Mysoreträning

Det jag nu ska skriva kommer säkert att reta upp en och annan, men se förbi det och se vad jag menar.
Jag har hört många gånger folk prata lyriskt om utländska lärare som kommer hit och har workshops. Oj, vad man tycker att man lär sig saker. Och jag menar inte att man inte gör det, men det ligger något i att man är med samma lärare mer än en dag i taget. PÅ en workshop eller en retreat har man samma lärare i allt från tre dagar till en vecka. Klart det händer saker. Som lärare har du också möjlghet att se din elev och faktiskt bestämma med vad man ska jobba med med just den eleven.
Det är klart det händer saker när man åker till Mysore i Indien och yogar varje dag med Sharath och Saraswati (och tidigare Patthabi jois). Du tecknar upp dig på en månad minst. Ett är ju så klart att det är fantastiska lärare. Men det ligger nåt i tragglandet varje dag med samma lärare.
Jag vet bara en lärare i Stockholm som varje morgon står i sin studio mellan kl 6.00 och 9.00 – hela veckan. Vilket också är ett stort ansvartagande som lärare och jag förstår inte hur hon orkar. Särskilt inte eftersom hon har exakt samma humör varje dag. Men faktum är att de få månaderna som jag hittills gått, har utvecklat mig mer än på många år. Natalia Paisano på Mysore- Stockholm, är verkligen en anhängare av ashtangayogan, eftersom det faktiskt är precis så den formen ska läras ut för att man ska kunna utvecklas.
Oftast är det nya lärare varje morgon. (många jättefina och bra lärare, det är ingen tävln det här 😉 )Klart jag fattar att man inte orkar att varje morgon stå där, men nu pratar jag utifrån att verkligen utvecklas inom ashtangayogan.
Att få systemet att fungera i den egna kroppen.
Och det är skitjobbigt som elev, eftersom jag ”tvingas” gå in djupare och djupare i det jag kanske slarvat med. Ibland vill man bara kräkas, för nu vet jag var Natalia pushar mig. Hon ägnar inte energi till att stretcha ut mig i framåtböjningar, nej, för jag behöver inte jobba där. Men hon ”tvingar” mig att stå på händer, och inte bara lite utan en gång till, en gång till och en gång till och räknar till tio varje gång. Och bakåtböjningarna och bryggorna.
Om man vill utvecklas inom ashtangayogan, så är det i tragglandet med samma lärare. Jag är hundra procent säker.
Och jag pratar ashtangayoga och ingen annan form, just nu 😉

0
0