lite mer tankar

Vi kan inte skydda oss mot vad livet för med sig i form av sorger och förluster och sjukdomar för att nämna några saker. Men vi kan se till att göra förutsättningarna bättre. Det är där yogan är ett så bra redskap. Yogan kan bli en vän som du kan luta dig mot och hålla fast vid när det stormar utanför dig, men också inuti dig. Jag tror ju att yogan kanske till och med kan göra att vi klarar av till exempel sjukdom, om man nu kan säga det, på ett ”härligare” sätt, än om vi inte haft yogan.

När man får besked att man har cancer, som är ett besked om att man bär på en dödlig sjukdom. Det skapar en enorm oro och ångest. Jag brukar säga att jag inte visste vad ångest var innan jag fick cancer och fick känna på dödsångest.
Att inte kunna sova på natten, att ha en massa oro i huvudet som snurrar. Ångesten i sig själv, rädslan för att dö, men också rädslan och ångesten över att utsätta de man älskar för den oron. Jag begär inte att folk som inte varit där ska förstå, men man kan ha empati.

Som yogalärare har du ett enormt ansvar. Säg inte saker som om det vore sanningar om du inte vet det, känt det själv.
Och ett, du måste erkänna för dig själv att du är inte messias. Du sitter inte på all kunskap. Du är inte läkare, inte terapeut. En yogalärare måste kunna säga jag vet inte, bli så ödmjuk och faktiskt skicka vidare när det blir för svårt.
Och man har inte gått på din yogalektion för att bli frälst.
Yogan kan inte bota cancer.
Yogan har inte svaret på cancer.
Tyvärr har ingen svaret på cancer.
Och det räcker inte med att balansera sian chakran, eller äta gurkmeja. Även yogisar får cancer. Och cancern är så orättvis, några klarar sig, några gör det inte. Vi som överlevde hade tur.
Vi kanske fick vård i tid. Inte vet jag.

Under snart ett års tid har jag träffat andra människor i min situation, gamla och unga i olika väntsalar på radiumhemmet. Sett oron och ångesten hos några. Den fruktansvärda förtvivlan hos den unga kvinnan som grät hejdlöst i famnen på sin pojkvän efter ett besked på en av bänkarna utanför radiumhemmets entre. 
En av mina vänner dog i cancer för tre år sedan. Hon var en yogi, en av de mest hälsosamma och empatiska jag känt.
Mejlen jag fått av kvinnor i samma situation som jag, som känner sig dåliga för att de fått cancer. Såna känslor vet vi alla är inte bra i läkningsprocess. Vår roll som medmänniskor och yogalärare är ju att inte skuldbelägga, utan att ge hopp, skapa energi i de här människorna så att de orkar den överjävliga cancerbehandlingen.

Men i den bästa av världar kan yogan och yogaläraren bli en hantlangare som hjälper den sjuke att bygga upp en inre styrka att klara av behandlingarna och den inre oron.
Någon behöver lugn och ro, meditation.
Jag behövde det andra.
Många provocerades av att jag ville yoga mer kraftfullare än innan. Flera yogalärare hörde av sig och sa att jag skulle ta det lugnt och meditera. Jag hade inte bett om råden. Men jag visste instinktivt vad jag behövde.
Jag ville yoga.
Det var det som höll mig uppe.
2010 kom min bok Yoga för livet och sommaren 2012 var det precis vad jag gjorde.
Jag har förstått att jag är en stark tjej, men när jag gick på cellgifter var jag fullständigt hudlös. Jag bar på en oro, dels på grund av medicinerna, men också en enorm dödsångest. Den finns där fortfarande, som ett stråk.
Så mycket råd jag fick. Om hur jag skulle göra, tänka.
Folk vill väl, jag vet. Men det blir för mycket ibland. Jag var så ledsen ibland, ord som någon trodde de sa i någon sorts välmening, blev som monster i min hudlösa värld.
Inte ens på Vidarkliniken som är en alternativ klinik som möter massor med cancerpatienter, la man någon skuld på mig eller sa ”Du behöver fundera på varför du fick cancer just där”.
Min uppfattning är mer skippa snacket, våga ta i den som har cancer. Ge en kram, en klapp på kinden. Säg att hon eller han är så fin, ser så söt ut.
Hon eller han behöver uppmuntran.
Vi krigar, förstår ni. Varenda dag krigar vi, ni behöver inte hjälpa oss med dumma kommentarer som varför fick du cancer. Vi tänker de tankarna själva. Ingen behöver skriva det i pannan på oss. Men, högmod går före fall. Den regeln finns också i yogan.
Och en dag kanske man kan titta tillbaka och se mönstrena om de lett till cancer. Inte vet jag, men vi lever också i en värld där vi utsätts för strålning, miljögifter. Ur den aspekten blir jag också ännu mer förbannad, att man lägger en sån skuld genom att säga att man ska balansera upp chakrana i kroppen för att inte bli sjuk.
Nej, börja agera istället. Ryt ifrån, kräv miljövänliga varor, ofarlig mat. DET har jag lärt mig av den här skitresan. Ta inte skit. Fler än jag borde anamma det.

Och jag väntar på svar från Göran. Jag har sagt att det publiceras här. Förlåt mig, men jag är bara tvungen; En Boll är rullning 😉

0
0