Okategoriserade

Mitt dagliga schema


05.00 Vaknar, går upp dricker en pressad citron med varmt vatten. En shot Blutsaft. En sked kokosolja. Tar tre tabletter av Dr Ohhiras Probiotics, som jag handlar här:  Renee Voltaires webshop Efter en stund dricker jag en halv kopp kaffe (utan mjölk). Man kan inte ta italienaren ur mig. Jag älskar kaffe.
Ibland bloggar jag om jag hittar flowet.
06.10 Tar jag Pino och vandrar Döbelnsgatan fram till Charlottes ashtangayogastudio på Odengatan
06.30 Yoga
c:a 08.00- 09.00 Frukost. Blötlagd (över natten) havrekross. Lite havremjölk. En halv banan, ett halv äpple, blåbär, linfrön, cashewnötter och Renees crunch, eller vad den kallas. Jag har blandat i lite gojibär. En shot vetegräs.

Under dagen skriver jag, går ut med hunden, tar olika prover på sjukhuset. Läser böcker, tittar på tv.

11.00 dricker jag min dagliga BLK
För tillfället är jag väldigt svullen runt ögonen. Det är tydligen njurarna, inte så konstigt kanske. Försöker hela tiden tänka på att avlasta njurar och lever. Göra det lättare för dem att jobba. Det betyder också snälla tankar om mig själv och släppa på oförätter och sorgligheter.
12.00 Lunch (Äter inget vitt mjöl, inga mjölkprodukter och inget socker. Inget kött, men fisk och skaldjur)
13.00-16.00 Försöker skriva, men det varvas så klart av promenader med lille prinsen.
16.30 Kommer familjen hem och det är vardagsliv som gäller, middag. I familjen äter vi olika mat. Det kan vara jobbigt ibland.
18.00 Middag
Vid 20.00 då börjar jag bli trött. Smörjer in kroppen med olja och lägger mig i ett varmt bad. (dusch går också bra) Dricker en kopp varm havremjölk med kanel och kardemumma.
Och innan 21.00 ligger jag i säng som en bebis.

Så ser liksom mitt cancerliv ut i schema.
Nu sedan jag slutat med cellgifterna börjar också en ny fas, nu kan jag äta mer vitaminer och kosttillskott, det var inte helt okej tidigare, eftersom det kan motverka det cellgifterna är ute efter, nämligen att döda cancercellerna. Men nu äter jag också D-vitamin, zink och magnesium.
Jag har hittat en ro i att kunna kontrollera vad jag äter. Jag tror det är viktigt. Jag har nästan inte slarvat sedan jag fick mitt cancerbesked i somras. Och det har inte varit svårt. Har hänt nångång. Som i söndags när jag och Ray var på Vetekatten och jag åt en bakelse med hallonpannacotta och vitchokladmousse i sig. Jag drack till och med en cappucino. Kändes nästan högtidligt och jag började faktiskt gråta därinne bland alla människor. Det var liksom en halvtimme som jag glömde bort att jag är sjuk.
Och det liksom kändes som förr. Då när jag var mitt i livet och kände mig odödlig. Den känslan. Fan, vad jag saknar den känslan. Jag känner mig ju så frisk. Jag känner mig så stark, men jag ser ju när jag tittar mig i spegeln att den där vilda bebin som möter min blick i spegeln är sjuk.  Men jag är glad att jag inte har så många speglar hemma. Att jag i mina tankar ser mig som frisk. Om inte annat är det vad jag ska bli.

Jag ser en trend bland oss som skriver om yoga. Vilken yogaställning vi väljer att visa oss i. Av erfarenhet vet jag att man inte kan ha en för svår, tuff eller alltför utmanande bild på omslaget för det kan verka skrämmande och istället göra folk rädda för yoga. Och det är ju det sista man vill. Så då får man välja en ställning som inte känns för svår, en ställning som läsaren kan känna sig någorlunda bekväm med. Länge var skräddarställningen, lotusställningen den ledande yogaställningen när det kommer till omslagsbild på en bok eller i ett reportage. Den har nu bytts ut till… tada:

Igår var jag inte så glad när jag vaknade. Faktiskt ganska ledsen av flera olika anledningar.  Det är mycket som händer i mitt liv. Jag har avslutat ett väldigt jobbigt kapitel, Cellgiftskapitlet. Förstå känslan. Det är som att föda barn i fyra månader, så äntligen är det över.
Inga mer gifter i min kropp.
Inga mer biverkningar som slår ut mig.
Ingen mer rädsla för att bli sjuk för att jag infektionskänslig av cellgiftet.
Nu handlar det bara om att bygga upp min kropp igen, hjälpa cellerna, njurarna och levern som fått jobba så hårt i fyra månaders tid. Nu väntar operationen och fem veckors strålning. Det är verkligen ”all in”och en sån här situation tär inte bara på mig men på alla som är i min omgivning. Jag har mått rätt dåligt och en stor del av det tror jag beror på att jag inte kunnat yoga. Jag behöver yoga inte bara för att hålla kroppen i trim, utan för mitt psyke. Får jag inte yoga blir jag i längden ledsen.
Och visst, jag är ledsen också när jag får yoga, men den ledsenheten blir liksom inte övermäktig. Den tar inte över.

Igår var vi ute på stan, det var så härligt. Varje söndag är det stor loppis på Hötorget. Å, vad jag älskar det. Jag älskar att fynda fina grejer. Älskar att pruta, att med glimten i ögat försöka få ner priset. Ni vet man går därifrån med orden; Alldeles för dyrt. Försäljaren försöker få en att komma tillbaka, man vankar dit lite motsträvigt med orden: ”Å, vad är ditt slutpris då?” Och så är hela ordväxlingen igång. Man kan gärna dra in: ”Ge mig ett bra pris för det väntade barnets skull”. Det jag drog till med i Turkiet, när jag var där på en hälsoresa när jag var i femte månaden för en hisklig massa år sedan. Prutade ner priset rejält med de orden. Försäljaren skickar efter lite te, så sitter man där och ”fajtas” om det rätta priset. Ett sätt att umgås som jag gillar. När jag var i Marocko tackade några försäljare mig efter en halvtimmes prutning på en matta. De menade att det finns en respekt i att pruta. Det är som en lek.
Jag brukar jämföra det med när man löneförhandlar. Man ska inte ta det på för blodigt allvar. Humor är super att ta till vid såna tillfällen. Jag tror det handlar om att inte låta någon förlora, att det liksom ska bli en win-win-situation för båda parter. Att ingen tappar ansiktet. Man kan gärna avsluta med ett handslag och säga att jag är nöjd, är du nöjd?

För det är liksom det det handlar om båda parter ska vara nöjda.

Jag har ju nämnt min oro över vårt dricksvattnen, och vad som kan finnas i det. Att vi kanske får i oss onödiga hormoner och gifter via vattnet. Min cancerform är hormonell. Jag har inte cancer i släkten. Jag kan tycka att det är märkligt att vi kvinnor med våra ups and downs i vår menscykel inte tas på allvar. Jag har besökt vårdscentraler och doktorer innan jag blev sjuk, med just mina tankar om varför jag mår så dåligt under min menscykel.
Alltid känt att mina hormoner spelat mig spratt. Att det blivit jobbigare med åren. Mitt liv var mycket indelat i hur det kändes i kropp och själ innan mens, under mens och efter mens. Det var typ bara några dagar i månaden som jag mådde som mig själv.

Fick ofta svaret att jag är på gång in i klimakteriet. Men nu när jag tänker efter vad är det för ett svar? De borde ha tagit mina hormonella ups and down mycket mer på allvar. För jag tror att det på något sätt är en obalans i min kropp, och att den obalansen kanske lättare kunde bjuda in cancer än om jag haft mina hormoner i balans. Jag har inga som helst vetenskapliga bevis på det. Förutom att jag från människor inom den traditionella cancervården fått bekräftat att den hormonella cancern ökat. Att kvinnor som genomgått IVF, där man ju använder sig av hormoner har en viss ökning av just den hormonella cancern, och att detsamma gäller för män som gör om sig till kvinnor med hjälp av hormoner. Alltså trixandet av hormoner verkar vara farligt.

Fick ju också reda på att man märkt en viss ökning av gravida kvinnor som får bröstcancer, så läser jag det här i tidningen: Här kan du läsa om det I Sverige finns ingen undersökning ännu, men i Australien har man alltså märkt av ökningen. Och när man är gravid är ju verkligen hormonerna lite all over the place…

Förra året var Mia Lundin här i Stockholm. Jag hade betalat för att gå på en hennes föredrag, men blev sjuk. Nu måste jag beställa hennes bok; Kaos i kvinnohjärnan. Känner att det nog är en bok för mig. Så när jag var ute och googlade på nätet hittade jag det här:

Ska tillbaka till sjukhuset idag för att ta prover. Mina värden, de vita blodkropparna hade sjunkit så där katastrofalt som första gången. Neutroxxxxx-nånting var nere på 0,2. Då när man är som allra mest infektionskänslig. Jag mådde verkligen piss igår. Vet inte hur det blir idag, men det känns inte hundra. Å, vad jag längtar efter att de här jäkla biverkningarna ska klinga av. Cellgifter är verkligen inte att leka med.

För några veckor sedan när Ray var med mig på sjukhuset, så åt vi lunch nere i entren på Karolinska. Då kom en kirurg ner med hela sin mundering och sin hätta. Vi tyckte det var ganska obehagligt, och frågade honom om han varför han hade operationskläderna på sig nere i matsalen. Han fann sig fort och sa att det var för att han frös. Jaha, tänkte vi, men vad vi inte visste var att han tydligen gjorde något som är förbjudet.

Igår när jag var på sjukhuset berättade en av sjuksystrarna att hon frös så. Att det var kallt med kortärmat, men att de måste ha så av hälsorisk. Om du tänker efter så har alltid vårdpersonalen kortärmat. De har liksom inga ärmar som släpar och kan bli smutsiga och sprida sjukdomar och bakterier. Jag tipsade henne om underställ i ull som man har i Italien och berättade sedan om kirurgen som vi sett i matsalen.

Vet ni vad hennes svar var? Operationskläderna får tydligen inte lämna operationsrummet. Det kirurgen gjorde var förbjudet. Dessutom är hättorna bland annat engångsartiklar, så de ska slängas direkt.

Hon suckade och sa att det är läkarna som är värst.

Förstår ni hur jag tänker inför min operation? Ska jag behöva fråga kirurgen om hon varit nere och ätit lunch i kläderna? Att hon bytt om efter sin förra operation? Det är när jag tänker efter helt sjukt. Min stora skräck är ju att få in sjukhussjukan i mina operationsärr. Förstå vilken ångest.

Det visade sig att sköterskan jag pratade med var tvättansvarig och hon berättade att läkarna är de som låter sina rockar bli tvättade mest sällan om de ens lämnas in. Det har tydligen gått så långt att man försökt genomföra att helt och hållet ta bort läkarrocken, just på grund av snuskrisken. Men då har läkarna protesterat, de vill inte bli av med den prestigefulla rocken.

Vad viktigt det kan vara med den där prestigen. Varje gång jag ska till  Radiumhemmet, måste jag gå förbi sjukhusets rökruta. Tänkte på rökrutan som fanns på skolgården när jag gick på högstadiet. Hur tufft var det inte att ingå i rökrutans rökgrupp? Nästan nån sorts status. När jag går förbi Karolinskas rökruta idag tänker jag inte längre så. Jag tänker inte ”Hon röker, vad tufft”. Jag tänker snarare ”Hon röker, vad synd för henne.” Tänk hur det kan ändras. Jag tycker inte det är tufft att en kirurg stövlar ner till matsalen i operationsmundering, jag tänker vad urbota dumt.

Jag har cancer, det betyder inte att jag ÄR cancer.
Märker att jag tappar det.
Har jag skrivit för mycket om cancer att jag numera bara kommer att förknippas med det?
Kan jag inte vara journalist, författare och yogalärare längre, utan jag är den cancersjuka journalisten, författaren och yogaläraren?
Vill inte bli satt på en reservplats.
Eller att någon ska säga till mig vad jag kan och inte kan göra, utan att fråga vad jag vill och behöver.
Sätta min agenda.
Jag ska ju bli friskförklarad.
Det är det enda.
Jag ska bli frisk, men med en helvetes stor erfarenhet.
Och min blick kommer att vara så mycket starkare och se klarare nu än tidigare.
Cancern kommer nog alltid att finnas där som ett stråk i mig, en sorg, något jag drabbades av när mitt liv var som mest kul. När jag var mitt i ett av mina lyckligaste ögonblick. Liksom mitt i livet.
Jag och min älskling hade precis köpt vårt sommarhus på Björkö. Vi var nu husägare och sagt ja till ett gemensamt hyreskontrakt. Två personer som haft svårt att lita på andra, litade blint på varandra. Vi som längtat efter varandra i tretton år, innan vi äntligen kunde ses igen och bli tillsammans för att gifta oss på en stenstrand i Kattvik. Med bara de närmsta som vittnen.
Den där stranden som Richard Gere badade naken på en gång för hundra år sedan.
Nu mitt i lyckan när vi trodde att vi hade en hel lång och härlig sommar framför oss får jag mitt besked.
Vi får ett besked som ruskar om oss. Ett besked som var tredje svensk får. Ett besked som störtar om livet för så många.
Så inihelvete fel ögonblick.
Jag kan fortfarande inte vänja mig vid att jag är sjuk.
Jag känner mig ju frisk, förutom biverkningarna av cellgifterna.

Men jag har en erfarenhet av hur det känns att känna sig utsatt. En erfarenhet av när marken rämnar och man tror att man ska gå under. Men inget stjälper den lilla tuva. Jag är som en maskros som spränger sig igenom asfalt. Jag trodde erfarenhet var en bra grej att ha. Men vad vet jag.
Jag vet hur man behandlas i vården. Jag vet hur det känns att vara utsatt i vården.
Jag kan känna skillnad på en snäll hand och en hand som bara vill att det ska vara överstökat.
Jag har lärt mig att säga nej.
Men också att säga ja och att ta emot. Det kunde jag inte förr. Ta emot alltså.
Jag har lärt mig knepen, som om man inte kan föra sin egen talan när man ska prata och ställa frågor till sin läkare, ta med en kompis. Jag kan tipsa om det.
Jag vet hur jag orkar hålla mig uppe, fast jag egentligen borde vara låg. Jag har lärt mig att tampas med ett inre helvete och mina rädslor… på riktigt. Inte någon lätt släng av hyponkondri som jag hade förr och kunde kokettera med.
Jag vet hur viktigt det är att vara stark fysiskt och psykiskt. Jag kan skratta mitt i gråten. Vända sorg till glädje. Jag kan ta mig upp ur det svarta.
Jag vet att det är viktigt att vi satsar på sjukvården, att vi tar hand om de sjuka och de som inte kan föra sin egen talan.
Min empati har blivit större, men också min empati för mig själv.
Jag har lärt mig massor på den här resan.

Ja, jag skriver om cancer och det som händer mig nu.
Men jag ÄR inte cancer.
Idag känner jag mig låg.
De ringde från sjukhuset, jag har väldigt dåliga värden och alltså väldigt infektionskänslig. Förmodligen också känslig överhuvudtaget.
Nej, idag är ingen bra dag.
Jag skriver om min cancer för att jag inte vill att andra ska berätta min historia, för att jag tror att det är viktigt att vi pratar om det.
För att vi är många som drabbas. Det är ju inte bara jag som drabbats av min cancer. Min familj, mina vänner och de som håller mig kär får ju sig också en törn av den här skitsjukdomen.
Jag skriver för att jag själv söker förebilder i att hantera en sjukdom som drabbat mig.
Ungefär som att jag gick i förberedande föräldragrupp innan jag födde Mira, för att förstå.
Men jag är fotfarande jag.
Jag, jag, jag.
I januari släpps min bok Knip. Den handlar inte alls om cancer.
Den handlar om vikten av att knipa, att göra sin bäckenbottenträning.
Superviktigt för alla kvinnor.

Men är det så att jag nu endast förknippas med cancer, och att alla andra ämnen som jag skrivit om nu  är tvungna att sätta sig på reservbänken och vänta på att bli uppbjudna till dans? Tills jag inte längre förknippas med cancer?

Jag vill ju dansa nu.

Vaknar tidigt. Mest kanske för att jag sov mig igenom gårdagen. Jag bara sover och sover nu. Som en liten björn som gått i ide. I går orkade jag göra solhälsningarna på morgonen, sen låg jag rätt mycket i sängen och glodde på tv.  Läste mina böcker som jag ska läsa för att kunna skriva en artikel till tidningen Books and dreams som jag frilansar för. Men det som händer är att jag faktiskt inte orkar hålla ögonen öppna, jag sover överallt och hela tiden.
Den här gången har verkligen cellgiftet tagit hårt på en redan väldigt ansträngd kropp.
Jag är sliten.
Jag bara längtar efter att bygga upp mig själv igen. Få tillbaka min styrka, men jag är så tacksam att jag hade en så pass bra grundfysik när jag blev sjuk. För jag tror att det är anledningen till att jag klarat cellgifterna så bra som jag ändå gjort.
För det har jag, har jag förstått.
Tänk att det snart är över.
I somras när jag började med cellgifter kändes den här dagen så långt borta. Nu är den här. Nu ska jag bara försöka rida mig igenom den här stormen. Komma ut på andra sidan och förbereda nästa fas i ”Operation bort med cancerhelvetet”, som också är själva operationen. Den fysiska, när cancern ska bort, skäras bort.

Men det är ju några veckor kvar.
Tyvärr oroar jag mig för mina tänder, känner att de tagit mycket stryk.
Hur bygger man upp tänderna igen?
Finns det vitaminer som man kan äta?
Är lite orolig att de ska bli så där känsliga att de lätt går sönder.

Jag har en hel påse med medicin kvar härhemma. Medicin mot alla biverkningar som man kan tänkas få när man går på cellgifter. Påsen är fortfarande full. Har inte behövt använda alla mediciner eller motmediciner.
Vad ska jag göra med all medicin, det är tusentals kronor. Måste fråga på Radiumhemmet. Yogan som finns i mitt liv måste ha varit min bästa medicin. Min bästa medicin mot det här.  Istället för att stoppa i mig slipp-illamående-tabletterna, har jag andats djupa och lugnande andetag och illamåendet har avtagit.  När det gjort så där ont i kroppen har jag också andats långa djupa andetag och det har på något sätt gjort att alla knutar lösts upp. Att smärtan klingat av. Jag tror på andningen. Andetaget som är vårt bränsle. Hur magiskt är inte det? Vi kan med vår egen andning lugna ner oss, skapa ro i kroppen, men vi kan också andas oss glada och energiska.

Nu har jag bestämt mig för att åka på rehabilitering till Vidarkliniken i februari när strålningen är över. Längtar. Vill liksom ära min kropp.  Och Vidarkliniken känns seriösa. Rudolf Steinerläran. Jag har en kompis som gick i Kristofferskolan. Jag hade velat gå där. Kommer ihåg att de fick rita och måla så mycket. Att det var lika viktigt som de andra ämnena. Låt de här månaderna fram till februari gå fort. Jag vill rita, måla, äta Vidarklinikens mat, gå runt i omgivningarna i Järna. Låt mig få en plats där.

Idag vet jag hur himlans viktigt det är att ha en kropp som pallar, som orkar. En stark kropp är en bra investering. En kropp som du tagit hand om genom att äta bra mat. Skippa halvfabrikat. Försök att äta så mycket grönt du kan. Jag slutade med vetemjöl, mjölkprodukter och socker. Och det har inte varit svårt. Faktiskt mindre svårt än jag trodde.

Låt din kropp sova när den är trött, men inse också hur viktigt det är att den får röra på sig. Lyssna på din kropp, har den ont? Ta reda på varför det gör ont. Jag ska bli så rädd om min kropp, aldrig mer tvinga den att göra saker som den inte vill.

En sak som jag tänkt på, som förändrats sedan jag var ung. Det är det här med att vara sjuk. Att faktiskt tillåta sig vara sjuk. Idag går folk till jobbet sjuka. Man hör ruskiga historier om föräldrar som ger  sina sjuka barn alvedon och skickar iväg dem till skola/fritids/dagis. Då vinner de några extra timmar som de kan jobba på innan skolan ringer och säger att barnet är sjukt. Larmen om utbrändhet duggar tätt. Jag känner så många som bränt ut sig. Jag var också sån. Det är också den egne företagarens gissel. Man jobbar när man är sjuk. För att man måste så klart, för att man inte har råd. Men har man råd att bli så sjuk att man inte orkar/klarar mer? Jag tror det tär på kroppen, jag tror att det i längden är farligt. Jag kommer ihåg när man var sjuk förr då var det inte konstigt om man var hemma i en vecka för att bli frisk. Det var nästan alltid en vecka och efter den veckans helg gick man tillbaka till jobbet eller skolan. Man red liksom ut sjukdomen. Inget snack om saken. Man låg därhemma och hade tråkigt, men man man blev frisk genom att sova, sova, sova. Idag har man inte tid att vara sjuk mer än två dagar. Hur blev det så här?  När slutade vi vara hemma när vi blev sjuka? När blev jobbet viktigare än hälsan?

Det är kroppen som bär mig genom det här helvetet. Men på ett sätt är det ju också kroppen som ställt till det för mig. För det är i kroppen min som cancern sitter. Skiten som ska bort. Jag har en dubbel känsla för min kropp. Men oavsett det så försöker jag ta hand om din kropp. Ära den. Jag smörjer in den och ger den massage. Varje kväll för att komma till ro, smörjer jag in kroppen i en massa olja, sedan lägger jag mig i ett varmt bad. Jag inbillar mig att värmen gör att huden drar till sig oljan, suger in den och att det nästan är som växtnäring. Jag brukar också dricka en kopp ljummen havremjölk med lite kanel och kardemumma.

Här kan ni få andra tips: Mina ta-hand-om-din-kropp-tips på Moonsun

Rudolf Björkegren. Jag hann aldrig träffa min farfar, trots att han blev 96 år gammal. Han dog samma år som jag föddes, men jag tror jag hade gillat honom. Han var en bondson från Gotland, som tog revansch och åkte till Uppsala universitet och utbildade sig och kom tillbaka till sin gamla skola och tog över jobbet som lektor efter den man som tryckt ner honom. Min farfar var lektor i latin och grekiska språk, det är strongt för en bondson från Gotland.

Jag älskar människor som tar sig över barriärer. Som kämpar emot, ifrågasätter och vågar göra sin grej. Tar för sig i livet och vägrar rätta sig i ledet för hur man ska vara eller göra. Som hittar sina egna vägar och ger hopp till andra som kämpar och bär på drömmar. Inget är omöjligt, inte om man ger sin fassiken på det.

Men det tuffaste med min farfar var nog ändå att han först var gift med en 17 år äldre kvinna, Betty Berg. Hon var skådespelerska på Dramaten, min mamma tycker att min kompis Cissi är så lik Betty, att hon fått för sig att de är släkt på nåt sätt. Klart det skulle vara en kul tanke.

Tyvärr dog Betty, hon och Rudolf hann aldrig få några barn. Då gifte Rudolf om sig med sitt hembiträde Ina Svensson, min farmor som var 30 år yngre än han. De fick under väldigt kort tid fem barn. Min farfar var 64 år när min pappa föddes. Säkert inte alldeles enkelt, men farfar blev gammal. En seg en. Jag hoppas jag ärvt hans seghet.

Å, vad jag tyckte om min farmor, hon var rund, ganska barsk med en lång grå fläta. Jag brukade bo hos henne på Tofta och i Uppsala. När vi var på Gotland kunde vi åka på picnic med faster Ulla. Oftast blev det till Högklint i Ullas lilla bubbla. Vi hade matsäck med oss. Farmor som klätt upp sig i finklänning och liten hatt orkade inte ta sig ur bilen, utan ville sitta kvar. Så vi satt där och drack kaffe och åt vår matsäck och tittade på utsikten.

I somras frågade min bror Sven om vi ville ha farfars skrivbord. Jag tänkte: ”Näe, hur ska det få plats. Det är stort och otympligt”. Men jag hann aldrig tacka nej. Det var ju ganska turbolent i somras…

Dagen efter min bror frågat om skrivbordet besökte jag ett medium. En superhäftig kvinna som sätter fingret på så mycket i mitt liv och som gör mig glad och stark på samma gång. Ni kanske tycker att det låter helt flummigt och det är det kanske. Har gått till så många olika medium och spåtanter och healers, men den här kvinnan tror jag på. Jag tror ju att vi har nåt mer inom oss, en starkare kraft som om och när den förlöses på något sätt visar oss vägen. Jag vet att jag har mycket kraft i mig och jag försöker få tillgång till den. Jag har nog famlat och famlar fortfarande, men kanske håller saker och ting på att utkristallisera sig. Göra mig modig nog att ta steget. Och om sanningen ska fram, jag är inte lika rädd längre. Tänker inte längre, hur ska folk tänka om mig? Får jag göra så här? Tar jag inte för mycket plats nu? Skulden, skulden som jag ofta känt ramat in mig och mitt liv och mina små steg framåt. Jag har nog hållit tillbaka mig själv, men jag har också bjudit in människor i mitt liv som hjälpt mig med det. Sånt är det slut med nu. Det är storstövlarna på. Nu ska här levas ett liv som jag vill leva.

Det här mediumet, jag träffade tillkallar de döda. Och det är inte läskigt, jag lovar. Men nu till det märkliga. Det första hon säger när vi ”satt igång” är:
”Jag vet inte hur jag ska säga det här, men det kommer en äldre man, med ett jättestort skrivbord. Skrivbordet är så stort, han syns nästan inte bakom skrivbordet. Men det är något viktigt med det här skrivbordet.”

Och så var det igång.

Min farfar berättade en massa saker, om mina föräldrar, om saker som jag är och har varit ledsen för, men allt gjordes om, sågs från ett annat håll och det gör inte längre ont. Han förklarade saker, om skulden jag känt och känner, utan att gå in i detaljer. En dag ska jag göra det. Han gav mig råd och det kändes så fint. Men framförallt sa han att jag måste skriva. Att jag har en generationsroman som måste bli skriven. Och hur visste hon det?
Hur visste mediumet att jag redan skrivit flera kapitel i just en generationsroman? Men att jag inte riktigt vågat satsa på det, men nu kanske jag ska det. Nu när jag kan sitta vid min farfars gamla skrivbord, liksom få lite av hans kraft.
Nu längtar jag bara tills de här biverkningarna är över, så jag kan åka till landet och vara där ett tag.