Förebilder

TACK tunna blå linjen

I helgen publicerades min ”debatt”artikel LÄS HÄR i tidningen Amelia. Det handlar om frånvaron av hjälp efter genomgången cancerbehandling. Avsaknad av eftervård helt enkelt och att vi är så många som lider av cancerbehandlingarnas vanliga biverkningar som hjärtsvikt, lymfödem, känselbortfall, återkomna rosfebrar och utebliven sexlust bland annat. Sånt vi är tvungna att bekosta själva för att ta hand om. För att klara av vardagen, för att må bättre. Men de stora cancerfonderna använder gärna våra röster, bilder på våra kroppar och avsaknad av bröst osv för att dra in stora summor till cancerforskningen. Vilket absolut är bra. Men pengarna som dras in är inte öronmärkta för bröstcancerforskning, också det är väl okej. Men skulle vara fint att vi fick del av kakan vad gäller forskning på biverkningsfria behandlingar och kanske framförallt hjälp med våra efterskalv våra biverkningar efter genomgången cancerbehandling. Eller hur?!

Jag har själv lagt ner hundratusentals kronor på lymfmassage och olika behandlingar för att ta hand om mitt lymfödem OCH utbildat mig till lymfmassör. Skulle kännas fint om eftervård var något som också prioriterades av fonderna.

Så här presenterade Amelia min artikel:

”Bara tre veckor efter att Karin Björkegren Jones fått sitt bröstcancerbesked kom det första erbjudandet om att visa sin cancersargade kropp på bild för att samla in pengar till forskning. I dag är hon besviken på hur kvinnors kroppar används för att dra in pengar som inte alltid är öronmärkta för bröstcancerforskning. ”Om man nu använt oss som gråterskor för att samla in stora summor, tänker jag att vi också borde få en större del av kakan”, skriver hon.”

Såg också att en av de fonder som i många år erbjudit cancerrehab för kvinnor, nu haft sitt första prostatacancerrehab och att de skrev så glatt att just därför hade de nu kopplat till sig en sexolog. Också det är väl fint, men INTE en enda gång har jag under cancerbehandlingarna fått frågan om huruvida jag har nån sexlust eller inte. Varför är inte kvinnors sexlust lika viktig som männens? varför har inte sexolog kopplats in tidigare?

Att sen en av biverkningarna av antihormoner som många kvinnor med hormonell cancer uppmanas att äta i mellan fem till tio år är just UTEBLIVEN SEXLUST verkar ju inte vara nåt som nån ansett viktigt. Kvinnors sexlust ÄR uppenbart inte lika viktig som mäns. Varför är det så???

Det gör mig ledsen eftersom jag också får så många meddelanden och mejl från Bc-systrar (bröstcancersystrar) som mår så dåligt på grund av den där lusten inte finns längre. Sexlust är viktigt. det är också lust till livet. Till att vilja ta stora tuggor av livet. Det är glädje. Därför valde jag att inte äta antihormonerna som skrevs ut. Det var ett så svårt beslut att ta och det är inget jag vågar eller råder någon annan att ta. Men kvinnorna som mejlar mig vill inte fortsätta äta antihormoner. De vill ha tillbaka sin lust. De vill känna lite kåtslag och lust till livet. 2013 när det gjordes en stor undersökning bland kvinnorna som åt antihormoner fanns inte ens frågan om utebliven sexlust med. Fattar inte hur de tänker, hur kan den frågan inte finnas med? Min stilla undran är ju om den frågan någonsin uteblivit i någon studie om prostatacancer.

MEN!

Så i söndags blev jag så glad när jag såg SVT-serien TUNNA BLÅ LINJEN och sexscenen som polischefen spelad av Sanna Ekman har med en kvinnlig anställd. Första gången jag såg en kåt enbröstad kvinna i media. Tack SVT. Tack du manusförfattare som skrev in den lustfyllda karaktären som trots sin enbröstade kropp, gärna tar en bulle till, tar större tuggor av livet och som har sex på en offentlig toalett. Ni gav mig och en hel hög med kvinnor en förebild. Och kanske kanske kan det här normaliserandet av en kropp som genomgått bröstcancerbehandling göra att vi slipper vara galjonsfigurer för de olika cancerfonderna för att dra in pengar.

mammaskapet

vi ärver gener. Men är det så att vi också ärver våra föräldrars ångest, oro och svårigheter? Mammaskapet är liksom både glorifierat och ifrågasatt. Det laddade mammaskapet kanske man ska tillägga.

Men en sak som är säker, att misslyckas som mamma är en tung börda att bära. En skam. En konstant reminder på att man är dålig. Man får helt enkelt inte misslyckas med sitt mammaskap, så laddat är det.

Men ändå intressant att tänka på hur mycket vi ärver och för vidare från våra mammor. Sånt som våra mammor fört vidare från sina mammor. Som ett sorts evighetsskav som aldrig tar slut. Och frågan är kan man stoppa det där skavet? Det där evighetsskavet och blir man äntligen fri som kvinna då? Hur mycket svaghet får man och kan man visa som mamma? Se och lyssna på det här samtalet HÄR

Blev så berörd. Så berörd. Samtidigt som jag känner att vi lägger så oerhört mycket ansvar på vårt mående på våra mammor och att papporna ofta går fria från skuld och ansvar.

Har inte tänkt tanken klart, men skulle gärna höra hur ni tänker?

Hur är era relationer med era mammor?

Och hur har det påverkat ert föräldraskap?

Och kommer papporna lindrigare undan?

fittan i Gamla Stan

Igår berättade min man historien om huset på Skeppsbron 44 eller snarare om Hanrejen på Skeppsbron 44. LÄS HÄR det är en dekoration som stolt hänger över huvudentrén. Det sägs att byggherren Carl Smith lät skulptera en vulva under manshuvudet efter att hans hustro varit otrogen. Så efter att vi fixat i min lokal på Hornsgatspuckeln åkte vi och tittade på fittan i Gamla stan. Väldigt upplyftande.

I morse vaknade jag tidigt och bestämde mig för att titta på Svtproduktionen Gud så gott som jag är med i. Och jag blev faktiskt ganska irriterad HÄR KAN DU SE PROGRAMMET

Det är ett superintressant program om maten och vår inställning till mat. I avsnittet om Kroppen, som precis släppts säger jag ett par meningar. Noterade dock att killar kunde vara titulerade två yrken typ civilingenjör & ayurvedaterapeut men jag titulerades yogainstruktör.

Efter ett liv som journalist (32 år) och 15 eller är det 16 ? publicerade böcker är min huvudsakliga inkomstkälla sprungen ur precis det och jag kan titulera mig författare. Dålig research SVT.

Jag kallar mig aldrig yogainstruktör heller eftersom jag anser det skillnad på att vara instruktör och lärare. Och jag har många års studier i yoga.

Och man kanske inte ska gnälla över såna saker. Eller så är det precis det man ska. Så nu gör jag det här och där.

Tänker att det är fittan i mig som säger ifrån.


vilka är de där kvinnorna?

”Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.” Jag tror du hört och läst den meningen många gånger och ändå får man liksom aldrig reda på vilka de kvinnor är. Alltså De som inte hjälper andra kvinnor. De kanske har hamnat i helvetet? Men allvarligt. Jag läser ofta just det uttalandet av än den ena, än den andra kvinnan. Alla kvinnor verkar ha träffat på minst en sån här kvinna i sitt liv. Alla nickar igenkännande när mening kommer upp och man ska prata om de här kvinnorna. Och ändå har man aldrig fått ett ansikte på en sån kvinna.

Jag har heller aldrig hört en kvinna komma ut och säga, jag är en sån kvinna som förväntar sig att andra höjer mig, men själv stänger jag grinden för kvinnor på väg upp.

Jag skulle vilja veta hur ni tänker om det? Vilka är dina tankar kring uttrycket. Har alla en sån kvinna i sig? Är det därför ingen kommer ut, eller anklagas för att vara en kvinna som trycker ner andra kvinnor. Hur tänker ni. Se klippet med relationsexperten Iyanla Vanzant.

money talks

jag har visserligen inte mens längre och jag kan inte heller längre bli med barn. Men jag stör mig nåt otroligt på den inskränkning som görs för de kvinnor, unga tjejer som inte vill äta p-piller (eller p-stav) eller sätta in en kopparspiral. PESSAR EJ LÄNGRE KOSTNADSFRIA INOM REGION STOCKHOLM ?!

Är det Anna Starbrink igen? Möjligheterna till Hemförlossningar inskränks LÄS HÄR och man ger forskningspengar till stor forskning om klipp vid förlossning på Danderyds sjukhus. Jag kommer ihåg när jag födde barn 1992 då sa man så här: ”Det är bättre att spricka naturligt vid förlossning än att bli klippt.” Hur kan vindarna ha vänt? Varför tror ni man nu lägger forskningspengar på klipp vid förlossning? Läs kostnadseffektivt. Det är ju detsamma med hemförlossningar. Kvinnovård får uppenbart inte kosta. Sorry men sjukvården känns mer och mer kvinnofientlig. Jag är tacksam för att jag fick vara med i projektet ABC 199. Jag ingick i en testgrupp som fick möjlighet att föda min dotter Mira helt utan smärtlindring i ett rosa rum på SÖS där också MVC låg. Då trodde jag att det var början på nåt nytt. Att föda barn skulle bli en stor och viktig prioritering, att man skulle låta förlossningar få ha sin naturliga gång men hur fel fick jag inte?! Förlossningar ska uppenbart vara kostnadseffektiva och snabba.

Vi måste värna om inställningen till vår kvinnokropp. Vi måste värna om hur vi bemöts i sjukvården och vi måste stå upp mot de här inskränkningarna som hela tiden görs för oss kvinnor att välja alternativ. Snart finns inga alternativ.

Jag har skrivit om det så många gånger i bloggen, att kvinnors anmälningar om biverkningar av hormonella preventivmedel och kopparspiralen negligeras. Trots att det säkert gjorts hundratusentals sedan man släppte p-piller på 60-talet. Och här i Sverige verkar man inte heller lyssna på de anmälningar kvinnor gör. TV4 låter en av Bayer betald gynekolog gå ut och säga att kvinnors oro för hormoner är obefogad. Fast det finns hur många anmälningar som helst om preventivmedel som p-piller, p-stav och kopparspiral. Hur långt ska det behöva gå?

Jag åt p-piller i ett år när jag var ung och jag fick så många biverkningar, så jag satte in en spiral. Jag kunde typ inte bada för med spiralen kom infektion efter infektion. Så den togs ut. Tänk om jag hade fått mer information om fertilitet och om menscykeln när jag var ung. Jag var 53 år när jag för första gången fick en ordentlig genomgång av menscykelns betydelse för kvinnohälsa. Att det är bra att ägglossa, att allt faktiskt har en mening. Det var när jag besökte Jenny Koos aka Vulverine HÄR KAN MAN BOKA TID MED HENNE

För första gången förstod jag vilken fantastisk grej kvinnokroppen, menscykeln är och hur den påverkar hela vår kropp och hela vår kvinnohälsa också i framtiden. Jag är så imponerad av Jenny och samarbetar så ofta jag kan med henne eftersom jag verkligen tycker att hon är den mest lysande stjärnan på hälsohimlen för oss kvinnor. Jag vågar påstå att många faktiskt inte känner till hur menscykeln beter sig. Och det är egentligen helt galet att vi inte får reda på all den här kunskapen tidigt i våra liv. Här kan du höra Jenny Koos i min podd Kvinnoliv: MENSCYKELN

Låt Jenny skriva den ultimata guiden för unga tjejer som blir obligatorisk läsning i skolan för både killar och tjejer.

Så till min spaning. När jag badar bastu på landet brukar jag lyssna på poddar. En av de poddarna är Hannah och Amanda. Två coola selfmade kvinnor vars målgrupp är kvinnor, unga kvinnor. Det är fantastiskt hur de pratar om dåligmående och det här med att unna sig saker. Men jag är lite fascinerad av att de pratar jättemycket om PMS och att de vill lära sig mer om mens och i samma avsnitt gör reklam för kopparspiralen och säger att den inte ger biverkningar. Men hallå finns typ 10000 anmälningar om biverkning av kopparspiralen KOPPARSPIRAL DAGS ATT TA KVINNORS SYMTOM PÅ ALLVAR

Jag fattar att man vill tjäna pengar, men skulle önska att två förebilder som Hannah och Amanda faktiskt hade kollat upp om kopparspiralen och alla anmälningar innan deras samarbete. Jag hoppas att Hannah och Amanda kommer på någon av Jennys föreläsningar alternativt lyssnar på någon av poddarna där hon är intervjuad.

ängsmark

Jag utbildar mig nu till ekologisk hudvårdsterapeut och förra året läste jag till Botanisk aromapedagog. Jag älskar att lära mig saker. Tycker det är så kul. Och Lena Losciale som håller i utbildningarna på BOTANY FOR ALL är helt fantastisk. Och det coola är att hon lever som hon lär. På somrarna är det ibland ganska tjafsigt hemma hos oss angående gräsklipperiet och ska sanningen fram så har jag aldrig varit särskilt förtjust i klippta gräsmattor, ni vet typ såna där golfgräsmattor. Finns det nåt vackrare än äng? Men vi har ju inte ägt hus förut och jag är inte särskilt insatt i trädgårdsarbete osv. Men jag vill lära mig mer. Lena, som numera är en stark förebild för mig berättade redan i vintras om hur bra det är för bina och humlor med just oklippta gräsmattor. Så jag lyckades, eller det gick väldigt lätt faktiskt, övertala min man att vi struntar i gräsklippet och skapar äng istället. Så i år har vi bara klippt en liten plätt och så låter vi allt annat växa. Och som det surrar. Det är så underbart. I slutet av sommaren ska vi slå gräset som man gjorde förr med lie och skyffla bort allt gräs. Då kommer det till slut att bli äng. Så läs det här GÖR EN ÄNG

Ängens fantastiska rikedom

Ängen är näringsfattig, vilket kan låta trist, men det är just bristen på näring som ger den rikliga mångfalden, eftersom det skapar en miljö där ingen art kan växa ohämmat och tränga ut alla andra. På en äng kan du hitta upp till 50 arter per kvadratmeter – lika många som i regnskogen. Den stora rikedomen på arter gör att ekosystemet blir robust och lättare kan stå emot klimatförändringar.

Lien ger ängar som kryllar av liv

När ängsmarker slås med lie jublar växt- och djurlivet. Medan gräsklipparen sliter av gräset, skär lien av växterna med ett fint snitt som inte gör växten lika känslig.

och bli medlem i NATURSKYDDSFÖRENINGENde är så bra och bra saker ska stödjas!

stopp min kropp

ibland kan jag känna att vi som genomgått cancerbehandling är en alldeles särskild grupp. Vi är kroppskänsliga på samma sätt som en del människor är ljuskänsliga. Jag ska försöka förklara. Det första är så klart att bara att få beskedet att man bär på cancer i sin kropp gör något med en. Man måste deala med sorg och besvikelse över kroppen som sviker en, samtidigt som man vet att man måste förlita sig på kroppen för att bli frisk. Man måste liksom återälska kroppen. Hitta tillbaka till känslan för sin kropp. Jag la all krut jag kunde på att älska min kropp samtidigt som det inte alltid var eller är särskilt enkelt. Alla dessa ärr som skapar så mycket kaos i kroppen, som dålig lymfcirkulation och för att inte tala om känselbortfallet. Men också minnen över hur kroppen blivit behandlad. För kroppen har utsatts för trauman. Kroppen minns allt. Kroppen minns varenda behandling. Varenda hand och den har memorerat de här känslorna och jag kämpar som ett djur för att göra mig fri.

Men också alla behandlingar. Alla händer som vänt och vridit på mig. Hårt och ibland stressat. Jag har sagt det förut jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig. Hårdhänta blodprovstagningar. Kanyler som inte hittar rätt blodkärl. Undersökningar som är obehagliga, känns utsatta och så oron och rädslan för att behandlingen inte ska funka. Och den svåraste resan har varit att komma tillbaka till känslan av att min kropp är privat. Att jag inte längre behöver visa upp min ärrade kropp för okända. För människor som ska känna på ärret eller undersöka det friska bröstet. Jag behöver inte längre ta på mig den där känslan av att det inte spelar någon roll, en sorts distansering till min egen kropp inför någon annans hand. Jag behöver inte lämna över min kropp till vem som helst som om jag inte har någon relation till min kropp. Upptäcker att det är svårt att förklara det här, men jag hoppas ni förstår. Hur som helst jag försöker hitta tillbaka till den där intima känslan jag hade för min kropp innan jag blev sjuk.

För mig är yogan en fristad. Min plats där jag söker känslan från förr. En känsla av att överlämna min kropp till kärleksfulla händer. Empatiska händer. Där min kropp inte har några begränsningar. Där min kropp ska få vara precis som den är utan att bli värderad. Utan krav, eftersom jag inte ställer några krav på min kropp. Jag har inga behov av att bli mer avancerad i yogan, eller att jag ska bemästra någon ställning. Min kropp fick begränsningar och jag trodde länge att jag inte skulle kunna göra mer än första serien, men kroppen öppnade upp sig och tillät andra serien igen. Fast i den takt och på det sätt som min kropp med sina begränsningar klarar av. Varenda dag som jag kan yoga är min oas, min kärleksfulla handling till min kropp. Kan vi prata lite om händer? Om yogalärares händer och intentioner i en yogasal. Jag vill inte gå in i en yogastudio och bli bedömd av en yogalärare. Jag vill inte höra att jag är si eller så. Eller bli jämförd med någon annan yogaelev, som inte gjort samma resa som jag. Jag vill överhuvudtaget inte bli jämförd. Jag har aldrig bett om det. Jag är en mästare på att känna av stämningar. Sätt mig i ett rum så kan jag läsa av alla känslor som finns i det rummet. Det är både en tillgång och jobbig vad ska jag säga kunskap. Men jag kan känna om en människa rör vid mig med rätt intentioner. Jag har lämnat workshops för i yogavärlden stora lärare om jag känt att det här är inte bra. Så mycket skitsnack jag hört från yogalärare. Om att möta sina rädslor, om sina rädslor för döden och yadayada. Som om jag inte mött döden, tampats med dödsskräck. Jag är så trött på att höra yogalärare psykologisera yogan, utan att kanske ens gått i terapi. Jag är också trött på yogalärare som bara ser yogan som ett gympapass. Men jag har lämnat olika yogarum för att jag känt att den här yogaläraren inte har empatin, magin i händerna. Jag har slutat att gå till studios om jag känner att den här människan retar sig på mig, vill inte mig väl men vet kanske inte ens om det. Det finns så många obearbetade människor därute. Människor som inte tagit hand om sin inre skit. De förstår inte att det där pyser ut. Det där känns i handen. Det där känner yogaeleven. Många som är passivt aggressiva utan att själva ens veta om det. Rätt och slätt, du ska aldrig gå från en yogalektion och känna dig ledsen, överkörd, utsatt, mobbad, förnedrad. Punkt. Och jag pekar inte ut en särskild lärare här. Men jag tycker det här är så viktigt, särskilt när yogan vuxit sig så stor och det finns en yogastudio i varje hörn. Jag får också många mejl från tjejer som berättar om yogaupplevelser som de undrar över. De vill veta vad jag tänker, om det var okej och så vidare. Yogamänniskor är inte finare människor än andra. I yogan finns det riktiga skitskallar, översittare, mobbare. Ja, faktiskt precis som det är därute i vanliga världen. Men som yogalärare jobbar du med människor i deras utsatthet, eftersom man lämnar över sin kropp som av yogan också är känsligare om du inte är bearbetad, eller tar hand om de känslor som vi alla har som avundsjuka, missunsamhet, frustration, stress osv så kommer de att pysa ut på dina yogaelever. Därför är det från och med nu STOPP min kropp. Känns det inte bra, gå på den känslan. Det lärde mig cancern, att lyssna på min kropps signaler och vad den försökt säga mig i alla år. Och som den där populära polisserien jag tittade på som tonåring: be careful out there.

behöver man resa bort för att göra en inre resa?

Jag hoppas ni följer och stöttar Greta Thunberg på både Facebook och instagram. Denna fantastiska människa som vigt sitt unga liv till att försöka väcka oss vuxna. Få oss att fatta att hon vill ha en framtid att växa upp i och att det angår oss alla. Läs hennes senaste inlägg om det hat som hon och hennes familj drabbas av. Hur hon ifrågasätts osv. Det är så man skäms. Här kommer det en ung person vars intentioner måste synas och ifrågasättas. Hon har skolstrejkat i regn, snö och hon har sagt obekväma saker, men sanningen. Vi kan inte fortsätta att utnyttja vår värld på det sätt som vi hittills gjort.

För det går liksom inte att stoppa huvudet i sanden längre. Och jag känner mig stolt att jag ändå sent vaknade upp och tog beslutet i somras att inte lägga några yogaretreat dit man måste flyga sina deltagare. Jag har förlorat pengar på det. Jag har förlorat snygga bilder på instagram. Jag har förlorat sol på min nos. Jag har förlorat att yoga för min yogalärare i Indien. Jag har förlorat att träffa mina vänner i Indien. Absolut, det är en uppoffring att ta bort nåt jag älskar, att resa. Men jag tänker att det är som en form av kundmakt. Om vi, blir fler som väljer bort tvingas flyget att ta fram bränsle som inte är miljöfarligt. Det tvingar också oss att ifrågasätta oss själva om vi verkligen ”behöver” en helgtrip till New York  eller vad vi nu anser oss behöva. För om vi säger nej till saker så kan vi alltså använda vår kundmakt till att förändra. Och då kommer vi en dag att kunna flyga till en plats vi älskar, men utan att påverka och förstöra vår värld. Men tills dess kanske vi ska hålla oss här hemma och bara i nödfall resa till en familjemedlem som bor långt borta. Är det så farligt att ta lite paus från flygandet? Yoga och meditation är inre resor. Det är pilla-luddet-ur-naveln utmaningar och frågan är behöver man resa bort för att göra en inre resa?  

Min bok PAUS är fotograferad i Roslagen i somras. Det är en hyllning till en fantastisk natur, till allemansrätten som är en fantastisk och viktig rättighet vi svenskar har som ger oss tillgång till havet. Till naturen som vi har så mycket av. Den ska vi värna om. Vi ska värna om kolonilotter och kollo för barn och gamla. Jag tror det första kollot för gamlingar startade förra året. I min bok Paus är vi på flera magiska platser ute på Björkö. Visste du att du kan ta dig till Björkö med ditt SL-kort? Du kan åka hela vägen ut till Simpnäs och Östersjö brygga. Det tar ungefär 2,5 timme med buss från Tekniska högskolan. Du kan också båtluffa från Stockholm med en skärgårdsbåt. Härute finns det pensionat, vandrarhem och en del bed and breakfast. Och härute finns en natur och stränder som är tomma på folk. Jag vet, vattnet kan vara kallt. Men varför inte börja anamma Wim Hofmetoden? Kan mycket väl vara det trendigaste och mest hälsosamma du kan göra just nu. Kalla bad. Superbra för både lymfsystemet och blodcirkulationen.

Som av en händelse har jag börjat avfölja allt fler influensers, yogaprofiler och så kallade hälsomedvetna. Jag tycker inte längre att det är läckert, häftigt med yogabilder tagna på en strand långt borta. Jag tycker inte heller längre att det känns fräscht med statusuppdateringar Arlanda. Jag tackar Greta Thunberg för att en så ung tjej fick mig att vakna. Att en så ung tjej satte bollen i rullning. Så modig. För mig är hon en bra förebild. En influencer. Så läser jag den här debattartikeln Tråkigt att bli rik när det är fel att flyga 

Hur tänker ni? hur tänker ni kring det här med flygresor? Med att vara influencer?