I dokumentären kollar man blodet på en gravid tjej. Det visade sig att man kunde finna 35 olika miljögifter utav de 49 som man tittade efter. När bebisen Alfred väl var född så tog man tester på honom. Det är första gången i världen som man tittar på ett så litet barn. Av 49 möjliga miljögifter hade han redan 25 av dem i sin lilla kropp. Det värsta var, att några av de helt nya miljögifterna, det vill säga gifterna som finns i bland annat teflonpannor, flamsäkra leksaker, kläder, madrasser etc. Av de miljögifterna var hans värden högre än hos hans mamma.
Läs den meningen igen.
Bebisen som bara är några månader, har alltså högre halter av de nya miljögifterna som vi ännu inte studerat. Så vi vet alltså inte vad det kommer att betyda för hans framtid.
Många av de nya gifterna är hormonstörande, vilket med stor sannolikhet kommer att störa hans möjligheter till reproduktion. Vi vet också att den hormonella cancern ökat, bröstcancer, prostatacancer och den gynekologiska cancern på kvinnor. Och att den går ner i åldrarna.
Är det inte dags att vakna upp nu?
Det räcker inte längre att skriva listor på vad man ska göra för att motverka cancer. Blir så trött på alla som tillskriver cancersjuka olika epitet som att de är för snälla, inte har sagt ifrån tillräckligt, inte gått i terapi tillräckligt, inte skrattat tillräckligt.
Jag blir så trött och faktiskt förskrossad, för medan ni sitter där ni som tror att cancerns uppkomst handlar om personens egen roll, så glömmer ni en viktig sak och det är att vår värld håller på att gå under. Att maten vi äter, att vattnet vi dricker, simmar i och luften vi andas är fullt av miljögifter som gör oss sjuka. Och vi behöver göra radikala förändringar. Vi måste bojkotta företag som pysslar med flamsäkra saker. Kräva förbud på ALLt som ingår i miljögifter.
Vi måste gå ihop oss.
Lyft huvudet från naveln och se vad som händer.
Vi kan inte dansa bort cancer.
Inte sjunga bort den.
Inte yoga bort den.
Inte andas bort den.
Inte äta bort den.
Eller vad det nu är för olika åtgärder som tipsas om.
Vi kan må bättre av det, thats fine.
Och ja, det är viktigt att träna, äta bra och att gå i terapi är superviktigt. Men, nej det botar inte cancer och NEJ det är inte anledningen till att vi får cancer.
För jag tar det igen, vi kan inte leva hälsosamt på en sjuk planet. Smaka på det. Dags att vakna upp och lukta på kaffet, helt enkelt.
Vi måste se över våra så kallade behov.
Vi behöver inte 150 olika tandkrämer. Vi behöver typ en som inte har någon skit i sig. Och det gäller alla saker som diskmedel, tvättmedel, sköljmedel, schampo. Ja, ni fattar. Förbjud de farliga ämnen och de företagen som redan blivit extremt rika på att lura oss och förstöra vår värld får helt enkelt sluta producera sånt som är farligt.
Bojkotta varor med miljögifter. Köp bara bra produkter, som inte har en innehålssförteckning som du inte förstår.

Gör inte den ekologiska maten dyrare. Det funkar för höginkomsttagare att handla ekologiskt, men jag tänker på alla de som faktiskt inte har ekonomisk möjlighet att handla ekologiskt. Kan man införa rut och rotavdrag, som typ bara höginkomstagare har användning av, nog sjuttsingen kan man inför eko-avdrag, fast för alla! Att vilja leva hälsosamt ska verkligen inte vara en klassfråga.

Jag tycker bara inför skatt för företagen som använder socker som tillsatser. Sockerskatt.
Skatt på alla företag som använt och använder sig av miljögifter. Låt de få ta ansvar för det de gjort. retroaktiv skatt för företag som försurat vår värld.
Förbjud rökning.
Det finns 52 cancerogena ämnen i rökning. Det är helt absurt att vi tillåter det.
Hälsosam livsstil kan vara ett ämne i skolorna.
Det finns massor av åtgärder vi kan göra.
Gå med i Naturskyddsföreningen.

Här hittade jag en spännande blogg: en blogg om hur jag kan kemikaliebanta mitt hem

Jag vet. Man vet inte var man ska börja. Man tänker jag orkar inte, eller det jag gör spelar ingen roll. Jooo, det spelar roll. Jag har nu mejlat Naturskyddsföreningen att jag vill bli volontär och att jag vill veta mer om hur jag kan engagera mig.

Vi kan hjälpa Naturskyddsförening

Läs: Nästa
år gäller det. Man kan nog beskriva det som ett supervalår. I slutet av
maj ska vi rösta fram EU-parlamentariker. I september röstar vi fram
politikerna som ska bestämma över skydd av vår närmiljö, kollektivtrafik
eller stopp för kemikalier i förskolan. 
I valrörelsen är det antal röster på valdagen som räknas. Och våra röster är många:  

• För att få en plats i EU-parlamentet krävs det ca 150 000 röster. I Naturskyddsföreningen är vi 191 000 medlemmar.  
• För att komma in i riksdagen krävs det ca 230 000 röster. I Naturskyddsföreningen är vi 191 000 medlemmar.
• För att bli personvald i din kommun krävs det bara 5 procent av partiets röster. I Laholm motsvarar det knappt 50 röster. 

”1854 lämnade indianhövdningen Seattle från Suquamish-stammen vid Pugetsundet med stor värdighet över sitt territorium och sitt folk till Usas överhöghet. Talet han höll vid det tillfälet är nu. över hundra år senare , en isnpirationskälla för den ekologiska rörelsen, som har gett en ny tolkning åt hans stränga ord. Den riktar sig till oss – de vita bosättarnas ättlingar – och blir allt mer överhängande.
Lär era barn det vi har lärt våra barn; att jorden är vår mor. Allt som vederfars jorden vederfars också jordens barn. Om människor spottar på marken spottar de på sig själva. Detta vet vi: jorden tillhör  inte människan – människan tillhör jorden. Detta vet vi. Allting hör ihop som blodet som förenar en familj. Allting hör ihop.”  (ur boken Anticancer)

I söndags bestämde vi oss för att åka till Ikea. En del i mitt anticancerliv är att byta ut all plast i köket. Bort med stekspadar i plast, durkslag i plast. Ja, ni fattar. Plasten blir farlig när den värms upp. Och Ikea har ju bra grejer i rostfritt stål för bra priser.

 Mitt hår är på utväxt. Förstår ni min glädje över det? Jag längtar så efter mitt långa hår. Men nu är håret så pass långt att det liksom inte syns på mig att jag haft cancer. Nu är det mer ”tanten ville ha en lite busig frisyr” 😉 Och det kan ju vara okej ett tag.

 Här är mr Iyengar

 Vanda Scaravelli

Jag var en helg med Donna i Stockholm och en vecka i Italien, och jag fick lite inblick i hennes enorma kroppskännedom. Och hon har gett ut flera fina böcker. Jag kan fortfarande lära ut hennes sätt att stå på huvudet och tänka på hur vi en hel dag fick titta på varandras kroppar och verkligen studera dem ut i minsta detalj. Liksom i förebyggande syfte titta på vad vi själva måste jobba med i våra kroppar för att inte gå sönder. Vad behövde stärkas och vad behövde mjukas upp. Men också att titta på varandras kroppar. Som yogalärare måste man nästan vara lite sjukligt intresserad av kroppen och hur man kan hjälpa kroppen att må bra. Jag tror man lär sig mycket om kroppen också av att själv yoga. Vi som utövar ashtangayoga, vi försöker yoga sex dagar i veckan. Alla dagar orkar man kanske inte lika mycket, och när man är sjuk, trött, stressad, oroad eller har ont så anpassar man sin träning, men om man är borta från mattan för länge upplever jag nästan som ett kaos i mig. Jag gjorde ashtangayoga genom alla cellgifter. Och jag använde ashtangayogans andning för att andas mig genom ångest, illamående, oro, rastlöshet och jag har också fortsatt efter operationen och strålningen. För mig finns ingen annan yoga. Jo, det är klart jag kan testa och njuta av ett härligt yinyogapass, eller bli ledd av en karismatisk vinyasalärare i en kul hathayogaflow. Men jag har hittills inte träffat på någon form som fått med hela mig.
Jag älskar ashtangayoga.
Älskar flowet. Älskar repetitionerna som efter många års yogande leder en framåt och man får nya rörelser. Och så repeterar man de igen och igen. Små små steg som leder framåt. Ibland måste man backa och då lär man sig en massa om sig själv och om sin kropp. Men ashtangayogan är så pass anpassningsbar, så jag kan göra så mycket eller lite som jag vill. Men varje morgon gör jag något, om så bara alla solhälsningarna. I ashtangayogan finns som en oskriven ”lag”. Du kan inte bli lärare om du inte har en daglig practice, och du bör behärska hela första serien för att få lära ut. Jag tror på det. Jag tror på nötandet. Att man varje dag gör sin yoga, utmanar latmasken i sig själv, eller stillar stresshetsen. Att man liksom utmanar det som behöver utmanas. Nöta, nöta och nöta igen. Känna kroppen, lära känna sin kropp och sen när det är dags att lära ut, titta på sina elevers kroppar. Se deras begränsningar, uppmuntra och utmana. Som lärare måste du vara uppfinningsrik. Därför blev jag så glad när jag för ett par veckor sedan såg den här filmsnutten AShtangayoga är också medicinsk. Det finns ingen bättre eller sämre yoga. Vi är alla olika och just därför finns det så många olika former, så att yogan kan hitta in i var och en av oss. Några vill inte göra fysisk yoga, medan andra verkligen vill göra det. Några vill andas och sjunga mantran. Det finns något för alla inom yogan och den är som bäst när man som eleven i filmsnutten ändå får göra och känna flowet. om det är vad man vill ha, fast ens kropp har vissa begränsningar. Det är liksom lycka i hela kroppen. 

Jag har många kvinnliga förebilder och jag vill inte vara en utseendefascist på något sätt. Men jag skulle gärna åldras som Lauren Hutton. Jag tycker att hon är så vacker. Och så är hon lite hemlig, dyker liksom bara upp lite dåochdå. Såg ett reportage om henne i något tjusigt utländskt modemagasin för en massa år sedan. Då bodde hon i ett supersnyggt hus i ödemarken, ensam. Det lät lite sorgligt tyckte jag. Inga barn och ingen kärlek. Förhoppningsvis en massa djur, och om jag inte minns fel, så ja, en massa djur. Eller så är det just avsaknaden av partner och barn som gör henne så snygg haha.  Men kolla på bilden kvinnan är 70 år. Och det ser inte ut som hon pumpat ansiktet fullt av botox och annat onödigt.

Idag träffade jag min onkolog. Nu vet hon att jag slutat med antihormoner. Men jag berättade också om mina övriga biverkningar, som jag tror har med herceptinet att göra. Jag har fått vatten i kroppen. Jag blir andfådd för minsta lilla och jag har mått illa. Så i dag slapp jag ta herceptinet och istället ska jag undersöka hjärtat för att se hur det mår.
Egentligen vill jag sluta med herceptinet också. Nu vill jag låta kroppen läka själv.
Alla mediciner vi tar har biverkningar därför vill i alla fall jag ta så lite tabletter, så lite medicin som är möjligt. Nu längtar jag bara tillbaka till livet, till min frihet som på något sätt är det samma som inga undersökningar och ingen medicin. Längtar min frihet.

Pratade också med min onkolog om hur arg jag känner mig för att det inte pratas med oss kvinnor som genomgår hormonbehandlingar om den uteblivna sexlusten. Nu har jag träffat flera kvinnor som går på hormonbehandlingar efter cancerbehandlingen som berättar om att de tappat sin sexlust. Och jag blir så ledsen eftersom det verkar som om de gett upp. Att de liksom inte kan kräva något. Att man ska vara så där tacksam för att man fått behandling och är fri från cancer.
Men jag vill elda på oss kvinnor.
Att vi inte ska vara stillatigande om det.
Min onkolog sa att, och det här är så jävla orättvist, ja, ni vet ju hur jag tycker om vården, att den inte är rättvis och den inte heller jämlik. Men hon berättade att i INGEN studie gjord på kvinnor och deras hormonmedicering efter cancerbehandlingar finns frågan om hurvuvida deras sexlust försvunnit.
Är inte det helt sjukt?’Borde inte det vara en rimlig fråga att ställa till kvinnor?
Man ställer ju den till män.
En vuxen kvinnas sexlust är inte jämlik en mans sexlust och året är 2013.
Patetiskt.
Sjukt.
Orättvist.
När männens prostatacancer ökade kom viagran. Självklart forskar man på det. För en mans sexlust är så mycket viktigare. Man kan till och med fråga en 80årig man om hans sviktade sexlust efter cellgifter och hormonbehandlingar och erbjuda honom hjälp. Vilket jag så klart tycker är helt okej, men det måste vara rättvist. Varför får inte kvinnor frågan om deras sexlust försvunnit efter och under en hormonbehandling? Varför är det inte viktigt att vi kvinnor får fortsätta att känna lust fast vi genomgått en tuff cancerbehandling, när det tydligt är viktigt att männen snabbt ska komma tillbaka till sitt virila tillstånd?
Det är så orättvist.
Så inihelskotta orättvist.

För några veckor sedan blev jag ntervjuad av en tjej som har en blogg.Här kan ni läsa den intervjun

 Lite så här ska vi ha det på retreatet. PÅ Björkö är det fullt av räv, harar och bambisar. Längtar, hoppas vädret kommer att vara toppen.

Imorgon ska jag till Halmstad och hålla föredrag och jag är nervös. Jag är inte bra på att hålla föredrag. Jag är ganska bra på att babbla och prata om yoga i en yogasal, inspirera mer hands-on om ni fattar. Men att stå inför en publik, hjälp jag fattar inte, men då blir jag nervös. Babbla i tv, ingenting. Hålla låda framför en tv-kamera, blir inte nervös. Men prata inför publik. Borde lära mig det. Men nu håller vi tummar och tår för att det ska gå bra i morgon. Mitt problem är också att jag fortfarande har kemobrain. Ibland hittar jag inte orden, ni vet det blir lite stakigt. Sånt kan oroa mig, att jag ska glömma vad jag vill säga. När jag hade workshop i Viken, så berättade jag det och då försvann själva oron över just det. Ibland är nog anfall bästa försvar, eller hur säger man?

Just nu är det fullrulle i mitt liv. Tänk att man kan gå från noll till hundra på bara några dagar. Det är märkligt. Lite härligt också, eftersom jag längtat efter att vara i produktion. Jobba med människor, spåna ideer. Jag älskar mitt jobb. Som jag faktiskt inte riktigt vet vad det är, men en blandning av att hålla yogaklasser och skriva. Känns jättekul. Och jag får jobba med de jag tycker så himla mycket om att jobba med.

 På den där tiden när jag jobbade i tidningsbranschen lite mer, så sa en tidningsmänniska att mörka tjejer på omslaget inte säljer så bra. Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte det lät så dumt. Jag retade mig på det. Jag säger bara; JAG VILL SE MER och fler balla, starka, häftiga, coola, roliga, smarta och spännande kvinnor på omslagen och att man inte tänker i någon sorts färgskala. Det är dessutom trist. En av de ballaste kvinnor jag vet är Ophra. 

 Hon är också en av världens mest inflytelserika kvinnor. Om hon säger läs den här boken, så blir den författaren miljonär. Skönt att hon för länge sedan satte sig själv på omslaget så att man i varje nummer kan vara säker på att hon pryder det.

Vad är det med SJ, snabbtågen är alltid försenade? Jag var försenad ner till Lund, så jag missade mitt tåg till Helsingborg mitt framför näsan. Så näsligt. Och snabbtåget hem från Skåne var försenat med en halvtimme. Jag var inte hemma förrän halv ett i natt. Så jag tog sovmorgon och skolkade från yogan. Kände att jag behövde skrota runt lite här hemma.
Det var jättemysigt att vakna upp bredvid Ray.
Im such a lucky, lucky girl.
Love’s In Need Of Love Today, kanske egentligen varje dag.

Måste, måste lägga till ännu en härlig låt Just give me an reason – PINK

Känns som en bra måndag, en kärleksmåndag. Lovely Monday.

 Tänkte att ni kanske vill se min vän i Viken? Här är carin. Carin har sysslat med träning i så många år. Nu driver hon Sans & balans i Viken, Skåne. Carin har många strängar på sin lyra och en är att hon är pilatesinstruktör. Och jag som aldrig tränat pilates, kände bara JA. Det här vill jag lära mig. Gick en superbra klass i pilates igår morse och innan jag åkte hem fick jag testa maskinerna. Vill man komma åt sin inre muskulatur är verkligen pilates toppen. Så nu får jag kolla upp vad Stockholm kan erbjuda. 

Ikväll hoppas jag får biljett till föreläsningen på ABF. Anticancer – ät dig frisk. Några svenska experter som ska prata. Intressant.