jag vill dansa nu

Jag har cancer, det betyder inte att jag ÄR cancer.
Märker att jag tappar det.
Har jag skrivit för mycket om cancer att jag numera bara kommer att förknippas med det?
Kan jag inte vara journalist, författare och yogalärare längre, utan jag är den cancersjuka journalisten, författaren och yogaläraren?
Vill inte bli satt på en reservplats.
Eller att någon ska säga till mig vad jag kan och inte kan göra, utan att fråga vad jag vill och behöver.
Sätta min agenda.
Jag ska ju bli friskförklarad.
Det är det enda.
Jag ska bli frisk, men med en helvetes stor erfarenhet.
Och min blick kommer att vara så mycket starkare och se klarare nu än tidigare.
Cancern kommer nog alltid att finnas där som ett stråk i mig, en sorg, något jag drabbades av när mitt liv var som mest kul. När jag var mitt i ett av mina lyckligaste ögonblick. Liksom mitt i livet.
Jag och min älskling hade precis köpt vårt sommarhus på Björkö. Vi var nu husägare och sagt ja till ett gemensamt hyreskontrakt. Två personer som haft svårt att lita på andra, litade blint på varandra. Vi som längtat efter varandra i tretton år, innan vi äntligen kunde ses igen och bli tillsammans för att gifta oss på en stenstrand i Kattvik. Med bara de närmsta som vittnen.
Den där stranden som Richard Gere badade naken på en gång för hundra år sedan.
Nu mitt i lyckan när vi trodde att vi hade en hel lång och härlig sommar framför oss får jag mitt besked.
Vi får ett besked som ruskar om oss. Ett besked som var tredje svensk får. Ett besked som störtar om livet för så många.
Så inihelvete fel ögonblick.
Jag kan fortfarande inte vänja mig vid att jag är sjuk.
Jag känner mig ju frisk, förutom biverkningarna av cellgifterna.

Men jag har en erfarenhet av hur det känns att känna sig utsatt. En erfarenhet av när marken rämnar och man tror att man ska gå under. Men inget stjälper den lilla tuva. Jag är som en maskros som spränger sig igenom asfalt. Jag trodde erfarenhet var en bra grej att ha. Men vad vet jag.
Jag vet hur man behandlas i vården. Jag vet hur det känns att vara utsatt i vården.
Jag kan känna skillnad på en snäll hand och en hand som bara vill att det ska vara överstökat.
Jag har lärt mig att säga nej.
Men också att säga ja och att ta emot. Det kunde jag inte förr. Ta emot alltså.
Jag har lärt mig knepen, som om man inte kan föra sin egen talan när man ska prata och ställa frågor till sin läkare, ta med en kompis. Jag kan tipsa om det.
Jag vet hur jag orkar hålla mig uppe, fast jag egentligen borde vara låg. Jag har lärt mig att tampas med ett inre helvete och mina rädslor… på riktigt. Inte någon lätt släng av hyponkondri som jag hade förr och kunde kokettera med.
Jag vet hur viktigt det är att vara stark fysiskt och psykiskt. Jag kan skratta mitt i gråten. Vända sorg till glädje. Jag kan ta mig upp ur det svarta.
Jag vet att det är viktigt att vi satsar på sjukvården, att vi tar hand om de sjuka och de som inte kan föra sin egen talan.
Min empati har blivit större, men också min empati för mig själv.
Jag har lärt mig massor på den här resan.

Ja, jag skriver om cancer och det som händer mig nu.
Men jag ÄR inte cancer.
Idag känner jag mig låg.
De ringde från sjukhuset, jag har väldigt dåliga värden och alltså väldigt infektionskänslig. Förmodligen också känslig överhuvudtaget.
Nej, idag är ingen bra dag.
Jag skriver om min cancer för att jag inte vill att andra ska berätta min historia, för att jag tror att det är viktigt att vi pratar om det.
För att vi är många som drabbas. Det är ju inte bara jag som drabbats av min cancer. Min familj, mina vänner och de som håller mig kär får ju sig också en törn av den här skitsjukdomen.
Jag skriver för att jag själv söker förebilder i att hantera en sjukdom som drabbat mig.
Ungefär som att jag gick i förberedande föräldragrupp innan jag födde Mira, för att förstå.
Men jag är fotfarande jag.
Jag, jag, jag.
I januari släpps min bok Knip. Den handlar inte alls om cancer.
Den handlar om vikten av att knipa, att göra sin bäckenbottenträning.
Superviktigt för alla kvinnor.

Men är det så att jag nu endast förknippas med cancer, och att alla andra ämnen som jag skrivit om nu  är tvungna att sätta sig på reservbänken och vänta på att bli uppbjudna till dans? Tills jag inte längre förknippas med cancer?

Jag vill ju dansa nu.

0
0