Yoga – Sida 2 – Karin björkegren jones

fri

4 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-03-12 2016-03-14

Jag vet inte hur ni känner när ni utsätts för förbud. Men jag får ju inte bära eller träna på tre veckor på grund av operationen. Ibland känns det som att jag håller på att bli galen. Jag gör min pranayama och jag gör grejer som jag får göra. Promenerar på löpband.
Jag längtar till när de här tre veckorna är över och jag får gå upp i brygga, stå på huvudet och träna handstand. Jag längtar efter att använda hela min kropp.
För mig handlar det om frihet.
Samma känsla infinner sig om jag är hänvisad till att äta skitmat. Som typ när jag ska ut och resa. Och man tvingas äta det som flygbolagen eller tågen kan erbjuda.
Ibland hinner jag inte med att göra matsäck, och tänka på vad jag möjligtvis skulle kunna äta. Eller läs hellre vill äta.
Efter mitt första cellgift hamnade jag på infektionsavdelningen på Helsingborgs lasarett eftersom jag var så sjuk och infektionskänslig. Jag ska inte säga att jag var som en intern, men lite faktiskt.
Jag kände mig ofri och inlåst på ett rum.
Jag var också så rädd. Rädd för att dö.
Ibland kommer de där känslorna över mig. Jag är glad att jag har lätt för att gå vidare(det är ju för att jag kan), men ibland kommer som sagt det jag varit med om tillbaka. Minnen.
Men jag är en fri människa. Och jag kanske inte är rik i våra västerländska ögon mätt. Men jag har allt jag behöver. I många människors ögon är jag just det rik och fri. Det är viktigt att påminna sig om det.
För det jag är med om just nu är övergående. Jag klarar mig.
Om ett par veckor är jag fri igen i min kropp. Förhoppningsvis kan operationen jag gjort hjälpa min arm. Avlasta lymfsystemet i min högerarm.
Om en vecka ska jag resa till Mallorca och jag tas emot med öppna armar. Jag behöver bara visa mitt svenska pass.
Jag är fri. Jag kan i stort sätt resa vart jag vill. För att få lite sol på näsan.
Vem äger världen?
Så läser jag det här. Den rikaste procenten äger nästan halva världen

Men fortfarande kvarstår min något barnsliga fråga. Kan man äga världen? så tänker jag på saker jag är rädd för. Jag är rädd för att andra människor tar beslut som jag drabbas av. Jag är rädd för industrier som får för stor makt, som pumpar i människor läkemedel utan att de behöver det. Jag är rädd för människor som bestämmer och gör urkorkade val. Jag är rädd för att drabbas av dem. Jag märker att såna tankar får stort utrymme i mitt huvud när jag inte får yoga. Yoga gör mig fredligare. Kanske lite snällare. Yogan gör mitt liv lättare att leva. Yogan gör mig fri i min egen kropp och det är så skön känsla.

Läste en så bra artikel:
LÄS DET HÄR

Fy, fan för att bli inlåst när allt man vill är att få vara fri.

älskar mina knipisar

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-20 2016-02-20

Det är nu tre år sedan jag hade min första knipworkshop. Jag höll den hos min kompis Hilda som har yogastudion Yoga och inre balans i Stocksund. Jag tror det var i mars månad. Min bok Knip för bättre hälsa Hade precis kommit ut. Den jag skrev när jag precis fått en cancerdiagnos. För mig har jobbet varit mycket av min överlevnad. Jag älskar att jobba. Jag älskar att sprida ett budskap, mitt budskap. Jag älskar att ha knipworkshops. Jag älskar det som händer i rummet när jag får 36 kvinnor att gå på tå och fylla ut hela sin kropp. Att visa upp sig, att ta plats i sin egen kropp är aldrig på bekostnad av någon annan, eftersom jag är i fulla tron att alla kan skina. Vi måste bara våga ta för oss. Jag säger inte det är enkelt. Jag har förminskat mig själv så många gånger. Jag har så lätt för att slokna, slå på mig själv. Känna att jag inte duger. Men en sak jag vet, det är att jag kan konsten att höja och uppskatta andra. Jag kan få den ena efter den andra att blomma och ta plats i sin egen kropp. Kanske för att jag vet hur det känns att inte känna sig sedd och bekräftad.

När knipboken kom ut, blev jag inbjuden till Nyhetsmorgon för att presentera den. Det var inte alldeles enkelt. Jag var nästan klar med mina behandlingar och jag slängde mössan och visade mitt fågelbohuvud. Det här var inte enkelt. Men en annan sak som driver mig det är att prata om det som skaver. Att vara här och nu och stå ut. Att det också kan ge hopp för andra tjejer (och killar) att ta plats i det offentliga rummet fast man kanske inte känner sig som världens läckraste men för att man vet att man har nåt att säga. Att man har ett budskap.

Så här såg jag ut på NYHETSMORGON

De här är från gårdagens knip på Atmajyoti:

Igår hade jag en fullbokad Knipis på Atmajyoti i Stockholm. 36 kvinnor. Det är så härligt att mina knipworkshop fortsätter att leva vidare och att jag korat den ena knipambassadören efter den andra. Nästa tillfälle på atmajyoti blir fredagen 29/4. Jag tror det snart kommer upp på hemsidan. Men det finns ett par platser kvar på knipworkshopen 10/3 som jag har hos MIa i Sundbyberg:Mer info och boka HÄR

Du lär dig också knipa på helgkursen i maj på Mallorca. Det blir en riktigt härlig tjejhelg. jag håller i yogan och Petra Westerlund i yogapysslet. Här hittar du info och bokar

Vill du yoga med mig, så finns möjligheten när jag är hos Carin i Viken, på hennes fina Sans och balans: Här finns info Vi har inte lagt in någon knipworkshop. Vill ni kanske ha det? Så får vi väl titta på det 😉

Så glöm inte den fantastiska resan till Kreta i slutet av maj. Då håller jag i yogan på Alexandra Pascalidous boostcamp. Det blir härligt.http://www.apollo.se/resor/traningsresor/traningskalender/boost-camp?freetextsearch=pasc

Får många frågor om jag inte kommer till Sundsvall, Strömstad, Göteborg bland annat. Jag kommer gärna i mån av tid, men jag vill bli inbjuden och inte hålla i planering och bokning själv.

här hittar du mig

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-18 2018-10-04

Får så många fina mejl. Tack snälla. Många som undrar var man kan yoga med mig.

I morgon har jag knipworkshop på Atmajyoti, den är tyvärr fullbokad. Men Jag kommer att hålla en senare i vår som man snart kan boka sig på. Tror att atmajyoti snart kommer upp med datum.

Det finns plats kvar på min Knipworkshop 10/3 på MIas Yogastudio i Sundbyberg, klicka här för info och amälan Knip en plats! (haha kniphumor…)

Men om du inte har möjlighet eller råd att komma på någon knipworkshop så vet du väl att jag gjort 23 info och instruktionsfilmer med Tena? De är gratis, och du kan gärna sprida dem. HÄR hittar du dem alla samlade

De finns också på youtube, och även synkade på danska och finska. Jag har ju sagt i flera intervjuer att jag skulle vilja bygga upp en kniparme. Våra underliv är magiska. Inte bara i njutningssynpunkt. Utan i styrka. Så mycket kraft. Så mycket power som finns samlat där. För att lära sig knipa är ju inte bara för att slippa kissa på sig. Det finns en massa härliga biverkningar som plattare mage, starkare rygg, minre ont i ryggen, man slipper livmoderframfall och hemorojder. Man får en stoltare hållning. Starkare orgasmer och intensivare. Det finns tjejer som kan knipa sig till orgasm. Hm, har jag glömt nåt?

Och så vet du att jag åker till Mallorca i maj och håller i en härlig yogahelg med Petra som driver Santanistore HÄR hittar du info och anmäler dig

Och så lite senare i maj kan du följa med mig och Alexandra Pascalidou till På en boostcamp på Kreta, här hittar du info och anmäler dig

Senare i höst/vinter kommer du kunna åka med mig på en yoga & ayurvedaresa till Kerala, håll utkik på min hemsida. Det blir härligt.

Och det fina yogakläderna kommer från Santanistore Jag har beställt flera ur deras kommande kollektion.

Hoppas vi ses nånstans.

jag förbereder mig

2 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-17 2016-02-19

Nästa vecka ska jag operera mitt lymfödem. Jag är så klart väldigt nervös. En operation är alltid en operation och idag vet jag ju att det mesta kan ge biverkningar. Jag fick ju hjärtsvikt efter cytostatikan och av herceptinet. Jag lyckades bli av med hjärtsvikten på alternativ väg.
Lymfödem är ju en annan vanlig biverkning av cancerbehandlingarna. För mig har inte det här att bli av med ett bröst varit det största och svåraste, utan just lymfödemet. Det begränsar mig. Det gör mig ständigt påmind av vad jag varit med om. Armen svullnar. Det dunkar i den. Det gör mig ledsen. Så nu hoppas jag så klart på den här operationen. Att den ska gå bra och att operationen ska avlasta armen.

Jag tror ju inte på att vara en passiv patient, om man inte tvingas till det vill säga. Men för mig har det och är det viktigt att ta reda på så mycket om vad jag kan göra själv.
Hur kan jag tänka om maten. LÄS HÄR

Att försöka ta ansvar för mig själv och min situation ger mig en känsla av att också ha kontroll på situationen. Jag vill inte vara ett offer. Och även om jag är ett offer för cancerns och vad behandlingarna gjort, så vill jag utifrån den situationen göra det bästa.

Men vad kan jag göra? Jag har försökt förbereda kroppen så mycket jag kan på den här operationen. Jag gick intensivt på akupunktur. Nu går jag fyra dagar i veckan på lymfmassage för armen och AnnaKarin lindar också min arm. Jag lyssnar på mitt hypnosband för att förbereda kroppen på vad som ska hända. Jag gör andningsövningar och tränar ”lagom”. Eftersom jag äntligen fattat att hård träning, för intensiv träning snarare ger mig mer vätska i kroppen än just lagom.

Igår var jag så trött, så trött. Det tar väldans på krafterna att också börja lyssna på kroppen. Att på riktigt känna efter hur trött den är. Tänk hur många år av stress som är lagrad. Hur många år som jag jobbat i motsatt riktning mot vad jag egentligen behövde. Att lära om och lära nytt. Nu vet jag att det finns ingen annan riktning. Inget annat håll jag kan gå mot.

Igår skrev jag om pranayama på instagram. Där hittar du mig under karinbjones.

Trodde länge att pranayama var svårt. Inget för mig. Hade sånt obehag inför varje session. Tänkte att det måste ju vara fel på mig. Det är så lätt att slå på sig själv. Men så vaggades jag in i pranayama alldeles lugnt och i min takt av fantastiska Kia Naddermeier från MysoreYogaParis när hon för ett par år sedan var på Atmajyoti och höll i en pranayamakurs.
Och jag tänkte trots trista erfarenheter. Jag testar igen.
Sedan dess är jag hooked. Varje morgon sitter jag och gör mina olika andningsövningar och sjunger ett mantra med min mala. Yoga är så mycket mycket mer än det vi oftast ser. Alla fantastiska utmanande och inspirerande ställningar som många vill visa på sociala medier.
Men för mig är pranayama den mest utmanande akrobatiska inre kullerbyttan. Andas in Andas ut. jag andas alltså lever jag.
Men hur andas du?
Har du någonsin uppmärksammat dina andetag?
Andas du ens genom näsan?

Så här skrev Sudhir Tiwari när han undervisade i pranayamans konst på Atmajyoti.

”Andas bör man, annars dör man”

gammal stress kan räknas i kilo

Lämna en kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-02-03 2016-02-03

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen

Kreta och Åhlens

5 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-29 2016-01-29

Oj, igår låg jag hela dagen och kvällen. Det bästa man kan göra när man känner att man håller på att bli sjuk. Det är just att vila. Men det är inte alldeles enkelt. Just nu är jag inne i en väldigt stressig period. Det är mycket som ska vara klart innan min operation. Jag har ju ingen aning om hur jag kommer att må efter den. Så det var tufft att bara ligga och inte jobba. Idag känner jag mig bättre. Men ändå inte hundra. Ska klä mig varmt och göra det där jag måste. Sen får det bli somna tidigt ikväll igen…

Och ni kommer väl till Åhlens imorgon? KOLLA HÄR

Jag signerar min senaste bok kl 13. Kom.

Igår skrev Alexandra Pascalidou det här på sin blogg: Följ med på boostcamp sista veckan i maj Det har ni väl inte missat? Det blir superhärligt. Längtar väldans till sol och värme när det är så här grått och regnigt. Och alla statusuppdateringar från Thailand, Costa rica, Mallorca, herregud jag är så avundsjuk. Men känns så skönt att veta att jag har både Mallis, Aten och Kreta framför mig. Kreta blir kul. Ska bli så kul att vara i Grekland med Alexandra. Det blir en toppenresa. Kom med!!! HÄR BOKAR DU

Förstå vad härligt vi kommer få det och vad många såna här vi kommer att göra. Själv ska jag försöka mig på några här på morgonen och hoppas på att lägga så mycket kraft i mina solhälsningar, att solen kanske visar sig.

Alla fördelar med att göra solhälsningen

santani på formex

3 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-21 2016-01-22

Igår startade Formexmässan. Ni vet den superstora mässan i Älvsjö. Jag brukar inte gilla mässor. det är alltid så mycket folk. Alla trängs. Luften tar slut. Fötterna värker och det är bara köer överallt. Men igår var det riktigt skoj. Jag och Anneli åkte dit för att träffa Santanigänget. Jag signerade min senaste bok i SantaNi fina monter. Och under dagen som jag var där hann jag träffa flera kompisar, kollegor och yogaintresserade som passerade förbi. En helt annan grej att sitta i en montern, än att springa runt.

Det var så mysigt att träffa Petra och få prata lite IRL. Det är mer än ett halvår sedan vi senast sågs. Petra bor ju på Mallorca i ett helt fantastiskt hus i en del av Mallorca som är relativt oexploaterat. Där på gården finns också en yogastudio. Du har väl sett vår härliga kurs i maj? HÄR HITTAR DU INFO & ANMÄLER DIG

Jag gillar verkligen Petras kläder som är gjorda i svenskvävd ekologisk trikå. Och vet ni det känns, har man plaggen på sig vill man inte ta av sig dem. Det är verkligen en lifestylekollektion. Petra är på mässan och visar upp sina senaste kollektion. Här har jag tajts och top från Santanistore

P.s apropå Lifestyle har ni sett VEGORÄTT på Svt? Sveriges första vegetariska matprogram? Tänk att det är det första. Jag hoppas verkligen inte det sista. Jag hoppas att alla kanaler kontrar med ett. För fy fabian vad vegetarisk mat är bra. Och fy fabian vad vi behöver bli mer och mer medvetna om vad vi stoppar i oss. Jag har sagt det förut, men det jag gillar med vegetarisk mat och att det plötsligt blivit så hett. Det är att tjejerna dominerar på kockscenen och att det är så innovativt. Inte alls som när jag jobbade på en av Stockholms första vegorestauranger Sunrice. Herregud vad det har hänt grejer sedan jag var 22-23… Jag var servitris, verkligen inte någon särskilt bra. Har aldrig kunnat ha flera tallrikar i händerna samtidigt. Men vad jag tyckte om att jobba där. Varje dag pressade jag ett par apelsiner och några morötter. Det var juicing det… Det var samtidigt som jag jobbade på Svt och Bullen. Jag hade till en början praktikplats där, så jag behövde verkligen dryga ut min plånbok med lite extrapengar. Ibland blir jag så sjukt sugen på att jobba i en tv-redaktion igen. Skulle gärna gärna göra ett livsstilsprogram för 50plussisar.

vad tycker ni?

6 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-20 2016-01-22

Jag vet inte vad jag tycker om den här reklamfilmen.Det känns som att de skojar om en massa fördomar som andra och vi själva kanske har om människor som är modell större. ”Who says that Plus Size cant” heter kampanjen. Penningtons är ett shoppinghus för Plus Size tjejer och en kompis skickade mig den här filmen. Vad tycker ni? För vem är det som säger att pluse size inte kan yoga, inte har balansen eller vad det nu är?
Jag förstår att många kan tycka det är jobbigt att gå på yoga om man är stor, både i kroppsstorlek som i längd. Jag har under åren som jag bloggat fått många mejl om just det. Flera som berättar att de hellre yogar hemma framför datorn eller tvn, men att de kan sakna det som händer i ett rum fullt med yogisar som andas och yogar i sin takt. I början, eller innan jag fick cancer fick jag också mejl från några som undrade om jag verkligen yogade så mycket som jag gjorde, eftersom jag inte var så där smal som man ska vara när man yogar. Eller snarare så smal man ska vara om man visar upp sig. Hm, det här är svåra grejer.
Jag har skrivit många gånger om att yogan gav mig snällare glasögon när jag tittar på mig själv. Att det händer något när man rör på sig, sträcker och tänjer. Att det inte finns några speglar i rummet och att man mer känner i kroppen hur det känns att yoga. Och att det kickar igång något i en. En sorts jag gillar min kropp precis som den är för att den är så stark, böjlig och fantastisk. Och så är det. Så händer något i jämförelsen med andra. Med bilden som visas upp.
Min blick gentemot mig själv som var snällare förr, har i perioder inte varit så snäll sedan jag mer visade upp mig på bild. Det händer något när man blir mer offentlig och jag måste tyvärr säga att det finns en del i det som jag inte gillar. Det är svårt att hålla ”jag duger inte” borta från tankegångarna. När hela världen verkar handla om att gå ner i vikt, banta och se ut som man är 15, fast man är 52.
Jag är snart 52 år och jag duger. Jag har inte fötts med smalgener. Jag är inte naturligt smal. Jag har aldrig bantat, men alltid hållit igång med någon form av träning. Men ändå, får jag inte den där seniga, muskliga kroppen. Det här är jag och jag gillar mig själv, men jag kan ändå ha de där tråkiga och dömande glasögonen när jag tittar på mig själv. Är inte mina armar för tjocka? Har inte mina ben börjat bli stabbiga? Vad tänker folk när de ser min lymfödemarm? Jag skäms för min ärriga kropp. Avsaknaden av mitt bröst. Och jag blir också så arg på mig själv när jag tänker så. Och då förvandlas det till skamkänslor.
Jag vill inte skämmas. Jag tänker inte skämmas. Jag vill inte vara med i den här hetsen. Och nu när jag skriver det, så tänker jag att det försvinner.
För när man outar skamkänslor så brukar det ofta visa sig att en massa andra går runt och tänker och känner samma.
Jag har gått runt och burit på alldeles för mycket skamkänslor sedan jag var liten.
Jag har varken lust eller tid att lägga på några nya skamkänslor nu när jag är vuxen och visare.
Så det så.
Puts väck.
För länge sedan plåtade vi en tjej med en så kallad perfekt kropp, superfit och fin, men hon vill inte visa magen för hon hade något litet bråck. Helt osynligt för oss. Men något som hon skämdes för.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte. Hur kan hon vara så sträng mot sig själv, när hon är fullständigt outstanding.
Jag har genom åren haft många vänner och bekanta som ständigt bantar. Som ständigt tänker på hur tjocka eller smala de är. Och att det ligger någon sorts värdering i det smala. Att vara smal och vältränad. Det är krav. Ens egna krav och någonstans ett krav som man tror att andra sätter/ställer på en. Och någon sorts skam att inte leva upp till förväntningar.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag tänker att skam är den svåraste nöten att knäcka. Och vilken skamkänsla vi går runt och bär på vet bara vi själva.
Så kanske är det så att vi behöver fler filmer som ruskar om vårt snäva sätt att se på hälsa och träning och utövarna av en träningsform.

Och kanske dags med en sorts motreaktion mot allt det här hälsosamma som jag också är en del av att förmedla. Nu tycker ju inte jag att man ska börja äta ohälsosamt, så det skippar vi. Men ju mer jag tänker på det Lata människor är kloka människor.
För det finns en stress kring det här med att träna. Det kanske är vila vi behöver mer.
Vila från intryck. Vila från dataskärmen. Vila från krav. Vila från träning.
Vila från prestation.
Ja, jag vet inte. Vad tycker ni?
Idag hittar ni mig på Formexmässan i Santani-montern A 25:10. Jag signerar böcker. Anneli som fotograferat alla mina böcker kommer också att vara där. KOM!

en dag på jobbet

1 kommentar / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-14 2016-01-18

Igår omvandlades Lilla huset på Puckeln till en fotostudio. Dels fotograferade vi Maria Boox för ett hemligt projekt.

Maria har jag känt sedan jag typ började med Ashtangayoga. Maria grundade Yogashala i Stockholm och ganska snart efter att jag börjat med ashtangayoga tog jag en privatlektion för henne. Jag ville veta mer. Jag kände ju hur bra det var för mig. Jag frågade Maria om hon inte kunde bli min mentor och under många år var hon det. Så här fint skriver Maria i förordet i i min bok Yoga – fysisk och själslig detox:

” Mitt första möte med Karin var för cirka 15 år sedan, när hon tillsammans med en väninna kom till mig för en privatlektion i yoga. Karins ivrighet och glädje präglade lektionen, som fylldes av hennes skratt och naturliga fallenhet för yogan. Att hon sedan på ett självklart sätt uttryckte: ”Jag vill bli yogalärare, hur gör man?”, bidrog säkert till att hon kom att bli en del av mitt liv både i yogashalan, träningssalen, och privat. Karin blev en nära vän, samtidigt som hon var en dedike- rad elev och en uppskattad lärare på Yogashala Stockholm – en kombination som ibland kan vara utmanande. Vi delade många olika roller. Vi delade glädje och skratt. Sorg och tårar. Det var en fantastisk tid, men eftersom Karin är en person i ständig utveckling – hon står aldrig still – kom vi sedan att gå skilda vägar. På avstånd följde jag Karins utveckling som yogalärare och författare till flera berikande böcker. Jag läste många av hennes artiklar och hennes sanna och modiga blogg. Yogan och vägen dit porträtterade hon på ett rättframt sätt. Skepnaderna och nyanserna var många. Karins mod att våga uttrycka det hon står för är beundransvärt.
Karin är för mig en människa som gör intryck och avtryck var hon än är. Hennes sanna glädje och generositet gentemot de människor hon möter är en gåva att ta del av. Hon stöttar och uppmuntrar dem och det hon tror på med stor entusiasm. Karins fight mot cancern och hennes outtröttliga kamp för den enskilda individens rätt att bli korrekt bemött och få det stöd som behövs har hjälpt så många.
Patanjali, yogans fader, skriver i Yogasutra 1:14: ”Först när en korrekt metod har utövats under en längre tid utan avbrott samt med glädje och hängivenhet har den en möjlighet att lyckas.” Den versen är så mycket Karin för mig. Att sträva efter att leva ett yogiskt liv med glädje och stabilitet.”

Nu kommer den här vackra kvinnan med den varmaste utstrålningen vara med i ett än så länge hemligt projekt.

När Maria var klar passade vi också på att plåta högen med kläder. En hel hög med superfina nya och sköna yogakläder från Santa Ni

Och JA, igår var en sån där snöig och kall dag som vi, jag och Anneli korkade upp en flaska bubbel och flamsade de sista timmarna på jobbet. Jag är så glad över det här fina lilla huset på Hornsgatspuckeln. Så glad och tacksam.

varning för solhälsningen

7 kommentarer / Av Karin Björkegren Jones / 2016-01-12 2016-01-18

Om jag lägger extra krut i morgonens solhälsning kanske hon visar sig. Kan inte ni också göra det? Som en enda stor gruppönskan för en piggare dag. För visst blir dagarna ljusare för varje dag nu? Visst går vi mot ljusare och mer lättsamma dagar?
Här får du några bilder på solhälsning A som du hittar (lite skojsigare visat) i min senaste bok Yoga fysisk och själslig detox

Tyckte faktiskt att vi var riktigt skojsiga när vi kom på iden om en kroppsstrumpa. En gul för solen och en blå för månen.

Men jag måste varna dig, solhälsningarna är ofta inkörsporten till tyngre yoga…

Bild 1, Utthita tadasana
På inandning sträck upp armarna ovanför huvudet, men tänk på att sänka axlarna. Inga axlar uppe vid öronen. Känn att du sträcker dig uppåt mot taket för att sträcka ut i ryggen, utan att svanka. Följ händerna med blicken. För samman händerna ovanför huvudet.

Bild 2, Uttanasana
På utandning; fäll överkroppen framåt, låt böjet komma från höften. Om du når placera handflatorna vid fötterna, annars så nära du kan. Slappna av i nacken och tryck nästippen mot benen. Om du inte når ner med händerna till golvet, böj knäna och luta bröstkorgen mot låren. Och låt det bli en strävan att på sikt kunna sträcka i benen.

Bild 3, Andas in, öppna upp i bröstet, dra axlarna bakåt. Tänk dig att du sträcker ut ryggraden från svanskotan ända ut till huvudet. Kom ner med händerna så långt det går.

Bild 4, Chaturanga Dandasana
Andas ut, tryck ner handflatorna mot golvet. Lyft fötterna från golvet genom ett litet hopp bakåt, placera fötterna höftbrett och sänk ner kroppen på en armhävning. Håll in armbågarna så nära kroppen som möjligt i armhävningen och kom ner som en planka. Man kan göra armhävningen på knäna. Ge det tid och bygg upp styrka i armar och bål.

Bild 5, Urdhva Mukha Svanasana
Andas in och kom upp i den uppåtgående hunden, genom att skjuta kroppen framåt på armarna och genom att pressa ner handflatorna i golvet. Rulla över på tårna, låt ovansidan av foten vara i golvet. Sträck ut armarna, öppna upp i bröstkorgen och försök att böja ryggen bakåt i en båge, utan att tappa magstödet. Dra axlarna bakåt och nedåt.

Bild 6, Adho Mukha Svanasana
Andas ut och kom till nedåtgående hunden – här stannar du i fem andetag (eller kortare om du vill få upp energin). Pressa ner handflatorna och spreta med fingrarna. Händerna är placerade skulderbrett och fötterna höftbrett. Försök få ner hälarna mot golvet på sikt. Försök att förlänga utrymmet mellan axel och öra och tänk dig att du förlänger ryggraden utan att svanka. Sug in naveln mot ryggraden.

Bild 7, På inandning pressa ner handflatorna i golvet och hoppa eller kliv fram med fötterna mot händerna och sträck i ryggen. På sikt hoppar man sedan fram till raka ben.

Bild 8, Uttanasana
Andas ut och fäll överkroppen fram, kom så nära benen med näsan som möjligt, samtidigt som du slappnar av i nacken.

Bild 9, Andas in, lyft huvudet, genom att sträcka upp i nacken och armarna och låt handflatorna mötas ovanför huvudet. På utandning ta ner armarna och kom tillbaka till ursprungspositionen tadasana