndomskamrater. Kim är ett unikum. Jag tror hon är den mest kvicktänkta, rappa, supersnabba, mest energiska jag vet. Hela hon är som en pulserande energibomb. Att se henne på scen är också helt makalöst. Jag och Åsa var ju och såg Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern för ett par månader sedan och vi var båda helt överens om att Kim är magisk varje sekund hon är på scen. Sån närvaro. Och så inihelskotta kul.

För bara några veckor sedan fyllde hon 70 år och i samband med det fick hon också besked om att hon har cancer. Och trots att tumören trycker mot nerver och hon har fruktansvärt ont, så är hon uppe och går. Vi gick en promenad i de vackra omgivningar i Lindholmen där hon bor. Jag, Tintin, Pino, vallhunden Kelly och Kim, som inte hade käpp, utan en stav som hon kunde använda för att liksom gå snabbare. Som en vägvisare.
Vi behöver många vägvisare.
Kim har varit öppen med sin cancer och berättar också om hur hon mår och hur det känns på sin facebooksida. Hon säger att hon vill skriva om det, att hon tänker på att kanske blogga. Jag hoppas hon gör det för det är så viktigt med förebilder som också på nåt sätt visar vägen. Att det finns flera sätt att tänka och agera när man är sjuk. Som visar att man kan ta för sig, att man inte ska behöva be om ursäkt för att man är sjuk. Att man inte ska skämmas för att man blivit sjuk. För det finns en skam. Jag vet inte var den härstammar ifrån.
Men att det också finns så mycket kärlek.

Ni läser väl Kristian Gidlunds blogg. Den är så stark. Den handlar om hans cancer och hur den kom tillbaka. Nej, jag ska inte sammanfatta, läs hans blogg. För det är viktigt. I dagarna kommer hans bok

Ett viktigt inlägg som han skriver är bland annat om alla råd han fick om än det ena än det andra. Men han skriver också fantastiskt vackert om den kärlek han mött och fått genom att berätta.

Så känner jag också. Jag har tänkt mycket på det.
All denna fina kärlek som jag mött i min sjukdom.
Värme.
Omsorg.
Jag är så oerhört tacksam för det massiva stöd jag fick när allt var som värst. När jag kände mig helt vilsen och låst i ett späckat schema som bara handlade om behandlingar.
Tack underbara ni som stöttat och pushat mig.
Nu glesnar sjukhusbesöken ut.
Det blir längre mellan gångerna.
Våren är här.

Vi kan inte skydda oss mot vad livet för med sig i form av sorger och förluster och sjukdomar för att nämna några saker. Men vi kan se till att göra förutsättningarna bättre. Det är där yogan är ett så bra redskap. Yogan kan bli en vän som du kan luta dig mot och hålla fast vid när det stormar utanför dig, men också inuti dig. Jag tror ju att yogan kanske till och med kan göra att vi klarar av till exempel sjukdom, om man nu kan säga det, på ett ”härligare” sätt, än om vi inte haft yogan.

När man får besked att man har cancer, som är ett besked om att man bär på en dödlig sjukdom. Det skapar en enorm oro och ångest. Jag brukar säga att jag inte visste vad ångest var innan jag fick cancer och fick känna på dödsångest.
Att inte kunna sova på natten, att ha en massa oro i huvudet som snurrar. Ångesten i sig själv, rädslan för att dö, men också rädslan och ångesten över att utsätta de man älskar för den oron. Jag begär inte att folk som inte varit där ska förstå, men man kan ha empati.

Som yogalärare har du ett enormt ansvar. Säg inte saker som om det vore sanningar om du inte vet det, känt det själv.
Och ett, du måste erkänna för dig själv att du är inte messias. Du sitter inte på all kunskap. Du är inte läkare, inte terapeut. En yogalärare måste kunna säga jag vet inte, bli så ödmjuk och faktiskt skicka vidare när det blir för svårt.
Och man har inte gått på din yogalektion för att bli frälst.
Yogan kan inte bota cancer.
Yogan har inte svaret på cancer.
Tyvärr har ingen svaret på cancer.
Och det räcker inte med att balansera sian chakran, eller äta gurkmeja. Även yogisar får cancer. Och cancern är så orättvis, några klarar sig, några gör det inte. Vi som överlevde hade tur.
Vi kanske fick vård i tid. Inte vet jag.

Men i den bästa av världar kan yogan och yogaläraren bli en hantlangare som hjälper den sjuke att bygga upp en inre styrka att klara av behandlingarna och den inre oron.
Någon behöver lugn och ro, meditation.
Jag behövde det andra.
Många provocerades av att jag ville yoga mer kraftfullare än innan. Flera yogalärare hörde av sig och sa att jag skulle ta det lugnt och meditera. Jag hade inte bett om råden. Men jag visste instinktivt vad jag behövde.
Jag ville yoga.
Det var det som höll mig uppe.
2010 kom min bok Yoga för livet och sommaren 2012 var det precis vad jag gjorde.
Jag har förstått att jag är en stark tjej, men när jag gick på cellgifter var jag fullständigt hudlös. Jag bar på en oro, dels på grund av medicinerna, men också en enorm dödsångest. Den finns där fortfarande, som ett stråk.
Så mycket råd jag fick. Om hur jag skulle göra, tänka.
Folk vill väl, jag vet. Men det blir för mycket ibland. Jag var så ledsen ibland, ord som någon trodde de sa i någon sorts välmening, blev som monster i min hudlösa värld.
Inte ens på Vidarkliniken som är en alternativ klinik som möter massor med cancerpatienter, la man någon skuld på mig eller sa ”Du behöver fundera på varför du fick cancer just där”.
Min uppfattning är mer skippa snacket, våga ta i den som har cancer. Ge en kram, en klapp på kinden. Säg att hon eller han är så fin, ser så söt ut.
Hon eller han behöver uppmuntran.
Vi krigar, förstår ni. Varenda dag krigar vi, ni behöver inte hjälpa oss med dumma kommentarer som varför fick du cancer. Vi tänker de tankarna själva. Ingen behöver skriva det i pannan på oss. Men, högmod går före fall. Den regeln finns också i yogan.
Och en dag kanske man kan titta tillbaka och se mönstrena om de lett till cancer. Inte vet jag, men vi lever också i en värld där vi utsätts för strålning, miljögifter. Ur den aspekten blir jag också ännu mer förbannad, att man lägger en sån skuld genom att säga att man ska balansera upp chakrana i kroppen för att inte bli sjuk.
Nej, börja agera istället. Ryt ifrån, kräv miljövänliga varor, ofarlig mat. DET har jag lärt mig av den här skitresan. Ta inte skit. Fler än jag borde anamma det.

Och jag väntar på svar från Göran. Jag har sagt att det publiceras här. Förlåt mig, men jag är bara tvungen; En Boll är rullning 😉

Är på landet, åkte ut i lördagsmorse med tidiga bussen. Det är så härligt här ute, många kom på besök. Det är vår i luften och vi ställde fram utemöblerna. Det ÄR vår tycker jag när man kan ställa ut utemöblerna.
Vi har ju lite tomt, lite odlingsbar tomt och ett litet växthus. Jag och Ray pratar om hur vi vill lära oss att odla saker. Drömmen skulle ju vara att bli självförsörjande.
Om jag skulle leva om mitt liv, men då med den vetskap och kunskap jag har idag om vår miljö, så skulle jag önska att jag hade lärt mig mer om sånt. Kanske blivit bonde.

I boken Anticancer skriver författaren mycket om den så kallade coctaileffekten. Jag vet hur många tänker när det kommer till att tänka efter vad allt innehåller. Att man tänker jag orkar inte, jag är för gammal att lära om nytt. Ja, alla olika bortförklaringar man kan ha. Men vi måste bli mer medvetna. Vi måste göra mer medvetna val där vi väljer den produkt som inte har en endaste miljögift i sig för att undvika coctaileffekten som uppstår när flera och olika miljögifter blandas. Se den här filmen och sprid den coctaileffekten. Det är Naturskyddsföreningen som gjort den. Här kan du läsa om hur du kan tänka och göra.
För det är så viktigt.
Så inihelskotta viktigt att vi börjar tänka efter.
Varje liten miljö(människo)farlig sak som du tar bort ur ditt dagliga liv är en vinst för vår värld. Och även om du tänker, jag är så gammal. Jag kan inte ändra om mina vanor, eller vad du nu tänker. Börja tänk, vi äger inte den här världen. Vi har lånat den. Vi är som den värsta hyresgästen. Det ska komma människor och djur efter oss. Jag fattar inte hur vi kan tillåta oss själva att bete oss som vi gör.
Och om du har svårt att tänka och känna för människor som du inte känner, tänk på dina barn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn, eller dina vänners barn. Människor du tycker om, vill du att de ska leva i en framtida värld som vi förstört för att vi alldeles vulgärt roffar åt oss och trots att vi gjort och gör det, ändå inte är nöjda för vi vill bara ha mer och mer.
Jag börjar äcklas av det här konsumtionssamhället. Mitt habehov som ibland kommer över mig börjar stå mig upp i halsen. Jag vill göra rätt. Jag vill göra rätt för mig. Jag hoppas att fler börjar känna som jag, så att de schyssta företagen som också vill kämpa för miljön på RÄTT sätt får mer plats, blir något som vi stödjer och VÄLJER. Att vi börjar bojkotta skitprodukter och miljöfarliga produkter.

Kan vi inte göra det till en ”tävling”, kommentera här och berätta om något som vi valt bort eller tagit bort ur vårt vanliga sortiment.
Berätta om något nytt du valt eller hittat som är bra. För det är ofta alternativ vi behöver.
Så kan vi inte hjälpas åt och sporra varandra?
Är inte det en bra ide?

En sak man kan börja rensa ut det är all skit man har i badrumsskåpet. Läs innehållsförteckningarna, så mycket farliga produkter du smörjer in din hud med. Och om du inte förstår vad det står, välj bort. Man ska ju inte behöva vara kemist för att kunna läsa en innehållsförteckning, bara det är en varning om något.
Skönhetsindustrin är en stor bov. Kanske dags att den rika skönhetsindustrin betalar tillbaka lite för den skit som de lurat oss att använda.

Angående att lura. Nu hoppar jag från skönhetsindustrin till livsmedelsindustrin. Som den alldeles förträffliga boken ”Ett sötare blod” av Ann Fernholm som du kan Köp här. Här kan man läsa om att det gröna nyckelhålet som många väljer i matbutiken, för att de tänker att det är ett bra val. Nejdå, det är oftast ett sockerval. När jag läser den här boken blir jag bara mer och mer säker på Lita aldrig på en dietist. Läs den, läs den! jag är så tacksam för att jag har en mamma som är kemist. Vi hade aldrig lätta-produkter i vårt hem. Alltid rena produkter, inga halvfabrikat. Däremot när jag rannsakar mig själv, så halvåret innan jag fick min cancerdiagnos åt jag väääldigt mycket godis. Jag kommer att skriva om det mer, men inte nu. Men jag tror i alla fall att om man har ett enormt sockerbehov så kan de vara en väckarklocka. Socker ÄR inget bra. Det vet vi idag. Lite socker behöver vi, men det får vi i frukten vi äter.

Som nu till sommaren. Jag vet att hudcancern ökat, men ibland undrar hobbyexperten, som jag ibland kallar mig, om det verkligen är solens fel. Eller om det kanske är all skit som vi smörjer in vår hud med? Till exempel ska man ju inte använda solskyddsfaktor på barn under ett år. Varför tror ni man inte ska göra det? Jo, för att det är farliga ämnen i solskyddsfaktorn och barn är så känsliga. Man smörjer in sin hud för att undvika att bli bränd, men istället liksom solar man in miljögifter i kroppen? Jag vet inte. Jag har aldrig känt att solskyddsfaktor känns fräscht. Jo, möjligtvis när jag var 15 år och Hawaiian Tropic var så populärt. Jag säger skippa solskyddsfaktor, där hittar du mycket farliga ämnen för att du ska slippa bli bränd. Men TA DET LUGNT MED SOLANDET. Sola inte så hårt. Bli inte röd. Bli absolut inte röd. Man blir brun i skuggan. Jag vet, för jag har testat det. Bygg upp din färg försiktigt. Börja med tio minuter en kvart, och bygg upp sakta. För själva brunheten är ett skydd. I boken AntiCancer varnar författaren också för vad som finns i solskydden.

Jag är så glad att jag hittade ett bra alternativ till all skit som man kan smörja in sig med. Städade ut bland min hudvård för länge sedan. Här hittar du bra alternativ Svenska Moonsun. Efter fem års dagligt användande frågade de mig om jag ville bli deras taleskvinna. Jag blev så glad. Klart som fanken att jag ville bli det. Så lätt att bli taleskvinna för en hudvårdserie som man använder och som jag också tycker är SÅÅÅ bra. En hudvård som min hud älskar och som är snäll mot vår miljö. Jag blir gärna taleskvinna för sånt som är bra. Och jag gillar att stödja det vi producerar här hemma och som görs under bra villkor. Dessutom har de bra pris på sina behandlingar under april månad. Moonsuns aprilerbjudande och när du ändå är där, passa på att fråga Mia eller Jenny lite om ekologisk hudvård. De är så duktiga och kan en massa. Hälsa från mig!