det finns nåt vackert i alla, även de som vissnat


Uppvaknad på landet. Igår var Anneli här och vi fotograferade som två galningar. Jag älskar att jobba med Anneli. Hon är bästbäst. Och nu har vi jobbat ihop sedan 2007, eller var det 2006? Vi blev liksom ihopfösta av tidningen Amelia tror jag. Vi skulle göra ett yogajobb ihop. Det är många år, flera böcker och dvder senare. Nu är vi ett team. Vi vet precis vad vi vill ha, hur det ska framställas. Och framförallt har vi så kul. Jag gillar att jobba i projekt. Ibland kan jag sakna tiden jag jobbade på tv eller på tidningen jag var chefredaktör för. Älskar att ingå i en grupp där man har ett mål. Men det ska vara tidsbegränsat, då jobbar jag bäst. Jag är nog en deadlinemänniska. Därför är de projekt jag får ihop med Anneli så kul. Det passar mig.

Anneli är en sakletare precis som jag. Fast Anneli hittar mer coola grejer. Tror nog att hon är bättre på att leta. Hon hittar små jackor från YSL och supersnygga väskor, som gör en grön av avund. Jag är nog lite fast i gammeltänket. Det ser mer ut som det bor en gammal tant där jag bor. Jag har en kompis som efter sin skilsmässa och i sin nya lägenhet, verkligen plockat fram tanten. Det hemmet är helt underbart.  Kände att jag fick en sån där längtan i magen efter att komma hem till henne och få gå runt bland hennes fina grejer och installationer. Och dricka kaffe eller te och babbla om livet, om vad som hänt, hur vi mår. Uppdatering. Kan vi ses i veckan H?

Kolla vilka fina skor jag fick av Anneli. Tänk att hon vet min skostorlek. De sitter som en handske. Nu vill jag gå på fest och ha en fin klänning och dansa lite. Jag tror jag börjar bli redo för att göra nåt lite mer vilt.

Och så fick jag den här fina gula hjärtskålen, perfekt för mina citroner. Ni vet ju att jag dricker citronvatten varje morgon.

Igår var himlen helt fantastisk härute. Regnbågen försvann nästan i allt det rosa.

Och himlen så dramatisk. Vad jag älskar att vara härute.

 Imorse såg det ut så här från vårt sovrumsfönster. Dimman var som en hägring.

Just nu pågår en sorts kockarnas diskussion om vad som är sexism och inte. Här kan ni läsa Idag såg jag bilden som den nye tv-kocken använder på sin restaurang Vendels matrum. Om den bilden inte är sexistisk, ja, då kan man ju undra. Försöker tänka vad han vill ha sagt med bilderna som tydligen hänger på hans krog. Kan inte komma på någon förmildrande anledning. Förmodligen kommer han säga att det är det ironi. En lek med bilder. Men för mig är det mer korkat. Både Mannerström och Vendel verkar faktiskt vara rätt korkade. Gubbar. Gubbkorkade. Jag är hellre en tant än en gubbe faktiskt. Tanter är roligare. Mycket roligare. Tanter bär kulturen, det vet ni väl? Det är tanter som går på teater, tanter som köper mer böcker. Tanter som skyfflar ner sina pensioner och löner i att förkovra sig även på gamla dagar.  Men helt uppenbart verkar det inte spela någon roll, för man får välbetalda tv-jobb om man är korkad och gubbe. Jag vill se mer tanter på tv. Jag är trött på gubbigheten. Jag började ogilla Mannerström efter att det kom fram att hans äckliga räkmacka, ni vet den man kan köpa när man åker tåg innehåller en massa E-ämnen. Vad jag vet har inte han uttalat sig nåt om det. Eller har någon hört honom prata om eko och reko någonstans?
För mig är det också en fråga om Vendel kanske kan rikta blicken upp från tjejernas rumpor och om purjolöken han håller i handen är ekologiskt odlad.

Och som svar på Mannerströms uttalande som kommer att bli historiskt, eftersom det säger så mycket om honom. ”Allt har blivit så otroligt överkänsligt. För mig kan en halvnaken
kvinna vara väldigt vackert, om hon är vacker, jag tror inte att man
skulle sätta upp bilder på fula kvinnor. Men har man en bra restaurang
med massa god mat behöver man inte en massa marknadsföring”

Så lägger jag ut den här vackra bilden av rosorna som jag glömde och som vissnade. Det finns nåt vackert i alla, även det som vissnat.

0
0