gråa dagar

Bildtext: Som två väninnor sitter vi, jag och en annan tjej som också haft/har bröstcancer och får vår herceptinbehandling. Tänk om någon kunde komma och ta hand om våra händer och fötter. Ge oss lite pedikyr och manikyr medans vi sitter här.
Jag mår inte så bra faktiskt. 
Ledsenheten, sorgen, deppigheten ligger som ett täcke över mig.
 Jag försöker ta mig vidare. Försöker tänka att det är en process. Att jag är på väg. Att det kommer att bli bättre sen. Att det lurar en skatt bakom nästa hörn. Det är bara en väldigt motig raksträcka. 
Jag har gråtit mycket. Riktigt mycket faktiskt. Och igår, jag vet inte riktigt var det kom ifrån, men en sorts självförakt. Jag mår inte bra i den här kroppen. Jag tycker inte om det jag ser i spegeln. Jag känner skam över min kropp och den känslan överumplade mig, för den är inte bra. Det är inte bra att känna självförakt. Att inte tycka om sig själv. Jag tror mycket hänger ihop med att jag inte får/kan yoga. Att jag känner mig begränsad. Jag har aldrig i hela mitt liv, aldrig någonsin tidigare känt självförakt. Jag har kanske skämts lite. Kanske inte känt mig fin ibland. Men den här skammen, jag har svårt att visa mitt nakna icke-bröst. Blir ledsen när jag betraktar mig själv i spegeln. 
Jag känner sorg, jag är ledsen och jag måste få vara det ett tag. Det försvinner inte bara. Men det är inte lätt. Vi lever i ett så ytligt samhälle. Och det är inte så lätt att hålla den där ytligheten ifrån sig. Jag vet att mycket är i mitt huvud. Och jag vet, att om jag känner mig själv rätt så kommer jag att göra om känslan till något bra. Något jag kan vara stolt över. Men jag måste få vänja mig. 
Jag tror jag hade förväntat mig ett platt bröst, men nu är det som ett litet bröst fyllt med sårvätska som måste tömmas. Ett litet bröst som det spänner och drar i. Jag mår dåligt av det. Jag känner mig så himla obekväm med det. Nästan lite äcklig. Jag är förbluffad av de här känslorna. Det är obehagligt. Jag tror inte jag är ensam om att känna så här, snälla säg att det är en process. För visst har ni som gått igenom samma som jag, också känt det här, nån gång. Säg att det mildras. Säg att det blir bra.
Anneli följde med mig idag, hela dagen med sin kamera. Tur att det är hon som följer mig. Dokumenterar. Jag hade nog aldrig klarat av att någon annan skulle följa mig. Jag har känt Anneli så länge. Vi har jobbat så länge och så mycket ihop. Det var en tuff dag, men så här är det. Det är en tuff tid som jag går igenom. Men allt är en process.
Först var det Herceptinbehandling på Radiumhemmet. Sen åt vi lunch innan vi gick till bästa affären Magnolia på Odengatan 90. I morgon är det deras stora rea för inbjudna, men vi fick gå in redan idag. Vilken lycka. Jag shoppade loss som man ganska tydligt kan se. En hel kasse med måste-ha-kläder.

Sedan åkte vi till Amoena på Odengatan som gör bröstproteser. Nu har jag en protes som man stoppar in i behån. Mycket verklighetstroget. Och det är märkligt, när jag tar på mitt låtsasbröst, känns det som mitt gamla. Det är nästan så att jag får fantomkänslor när jag tar på bröstet. Imorgon är det ångest igen. Då är det tömma bröstet så mycket som det går på KS, för sen ska jag till Sös och mäta ut var de ska stråla mig. Någon berättade att de tatuerar tre prickar på bröstkorgen. Sjömän har också tre prickar, fast på handen. Jag vill vara en sjöman och dra ut på de sju haven. Jag vill slippa det här. Jag orkar fan inte mer.

1
1