gammal stress kan räknas i kilo

I morse läste jag om att 200 000 människor i Sverige lider av att Dysmorfofobi. Att man tror man är ful. Man ser sig i spegeln och ser något helt annat än verkligheten. Läs här:Många svenskar lider av inbillad fulhet Så fruktansvärt sorgligt. Och det värsta är att jag kan känna igen mig. För om man börjar studera sig själv och om man tar på sig de glasögon som man tror att andra kanske har när de tittar på en. Ja, vem duger då?
Igår la yogaläraren Anna Hultman upp det här på sitt instagram:

IMG_6915

Tyckte att bilden passar bra till dagens inlägg. Kanske dags att man börjar titta på sig själva med snällare glasögon och allra helst genom ett guldskimmer.

Och strax efter att jag läst den artikeln läser jag den här debattartikeln i Aftonbladet läs här:Terese Alvens Debattartikel

Det blir också helt sjukt. Vad är det för ideal vi skapat och skapar? En hets att man ska se ut som en elitidrottare om man är sångerska. (eller offentlig överhuvudtaget) Jag har skrivit om det förr men idag verkar det mer och mer som att vara en person som inte tränar ses typ som ”att svära i kyrkan”. Så kontroversiellt. Vissa dagar vill jag bara lämna det offentliga rummet och det är de där dagarna när jag tittar på mig själv med en negativ blick. Att jag inte duger. Att jag är helt ärrad över kroppen. Min tjockarm som svullnar. Min bröstlösa kropp. Att jag inte är trådsmal. Ja, nog kan jag hitta saker att reta mig på, haka upp mig på. Som tur är, blåser saker bort fort i mitt liv. Jag tröttnar snabbt på ältandet. Tycker det är så tråkigt, så efter en stund glömmer jag det. Förhoppningsvis har jag hittat nåt skojsigare att rikta min energi på. Som när jag yogar och jag känner hur stark och samtidigt mjuk min kropp är. Eller hur härligt det är att låta kroppen gunga rytmiskt till någon bra låt. Vägen till kroppen går via kroppen, men kanske inte nödvändigtvis genom hård träning. Eller extremträning.

Mia Lundin är en person jag ser upp till. Hon har en massa kunskap. Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar

och så svaret på det: HUr du återhämtar dig från binjuretrötthet

Summa summarum. Träningshets. Utseendehets kan mycket väl bli ett stressmoment. Och har man otur och istället lagt på sig själv kilo efter kilo med lagrad stress. Ja, då går man helt enkelt inte ner i vikt av hård träning. Hur vet jag det? Jo, dels läser jag det här i Mias blogg, men det hände mig.
När jag började träna hårdare och lyfte tunga vikter. Gjorde marklyft etc då gick jag upp i vikt, läs vätska.För det var det som hände. Det blev en stress för min kropp. Det var också så jag upptäckte lymfödemet, som innan hållit sig i någorlunda schack med hjälp av yoga – det vill säga en lugnare form av träning.

Och orden den indiska massösen sa ringer i öronen: Your body is tired, but your mind is not.

Så vad är svaret på om man vill komma i form om man bär på gammal stress och ny också för den delen? Jo, det stavas SÖMN. Är inte det fantastiskt.

Latmasken for queen