det finns nog en plan

Ibland behöver man bara läsa några rader i en artikel och så blir man alldeles uppflyft och intresserad. Så kändes det när jag läste att STina gör film om Jan. Den filmen vill jag se, men jag vill också läsa boken Tillsammansheten.

För det finns nåt i det där som känns tilltvingat, nåt man inte känner sig hemma i. Påklistrat. Manligt och kvinnligt. Idrott och samhörighet som helt upppenbart kan bli alldeles alldeles fel. För många år läste jag den här boken Med uppenbar känsla för stil: en bok om manlighet av Stephan Mendel-Enk. Den rekommenderar jag verkligen.

Vi längtar så efter att höra ihop, vara tillsammans att vi på något sätt också gör avkall på oss själva. Faktiskt inte lyssnar på våra egna behov. Vad behöver jag? Vad vill jag?
Ibland snurrar det på därinnuti oss och det kan ju ibland vara riktigt härligt. Det kan vara en process, en rörelse framåt. Ett steg i rätt riktning som behöver gro, som blir en blomma som sprider sig för att man sedan ska agera utifrån det som hänt inuti i en på ett positivt sätt.  Men sedan finns det tillfällen när man går emot sig själv. Inte lyssnar på den där rösten inom sig, som vet vad man vill och vad som är bäst för en. Den där rösten som när man väl lyssnar på den leder en rätt.

När jag tagit beslut mot min egen vilja, blir det oftast inte bra. Jag vet inte men det blir oftast inte det. Utan istället, det som händer är att jag snubblar, tappar fotfästet, gör illa mig, förvärrar situationen. Så slår jag på mig själv och tänker varför gjorde jag så här. Varför lyssnade jag inte på mig själv.
Så finns stunderna som jag lyssnat, som leder mig rätt och det blir finfina resultat. Då tänker jag alltid att jag ska lyssna på den inre rösten, för jag vet ju att jag vet. Att svaret finns inom mig om jag bara vågra lyssna.
Förstår ni vad jag menar?
Men det finns också gånger när jag tror att jag lyssnar och gör rätt, så blir det alldeles tokfel. Det är ju de gångerna jag är så rädd för. Ni vet när man tror att man gör rätt, så blev det fel.
Jag har tagit några stora beslut det här halvåret.
Jag slutade med Herceptin och tog bort porta-carten som de ville skulle vara kvar i 1,5 år, ifall jag skulle bli sjuk igen.
Efter tre veckor avslutade jag den egentliga femåriga kuren av antihormoner jag skulle äta.
Jag struntade i hjärtläkare Pehrsons råd (som baserade sig på en kvarts möte med mig) om att äta betablockerare och nåt kärlvidgande medel för min hjärtsvikt.
Många tycker nog att jag är oansvarig. Tänker fel. Nästan lite arga för att jag inte gör som jag borde. Nånstans i mig vet jag att jag gör rätt.  Eller… tror jag i alla fall. För hur ska jag veta? Vissa dagar tvivlar jag och blir livrädd. Vill att någon ska säga, du gör helt rätt. Hur vet man?
Det enda jag känner, vet är att jag är trött på mediciner. Jag är trött på behandlingar. Jag vill inte vara i närheten av Karolinska eller nåt annat sjukhus på väääldigt lång tid. DET vet jag.
I morse vaknade jag tidigt. Vi är på landet. Fixar för nästa vecka och själva utflyttandet på landet. Sitter i mitt arbetsrum och googlar runt på sajter. Sanna Ehdin som jag tycker är en alldeles ypperlig person hade lagt ut den här: The Biology of belif.
När jag ser såna här grejer händer två saker i mig. En sida av mig tänker; Gud vad härligt, vad viktigt det är att våga lita på sin inre röst. Våga lita på sig själv. Och att man ska försöka ändra den negativa tanken och att det finns någon vetenskaplig undersökning som säger att den som tänker positivt lever sju år längre än pessimisten.
Och sedan finns andra sidan i mig som blir alldeles förbannad, att jag är så trött på det här skuldbeläggandet. Att det blir ett individaansvar som jag inte gillar, som är alldeles för mäktigt. Att vi måste värna om en bra sjukvård. För vi blir åtminstone någon gång i livet skröpliga, sjuka och kommer behöva hjälp och stöd från andra. Vi är beroende av varandra. Vi hör ihop. Ett samhälle bygger på det.
Om, jag säger OM jag nu skulle få tillbaka cancern betyder det då att jag inte trodde tillräckligt mycket? Inte ville bli frisk tillräckligt mycket. Inte good enough… Att min önskan om att få leva länge, mina positiva tankar inte räckte? Det är precis där det händer nåt i mig och jag blir det alternativa, som jag egenligen gillar så mycket. Jag blir motvallskärringen i det alternativa. För det är just det jag inte gillar, just det som gör att jag vill hålla mig ifrån den alternativa världen.Och jag tror att det är just de tankegångarna som gör att så många människor slår ifrån sig det alternativa och tycker att det är ett gäng beskäftiga typer. Att man inte tar viktigt och riktiga saker på allvar. Visst är det alldeles fantastiskt med de människor som lyckas hela sig själva, bli friska från dödliga sjukdomar på helt naturlig väg. Men återigen hundar och bebisar får cancer och dör också i den sjukdomen. Men de ville tydligen inte leva tillräckligt mycket. Men vad vet jag? Vad vet man egentligen? Jag försöker bara lita på att det finns en plan och att den planen är bra.

Nåt som blev bra var vår efterrätt igår, för vad sägs om min Jordgubbsdröm

Jordgubbarna skivas, pressa en citron över och smaksättmed stevia (istället för socker). Gubbarna får ligga lite i den röran och gotta in sig.

Sedan mixar du den tjockare kokosmjölken med en banan och 2-3 dadlar.

0
0