Okategoriserade

Wow, vilket väder igår. Galet. Pino är lycklig och har sprungit sig tokig i snön. Jag har haft en så härligt snäll vecka. Har kunnat yoga, träffat lite kompisar och haft härliga möten. Här har vi, jag och Pino precis fikat med Charlotte som driver ashtangayogastudion på Odengatan. Kan rekommendera Vurma på Gästrikegatan eftersom det är ett av de fik och restauranger där man får ta med sig en liten hund. Ni förstår säkert att jag gärna äter och fikar där…

Sen gick jag för att få tibetansk faciallift hos Liane, eller Tant Raffa. Det är så härligt. Man säger ju att ansiktet är själens spegel och att allt man varit med om sätter sina spår i
ansiktet. Att varje rynka är där av en anledning. Känns ju som att jag åldrats en massa år på det här halvåret. Jag måste verkligen hjälpa kroppenoch huden. Tibetansk Faceliftmassage bygger på varierade massagetekniker, små fina tryck  som på något sätt lyfter ditt ansikte och som ger dig ett spänningsfritt ansikte. Totalt avslappnat.
Man bearbetar hela ansiktet.
Blodcirkulationen ökar så slaggprodukter transporteras bort. Det är så avslappnande och så härligt. Nu är jag sugen på att själv gå en utbildning i tibetansk faciallift. Det är nåt med de här lätta trycken, faktiskt mer stimulerande och mer lugnande än det vanliga knådandet. Eller så har jag blivit känsligare.

Så här skrev jag i tidningen Amelia för sex år sedan efter att ha provat  bland annat Tibetansk Faciallift. Gjorde en antirynkguide och testade olika alterantiva behandlingsformer mot rynkor.

Så har jag glädjen att ge ett specialerbjudande till er som läser min blogg: Liane ger er ett specialpris. Boka och betala innan 20/12, så får du fyra behandlingar Tibetansk faciallift för 2000 kr, (ordinarie pris är 3200 kr) Läs mer och Boka här 

Glöm inte att skriva i kommentarsfältet Mrs Jones, så får du rabatten när ni ses. Du kan också smsa Tant Raffa om tider och erbjudandet tel: 070-9420544. Även där skriver du Mrs Jones för att få rabatten. Ge bort i julklapp, eller ge dig själv en present. Liane hittar du på Hornsgatan i Stockholm.

Det har gått nästan ett halvår sedan jag fick min diagnos. Ett halvårs helvete, men också ljusglimtar och en massa kärlek. Herregud hur hade jag klarat av det här, om jag inte varit inbäddad i så mycket kärlek, så mycket omtanke?

För hur jag mått och mår. Som en enda lång Golgatavandring. Å, alla ni kvinnor och män som gjort den här resan före mig, ni är mina hjältar allihopa. Och stjärnor i himlen till er som inte överlevde den här jävlaskitsjukdomen, all värme och all kraft och styrka till de som sörjer er. Många människor överlever, men vi får inte glömma de människor som cancern tar alldels för tidigt från jordelivet. Och har man en gång fått en cancerdiagnos så tror jag tyvärr inte att man kan släppa den oron helt. Man är rädd för ett återfall så klart, man vill ju bara leva. Oj, vad man vill leva.

Imorse gjorde jag alla stående i första serien och ett par sittande. Hela avslutande och HUVUDSTÅENDE. ÅÅÅ, ni fattar inte vilken glädje. Knappt tre veckor efter ett ganska stort ingrepp står jag på huvudet. Helt underbart. LYCKA!

Igår läste jag Lotta Berg Grays blogg och det här inlägget: Är du frisk nu? Än, har inte någon frågat mig det, men så är jag ju fortfarande under behandling. Lyssna på Stefan Einhorns fina råd om hur man kan vara som medmänniska när någon drabbas av cancer.

Bara så att ni vet:
Fakta om bröstcancer 2012

Mitt i yogapasset i morse, ja, det verkar som om jag kommit igång igen,  ringde det på dörren. Det var posten sa han. Jippie, det var mitt efterlängtade paket från Paris. Å, jag är så glad, å så imponerad. Jag har så svårt för de yogakläder som görs. De är inte min stil. Och ofta är det antingen för urringat, eller gjort i för tjockt material. Eller så är det färgerna, mönstret jag inte gillar.

Men så har Kia Naddermier, som är fotograf och yogalärare och boende i Paris startat Le YogaShop med sin man Magnus. Här kommer man i framtiden och redan nu kunna köpa kläder de plockat ut, och som de också gjort själva. Som det här fina yogalinnet och den snygga t-shirten med texten Strike a pose, som Lovisa Burfitt designat. Kia driver också yogastudion Mysore Yoga Paris Här hittar du info. Ååå, jag blir så sugen på att åka till Paris NU. Så tufft och så ballt och en svensktalande yogafröken i Paris. Vilken lyx! Idag ska jag ha Strike a pose-tröjan på mig. Och det allra bästa är att en del av vinsten går till Ashadayaka Seva Trust(www.ashadayaka.org), ett barnhem i Mysore, Indien. Som ett kinderägg. Ja, vid det här laget vet ni att jag gillar allt som är mer än det man tror.

Första advent. Utanför fönstret är det vitt. Hur vacker kan en första advent vara? Den vackra vita snön som glimrar i solen. Ska alldeles snart yoga. Vi är i huset på Björkö. Huset mittemot har fått nya ägare. Det var det hus vi tittade på först, men så blev det det här istället. Det är ett par från Stockholm som köpt det. De ska bo i sitt hus på vardagarna och i Stockholm på helgerna. Lite så som jag skulle vilja ha det, att kunna sitta härute och skriva. Jobba med projekt, och så åka in till stan när man får lappsjuka. Det är hursom väldigt skönt att det lyser i fönstrena i huset mittemot.

Nu snart nalkas julen. Helt fräckt tänker jag tipsa om mina böcker och dvder, att de är alldeles ypperliga julklappar, dessutom stöttar ni en cancersjuk författande yogalärare och det är ju inte fy skam… Så slipper jag lägga in reklamannonser här på bloggen. Jag har svårt att ta det steget. Jag vill kunna välja vem jag ska göra reklam för och det kan man inte, om man till exempel använder sig av googleannonser. Jag vill bara göra reklam för sånt jag tror på och JA, jag blir kontaktad av olika företag och personer som vill att jag ska testa deras saker, eller lägga upp reklam på min blogg. Men jag tackar nej till att lägga upp deras reklamfilmer här på bloggen. Här vill jag bara göra reklam för sånt som ligger i linje med vad jag tror på. Stötta andra som jobbar smått och försöker ta sig fram. Men jag kan inte vara hur stolt som helst, jag måste ju också få inkomster, försörja mig.

Så här kommer tips på julklappar. Det är bara att klicka på namnet, så länkas ni vidare till en köpsajt.

FÖRST NÅGRA AV MINA BÖCKER:

Yoga Erotica Den här boken kan du ge till din singelkompis, eller till paret som kan behöva lite nytändning. Eller en bra bröllopspresent. Med hjälp av en gullig kompis, gav jag den här boken och mina gravidyogadvder till prinsessan Viktoria. Hoppas de kom fram och att de används för jag tycker att Viktoria och Daniel är ett gulligt par.
Eller så köper du boken till dig själv?! Den här boken kom ut 2011.

Yoga för kvinnor En bok som passar kvinnor i alla åldrar. En fin present att ge din syster, din väninna, din svägerska, svärmor eller varför inte ditt barns skolfröken? Den här boken kom ut 2008.

Yoga for women En bra present till en engelsktalande väninna. Den amerikanska översättningen av boken Yoga för kvinnor. En väldigt bra översättning tycker jag. Det är svårt att översätta, men den här översättningen skulle kunna vara jag, fast på engelska. Det tackar jag väldans för.

Det finns en finsk översättning, som jag tyvärr inte hittar i detta nu.

Yoga för livet En perfekt present till en snart 40 årig kvinna, eller en kvinna som är just 40plus. Det här är min mest sålda bok, kanske för att den är riktad till oss kvinnor i 40års åldern. Upplagan fick tryckas upp i en andra utgåva, det är inte alldeles vanligt för yogaböcker. Men gladde mig väldigt.

Vad är det som händer – från ficka till kvinna
Mina första böcker skrev jag för ett lättläst förlag. Man skriver på ett speciellt sätt när man skriver lättläst. Enkelt och väldigt okrångligt. Jag är glad att jag lärt mig det sättet att skriva på. Jag skrev tre böcker för LL-förlaget; ”Kompisen”, Pommac & P-piller” och den här boken. Lättlästa böcker riktar sig till människor som har svårt att läsa ”vanliga” böcker, personer som kan behöva just mer lättläst litteratur som invandrare, personer med någon form av handikapp som syn&talsvårigheter till exempel. Den här är den jag är mest stolt över. Den är fin. Jag skrev den när jag försökte förstå hur det var att gå från flicka till kvinna. När man hamnar i puberteten, landet mellan flickan och kvinna. För att kunna skriva boken, hade jag en gång i veckan i ett halvår samtal med en tjejgrupp på högstadieskola i Stockholm. Den här boken är sprungen ur de samtalen.

Mitt välmående hänger på om jag yogar eller inte, det är nu helt klart. Yogan hjälper mig att sortera upp alla känslor, liksom inte bli mina känslor. För det är skillnad.
I torsdags gjorde jag alla stående i första serien och det lyckades jag göra i fredagsmorse också. Och det kändes bättre.
Och det hjälpte mig att fixa gårdagens undersökningar.
Först var jag tvungen att tömma bröstet ordentligt inför datortomografin på Sös inför strålningen. Det tog 40 minuter och två, jättegulliga sköterskor, som tryckte och fixade med mitt bröst för att få ut så mycket vätska som möjligt. Sedan var det illfärd till Sös för att hinna i tid, där jag röntgades och fick de tre blå prickarna på min kropp.
Jag märker att jag tycker det är så jobbigt med alla händer som ska ta i mig. Alla har varit supergulliga och snälla på alla sätt och vis, men det är ändå nåt märkligt som händer. Mina bröst har varit mina. Jag har inte låtit vem som helst ta på dem, nu mäts det, trycks och tas sprutor i mitt bröst. Det blir någon sorts distans till något som är mitt, något jag inte visar för vem som helst. Mitt intima.
Det är märkligt.
Självklart, jag måste göra det här för att jag vill bli frisk.
Det är det viktigaste. Men det är något med utsattheten. Vad jag längtar till när min kropp blir min igen. När jag inte behöver ligga med naken överkropp på en brits med armarna upp och min kropp kropp åker fram och tillbaka i en röntgen, Jag ser inte fram emot fem veckors strålning, varje dag. Då får man ligga på samma sätt. Igår fick jag också reda på att de kommer att måla mig på bröstet och upp på halsen, med en färg som jag inte får ta bort de här fem veckorna. Jag känner mig som nåt sorts experiment. Ja, ni fattar vad jag önskar mig bort och ur det här. Vill leva mitt liv nu.

Igår tog vi bussen till landet. Det var helt underbart att vakna upp härute. Det är alldeles vitt. Vi har precis gått en långpromenad och jag låtsades att jag gick stavgång, för att få lite blodgenomströmning i armen.

Sedan åkte vi till Amoena på Odengatan som gör bröstproteser. Nu har jag en protes som man stoppar in i behån. Mycket verklighetstroget. Och det är märkligt, när jag tar på mitt låtsasbröst, känns det som mitt gamla. Det är nästan så att jag får fantomkänslor när jag tar på bröstet. Imorgon är det ångest igen. Då är det tömma bröstet så mycket som det går på KS, för sen ska jag till Sös och mäta ut var de ska stråla mig. Någon berättade att de tatuerar tre prickar på bröstkorgen. Sjömän har också tre prickar, fast på handen. Jag vill vara en sjöman och dra ut på de sju haven. Jag vill slippa det här. Jag orkar fan inte mer.

Hade en så märklig dröm i natt. Mitt bortopererade bröst spänner så väldigt. Det stramar och drar. Vid det här laget vet ni att jag måste tömma det på sårvätska. Det känns så ofräscht och äckligt. Jag var inte beredd på det. Jag vet inte vad jag hade tänkt, men det hade inte skadat om jag fått veta det lite innan. Ja, att det är vanligt att bröstet vätskar sig extra mycket när man fått cytostatika. Det har fyllts på med ganska mycket vätska ibland, så att det är som ett litet bröst. Ganska gulligt faktiskt. Det är liksom så små jag vill att mina bröst ska bli sen.
Men det är ju samtidigt det, det där vätskandet som gör att det spänner så. I natt drömde jag att jag drömde… Låter ju lite konstigt. Men jag drömde att det spände så mycket där min bröstvårta skulle ha suttit. Liksom riktiga fantomspänningar. Och när jag vaknade ur drömmen, så hade det växt ut en bröstvårta i mitt bortopererade bröst.
Jättemärkligt.
Men min känsla i drömmen var liksom glad och alla tyckte det var så fantastiskt och väldigt ovanligt, eftersom det ju inte är det enklaste att återskapa en bröstvårta. Jag har ju lite tappat tron på mirakel sen jag blev sjuk och sen Thomasine togs bort från jordelivet av canceraset. Men tydligen har inte mitt inre, mitt undermedvetna gjort det. Tappat tron på att mirakel kan ske.
Känn er fria att tolka min dröm. Vore kul att höra vad ni tror.

Min egen tolkning är att mitt bröst gråter, det är därför det vätskar sig så. Jag tror någon var inne lite på det. I en kommentar stod det om ett träd som grät. Jag älskar träd. Vem gör inte det? Men jag känner mig som en björk. Björken har också så många ansikten, hängbjörk, dvärgbjörk… Men jag tänker att kroppen också har sina minnen. Att min kropp minns bröstet som tagits bort. Att kroppen har sin sorgetid, sina tårar. Att det kommer att vara framochtillbaka i mitt känsloliv ett tag framöver. Livet är en process som Cissi så fint sa i förrgår när vi träffades. Och jag är i en process just nu och idag kommer jag inte kunna få något svar på när det går över. En dag kommer jag att känna att det lättat lite.

Jag behöver er hjälp. Jag förbereder mig nu för att varje dag i fem veckor strålas. Någon som gjort det efter sin operation? Hur kan jag hjälpa mig själv bäst under den tiden?
Finns det nåt jag bör äta?
Vad ska jag smörja in området med?
Tacksam för era tips.
Är så rädd att huden ska bli hård och läderaktig, eller kanske till och med gå sönder. Nu ska jag ut i regnet med Pino. Vad det regnar. Nu får det snart sluta regna man blir galen, inte ens herr Pino gillar regn.

Fick en så fin dikt i en kommentar:

”Inom bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är jag.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.” 

Det är Tranströmer.

Jag saknar inte min ungdom. Vill inte ha något ogjort, jo, kanske vissa relationer, vissa personer jag gav för mycket uppmärksamhet, fast jag inte fick något tillbaka. Men alla mina sorger är som mina medaljer som hänger och dinglar på mitt högra bröst. Nu har jag plats för dem alla, ska bara läkas först.

Idag är nog ingen bra dag. Idag vaknade jag ledsen. Det kom över mig redan igår, fast det var en så härlig dag. Med så fina möten. 
Men sorgen som ligger där och lurar.
Mina årsringar. De här månaderna har det bildats extra många årsringar i min björkkropp. Min ärrade stam. Det jag ser i spegeln är inte längre jag. Eller det är jag utan alla masker, utan det som tar plats. Tar över. Det som är jag.
Jag saknar att använda min kropp. 
Saknar böjligheten, styrkan. Friheten i min kropp. Att ha en kropp som nästan är gränslös i sin böjlighet. Saknar det. Gjorde lite övningar för armen. De har ju tagit bort en massa körtlar i armhålan. Det är stelt. Det tar emot.  Det gör mig ledsen. Det är en lång väg tillbaka. Om jag ens kommer att komma tillbaka. 
Ray säger att jag kommer att komma tillbaka och han lägger gärna till STORT. Att jag kommer att komma tillbaka stort. Hans uppmuntran mitt i mitt ledsna. Hejar på, älskar mig fast jag lägger mig ner gråtandes och säger; Jag ger upp. Jag orkar inte. jag vill inte mer. Var ska jag hämta kraften. 
– Tänk i vår, när håret växt ut, du kanske har fått lite färg på kroppen. Jag vet att du kommer tillbaka. 
Men ibland. Jag kan inte se. Kan inte se för alla tårar. Försöker putsa fönstret, lätta på gardinen och se utsikten från mitt inre rum. Men det är inte lätt. Jag fastnar, geggamojja under fötterna. Skulle vilja känna den där barnsliga förväntan som man hade när man var liten och skulle kasta sig ut i bollhavet på Ikea. Orkar inte vara positiv.  Förstår att många blir deprimerade efter en sån här erfarenhet. Det kommer och går. Ledsen-glad. Stak-svag. Liten-stor. Nej, det här var inget muntert blogginlägg. Men vissa dagar formas årsringarna. Kanske är just i dag en sån dag. 

Till Ray

Den här bilden togs i samband med att vi tog omslagsbilden till boken ”Knip dig till en bättre hälsa”, min bok som kommer ut i början av januari på BonnierSemic. Jag tror det var typ 12:e juni i år. En vecka senare får jag reda på att jag har cancer och sen är allt i gång.
Tänk vad livet kan förändras från en dag till en annan.
Mitt liv när den här bilden togs.
Allt var liksom på topp. Jag och Ray skulle få nycklarna i slutet av den veckan till vårt hus på Björkö. Vi hade bestämt oss för att tacka ja till den något större hyreslägenheten ett par gator ner från Drottninggatan.
Förändringens tid.
Jag hade bestämt att det var sista sommaren jag skulle jobba i min fina yogastudio i Båstad. För efter det skulle jag ändra inriktning i mitt liv. Jag skulle sluta att jobba på somrarna som jag gjort de senaste nio åren. Jag skulle börja njuta av lediga somrar tillsammans med min familj. Jag hade liksom börjat se om mitt hus. Men kanske var det för mycket ”Jag ska bara…”. Vad vet jag.
Tänker på alla som liksom jag fått såna här besked, både sina egna, men också att någon som står dem nära får en dom om en dödlig sjukdom.
Hur allt rasar.
Hur man tappar fotfästet totalt.
Fanihelskotta vad livet är orättvist, men vad viktigt livet blir i det ögonblicket.
Just i det ögonblicket.
Det blir så glasklart vad man vill, vad som är viktigt.
Man vill bara fortsätta att leva sitt liv.
Varjedaglivet.
Slänga sopor, sno ihop en god middag till familjen, gå en promenad, skratta med bästa väninnan, orka med ett biobesök, klara en förkylning, gå på fest, träna i sin egen takt. Små enkla vanliga saker, inget storstilat. Bara sitt gamla liv tillbaks. Ja, tack!
Hur många gånger kan man resa sig?
Och hur många bottnar kan man ramla ned i och lyckas kravla sig upp ifrån?
Att få cancer är inte min enda sorg i livet, men det är definitivt min mest fysiskt jobbiga sorg. Och framförallt den som kanske gjort mig mest rädd, gett mig den där dödsångesten som jag tvingades vara i innan vi fick beskedet att cancern inte spritt sig, att den bara var i mitt bröst. Den ångesten, den gick liksom att ta på. Så tydlig. Så stark, att den säkert skulle ha en egen färg, en egen doft, en form.
”Jag skulle vilja ha färgen Ångest, tack”
Och närmast det uttrycket är verkligen målningen: Skriet. Den känslan, jag förstår den precis. Jag har varit där. Känt på den. Men ångesten har tydligen ett pris. Det finns en prislapp på Skriet. 840 miljoner kronor betalade en amerikansk miljardär för tavlan av Munch i somras. Tänk vad många cancerpatienter han hade kunnat hjälpa med dem pengarna. Vi hade kunna berätta för honom om vår ångest. Iscensatt den. Han hade kunnat hänga lite med oss när vi tar cellgifter på Radiumhemmet. Ibland förstår man inte hur världen är funtad, man vet bara att det är orättvist.

Snälla gode gud, låt det nu vara så, att de lyckades operera bort det. Låt det nu vara så, att cancern aldrig mer kommer tillbaks, så jag och Ray kan få njuta av vårt fina hus och våra somrar ihop.