i bättre form nu

Igår la jag ut den här bilden på instagram. Först var jag lite, näe, ska jag verkligen. Men så tänkte jag, JO. För jag ser det ju själv. Jag är nog i bättre form än någonsin tidigare. Lite kanske det är dags att säga tack cancern du öppnade mina ögon. Idag har jag förstått att jag trodde att jag var hälsosam. Jag trodde jag åt bra. Jag trodde jag tog hand om mig själv. Men egentligen snurrade det på för fort, och vem vet hur länge jag burit på det? Vem vet jag kanske fortfarande bär på vilande saker, men som kan blomma ut om livet strular till sig?
 Jag såg den här intervjun. cancer är svamp Fd läkaren, som han numera måste kalla sig Erik Enby är en väldigt kontroversiell person. Jag vet inte så mycket mer om honom, än att han blivit anklagad för att ha dödat folk, genom att de valt att komma till honom och inte valt den vanliga sjukvården. Det är fruktansvärt. Jag skulle önska att ingen dog. Men vi dör också av sjukdomen. Vi dör trots att vi gör allt rätt och tar alla de mediciner och cytostatikan som vi måste ta för att det för tillfället är det enda som kan ”rädda” oss från cancer. Därför blir jag också ledsen att de som försöker forska fram alternativ, nya behandlingsmetoder motarbetas så hårt.
Jag blir också ledsen att läkarna inte uppmanar sina patienter att äta bättre och att träna. Istället får vi uppmaningen att fortsätta som vanligt. Men inte frågar de om hur vi levt och lever innan cancern kom. Min onkolog sa senaste gången jag träffade henne: Tänk om alla patienter var som du. Ifrågasatte medicinering, tränade och åt bra. Hon var så imponerad av att jag varken gick upp eller ner under hela min cancerbehandling. Jag har gått ner nu, men det är allt vatten som försvunnit ur min kropp. Och jag har inte heller vatten runt hjärtat vilket tydligen är vanligt efter cytostatika.
Och idag, efter min senaste hjärtkontroll så känner jag för att mejla den dumme läkaren på Karolinska som skrev ut en massa mediciner efter knappt en kvarts samtal med mig. Mediciner som skulle kunna gett mig en massa nya biverkningar. Jag tog inte tabletterna. Att bestämma sig för att inte fortsätta med herceptin, strunta i antihormonerna och inte heller ta hjärtmedicinen som hjärtläkaren säger åt mig att ta, det är ett tufft beslut.  Jag vet inte om jag gör rätt. Jag har lagt ner så mycket pengar på alternativ vård. Vågar inte ens räkna efter. Men allt jag gjort sammantaget har nog gjort att jag idag mår så bra som jag gör och gode gud, låt mig få fortsätta ha hälsan. Jag lovar att jag ska vara rädd om mig själv. Det lovar jag dig.
Jag hade stressat för mycket, i för många år. Bjudit in människor som bara ville ha av mig och fast de märkte att jag gick på knäna, skulle de ändå ha mer. För att jag är en människa med mycket energi och kraft, men den måste ju också fyllas på någonstans. Jag hade stor sorg i min kropp. Inkapslad, ledsen. Både av personer som gått bort, men också kanstöttheten av livet. En osäkerhet på mig själv, som låg och gnagde. Jag lyssnade för mycket på vad andra sa och lite för sällan på min egen röst. Jag hade också haft flera år av infektioner och sjukdomar, som jag på ett sätt negligerade.
För vad säger man till 16 yogalever nyanlända till Indien, att jag måste ställa in yogaresan. Jag var så magsjuk att man ville lägga in mig på sjukhuset i Goa. Jag bara: ”Nej, det går inte”.
Och jag hade yogaretreatet fast jag var så sjuk, och fast min enda föda var utslagen Cocacola och det lilla som gick ner. Jag sa inget till eleverna, ville inte förstöra deras resa. Det de sett fram emot. Men jag började se ett mönster, men lyssnade inte. För hur gör en egenföretagare som byggt upp ett varumärke kring sig själv när hon blir sjuk? Visst man skaffar vikarie, men när man som jag blev sjuk kvällen innan yogaeleverna skulle anlända. Jag kan än idag inte riktigt förstå hur man gör, hur man ska tänka.
Jag skulle kunna radda upp det ena efter det andra som hände. Sjukdomar, infektioner kroppens indikationer på att jag inte mådde bra, men som jag struntade i. Jag hade inte råd, var tvungen att försörja mig. Dra in pengar. Ekorrhjulet.
Jag hamnar där fortfarande. För att vi måste försörja oss, för att jag inte hade någon sjukpeng att tala om. Men jag är noga med sömn, med vad jag äter. Jag går i terapi. Jag väljer bort sånt som inte känns bra. Säger nej.  Men livet är fortfarande svårt, tufft i bland. Och man utsätts för konstiga saker, sånt som dränerar. Man blir ledsen, sårad och arg. Livet. Men jag försöker bygga upp en starkare och solidare grund.
Men idag ska jag njuta. Vara glad för att jag mår bra. Att jag känner mig stark. Det har gått ett år. Jag hoppas jag får många fina år i mitt liv.
Jag är så tacksam idag för alla de fantastiska personer som kom in i mitt liv och som hjälpt mig. Ni har varit helt underbara. Tack!

Den här artikeln är också intressant. Alla får läckande tarm av gluten

1
1