Okategoriserade

inte en till förlorad sommar

Jag kallar dem Roslagsroffarna. De som stänger av alla vägar som leder till vattnet med Privat område-, förbjudet för obehöriga-skyltar och allt vad det nu är. Det är så trist. Vad hände med Allemansrätten i skärgården? Folk kommer inte åt vattnet.
Närmar man sig deras brygga, eller deras vatten kommer de framrusande och skriker att det är privat mark. Måste tilläggas att jag inte går in på folks tomter, utan det här är vägar som lett till vatten vi förut hade tillgång till. Eller vägare som går igenom deras tomt.
Värst är väl han som ”tog över” byns ångbåtsbrygga och gjorde till sin.
Satte upp skyltar om Privat område.
Haha det är rena rama vilda västern härute.
Vatten är guld värt i skärgården.
Runt hörnet där vi bor finns en väg som leder till Guldkusten som den lite skämtsamt kallas. Det är för att taxeringsvärdet är så högt där, för att alla tomter är sjötomter. Men längst ut finns en allmän strandremsa och världens bästa blåbärsställe.
Som tur är ingick en brygga, det vill säga servitut på en brygga och faktiskt fiskevatten när vi köpte huset. Men jag tänker på de som köpt avstyckade tomter och bygger hus, de har inga servitut på bryggor och vatten i sina köp. Hur ska de få tillgång till vattnet?
Deppigt.

På väg till guldkusten finns vår brygga. Tyvärr är den i väldigt dåligt skick och man beträder den på egen risk.
Nån gång ska vi renovera den. Tydligen ska vi ha tillgång till någon sjöbod. Ska titta på dessa uråldriga papper nån dag.

Men man vill bada vid en strand, helst ganska nära.

Så lycka är när man som vi förra helgen plötsligt hittar en vik, med en sandstrand alldeles nära. Som en oas.

Och jag frågade bonden om det var okej att vi badade på hans ägor. Och han sa att det var okej, bara vi städar efter oss.
Nu längtar jag efter sommaren. Gud vad jag ska ta igen den sommar jag förlorade förra året. Den här sommaren får inte gå mig förlorad.

skam och skuld

Tidig morgon. Tyst i hemmet, förutom snarkningarna. Det är förkylningstider, det hörs.
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?

Läs Annikas tankar om skam i hennes blogg en aning om yoga

dagarna går

Hudcancer har ökat. Den är nu bland de vanligaste cancerformerna i landet. Jag märker att jag blir så påverkad när jag läser om hur cancer ökar. Som om jag får ont i hela kroppen. Jag hatar cancer. Jag hatar vad vi får gå igenom när vi får prognosen. Ända sedan en av mina vänner gick bort i cancer för snart tre år sedan har den här sjukdomen legat och skavt. Hur orättvist den är. Och att jag kan börja gråta när jag tänker på alla tappra som kämpar med näbbar och klor för att klara sig. Hur jag kan bli alldeles sorgsen och ledsen för tiden som gått sedan jag fick min prognos. Hur tuff den här perioden faktiskt var, och att jag fortfarande inte är färdigbehandlad. 
Att jag varje dag när jag ser mig själv i spegeln blir påmind om att den där oinbjudne gästen tog sig in i mitt liv och skövlade runt. I natt har jag haft svårt att sova, jag kan till exempel inte sova bra på höger sida, eftersom jag får ont i axeln och armen gärna domnar. 
Hur jag önskar att alla slapp gå igenom det. Och så de som inte klarar sig. Nej, det finns ingen rättvisa. Och därför måste vi kämpa för miljön. Som här i dokumentären Världens sötsug, hur absurt det känns med socker och det här sötsuget. Socker är som knark. Knark är olagligt. Det tycker jag säger en hel del. Socker sägs göda cancerceller. Låter rimligt tycker jag. Så rimligt att jag bestämde mig för att ta bort sockret helt när jag fick min diagnos.
Men jag har bara en fundering, i texten om hudcancer så finns det ingenstans nämnt om hudvården och de cancerogena ämnen som finns i många hudvårdsprodukter om det skulle kunna ha en bidragande faktor. Det tycker jag är märkligt. Jag ska skriva ett brev till cancerfonden och fråga. Här läs Emma Granaths blogg Här skriver hon varför vi ska välja naturkosmetik framför ”traditionell” hudvård.
Vet inte om jag lagt upp den här filmen tidigare? Ung cancers nya film Sprid den gärna. 

En bild, eller här två bilder, säger mer än tusen ord.

Behöver jag tillägga att min hårlängd just nu är trist, ful. Att jag tröttnat. Att jag längtar efter mitt hår. Att jag vill ha en frisyr. Först när håret växte ut efter cellgifterna var det mörkgrått. Någon sa att man inte har nåt melanin och att man därför har en konstig hårfärg precis när det växer ut. Nu har jag fått någon sorts cendrefärg. En vecka i solen blekte ner det där mörkgråa. Och ni ser ju jag har fullt av virvlar så håret står upp. Nej, det är inte kul. Men det kommer att växa ut. 
Tålamod. I måndags tog jag min elfte herceptinbehandling. Nu har jag bara sex kvar. Dagarna går. I juni är det ett år sedan jag fick min dom. Och när det gått två år kan jag nog börja pusta ut, det säger statistiken.

vattnet vi dricker

Idag var det helt underbart att yoga. Nästan 2,5 timme höll jag på. Känner mig härligt genomyogad. Jag älskar yoga om nu någon undrade?!

Jag får många frågor nu om vattnet. Jag är ingen expert, men jag har ”känt” länge att jag oroar mig för vattnet. Så jag skaffade en vattenrenare, här kan du läsa om det.
Nu ska jag skaffa en till Mira och till landet. Jag borde bli återförsäljare, helt klart.
Min snart 80 åriga mamma som är kemist har också börjat oroa sig för vattnet och alla läkemedel som vi får i oss. Det är synd att de inte beskriver vilka tre läkemedel man hittat i dricksvattnet i Stockholm. Om jag får gissa, så tror jag dels att det är antidepressiva medel, men också hormoner av något slag. Förmodligen östrogen.
Någon som vet något?
Min mamma förslog att alla hyresvärdar borde installera extra vattenrenare på alla hus. Kanske skulle vara en bra ide. Man borde kanske höra av sig till sin värd, eller prata med sin bostadsrättsförening. Då kanske man kan skaffa en starkare vattenrenare så att det renar också badrumsvattnet.

Idag bokade jag in Sannas föreläsning, det ska bli spännande. För hundra år sedan intervjuade jag henne. Det var när jag jobbade på ett tv-program som hette HälsaNu. Det var ett skoj program, jag åkte runt och pratade med alla möjliga hälsogurus. Sanna var en av dem. Nu ska jag få lyssna på henne. 

Göran bollar vidare

Ja, det här var svaret jag fick från Göran Boll. 
”Hej Karin
Jag har nu pratat med den MediYoga lärare som du haft kontakt med och har även fått läsa hela er mailväxling. Hon är väldigt ledsen över att detta blev så fel. Hennes intentioner var goda och misstag kan vi alla göra, även som yogis.
När det gäller din fråga till mig om vad man lär sig i våra utbildningar för vården så ingår både det västerländska och österländska synsättet på människan i dessa utbildningar. Vi lär ut alla fysiologiska aspekter av en övning, går igenom den forskning som finns i Sverige och internationellt på yoga vid olika krämpor och sjukdomar. Parallellt med detta lär vi också ut hur det ursprungliga yogiska synsättet avseende chakra, prana och kundalini beskriver människan som energivarelse. Denna kombination av synsätten från öst och väst har varit ett uppskattat och  framgångsrikt recept för MediYogans väg in i vården, där man idag på mer än 60 sjukhus och vårdcentraler, utan att tycka att det är konstigt, använder mantra och andra aspekter från den kundaliniyogiska tradition ur vilken MediYoga kommer. Det finns svensk forskning vid Linköpings Universitet som visar på mantrans effekter på hjärnan. Yogans energimässiga synsätt bekräftas numera även av kvantfysiken. Den indiske kvantfysikern Amit Goswami beskriver i sin utmärkt bok, ”The Quantum Doctor” yoga, ayurveda och TCM som kraftfulla former av kvantmedicin. Jag ser inte yogans mångtusenåriga kunskap om chakra och prana som något flummigt utan tvärtom som något som dagens samhälle behöver lära sig mer om.
När det gäller hur media skulle rapportera kring detta så delar jag inte din oro. Tvärtom  ser jag det som enbart positivt och uppmuntrar att de i ökande utsträckning beskriver yogans mångtusenåriga kunskap om chakra mm. 2012 förekom MediYoga mer än 160 ggr i media. Tidningen HÄLSA hade härom året en stort uppslagen artikel om chakrasystemet i samband med en intervju med mig.
Varmt välkommen på ett drop-in pass med mig på IMY framöver om du skulle ha intresse för det.
Må så gott Göran Boll”

Vad tycker ni om hans svar?

Tack för inbjudan till en yogalektion hos dig Göran. Jag kanske kommer nån gång. Men jag har gått på Kundaliniyoga. Jag gick på Kundaliniyoga när jag var femton år, då var det den enda yogaform som erbjöds i Stockholm. SEdan tog jag upp det igen när jag var i mina tidiga 30 år och det var på din dåvarande yogastudio, men inte med dig utan med din medarbetare. Jag tackar för inbjudan, men jag ska vara ärlig, kundaliniyoga är inte min form av yoga. Jag har hittat min form. Jag älskar hathayoga och ashtangayogan som är sprungen ur den. Och jag älskar att sjunga mantran och japa meditera. Jag älskar att meditera över min chakran och också att sjunga med och för mina chakrapunkter. det är inte bara inom Medicinska yogan som man gör det.

Men aldrig i hela livet kommer jag att säga till en människa som kämpar med cancer att yogan har svaret, eller att det är för att den personen har obalanser i sina chakran och vet ni varför?

Titta på den här videon som jag fick skickad till mig av min dotters gamla lärare, Anna. Våra bröst är som termonmetrar för hur världen mår. Jag blev så fruktansvärt berörd av den och jag skulle vilja få den översatt, för jag förstår att jag missar en massa saker. Men plötsligt gick det upp för mig att vi kvinnor är försökskaniner och det gör mig nedstämd. Vi ska inte känna skam och skuld för att vi får bröstcancer, vi ska bli fly förbannade för att vi utsätts för den här skiten.

En annan sak som gör mig nestämd och som jag också tror hänger ihop med att cancern ökat lavinartat de 50 senaste åren. Idag kan man läsa det här Stockholms vatten sämre än New York

Kanske dags att sluta navelskåda och rikta blicken lite högre än att sjunga för sina chakran. Eller fortsätta att skuldbelägga de som insjuknar i cancer genom att fortsätta att rabbla mantran, för om vi inte går ihop oss och släpper hela skuldpådyvlandet och riktar in oss på det som är viktigt, så kommer vår värld att förvandlas till en sopstation.

Som yogalärare och som utbildare av yogalärare får man inte glömma en viktig sak, vi har makt. Och det är bra om man synar makten då och då.

 Så här skrev en läsare av bloggen:
”Ett par frågor till Boll: Vilka var de goda intentionerna som hans elev misslyckades med? Vad lär Boll exakt ut till eleverna gällande denna fråga om uppkomst av cancer beroende på obalanser i chakras? Bolls svar här säger egentligen bara att det är viktigt att österländsk och västerländsk medicin möts. Hela svaret är ett ickesvar, anser jag.”

vi måste prata om det

Igår var jag ute hos Kim Anderzon, hon är mamma till en av mina barndomskamrater. Kim är ett unikum. Jag tror hon är den mest kvicktänkta, rappa, supersnabba, mest energiska jag vet. Hela hon är som en pulserande energibomb. Att se henne på scen är också helt makalöst. Jag och Åsa var ju och såg Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern för ett par månader sedan och vi var båda helt överens om att Kim är magisk varje sekund hon är på scen. Sån närvaro. Och så inihelskotta kul.

För bara några veckor sedan fyllde hon 70 år och i samband med det fick hon också besked om att hon har cancer. Och trots att tumören trycker mot nerver och hon har fruktansvärt ont, så är hon uppe och går. Vi gick en promenad i de vackra omgivningar i Lindholmen där hon bor. Jag, Tintin, Pino, vallhunden Kelly och Kim, som inte hade käpp, utan en stav som hon kunde använda för att liksom gå snabbare. Som en vägvisare.
Vi behöver många vägvisare.
Kim har varit öppen med sin cancer och berättar också om hur hon mår och hur det känns på sin facebooksida. Hon säger att hon vill skriva om det, att hon tänker på att kanske blogga. Jag hoppas hon gör det för det är så viktigt med förebilder som också på nåt sätt visar vägen. Att det finns flera sätt att tänka och agera när man är sjuk. Som visar att man kan ta för sig, att man inte ska behöva be om ursäkt för att man är sjuk. Att man inte ska skämmas för att man blivit sjuk. För det finns en skam. Jag vet inte var den härstammar ifrån.
Men att det också finns så mycket kärlek.

Ni läser väl Kristian Gidlunds blogg. Den är så stark. Den handlar om hans cancer och hur den kom tillbaka. Nej, jag ska inte sammanfatta, läs hans blogg. För det är viktigt. I dagarna kommer hans bok

 Här kan du beställa boken. Jag ska beställa den.

Ett viktigt inlägg som han skriver är bland annat om alla råd han fick om än det ena än det andra. Men han skriver också fantastiskt vackert om den kärlek han mött och fått genom att berätta.

Så känner jag också. Jag har tänkt mycket på det.
All denna fina kärlek som jag mött i min sjukdom.
Värme.
Omsorg.
Jag är så oerhört tacksam för det massiva stöd jag fick när allt var som värst. När jag kände mig helt vilsen och låst i ett späckat schema som bara handlade om behandlingar.
Tack underbara ni som stöttat och pushat mig.
Nu glesnar sjukhusbesöken ut.
Det blir längre mellan gångerna.
Våren är här.

lite mer tankar

Vi kan inte skydda oss mot vad livet för med sig i form av sorger och förluster och sjukdomar för att nämna några saker. Men vi kan se till att göra förutsättningarna bättre. Det är där yogan är ett så bra redskap. Yogan kan bli en vän som du kan luta dig mot och hålla fast vid när det stormar utanför dig, men också inuti dig. Jag tror ju att yogan kanske till och med kan göra att vi klarar av till exempel sjukdom, om man nu kan säga det, på ett ”härligare” sätt, än om vi inte haft yogan.

När man får besked att man har cancer, som är ett besked om att man bär på en dödlig sjukdom. Det skapar en enorm oro och ångest. Jag brukar säga att jag inte visste vad ångest var innan jag fick cancer och fick känna på dödsångest.
Att inte kunna sova på natten, att ha en massa oro i huvudet som snurrar. Ångesten i sig själv, rädslan för att dö, men också rädslan och ångesten över att utsätta de man älskar för den oron. Jag begär inte att folk som inte varit där ska förstå, men man kan ha empati.

Som yogalärare har du ett enormt ansvar. Säg inte saker som om det vore sanningar om du inte vet det, känt det själv.
Och ett, du måste erkänna för dig själv att du är inte messias. Du sitter inte på all kunskap. Du är inte läkare, inte terapeut. En yogalärare måste kunna säga jag vet inte, bli så ödmjuk och faktiskt skicka vidare när det blir för svårt.
Och man har inte gått på din yogalektion för att bli frälst.
Yogan kan inte bota cancer.
Yogan har inte svaret på cancer.
Tyvärr har ingen svaret på cancer.
Och det räcker inte med att balansera sian chakran, eller äta gurkmeja. Även yogisar får cancer. Och cancern är så orättvis, några klarar sig, några gör det inte. Vi som överlevde hade tur.
Vi kanske fick vård i tid. Inte vet jag.

Under snart ett års tid har jag träffat andra människor i min situation, gamla och unga i olika väntsalar på radiumhemmet. Sett oron och ångesten hos några. Den fruktansvärda förtvivlan hos den unga kvinnan som grät hejdlöst i famnen på sin pojkvän efter ett besked på en av bänkarna utanför radiumhemmets entre. 
En av mina vänner dog i cancer för tre år sedan. Hon var en yogi, en av de mest hälsosamma och empatiska jag känt.
Mejlen jag fått av kvinnor i samma situation som jag, som känner sig dåliga för att de fått cancer. Såna känslor vet vi alla är inte bra i läkningsprocess. Vår roll som medmänniskor och yogalärare är ju att inte skuldbelägga, utan att ge hopp, skapa energi i de här människorna så att de orkar den överjävliga cancerbehandlingen.

Men i den bästa av världar kan yogan och yogaläraren bli en hantlangare som hjälper den sjuke att bygga upp en inre styrka att klara av behandlingarna och den inre oron.
Någon behöver lugn och ro, meditation.
Jag behövde det andra.
Många provocerades av att jag ville yoga mer kraftfullare än innan. Flera yogalärare hörde av sig och sa att jag skulle ta det lugnt och meditera. Jag hade inte bett om råden. Men jag visste instinktivt vad jag behövde.
Jag ville yoga.
Det var det som höll mig uppe.
2010 kom min bok Yoga för livet och sommaren 2012 var det precis vad jag gjorde.
Jag har förstått att jag är en stark tjej, men när jag gick på cellgifter var jag fullständigt hudlös. Jag bar på en oro, dels på grund av medicinerna, men också en enorm dödsångest. Den finns där fortfarande, som ett stråk.
Så mycket råd jag fick. Om hur jag skulle göra, tänka.
Folk vill väl, jag vet. Men det blir för mycket ibland. Jag var så ledsen ibland, ord som någon trodde de sa i någon sorts välmening, blev som monster i min hudlösa värld.
Inte ens på Vidarkliniken som är en alternativ klinik som möter massor med cancerpatienter, la man någon skuld på mig eller sa ”Du behöver fundera på varför du fick cancer just där”.
Min uppfattning är mer skippa snacket, våga ta i den som har cancer. Ge en kram, en klapp på kinden. Säg att hon eller han är så fin, ser så söt ut.
Hon eller han behöver uppmuntran.
Vi krigar, förstår ni. Varenda dag krigar vi, ni behöver inte hjälpa oss med dumma kommentarer som varför fick du cancer. Vi tänker de tankarna själva. Ingen behöver skriva det i pannan på oss. Men, högmod går före fall. Den regeln finns också i yogan.
Och en dag kanske man kan titta tillbaka och se mönstrena om de lett till cancer. Inte vet jag, men vi lever också i en värld där vi utsätts för strålning, miljögifter. Ur den aspekten blir jag också ännu mer förbannad, att man lägger en sån skuld genom att säga att man ska balansera upp chakrana i kroppen för att inte bli sjuk.
Nej, börja agera istället. Ryt ifrån, kräv miljövänliga varor, ofarlig mat. DET har jag lärt mig av den här skitresan. Ta inte skit. Fler än jag borde anamma det.

Och jag väntar på svar från Göran. Jag har sagt att det publiceras här. Förlåt mig, men jag är bara tvungen; En Boll är rullning 😉

Hej Göran Boll

igår blev jag så upprörd på en yogalärare som är skolad i medicinsk yoga, då hen menade att yogan
kan förklara varför man får cancer på vissa ställen. Såna uttalanden får
mig att vilja avsäga mig yogalärarrollen. Så jag satte mig ner och skrev ett mejl till Göran Boll som är den som håller i utbildningen av medicinska yogalärare. Här nedan kan ni läsa:
Hej Göran Boll, 
mitt namn är Karin Björkegren Jones. Jag är journalist i grunden, numera jobbar jag som författare och yogalärare. 
Jag kallar mig lite skämtsamt för yogaambassadör eftersom jag på mitt sätt sprider yogans förträfflighet. 
Jag har  fått många människor att våga yoga säger de. Jag har uppmuntrat människor att testa olika former och uppriktigt varit glad för din skull (för yogans skull) att du på många sätt fått bort flumstämpeln på Yoga och fått in den ända in till Karolinska. 
Just nu finns det en grupp som man kan ingå i på facebook om man är yogalärare. En person där bad om råd hur man skulle tänka med cancer och yoga.
Vi var några stycken som svarade. Bland annat jag och en annan kvinna som haft cancer.
Jag fick min cancerdiagnos i somras och har varit väldigt öppen med den. Jag har också använt mig av yoga genom alla behandlingar och som ett redskap. Andats mig igenom ångest och oro.
Sedan var det en kvinna som säger att hon är utbildad inom medicinsk yoga och att det är viktigt att man går till en yogalärare som är utbildad i medicinsk yoga. Hon skrev bland annat att det finns en massa restriktioner när det kommer till cancer och yoga.
Min fråga var då – ”Du skriver att det finns mycket restriktioner. Vad är det för restriktioner?”
Hon svarar: – Karin beroende på vad det är för cancer och var den sitter någonstans, men tex vid bröstcancer är det viktigt att ej göra för mycket lymfastimulerande övningar…. Det finns en del att tänka på.  Sen är ju nästa fundering över varför man får cancer just där, i de eller den kroppsdelen, yogan förklarar ju som du vet en mängd om sånt som tex den västerländska vården ej kan förklara till fullo, Hoppas du fått svar på din fråga.
Här blir jag så fruktansvärt upprörd och ber henne berätta exakt hur yogan kan förklara varför man får cancer i vissa kroppsdelar. Hon flummar ut i en massa konstiga utlägg. Svarar inte på frågan i det öppna forumet, utan senare får jag ett privat mejl på facebook, där hon till slut skriver detta.
” Inom både medi yoga och holistisk yoga så får vi till oss att cancer är kopplat till chakrasystemet på olika sätt. En del har obalanser i rotchakrat, och andra har det i andra chakran.
Jag förstår om du tycker det låter flummigt och det är svårt att återg Återge. Jag säger inte allt jag vet till eleverna/klienterna och jag skuldbelägger aldrig någon. Nu Karin ska jag sova och vill du mig något mer är det bara att ringa. Allt gott/ ” 
Jag blir så upprörd Göran. Du har lyckats med att få in yogan på sjukhuset och är det verkligen det här man lär sig på dina lärarkurser? 
Jag hoppas verkligen inte det. Ett skuldbeläggande utan dess like. Man får aldrig glömma att man bara är yogalärare, inte läkare eller terapeut (psykolog eller psykiatriker). När folk börjar agera som den här personen, förstör hon för oss andra yogalärare. Och om det kommer att fram att det är vad du lär ut på dina kurser, så är vi tillbaka på ruta ett att folk kommer att tycka att yogisar är ett gäng flummare. Och då är ju mycket av det arbete du gjort som är så bra förstört. Såna här argument älskar media. Det kan jag med över 25 års erfarenhet av media skriva under på. 
Hör gärna av dig.
Vänligen Karin

vi måste bli mer medvetna

Är på landet, åkte ut i lördagsmorse med tidiga bussen. Det är så härligt här ute, många kom på besök. Det är vår i luften och vi ställde fram utemöblerna. Det ÄR vår tycker jag när man kan ställa ut utemöblerna.
Vi har ju lite tomt, lite odlingsbar tomt och ett litet växthus. Jag och Ray pratar om hur vi vill lära oss att odla saker. Drömmen skulle ju vara att bli självförsörjande.
Om jag skulle leva om mitt liv, men då med den vetskap och kunskap jag har idag om vår miljö, så skulle jag önska att jag hade lärt mig mer om sånt. Kanske blivit bonde.

I boken Anticancer skriver författaren mycket om den så kallade coctaileffekten. Jag vet hur många tänker när det kommer till att tänka efter vad allt innehåller. Att man tänker jag orkar inte, jag är för gammal att lära om nytt. Ja, alla olika bortförklaringar man kan ha. Men vi måste bli mer medvetna. Vi måste göra mer medvetna val där vi väljer den produkt som inte har en endaste miljögift i sig för att undvika coctaileffekten som uppstår när flera och olika miljögifter blandas. Se den här filmen och sprid den coctaileffekten. Det är Naturskyddsföreningen som gjort den. Här kan du läsa om hur du kan tänka och göra.
För det är så viktigt.
Så inihelskotta viktigt att vi börjar tänka efter.
Varje liten miljö(människo)farlig sak som du tar bort ur ditt dagliga liv är en vinst för vår värld. Och även om du tänker, jag är så gammal. Jag kan inte ändra om mina vanor, eller vad du nu tänker. Börja tänk, vi äger inte den här världen. Vi har lånat den. Vi är som den värsta hyresgästen. Det ska komma människor och djur efter oss. Jag fattar inte hur vi kan tillåta oss själva att bete oss som vi gör.
Och om du har svårt att tänka och känna för människor som du inte känner, tänk på dina barn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn, eller dina vänners barn. Människor du tycker om, vill du att de ska leva i en framtida värld som vi förstört för att vi alldeles vulgärt roffar åt oss och trots att vi gjort och gör det, ändå inte är nöjda för vi vill bara ha mer och mer.
Jag börjar äcklas av det här konsumtionssamhället. Mitt habehov som ibland kommer över mig börjar stå mig upp i halsen. Jag vill göra rätt. Jag vill göra rätt för mig. Jag hoppas att fler börjar känna som jag, så att de schyssta företagen som också vill kämpa för miljön på RÄTT sätt får mer plats, blir något som vi stödjer och VÄLJER. Att vi börjar bojkotta skitprodukter och miljöfarliga produkter.

Kan vi inte göra det till en ”tävling”, kommentera här och berätta om något som vi valt bort eller tagit bort ur vårt vanliga sortiment.
Berätta om något nytt du valt eller hittat som är bra. För det är ofta alternativ vi behöver.
Så kan vi inte hjälpas åt och sporra varandra?
Är inte det en bra ide?

En sak man kan börja rensa ut det är all skit man har i badrumsskåpet. Läs innehållsförteckningarna, så mycket farliga produkter du smörjer in din hud med. Och om du inte förstår vad det står, välj bort. Man ska ju inte behöva vara kemist för att kunna läsa en innehållsförteckning, bara det är en varning om något.
Skönhetsindustrin är en stor bov. Kanske dags att den rika skönhetsindustrin betalar tillbaka lite för den skit som de lurat oss att använda.

Angående att lura. Nu hoppar jag från skönhetsindustrin till livsmedelsindustrin. Som den alldeles förträffliga boken ”Ett sötare blod” av Ann Fernholm som du kan Köp här. Här kan man läsa om att det gröna nyckelhålet som många väljer i matbutiken, för att de tänker att det är ett bra val. Nejdå, det är oftast ett sockerval. När jag läser den här boken blir jag bara mer och mer säker på Lita aldrig på en dietist. Läs den, läs den! jag är så tacksam för att jag har en mamma som är kemist. Vi hade aldrig lätta-produkter i vårt hem. Alltid rena produkter, inga halvfabrikat. Däremot när jag rannsakar mig själv, så halvåret innan jag fick min cancerdiagnos åt jag väääldigt mycket godis. Jag kommer att skriva om det mer, men inte nu. Men jag tror i alla fall att om man har ett enormt sockerbehov så kan de vara en väckarklocka. Socker ÄR inget bra. Det vet vi idag. Lite socker behöver vi, men det får vi i frukten vi äter.

Som nu till sommaren. Jag vet att hudcancern ökat, men ibland undrar hobbyexperten, som jag ibland kallar mig, om det verkligen är solens fel. Eller om det kanske är all skit som vi smörjer in vår hud med? Till exempel ska man ju inte använda solskyddsfaktor på barn under ett år. Varför tror ni man inte ska göra det? Jo, för att det är farliga ämnen i solskyddsfaktorn och barn är så känsliga. Man smörjer in sin hud för att undvika att bli bränd, men istället liksom solar man in miljögifter i kroppen? Jag vet inte. Jag har aldrig känt att solskyddsfaktor känns fräscht. Jo, möjligtvis när jag var 15 år och Hawaiian Tropic var så populärt. Jag säger skippa solskyddsfaktor, där hittar du mycket farliga ämnen för att du ska slippa bli bränd. Men TA DET LUGNT MED SOLANDET. Sola inte så hårt. Bli inte röd. Bli absolut inte röd. Man blir brun i skuggan. Jag vet, för jag har testat det. Bygg upp din färg försiktigt. Börja med tio minuter en kvart, och bygg upp sakta. För själva brunheten är ett skydd. I boken AntiCancer varnar författaren också för vad som finns i solskydden.

Jag är så glad att jag hittade ett bra alternativ till all skit som man kan smörja in sig med. Städade ut bland min hudvård för länge sedan. Här hittar du bra alternativ Svenska Moonsun. Efter fem års dagligt användande frågade de mig om jag ville bli deras taleskvinna. Jag blev så glad. Klart som fanken att jag ville bli det. Så lätt att bli taleskvinna för en hudvårdserie som man använder och som jag också tycker är SÅÅÅ bra. En hudvård som min hud älskar och som är snäll mot vår miljö. Jag blir gärna taleskvinna för sånt som är bra. Och jag gillar att stödja det vi producerar här hemma och som görs under bra villkor. Dessutom har de bra pris på sina behandlingar under april månad. Moonsuns aprilerbjudande och när du ändå är där, passa på att fråga Mia eller Jenny lite om ekologisk hudvård. De är så duktiga och kan en massa. Hälsa från mig!

 Tänk, den här bilden togs för precis ett år sedan, innan jag fick mitt cancerbesked. Huden tog mycket stryk under och av alla behandlingar. Men jag är så tacksam för att jag använt Moonsuns fina produkter som är ofarliga för vår kropp OCH miljö. Att jag ändå trots all medicinering kunde smörja mig med saker som är ofarliga för miljön.
För mig har det varit svårt att hitta en bra tandkräm, som smakar gott och är ofarlig. Snälla tipsa mig det. När jag var på Vidarkliniken hittade jag tandkräm på Weleda, som också är ett fint och miljötänkande märke. Jag älskar att borsta tänderna. Men den tandkrämen känns så där. Jag får inte den fräscha känslan. Nån som har nåt tips? Gärna lite mintig känsla.

Kom med

Vad ska du göra i sommar?
Anledningen att jag undrar är det här:
Kom med på ett härligt yogaretreat som jag ordnar tillsammans med Karolina och Nina på Björkö i sommar. Passar både den vane utövaren och du som är nybörjare. Vi kommer att yoga massor och äta nyttigt. Det blir ett toppensätt att avsluta sommaren och göra sig redo för hösten 2013 med nya krafter. Som en nystart. 

Yogaretreat på Björkö med Karin Björkegren Jones & Karolina Zakrzewska

När: Måndag 29/7(vid kl 12) – lördag 3/8 (kl 12)

Var: Lyckhems pensionat & Vandrarhem


Pris
: 5100 kr, i priset ingår yoga 5 morgonklasser(med två lärare), 5
eftermiddagsklasser (med antingen yinyoga, teknik och/eller meditation)
kost, (frukost, lunch och middag )och logi,(5 nätter, inkvartering i
delat dubbelrum på vandrarhemmet.)

Jag och Karolina
är så glada att kunna erbjuda dig ett härligt yogaretreat i Stockholms
yttersta skärgård på pensionat Lyckhem på Björkö, längst ut på Väddö.
Hit tar du dig enkelt med buss från Östra station i Stockholm (du åker
på busskortet) eller med båt från Nybrokajen till Östersjöbrygga, som
ligger en kvarts promenad från pensionatet.

Kom med och njut av
ett yogaretreat som vänder sig till både den vane ashtangayogautövaren
och för nybörjaren. Vi kommer att ha både Mysoreklass och ledda klasser varje
morgon. Dessutom har vi varje dag, antingen eftermiddags eller
kvällsklasser i yogateknik, som kurs i bakåtböjningar och handstående, meditation och yinyoga bland annat. På
morgonklasserna är vi alltid två lärare.

Måltiderna äts i mitt
hus i Skeppsmyra, som ligger fem minuters promenad från Lyckhems
pensionat. Nina Rahm som är van att ha hand om måltiderna på yogaresor,
står för den kärleksfullt tillagade maten, som så klart är vegetarisk.

Karolina har en regelbunden yogaträning med Rolf Naujokat i Goa, Indien och gör en bit in i tredje serien i Ashtangayogans serier. Jag, Karin träffade Karolina i Indien när jag var där förra året. Karolina var också den som hjälpte mig med min yogastudio i Båstad och tog alla mina klasser när jag fick mitt cancerbesked. Förutom att Karolina är grym på ashtangayoga och att lära ut det, är hon utbildad i Vinyasayoga och har jobbat på Brahmani Drop in center i Goa. Och nu i april kommer Karolina att driva Purpley Valley retreat i Goa. Jag, Karin har yogat i många år. Skrivit flera yogaböcker och fjorton yogadvder. Jag har tränat och assisterat flera stora och internationellt kända yogalärare. Jag har gått flera yogautbildningar och är certifierad enligt yogaalliance. Just nu tränar jag med Charlotte Lindström och gör en bra bit in i andra serien. Under hela min sjukdom har jag fortsatt att yoga och jag blir mer och mer förälskad i yogan. Vilket fantastiskt verktyg det är att ha med sig genom sorger, förluster, skilsmässa och sjukdomar.  Jag har sagt det förut: Yoga är min bästa pensionsförsäkring. Jag tror att Karolina skriver under på det med.

För mer info och anmälan, mejla: yogavita@telia.com
Anmälningsavgift på 500 kr, betalas senast 2 veckor efter att din
anmälan är bekräftad in på bg 5459-1201 (glöm inte att skriva ditt namn
och retreat Björkö) 
Resterande belopp senast 1/6 på samma bg. 

Anmälan
senast 30/4 för det billigare logialternative
t, eftersom de rummen går åt fort. Men pensionatet har många boendemöjligheter. Tillägg på
enkelrum, pensionatsboende, eller om du vill hyra en liten
familj/flerbäddsstuga för dig och din familj. Hör av dig så ordnar vi
det bästa för dig.

Vill du kika på pensionatet www.lyckhem.nu

Vill du veta mer om Nina www.ninarahm.se

Mer om mig Karin hittar du på www.yogavita.se
Och Karolina får se till att skaffa sig en hemsida 😉