Okategoriserade

Då fortsätter vi med knäna.
Här får ni bilder. Fot och knä hör ihop. Det kan vara bra att lägga på minnet. Så foten måste hela tiden vara vinklad rätt, för att också skydda knäet. Jag ska försöka förklara, och jag hoppas att ni förstår.

I första bilden så har jag min fot vinklad fel. Ni ser det vid mina fotknölar. Visst, jag kommer kanske ”djupare” ner med knäet. Men på sikt kommer det att skada mitt knä. När jag har foten vinklad på det här sättet är mitt knä oskyddat och jag går också förbi att jobba med att öppna upp i höften.

Att ha ont i knäna är ganska vanligt bland yogisar, tyvärr. Många har gamla skador, från när de åkt skidor eller så har de skadat knäna vid löpning. Så klart tar man med sig det in i yogan, men yogan i sig om man skyndar för snabbt fram kan också göra att man felbelastar knäna. Det är inte bra.
Efter några år med yogan började mitt knä göra så fruktansvärt ont. Det liksom stack till i vissa ställningar, och särskilt när jag gjorde ställningar i andra serien.
Sanningen är nog att jag faktiskt belastade mitt knä för mycket, men vad visste jag då. Jag borde ha koncentrerat mig på att öppna upp i höften än att försöka pressa ner knäet. Jag opererade knät. Det var sprickor på patellan såg man när man öppnade knät, så det hade bildats brosk som fick hyvlas bort. Jag blev återställd ganska snabbt och började ”jobba” mycket mer muskulärt i min yoga efter det. Att alltid ha foten väl förankrad, och inte pressa knät. Så på ett sätt var det bra att jag skadade mig, för jag använder min kropp mer rätt nu.
Om det gör ont i knäet i en ställning, ska du aldrig gå djupare utan kanske snarare backa. Man ska aldrig pressa på ett knä som gör ont. Och känner du av ditt knä, så kan det vara en anledning att gå och kolla knäet. Ofta upplever jag att knän som gör ont, handlar om en höft som är lite tajt. Så jag föreslår höftöppnande ställningar, finns många fina ställningar som man kan ligga eller sitta i framför teven. Eller i lugn och ro på sin mattan hemma. Ha alltid, observera ALLTID med andningen i alla ställningar.
Men ett annat knep som man kan ha är en ihoprullad bit av en yogamatta. Den lilla rullen placerar man i knävecket i alla ställningar där man böjer knäet. Som i lotusställning och i halvlotusen bland annat.

Vi fortsätter med det här och skadorna. Gick in och läste Fridas blogg Yogista, jag länkar till den. Hon har också lagt upp en länk där Eddie Stern svarar journalisten som skrivit artikeln. Yogista-bloggen

Som en förlängning på Fridas blogginlägg tänker jag att Vi västerlänningar också ska börja tänka lite på hur vi förhåller oss till allt. Vi hetsar på, stressar fram saker, inte lugn och ro och tålamodsmässigt. Ofta får jag som lärare gå in och säga till eleverna att andas, att inte glömma bort andningen när de gör en rörelse, eller att ta det lugnt. Det gäller liksom att hitta ett lagomt flow i alla ställningar och HELA tiden ha med andningen. Det vet alla som fött barn, att mycket i en förlossning är just andningen. Inte stressa igenom ett pass, för de roligare lite mer avancerade rörelserna längre fram.

Kanske ska starta en ny grupp SLOW yoga. Kram till er så här på en söndag.

Idag kan man läsa det här i Expressen;tantkaxig

Ha, visste jag väl. Jag har typ levt så de senaste tio åren. Man skulle kunna sätta likhetstecken mellan tantliv = yogaliv. Jag tror ganska många känner igen sig, eller?

Här kan ni läsa Jenny STrömstedts krönika om yoga i dagens Expressen: Yogan som skadar

Jag välkomnar diskussionen, eftersom det är viktigt att också yogabranschen synas.

Vad tycker ni?
Vad är era erfarenheter?

Jag längtar efter diskussionen. För mer än ett halvår sedan skickade jag en förfrågan, om att svara på frågor om just skadorna inom yogan till flera stora yogalärare i Sverige. Jag ville veta deras tankegångar om de skadar eller skadat någon i yogan. Eller om de  kanske blivit anklagade för att ha skadat någon i yogan.
Vems ansvaret är.
Och hur man ska tänka som yogalärare.
Yogayrket är ju väldigt ensamt, och vi har inget fackförbund. Så jag kände att jag ville starta en diskussion. Jag fick två svar, TVÅ svar, alltså av endast två yogalärare. Väldigt tråkigt. Nu kommer den här artikeln i amerikansk press, som ett brev på posten faktiskt.
Äntligen kanske diskussionen kan komma igång.
För det ÄR viktigt, det är jätteviktigt.
Hur tänker ni?
För det är inte alldeles enkelt.

Så en fin liten sång på det:Fragile

Jag är nu inne på vecka två med att dricka:
Pressad lime (1-2 st)
Ganska mycket Cayennepeppar
Agave sirap från Voltaire
Vatten

Som en drog börjar jag morgonen med ett glas. Och så dricker jag lite då och då under dagen. Sägs öka förbränningen, sätta igång blodgenomströmningen. Känns bra helt enkelt. Tack för tipset Renee Voltaire. Tipset fick jag från hennes blogg: Voltaires blogg

Det har hänt något. Jag tror det är bra. Det går långsammare i mitt liv. Som om blodet flyter i ett annat tempo. Jag kallades för yrväderskajsa när jag var liten. Min låtsasfarfar Eld, som var kåsör på Dn döpte mig till det. Han skrev och tecknade kåserier, där jag Yrväderskajsa var testpilot, eller nåt annat vilt. När jag var sex år, plirade jag upp mot honom och frågade om inte han kunde vara min farfar. Om jag fick adoptera honom. Visst fick jag det sa han. Sån var jag.
Det jag inte hade försökte jag se till att få. Jag var ett maskrosbarn med alldeles för mycket frihet, och en inre kraft som hade kunnat vara riktigt farlig. Ja, jag kanske skriver en bok om det nångång.
Men vad jag ville berätta var att allt gick fort i min värld. Väldigt fort. Och så har det nog alltid varit. Jag har alltid gjort tusen saker samtidigt, aldrig ”bara” jobbat på ett jobb, utan haft andra extrajobb och studier vid sidan om. Jag har haft en sån energi.
Jag har fortfarande energi, nu är den kanske mer normal 😉
Det som har hänt är att det går långsammare. Mina steg är inte raska och hela tiden i en framåtrörelse. Nej, det hasar nästan fram, lite försiktigare, som om jag var rädd för att missa det där lilla. Det lilla ögonblicket.
Jag har alltid längtat hit. Alltid känt att åldras måste vara en så skön känsla. Jag längtar efter att bli pensionär.
Jag saknar inte stora halabaloofester, att mingla runt, eller att hänga vid bardisken. Det var det i och för sig väldigt länge sedan jag saknade. Men däremot kan jag sakna det långsamma.
Kan tycka att det är förfärligt härligt att somna i soffan, att dricka kaffe på trappan när vårsolens första strålar lovar värme. En bra serie på tv som jag kan följa, en långpromenad längs havet med Pino.
Det är en härlig känsla, och annorlunda.
Jag har alltid haft något att oroa mig för. Men nu är min dotter stor, bor inte hemma. Hon klarar sig själv. Jag är inte behövd i samma grad som tidigare.

Så nu ägnar jag min sista dag i Båstad, efter tre långsamma veckor. Jag har gått ner i varv. Det är som om energin här är just långsammare. I morgon åker jag till Stocholm, och då vet jag att tempot blir snabbare. Pulsen är snabbare i Stockholm. Jag skulle nästan vilja mäta den. Båstad är min kraftplats, vad har ni för kraftplatser?

Kolla vilket underbart mejl. Sånna häringa mejl värmer frökenhjärtat. Och jag är glad och tacksam att vi kunde kommunicera via bloggen, via ord och bilder och att hon hittade vad felet var.

”Hej Karin! Vill tacka dig så mycket för att du hjälpte mig att komma på vad jag gjort för fel i yogan. Så fel att jag skadade axeln och inte kunde yoga ordentligt på ett halvår. Tack vare din hjälp på Yourlife-bloggen fick jag kläm på att jag gjort fel i chaturangan (hur det nu stavas?!), haft händerna för brett och framför allt för långt fram, bilder som visade fel respektive rätt sätt/ställning fick tillsammans med dina förklaringar mig att förstå. Tack snälla, jag är så tacksam. Ikväll ska jag äntligen börja på klass igen, har väntat och längtat länge! Kram från Sophie ”

Så, då går vi vidare. Och kanske var det gårdagens blogginlägg som fick igång tankeverksamheten. Hon de söta tjejen som yogar i underkläder. Ser så härligt ut, men det hade aldrig funkat för mig. Vips hade ett bröst hoppat ur behåan. Jag hade varit tvungen att stanna mitt i yogan och rätta till behån.

Träningsbehåar. Uj, det är ett kapitel i sig. Här på bilden nedan så har jag försökt klämma in mig i en träningsbehå. Ni tycker kanske, men vaddå det är väl inget med den här behån. Jo, för brösten hoppar ut, det är ingen bra behå för mig. Men man vill ju fortfarande se någorlunda kvinnlig ut, men oftast blir det alldeles för urringat (som här nedan) eller så pressas bysten ihop som en limpa helt inklämda. Den här behån funkar på tjejer som har en lagom byst, typ b-kupa, kanske c-kupa. Men för oss som inte har den storleken. Finns inte så många alternativ.

Ni ser också att jag försökt klämma in min kropp i ett sånt där litet smalt linne, från Filippa K, som verkligen inte är gjort för min figur. Det är ett yogalinne säger de?
– ??? Vill jag bara säga. Det är inte ett yogalinne för mig. Jag blir galen. Jag har varit väldigt arg på mina bröst. Tyckt att de varit alldeles för stora. Det är typ först nu, som jag försonats med min kropp. Tidigare har jag alltid försökt att klämma in dem i små träningsbehåar, och försökt ha såna där yogalinnen med små smala band. Men  vad har de funnits för alternativ? Jag har längtat och trånat efter de där fina träningslinnena med små smala band som håller upp linnet, och bara fått backa för de funkar inte på mig. Det är inte fint. Jag är verkligen inte en stor kvinna. Jag är inte ens mullig, men jag är kurvig och för oss finns inte så många alternativ. De här limpträningsbehåarna är inte bra. Jag kallar de för limpbehåar, för de får bysten att se ut som en tjock limpa som ligger där straxt ovan naveln. Så jag är liksom ständigt på jakt efter en bra behå som jag kan yoga i. En behå i min storlek, som inte klämmer ihop bysten så att den på nåt sätt måste vecklas ut och sedan luftas efter ett par timmar i en åtsittande och åtstramande limpbehå. Varför kan ingen göra träningsbehåar med bygel? En behå som man knäpper fram, och som täcker bysten så man inte behöver känna sig orolig för att bröstet ska välla fram när man är i någon yogaställning som kräver ens uppmärksamhet. Eller linnen som är fina och kvinnliga, men inte för urringade och inte med små smala band. Varför görs inte snygga träningskläder, träningskläder som är lite kvinnliga och inte bara svarta och vita i fula material?
Så min önskelista är:
En snygg och bra träningsbehå med bygel. En behå som håller upp bysten och inte trycker ihop den. Behån kan gärna vara i andra färger än svart och vit.
Fina linnen i fina tyger, gärna i färg och som gärna är kvinnliga.
Är det någon som hittat nåt av ovanstående, ge mig tips.