När man blir sjuk, har sorg, hamnar liksom på sidan om sitt vanliga jag. Eller vad man nu ska kalla det. För allt man är med om, särskilt stora grejer som förändrar ens synsätt kommer ju också på många sätt göra att man aldrig kommer tillbaka till sitt gamla jag. Men dit jag vill komma är att jag tänkt så väldans mycket på det där med vänskap. Och att temperaturen på vänskapen på något sätt blir väldigt synlig när något stort och dramatiskt händer i ens liv. Både åt det positiva hållet och åt det negativa.
För även om sorg, depression och sjukdom kan sätta press på en vänskap, så kan också framgång vara jobbigt i en vänskapsrelation och skapa irritation, missunsamhet och avundsjuka. Liksom göra att jämlikheten i relationen får sig en dust. Ja, ni fattar.
Idag kan jag med säkerhet säga vilka som är mina vänner, så där på riktigt. De som är med både i sorg och glädje. Vi kan väl kalla de bästisar för att det ska bli lättare. Och de ryms i en hand. Sedan har jag en andra vänner och bekanta. När jag jobbade på tv, skulle vi göra en talkshow om vänskap. Jag jobbade med helt fantastiska Maj Fant. Det var Sveriges första talkshow, året var 1993. Time flies.
Vet ni att det programmet var det svåraste att göra. Jag tror faktiskt inte ens att vi fick ihop det. Vänskap är inte alldeles enkelt. För det är jobbigt när ens vän gång på gång använder en som käpp. När man inte längre orkar tycka synd om sin kompis och höra historierna om pojkvännen som är så dum. Ni vet när man fått det fyrtioelfte samtalet om hur knäpp han är. Och man blir så upprörd å sin kompis vägnar: Två dagar senare ringer hon och kvittrar och då är de ihop igen. Eller kompisen som aldrig har några pengar och aldrig betalar tillbaka när hon lånat. Eller hon som lämnar en helt i sticket om någon mer spännande och häftig person dyker upp.
När är man vänner? Hur bestämmer man det? Frågar man chans? Och vad kan man förvänta sig av en vän? Och kan man ens sätta såna regler?
Vad tycker ni?
Har ni gjort slut med en kompis? Och varför gjorde ni det?
Eller har någon gjort slut med er och hur kändes det?
Har ni blivit besvikna på en kompis? Hur har ni gjort då?
Är vänskap att man ska göra avkall på sig själv och ställa upp alltid?
Eller ska vänskap klara ett nej?
Jag tycker det är så intressant, eftersom det är så laddat. Väldigt laddat.
Jag övar på att säga nej. Det är inte bekvämt.
Man hamnar väldans utanför om man säger nej och säger ifrån. Men jag vill bara ha rent och rakt i mitt liv. En konsekvens av min sjukdom. Det är svårt att säga nej. Nej är ett väldigt laddat ord.
Eller vad tycker ni?
Jag kommer tillbaka till min bästis Cissi. Men jag har sett ett mönster.
När jag och Ray träffades igen för fem år sedan, bestämde vi oss för att gå i parterapi. Så vi gick i två omgångar när vi var som allra mest nykära. Det var så himla bra. Ett råd vi fick bland annat, var att promenera och prata. Och det är verkligen ett bra råd. För man gör något, och man går bredvid varandra. Vi har haft många bra och ibland jobbiga samtal gåendes.
När jag och Cissi lärde känna varandra som 22-23 åringar drog Cissi med mig på omvärderande parsamtal. Haha. Jag ser mönstret. Men vi gick på terapikurs där man lär sig prata om sina djupaste sorger och ledsamheter. Lite kortfattat. Men man ger varandra en timme var. När man liksom får prata av sig och sedan är det den andras tur. Jag har kommit på att vi ofta tillämpar det rent automatiskt. För när det handlat för mycket om mig, eller tvärtom om Cissi, så byter vi spår och då är det den andras tur att liksom få ta för sig och prata om sina bekymmer. Då hamnar man inte det där att man går ifrån en kompisträff och känner sig helt dränerad på energi.
Kanske är en bra affärside?
Parterapi för kompisar?
För även om sorg, depression och sjukdom kan sätta press på en vänskap, så kan också framgång vara jobbigt i en vänskapsrelation och skapa irritation, missunsamhet och avundsjuka. Liksom göra att jämlikheten i relationen får sig en dust. Ja, ni fattar.
Idag kan jag med säkerhet säga vilka som är mina vänner, så där på riktigt. De som är med både i sorg och glädje. Vi kan väl kalla de bästisar för att det ska bli lättare. Och de ryms i en hand. Sedan har jag en andra vänner och bekanta. När jag jobbade på tv, skulle vi göra en talkshow om vänskap. Jag jobbade med helt fantastiska Maj Fant. Det var Sveriges första talkshow, året var 1993. Time flies.
Vet ni att det programmet var det svåraste att göra. Jag tror faktiskt inte ens att vi fick ihop det. Vänskap är inte alldeles enkelt. För det är jobbigt när ens vän gång på gång använder en som käpp. När man inte längre orkar tycka synd om sin kompis och höra historierna om pojkvännen som är så dum. Ni vet när man fått det fyrtioelfte samtalet om hur knäpp han är. Och man blir så upprörd å sin kompis vägnar: Två dagar senare ringer hon och kvittrar och då är de ihop igen. Eller kompisen som aldrig har några pengar och aldrig betalar tillbaka när hon lånat. Eller hon som lämnar en helt i sticket om någon mer spännande och häftig person dyker upp.
När är man vänner? Hur bestämmer man det? Frågar man chans? Och vad kan man förvänta sig av en vän? Och kan man ens sätta såna regler?
Vad tycker ni?
Har ni gjort slut med en kompis? Och varför gjorde ni det?
Eller har någon gjort slut med er och hur kändes det?
Har ni blivit besvikna på en kompis? Hur har ni gjort då?
Är vänskap att man ska göra avkall på sig själv och ställa upp alltid?
Eller ska vänskap klara ett nej?
Jag tycker det är så intressant, eftersom det är så laddat. Väldigt laddat.
Jag övar på att säga nej. Det är inte bekvämt.
Man hamnar väldans utanför om man säger nej och säger ifrån. Men jag vill bara ha rent och rakt i mitt liv. En konsekvens av min sjukdom. Det är svårt att säga nej. Nej är ett väldigt laddat ord.
Eller vad tycker ni?
Jag kommer tillbaka till min bästis Cissi. Men jag har sett ett mönster.
När jag och Ray träffades igen för fem år sedan, bestämde vi oss för att gå i parterapi. Så vi gick i två omgångar när vi var som allra mest nykära. Det var så himla bra. Ett råd vi fick bland annat, var att promenera och prata. Och det är verkligen ett bra råd. För man gör något, och man går bredvid varandra. Vi har haft många bra och ibland jobbiga samtal gåendes.
När jag och Cissi lärde känna varandra som 22-23 åringar drog Cissi med mig på omvärderande parsamtal. Haha. Jag ser mönstret. Men vi gick på terapikurs där man lär sig prata om sina djupaste sorger och ledsamheter. Lite kortfattat. Men man ger varandra en timme var. När man liksom får prata av sig och sedan är det den andras tur. Jag har kommit på att vi ofta tillämpar det rent automatiskt. För när det handlat för mycket om mig, eller tvärtom om Cissi, så byter vi spår och då är det den andras tur att liksom få ta för sig och prata om sina bekymmer. Då hamnar man inte det där att man går ifrån en kompisträff och känner sig helt dränerad på energi.
Kanske är en bra affärside?
Parterapi för kompisar?
Googlade på bilder om vänskap. Den här kom upp.