Okategoriserade

Jag har undervisats i yoga på flera språk, men framförallt på bruten engelska. Allt från indian-english, italian-english, finnish-english, spanish-english, norwegian-english, ja, en massa olika varianter. Det är kul.
Många som varit mycket i Indien, lyckas också få in en touch av just indian-englishuttal i sin undervisning.

Men det är första gången jag undervisas i yoga i någon sorts pub-engelska. Mycket kul och underhållande faktiskt.
Känns som om jag sitter på nån Black and brown pub, somewhere in the world och blir uppassad av en Nya zeelendare som jobbat sig runt världen.

Peter Sanson är i Stockholm och har en femdagars kurs på Yogashala på Gotlandsgatan. Yogashala har fått ny regi och drivs numera av Lisa Laler och hennes syster. Jättefint har de fått det.
Deras hemsida: http://www.yogashalastockholm.se

Två dagar är avverkade, tre dagar kvar.

Varannan månad är det meningen att jag ska hålla i yogakurser på en kompetensutvecklingskurs för kvinnliga chefer. I morse var andra gången och jag pratade om kropphållningen, hur viktigt det är med en bra hållning också i ens chefposition. Att man inte går in och tar ett rum, med hängande axlar och krum rygg, utan med ett öppet hjärta och en stolt hållning. Vi har inget att be om ursäkt för. Inte heller behöver vi kvinnor förminska oss. Näe, ta lite mer plats och visa stolt upp vem du är. Sträck på ryggen. Brösta upp och ut dig själv.
Det är kul. Man kan ju inte tvinga på människor yoga, men det är härligt när man kanske väcker en och annans lust att vilja bry sig lite mer om sig själv. På många effektva och begåvade kvinnors ”to-do-lista” hamnar att ge sig själv tid, längst ner. Det är inget man prioriterar. Det krävs så mycket av oss -tror vi. En kvinna på kursen är gravid, hon berättade att hon lovat jobbet att hon skulle jobba precis som vanligt, om inte mer ända fram till förlossning.
Vilka krav vi ställer på oss själva.
Idag vet vi att de kvinnor som varvar ner, tar det lugnt några veckor innan förlossning oftast får en lättare förlossning.
Att stress och jobb ända in i det sista ofta ger en jobbigare och längre förlossning.
Lugn och ro, borde vara ett ämne på skolan. Vi kan så mycket, vi är så bra på att vara effektiva och duktiga och så fruktansvärt dåliga på att lyssna till vår inre röst som faktiskt säger ta det lugnt. Ta ett djupt andetag. Gå och lägg dig.
Idag vaknade jag upp i den här miljön.
Så fantastiskt vackert.
Maten är kärleksfullt lagad.
Omgivningen är så vacker att man kommer på sig själv med att hakan hänger en bit ner på halsen. Totalt avslappnad bara av miljön.
I en sån här miljö är det lättare att varva ner än i stan.
Så härligt med såna här oaser.
Gå in och njut lite, de har också gjort en kokbok http://www.drakamollan.com/

Idag på yogan var Renee Voltaire där och yogade. Jag har inte träffat henne på länge. Har haft lite kontakt på facebook, men inte IRL, så att säga. Jag fick hennes nya fina bok ”Salig blandning”.
Vilken lycka!
Köp den! Den är så fin och bra och framförallt inspirerande.

http://www.adlibris.com/dn/product.aspx?isbn=9163363232

Man blir SÅ inspirerad att man vill typ lämna sitt jobb och jobba med mat istället.
Jag älskar mat.
Jag älskar också människor som älskar mat.
Vid frukost kan jag i huvudet planera vad jag ska äta till lunch och vid lunch planerar jag vad jag ska äta till middag. Och så där rullar det på.

Jag älskar också att resa med andra människor som älskar mat lika mycket som jag, det blir ofta bra semestrar.
Mat ska lagas med kärlek.
Och nu är sommaren snart här, och det är så mycket lättare att leva hälsosamt.
Nej, nu ska jag läsa boken och förbereda lunchen 😉

Det jag nu ska skriva kommer säkert att reta upp en och annan, men se förbi det och se vad jag menar.
Jag har hört många gånger folk prata lyriskt om utländska lärare som kommer hit och har workshops. Oj, vad man tycker att man lär sig saker. Och jag menar inte att man inte gör det, men det ligger något i att man är med samma lärare mer än en dag i taget. PÅ en workshop eller en retreat har man samma lärare i allt från tre dagar till en vecka. Klart det händer saker. Som lärare har du också möjlghet att se din elev och faktiskt bestämma med vad man ska jobba med med just den eleven.
Det är klart det händer saker när man åker till Mysore i Indien och yogar varje dag med Sharath och Saraswati (och tidigare Patthabi jois). Du tecknar upp dig på en månad minst. Ett är ju så klart att det är fantastiska lärare. Men det ligger nåt i tragglandet varje dag med samma lärare.
Jag vet bara en lärare i Stockholm som varje morgon står i sin studio mellan kl 6.00 och 9.00 – hela veckan. Vilket också är ett stort ansvartagande som lärare och jag förstår inte hur hon orkar. Särskilt inte eftersom hon har exakt samma humör varje dag. Men faktum är att de få månaderna som jag hittills gått, har utvecklat mig mer än på många år. Natalia Paisano på Mysore- Stockholm, är verkligen en anhängare av ashtangayogan, eftersom det faktiskt är precis så den formen ska läras ut för att man ska kunna utvecklas.
Oftast är det nya lärare varje morgon. (många jättefina och bra lärare, det är ingen tävln det här 😉 )Klart jag fattar att man inte orkar att varje morgon stå där, men nu pratar jag utifrån att verkligen utvecklas inom ashtangayogan.
Att få systemet att fungera i den egna kroppen.
Och det är skitjobbigt som elev, eftersom jag ”tvingas” gå in djupare och djupare i det jag kanske slarvat med. Ibland vill man bara kräkas, för nu vet jag var Natalia pushar mig. Hon ägnar inte energi till att stretcha ut mig i framåtböjningar, nej, för jag behöver inte jobba där. Men hon ”tvingar” mig att stå på händer, och inte bara lite utan en gång till, en gång till och en gång till och räknar till tio varje gång. Och bakåtböjningarna och bryggorna.
Om man vill utvecklas inom ashtangayogan, så är det i tragglandet med samma lärare. Jag är hundra procent säker.
Och jag pratar ashtangayoga och ingen annan form, just nu 😉

Kom och yoga med mig i Båstad!

Hej alla yogisar, sommaren närmar sig. I år är det min sjätte sommar på Dockagården, som numera är omdöpt till Yogavita. Ser fram emot ännu en yogasommar.

Det är dags att anmäla sig till kurserna, för att säkra sin plats.

Sommarschemat hittar du på min hemsida www.yogavita.se. Där kommer nyheter också att dyka upp.

I år kan man köpa sommarkort, du yogar hur mycket du vill, alla veckodagar och går du på mornarna, kan du testa hathayogan. 3500 kronor kostar sommarkortet.

Sommarshopen är så klart öppen med nya fina inköp från när och fjärran. Där kommer du också kunna köpa min dvder och mina böcker. I april i år kom min senaste bok Yoga för livet ut på Norstedts bokförlag

Namaste Karin Björkegren Jones
(Ja, jag har bytt efternamn. Jag gifte förra sommaren i Kattvik)

Idag hade jag den allra bästaste yogan på länge, som om kroppen hade kunnat göra det mesta. Jag hade kunnat krulla ryggen i kapotasana som en kanelbulle, så kändes det idag. Och jag vet orsaken.
Mycket sitter i hjärtat.
Det är inte alldeles enkelt att öppna sitt hjärta. Vi vill ju gärna skydda det från felintrång. Vi är rädda för att nån ska såra vårt allra innersta, liksom komma åt vår skatt. Så vi skyddar den – skatten alltså.
Utan istället håller vi igen och krummar ryggen. Och vi som yogar, vet ju att man yogar med ett öppet hjärta. 😉
I varje rörelse gör man allt för att öppna upp i bröstet och med dansarens öppna och stolta hållning försöka gå in i rörelsen och allra helst med en lätthet. Och allra helst ska det inte märkas på andningen att rörelsen är svår.
Tålamod och daglig träning är enda receptet.
Kapotasana är ju en av de kraftigaste bakåtböjningarna inom yogan och den kräver både styrka, flexibilitet, mjukhet och mod.
Jag går ju hos Natalia Paisano på www.mysore-stockholm.se. Hennes studio ligger på ST Paulsgatan. Jag har skrivit det här förr, men en av anledningarna till att jag går där är för att det är min vän Ts hemmashala. T blev sjuk i julas och kämpar varje dag med en ängels tålamod att bli helt frisk, så frisk att hon kan leva sitt liv som innan hon blev sjuk. Jag har liksom väntat på henne där i shalan. När en vän blir sjuk, blir det ofta tufft i ens liv. Man vill ju att alla man tycker om ska må bra. Jag tror man samlar också sin oro i hjärtat. Idag var T i shalan och jobbade tillsammans med Natalia. Och det var så fint, så fint att se henne gå runt i sitt allra mest rätta element. Hon var där hon skulle vara.
Och jag, min kropp svarade direkt. Jag kände mig oskyddad på ett fint sätt. Det var fint med hennes händer som tryckte och visade på mig.
Jag tror att om man är med om saker i sitt liv. T har definitivt varit det. Och istället för att bli bitter och vara negativ för att livet inte är snällt mot en, utan inta en inställning av att livet är fullt av mirakel. Folk blir friska. Ovänner kan bli vänner. Kärlek dör inte, så blir man en person som också gör små mirakel med människor runt omkring sig. Man blir en person som folk vill vara nära. Man vill veta vad hon har för magiskt som gör att hon strålar.
Jag är säker på att det i den lilla shalan på St paulsgatan kommer att ske mirakel, så T vi fortsätter att vänta på dig där!!

här kan ni läsa mina tankar om ekoliving; http://www.livinggreen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=688:karin-bjoerkegren-jones-qjag-skulle-aldrig-aka-pa-all-inclusiveq&catid=32:intervju&Itemid=54

Jag är en överrörlig person. För många som närmar sig yoga, kan det nästan låta som att man koketterar. Men överrörliga vet hur jobbigt det faktiskt är att vara överrölig, kanske just i yogan. Jag har haft lätt för många rörelser, men också väldigt jobbigt med vissa. För en överrörlig är det ju oftast väldigt läskigt och obehagligt att stå på händer. Men det är precis den rörelsen som den överrörliga egentligen borde jobba mer med. Att stå på händer, förutom att det är superbra att då och då vända på sin tillvaro, och se det ur ett nytt perspektiv. Så är just handstands, stärkande. Inte bara i armstyrka, utan också stärkande i hela bålen, det vi kallar för core.
Hur som, har jag sedan jag började gå hos Natalia Paisano, börjat jobba mycket djupare i min yoga. Och nu har jag hittat ännu en plats på kroppen som måste stärkas, stretchas och väckas upp.
Natalia är min backbendning guru. Och nu när jag går djupare i kapotasana och i mina backbendnings så är det som om hela min bäckenbotten brinner.
De djupa bakåtböjningarna kommer åt en känsla som är både obehaglig, men som jag på något sätt känner är just bra för mig.
Jag försökte förklara för Natalia min känsla.
Det är som att mitt bäcken fylls med pirrig energi. Det är som om jag skulle kunna både kissa och bajsa på mig. Det är så kraftfullt, som om ljumskarna och hela bäckenet brinner.
Natalia bara sa; det är kundalini.
Så nu har jag suttit här och surfat runt.
Kundalini sägs vara som en slumrande orm, som ligger ihoprullad i mula dhara chakrat, i vår rot.
Tänk om jag håller på att väcka upp kundalini?
HJälp vilka krafter kommer att väckas upp?
KÄnns både spännande och läskigt på samma gång.
Så när jag surfade runt, så visade det sig att det finns ett kundalinisällskap. De menar att det är viktigt att yogalärare och meditationslärare blir mer insatta i vad som kan hända med människor som går igenom en kundalinirensning.
Det finns tydligen risker med kundalinirensning som de också kallar kortslutning. 😉
Galenskap är bara ett stadie.
Och de beskriver också det här pirrande, som jag känt. Att det är som en eld som tänds.
Här kan ni läsa mer, intressant måste jag säga:
http://kundalini.se/svbrosch-1024.html

Just det. Jag fnular, för det är precis vad jag gör. Då och då köper jag en trisslott och hoppas på turen. Tänk om jag skrapar fram en miljonvinst. Vem är det som vinner egentligen? Läser om barnfamiljen i Norrköping som vunnit 82 miljoner. Herregud, det är så mycket pengar. Hela deras liv kommer att förändras.
Jag vet, jag vet man blir inte lyckligare av pengar. Men, i och för sig det kan bara de redan rika svara på 😉
Om man inte har pengar, handlar en stor del av livet just att få till det, så att man kan betala hyra, och alla utgifter.
Att överleva, då blir det där uttrycket, pengar är inte allt här i livet lite som en nagel i ögat för den som är fattig.
Jag är inte fattig.
Jag har det bra.
Jag lever ett gott liv, men ändå skulle jag vilja vinna lite, så att jag inte behöver jobba så mycket som jag gör. Skulle vilja njuta av en och annan semester. Så nu, fnular jag på att anmäla mig till den här mannen.
Jag sitter ju redan där och svarar på frågorna när programmet sänds. Och tänk om Magdalena Graaf en dag ringer på min dörr, och jag får dra ut ett papper ur ett kuvert som det står 100 000 kronor på.
Ja, det är vad jag tänker på en dag som denna, efter att ha rullat ut min bruna matta och yogat min fredagspractice medans min lilla hund Pino intresserat tittat på. Och snart ska vi ut i vårsolen.
och livet fortsätter precis så där som det ska, och tankarna om miljonvinsten var bara en tanke i morse.

Idag fick jag en sån där längtan i magen efter Indien.
Jag älskar att svischa fram med min vespa. Egentligen är det galet. Jag har inte ens körkort, men jag åker moppe i Italien och vespa i Indien. Måste vara två av de mest galna billänderna i världen där det råder fullständig anarki i trafiken. Men jag är aldrig rädd. Det är som om min person får breda ut sig utan att be om ursäkt i de här länderna. Det är nåt med Indien, man både hatar och älskar det landet. Jag längtar efter att ta med min älskling till Indien. Jag vill visa honom allt jag tycker om.
Det finns ett italienskt uttryck som jag tycker om ”Non, vedo l’ora”. Det betyder ungefär; jag kan inte bärga mig, så mycket längtar jag.
Så känner jag i alla fall inför vår framtida resa till Indien.
En sak som jag älskar med indien är reklamen.
Som en sån här skylt. Varför skriva frisör, när man verkligen kan tala om vad det handlar om?
Som haircuttingsaloon.
Näe, fram för mer tydlighet 😉