så nära lyckan jag kan komma

Mitt välmående hänger på om jag yogar eller inte, det är nu helt klart. Yogan hjälper mig att sortera upp alla känslor, liksom inte bli mina känslor. För det är skillnad.
I torsdags gjorde jag alla stående i första serien och det lyckades jag göra i fredagsmorse också. Och det kändes bättre.
Och det hjälpte mig att fixa gårdagens undersökningar.
Först var jag tvungen att tömma bröstet ordentligt inför datortomografin på Sös inför strålningen. Det tog 40 minuter och två, jättegulliga sköterskor, som tryckte och fixade med mitt bröst för att få ut så mycket vätska som möjligt. Sedan var det illfärd till Sös för att hinna i tid, där jag röntgades och fick de tre blå prickarna på min kropp.
Jag märker att jag tycker det är så jobbigt med alla händer som ska ta i mig. Alla har varit supergulliga och snälla på alla sätt och vis, men det är ändå nåt märkligt som händer. Mina bröst har varit mina. Jag har inte låtit vem som helst ta på dem, nu mäts det, trycks och tas sprutor i mitt bröst. Det blir någon sorts distans till något som är mitt, något jag inte visar för vem som helst. Mitt intima.
Det är märkligt.
Självklart, jag måste göra det här för att jag vill bli frisk.
Det är det viktigaste. Men det är något med utsattheten. Vad jag längtar till när min kropp blir min igen. När jag inte behöver ligga med naken överkropp på en brits med armarna upp och min kropp kropp åker fram och tillbaka i en röntgen, Jag ser inte fram emot fem veckors strålning, varje dag. Då får man ligga på samma sätt. Igår fick jag också reda på att de kommer att måla mig på bröstet och upp på halsen, med en färg som jag inte får ta bort de här fem veckorna. Jag känner mig som nåt sorts experiment. Ja, ni fattar vad jag önskar mig bort och ur det här. Vill leva mitt liv nu.

Utsikten från vårt ena sovrumsfönster. 

Igår tog vi bussen till landet. Det var helt underbart att vakna upp härute. Det är alldeles vitt. Vi har precis gått en långpromenad och jag låtsades att jag gick stavgång, för att få lite blodgenomströmning i armen.

Pino var överlycklig. Tänk att en liten pudelpojke kan tycka att den mjuka pudersnön är så kul. Och hur glad blir inte en matte att se sin hunds glada öron som svänger i luften och svansen som sträcks upp, en gladsvans.

 För mig är det här så nära lyckan jag komma. 

1
1