Okategoriserade

jag känner mig ledsen idag. Orolig över min väninna Thomasine som inte mår så bra just nu. Jag är så rädd att hon ska tappa livsgnistan, för att det är tufft för henne just nu.
Om jag hade möjlighet skulle jag ge henne av min energi, fylla alla hennes depåer med så mycket jäklaranamma att det försvinner. Att den där jävla cancern försvinner. Smiter iväg med svansen mellan benen.
Jag tänker på henne mycket.
Fan, vad livet är orättvist.
En dag som den här är det tufft att sitta ensam i ett stort hus i Båstad. Men i morgon kommer Lotta Bertilsson och vi ska förbereda gravidyogalärarutbildningen.
Det blir skönt att få vara nära någon som också håller T kär.

Å, nej varför tog jag ingen bild på sommaren sista klass? Varför kan jag inte bli lite mer bekväm med att hiva upp kameran och fota?
Hur som.
Det känns i alla fall när man avslutar sin sjunde vecka med mysoremornar och kvällsklasser. Jag älskar att lära ut yoga. Jag älskar att se elever utvecklas och göra saker med sin kroppar som de inte trodde att de kanske kunde göra eller vågat göra. Hur trött jag än är när jag precis börjar undervisa, så försvinner den tröttheten. Igår morse hade jag min sista klass för säsongen. Vi avslutade med en yogafrukost som Bittan från Graffagården (ja, dit jag ska flytta)www.graffagarden.se, gjorde.
SEn åkte jag upp till min kompis Lenas ställe Lycklig och åt lunch med Milena, som jag lärde känna förra sommaren här i byn.
Nu har jag några dagar att landa i, innan gravidyogalärarutbildningen börjar och sedan efter den – yogadvd-inspelningen… Det är en hektisk tid.
Ibland undrar jag över det här med att orka med.
Att ha energi när man vaknar på morgonen och liksom ha en bit av det hela dagen och kvällen tills man somnar.
Jag tror att yogan gjort mig mer tålmodig. Gjort att jag liksom inte bränner av all min energi och sedan bara går på sparlåga större delen av dagen.
Man måste på något sätt hitta sin rytm.
En lugn och jämn rytm, som håller hela dagen.
Kanske handlar det om det. Ja, att meditera och yoga, att hitta sin rytm.
Jag brukar lära ut att man ska vila i skarvarna mellan in och utandning och mellan ut och inandning.
Att hitta den där stunden av stillhet när inget händer, när det står stilla.
Att vila i skarven.
Att vila i övergångarna.

Bildtext: Det blev ett par silver fitflops.

Jag älskar flipflop – du vet de vanliga, havaianas, men ju äldre jag blir desto mindre funkar de för mina knän. Det är alldeles för platta och efter ett tag får jag ont i knäna. Vem vill ha on i knäna. Jag är så pass gammal att meningen ”Vill man vara fin får man lida pin”, inte riktigt funkar. Jag är för gammal för att späka mig, för gammal för att gå omkring och ha ont i knän, eller att mina fötter ska må dåligt. Näe, det bekväma är det enda rätta för mig.
Under tennisveckan här i Båstad, lanseras en hel del i utställningslokalerna på området. Tretorn gör inte bara gummistövlar, utan jympadojjor och snygga anorakar. Men… Äntligen hittade jag fitflopen, som jag sett en gång tidigare på en sminktjej jag jobbade med i början av sommaren. Jag tyckte inte hennes skor var särskilt snygga, men jag förstod att de måste var otroligt smarta. Tjejerna som jobbar med smink, och står ganska obekvämt över den de ska sminka, är måna om sina ryggar.
Så plötsligt fanns de där framför mig och jag köpte ett par, och har nu haft de varenda dag.
Vill du veta mer gå in på www.fitflop.com

Bildtext: Vinrankan på Dockagården

Bildtext: Ingången till Graffagården, som blir mitt nya hem i december

Bildtext: Närbild på vinranka

Från och med första december är jag pendlare mellan stockholm-båstad. Ända sedan jag första gången (för sju år sedan) satte ner mina fötter på Båstadmark, har jag varit smått förälskad. Jag älskar att vara i Båstad. Jag har försökt reda ut vad det är. Jag har varit på många vackra platser i mitt liv. Min familj har haft hus både på Gotland och i Stockholms skärgård. Jag är bortskämd med fina naturupplevlser, i form av närhet till hav och strand. Men det är något särskilt med Båstad. Det är något med luften. Här kan man andas både psykiskt och fysiskt.
Båstad har dessutom mikroklimat. här kan du läsa om vad det är:

Mikroklimat

Med mikroklimat menar man ofta ett litet avgränsat område som det råder ett avvikande klimat mot omgivningen. Exempel på mikroklimat kan vara en svacka i berget där det råder ett avvikande klimat eller marken under ett träd som hindras av grenverket. Mikroklimat är även det klimatet som finns inne i en krypgrund eller uppe på en vind.

Mikroklimat i krypgrund

I en normal krypgrund är det normalt kallare än ute under sommarmånaderna och varmare än ute under vintern. Genom att fukt alltid vandrar från varmt till kallt skapas det ofta ett mycket fuktigt mikroklimat i krypgrunden under sommaren och under vintern är det omvänt. Fukten vandrar från den förhållandevis varmare krypgrunden och skapar ett torrare mikroklimat.

Mikroklimat på en vind

Vinden fungerar på ett liknande sätt. På sommaren kan det bli varmare på vinden än ute. Detta skapar ett torrt mikroklimat. På vintern kan det med hjälp av nattutstrålningen bli mycket kallt på vinden. I och men att varm luft kan bära mer fukt än vad kall luft kan göra är det ofta en stor risk för kondens och i förlängningen en fuktskada.

Hämtad från ”http://www.trygghetsvakten.se/wiki/index.php/Mikroklimat”
__________

HUden känns yngre, håret mår bättre. Och andetagen blir djupare och känns mer friska. Här kan man odla vindruvor. Jag väntar med spänning på det första skånska vinet. I sommar har jag hyrt huset precis bredvid min yogastudio. Jag blev mycket lycklig när jag upptäckte att ett av uthusen var smyckat med vindruvsrankor.

nu är det bekräftat, jag är en tant. och jag gillar det. 😉

http://tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/6882-litteratur-karin-bjoerkegren-jones-yoga-foer-livet-foer-kvinnor-40-plus

Igår kväll var jag inbjuden att prata om yoga i kyrkan här i Båstad. Det var fint. Vi satt i kapellet och det var riktigt mysigt.
Jag gillar inte att hålla föredrag. Jag blir nervös och känner mig ofta blyg i såna sammanhang. Men när jag kommer igång och folk har frågor glömmer jag av det och tycker bara att det är jättekul. För det är verkligen kul, att folk kommit för att lyssna på mina tankar om yoga.
Det var också så fint att få vara i kyrkan.
Jag gillar att vara i kyrkan.
När jag var liten var vi varje sommar på Gotland. Mina föräldrar hade två fantastiska kalkstenshus i Näs. Martarve hette gården.
Gotland är alltid en del av mitt hjärta, men så är jag 3/4 dels gotlänning också. Hur som, på Gotland finns 99 kyrkor. Vi stannade alltid till vid en kyrka och gick in när vi åkte någonstans på Gotland. Jag har nästan betat av alla de där kyrkorna.
Jag ville alltid tända ett ljus i varje Kyrka också.
Det där har följt med mig.
Jag vill gärna gå in i en kyrka, känna hur det känns just där. När jag bodde i Rom, så var det så skönt att slinka in i en kyrka och bara bryta allt trafikkaos och alla ljud, med det lugna i kyrkan.
Efter min ”föreläsning” i går stannade jag kvar när diakonen Lars hade andakt. Då sjöng vi en sång som var så fin. Här får ni den.
Psalm 769

Gud i dina händer vilar jag i tro,

vilar i din värme och din ro

Varje bruset hjärta, varje skadad själ

famnar du i nåd och gör den hel

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer vilar jag i bön,

växer glädjens tro och hoppets frön

Du har oss försonat, Jesu Kristi död

räddar oss till liv i överflöd

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer får jag gråta ut,

gråten delar du tills den tar slut

Gud du känner ondskan i din egen kropp

att du delar smärtan ger mig hopp

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer lägger jag mig ned,

när jag går till vila är du med

Dina händer bär mig, genom rum och tid

jag förblir i ljuset i din frid

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Text: A-M. Kaskinen, 1982, P. Harling, 1996
Musik: P. Simojoki 1982

Bildtext: Här är jag och Lillen iklädda våra tennismunderingar på väg till våra livs första tennislektion.

Just nu pågår tjejveckan, eller damernas kanske man ska säga i tennis här i Båstad. Så klart lyckades jag pricka in den veckan, när jag anmälde mig och bonussonen till tennisskola. Vi går ju inte tillsammans, utan i varsin grupp.
Jag har aldrig hållit i ett tennisracket och de gånger jag hållit i ett badmintonracket kan räknas på min ena hand.
Igår började skolan.
Det vara jag och Björn. Men Björn var ingen nybörjare, han skulle bara finslipa sina år av tennis. Så det är klart, jag framstår extra mycket som en nybörjare. Vilket jag ju faktiskt ÄR.
Men jag tycker att jag är ganska modig ändå.
Att börja med tennis i tennisens mecka, och allra särskilt när tennisens elit är här. Det är modigt.
Jag ska gå en vecka.
Efter sex år i Båstad, kände jag att det är faktiskt läge att åtminstone testa det. Vem vet, det kanske är min grej eller så är det det inte.
Men jag kan förstå att man får ont i nacke, och kanske framförallt tennisarm.
Dock var jag tvungen att köpa nya skor, anpassade till tennis och ett par shorts. Som tur är kunde jag köpa juniorstorlek på rea på skorna, så det blev inte så dyrt. tennistränaren Mimmi lånade ut ett racket till mig som jag får låna hela vecka.
Efter lektionen stod jag med sjuåringarna och slog mot planket.
Jag vet att folk flinar, men hur ska man lära sig nåt om man inte övar? Man ser larvig ut i början, och början kommer det nog vara länge. Men man måste ge saker och ting lite tid. Man kan inte lär sig nåt över en natt.
Man måste våga.
Förra sommaren började jag jogga. Och det visade sig att jag gillade det. I år började jag med tennis. Nästa år får det bli golf.

så eller nåt liknande kan titeln bli på min första yogabok, Yoga för kvinnor. Den ska nu översättas på engelska och ut på den amerikanska marknaden.
Spännande.

Bildtext: Här ser man mig i min joggingmundering… och en mer motvillig liten pudelpojke

Jag började lite smått förra sommaren. Åkte in till Helsingborg med min man och provade ut ett par joggingskor. Köpte springbyxor och springjacka också. Vi sprang ett par gånger nere vid Malenbadet. Där i skogen springer man på bark, eller vad det nu heter och banorna är väl utmarkerade så man vet hur mycket man springer.
Jag var en springtjej en gång i tiden. Var med i Turebergs IF, tävlade på 400 meter och 800 meter. Det var under några år. Hann med ett löparläger i Nora också.
Ja, jag hade mycket energi som barn.
Nu springer jag igen. Inga långa distanser. Tänker att det kan jag gör senare. Men oj, vad jag gillar att jogga.
Jag förstår alla människor som blir bitna av att springa.
Jag älskar att yoga. Men jag älskar också väldigt mycket att vara ute i naturen. Att röra på sig. Att känna lukten och luften. Tyvärr är det yogans negativa del.
Att man oftast går ner i en källare och yogar.
Jag tar med mig Pino på mina springturer.
Tyvärr måste jag dra honom, eftersom han inte verkar gilla att jogga.
Han är väl bortskämd med att få ligga mjukt på en kudde och titta när vi andra yogar.
Men det negativa med joggandet, det är att man blir stelare i yogan. Framför allt alla bakåtböjningar blir svårare.
Jag vet, det är stretching som gäller. Men det är ändå svårt.
Måste komma på nåt sätt, så det liksom blir yogging.