stopp min kropp

ibland kan jag känna att vi som genomgått cancerbehandling är en alldeles särskild grupp. Vi är kroppskänsliga på samma sätt som en del människor är ljuskänsliga. Jag ska försöka förklara. Det första är så klart att bara att få beskedet att man bär på cancer i sin kropp gör något med en. Man måste deala med sorg och besvikelse över kroppen som sviker en, samtidigt som man vet att man måste förlita sig på kroppen för att bli frisk. Man måste liksom återälska kroppen. Hitta tillbaka till känslan för sin kropp. Jag la all krut jag kunde på att älska min kropp samtidigt som det inte alltid var eller är särskilt enkelt. Alla dessa ärr som skapar så mycket kaos i kroppen, som dålig lymfcirkulation och för att inte tala om känselbortfallet. Men också minnen över hur kroppen blivit behandlad. För kroppen har utsatts för trauman. Kroppen minns allt. Kroppen minns varenda behandling. Varenda hand och den har memorerat de här känslorna och jag kämpar som ett djur för att göra mig fri.

Men också alla behandlingar. Alla händer som vänt och vridit på mig. Hårt och ibland stressat. Jag har sagt det förut jag kommer ihåg varenda hand och hur den tog i mig. Hårdhänta blodprovstagningar. Kanyler som inte hittar rätt blodkärl. Undersökningar som är obehagliga, känns utsatta och så oron och rädslan för att behandlingen inte ska funka. Och den svåraste resan har varit att komma tillbaka till känslan av att min kropp är privat. Att jag inte längre behöver visa upp min ärrade kropp för okända. För människor som ska känna på ärret eller undersöka det friska bröstet. Jag behöver inte längre ta på mig den där känslan av att det inte spelar någon roll, en sorts distansering till min egen kropp inför någon annans hand. Jag behöver inte lämna över min kropp till vem som helst som om jag inte har någon relation till min kropp. Upptäcker att det är svårt att förklara det här, men jag hoppas ni förstår. Hur som helst jag försöker hitta tillbaka till den där intima känslan jag hade för min kropp innan jag blev sjuk.

För mig är yogan en fristad. Min plats där jag söker känslan från förr. En känsla av att överlämna min kropp till kärleksfulla händer. Empatiska händer. Där min kropp inte har några begränsningar. Där min kropp ska få vara precis som den är utan att bli värderad. Utan krav, eftersom jag inte ställer några krav på min kropp. Jag har inga behov av att bli mer avancerad i yogan, eller att jag ska bemästra någon ställning. Min kropp fick begränsningar och jag trodde länge att jag inte skulle kunna göra mer än första serien, men kroppen öppnade upp sig och tillät andra serien igen. Fast i den takt och på det sätt som min kropp med sina begränsningar klarar av. Varenda dag som jag kan yoga är min oas, min kärleksfulla handling till min kropp. Kan vi prata lite om händer? Om yogalärares händer och intentioner i en yogasal. Jag vill inte gå in i en yogastudio och bli bedömd av en yogalärare. Jag vill inte höra att jag är si eller så. Eller bli jämförd med någon annan yogaelev, som inte gjort samma resa som jag. Jag vill överhuvudtaget inte bli jämförd. Jag har aldrig bett om det. Jag är en mästare på att känna av stämningar. Sätt mig i ett rum så kan jag läsa av alla känslor som finns i det rummet. Det är både en tillgång och jobbig vad ska jag säga kunskap. Men jag kan känna om en människa rör vid mig med rätt intentioner. Jag har lämnat workshops för i yogavärlden stora lärare om jag känt att det här är inte bra. Så mycket skitsnack jag hört från yogalärare. Om att möta sina rädslor, om sina rädslor för döden och yadayada. Som om jag inte mött döden, tampats med dödsskräck. Jag är så trött på att höra yogalärare psykologisera yogan, utan att kanske ens gått i terapi. Jag är också trött på yogalärare som bara ser yogan som ett gympapass. Men jag har lämnat olika yogarum för att jag känt att den här yogaläraren inte har empatin, magin i händerna. Jag har slutat att gå till studios om jag känner att den här människan retar sig på mig, vill inte mig väl men vet kanske inte ens om det. Det finns så många obearbetade människor därute. Människor som inte tagit hand om sin inre skit. De förstår inte att det där pyser ut. Det där känns i handen. Det där känner yogaeleven. Många som är passivt aggressiva utan att själva ens veta om det. Rätt och slätt, du ska aldrig gå från en yogalektion och känna dig ledsen, överkörd, utsatt, mobbad, förnedrad. Punkt. Och jag pekar inte ut en särskild lärare här. Men jag tycker det här är så viktigt, särskilt när yogan vuxit sig så stor och det finns en yogastudio i varje hörn. Jag får också många mejl från tjejer som berättar om yogaupplevelser som de undrar över. De vill veta vad jag tänker, om det var okej och så vidare. Yogamänniskor är inte finare människor än andra. I yogan finns det riktiga skitskallar, översittare, mobbare. Ja, faktiskt precis som det är därute i vanliga världen. Men som yogalärare jobbar du med människor i deras utsatthet, eftersom man lämnar över sin kropp som av yogan också är känsligare om du inte är bearbetad, eller tar hand om de känslor som vi alla har som avundsjuka, missunsamhet, frustration, stress osv så kommer de att pysa ut på dina yogaelever. Därför är det från och med nu STOPP min kropp. Känns det inte bra, gå på den känslan. Det lärde mig cancern, att lyssna på min kropps signaler och vad den försökt säga mig i alla år. Och som den där populära polisserien jag tittade på som tonåring: be careful out there.

39
39