Igår berättade en av tjejerna som vi fotograferade, om hur hon tagit kontakt med sin gamla lärare från småskolan. Den där läraren som gjorde att hon kom en kvart till halvtimme tidigare till skolan varje morgon just för att hon tyckte om den där ensamma stunden med sin lärare. Hon berättade om hur bekräftad hon kände sig. Sedd. Så där på riktigt.
Visst kommer man ihåg de lärare som såg en när man var liten. Liksom kunde urskilja individer ur hela klassen, se oss var och en och inte bara som en jobbig skock. För hur många var inte lärararna som bara buntade ihop oss och som man så tydligt märkte inte var ett dugg intresserade av oss på riktigt. Att de inte orkade ta in. Att det var ett jobb för dem och att vi, deras elever inte ville tillräckligt mycket lära oss vad de ville lära ut. Ungefär som att vi var lite bortskämda.
Vad viktigt det är med lärare, eller personer i skolan. De där som ser.
Min dotter jobbar på en skola i Vasastan. Jag vet att hon är omtyckt, för vi bodde granne ett tag med en pojke som lös upp med hela ansiktet när han fick reda på att jag var mamma till Mira. Och som gärna ville att han skulle få komma hem till oss, de dagar Mira kanske kom på middag. Mira kan konsten att se människor, för det är en konst.
Min man har det där också. Han jobbar på en skola. Han får ofta sms och telefonsamtal från elever och jag hör hur fint han pratar om de alla. Min man kan se, han får människor att växa och känna sig viktiga och duktiga. Jag vet, jag lever ju med honom.
Det är en konst.
Jag förstår inte de lärare som bara gör sitt jobb och liksom skiter i att vara där. Visst, vissa dagar orkar man kanske inte. Men det blir inte jobbigare att se unga människor, ha respekt och empati. Det blir snarare lättare, så tror jag.
Och har man problem, vilket så klart händer, be om hjälp. Ta hjälp av proffs, handledning, men tappa inte glöden och glöm inte att se. Stäng inte av. Att ett lite empatiskt ord, en uppmuntran kan göra hela skillnaden för ett barn eller ungdom. Faktiskt hela skillnaden.
Så tänker jag på de lärare jag haft. Hur jag hatade skolan. Verkligen hatade skolan. Min hemska hemska svenskafröken Bxxxxxxx på Kungsholms gymnasium, som hade sina favoritelever, som hon drack vin med på helgerna och givetvis gav extra högt betyg. Jag var verkligen inte hennes favoritelev. Hur dåligt självförtroende hon gav mig med det svenska språket och hur det kändes som att hon gillade att nonchalera mig. Jävla kärring 😉
Eller psykologifröken som inte ens lärde sig namnen på oss.
Så tänker jag när jag kom till universitet, först läste jag Italienska, 20 poäng. Å, vad kul det var och min fina fröken Laura Schwartz. Hon fick mig att känna mig duktig och lite viktig. Jag skrev uppsatser på italienska som hon berömde. Och jag kände mig så himla begåvad och det är en så härlig känsla. SEn gick jag Kulturvetalinjen och Kjell Jerselius på Filmvetenskapen som alltid gödslade generöst om mina texter. Hur de fick mig att tro på mig själv och min förmåga. Att det behövde ta så lång tid som det gjorde innan jag fick känna mig sedd och bekräftad och DUKTIG.
För vi längtar alla efter det. Och man kommer ihåg de där stunderna när man kände sig sedd.
Eller vad tycker ni?
Har du någon sån där som såg dig?
Trodde på dig när du själv tvivlade och som kanske fick dig att göra storverk, eller bara gjorde dig glad och stolt över dig själv?
Visst kommer man ihåg de lärare som såg en när man var liten. Liksom kunde urskilja individer ur hela klassen, se oss var och en och inte bara som en jobbig skock. För hur många var inte lärararna som bara buntade ihop oss och som man så tydligt märkte inte var ett dugg intresserade av oss på riktigt. Att de inte orkade ta in. Att det var ett jobb för dem och att vi, deras elever inte ville tillräckligt mycket lära oss vad de ville lära ut. Ungefär som att vi var lite bortskämda.
Vad viktigt det är med lärare, eller personer i skolan. De där som ser.
Min dotter jobbar på en skola i Vasastan. Jag vet att hon är omtyckt, för vi bodde granne ett tag med en pojke som lös upp med hela ansiktet när han fick reda på att jag var mamma till Mira. Och som gärna ville att han skulle få komma hem till oss, de dagar Mira kanske kom på middag. Mira kan konsten att se människor, för det är en konst.
Min man har det där också. Han jobbar på en skola. Han får ofta sms och telefonsamtal från elever och jag hör hur fint han pratar om de alla. Min man kan se, han får människor att växa och känna sig viktiga och duktiga. Jag vet, jag lever ju med honom.
Det är en konst.
Jag förstår inte de lärare som bara gör sitt jobb och liksom skiter i att vara där. Visst, vissa dagar orkar man kanske inte. Men det blir inte jobbigare att se unga människor, ha respekt och empati. Det blir snarare lättare, så tror jag.
Och har man problem, vilket så klart händer, be om hjälp. Ta hjälp av proffs, handledning, men tappa inte glöden och glöm inte att se. Stäng inte av. Att ett lite empatiskt ord, en uppmuntran kan göra hela skillnaden för ett barn eller ungdom. Faktiskt hela skillnaden.
Så tänker jag på de lärare jag haft. Hur jag hatade skolan. Verkligen hatade skolan. Min hemska hemska svenskafröken Bxxxxxxx på Kungsholms gymnasium, som hade sina favoritelever, som hon drack vin med på helgerna och givetvis gav extra högt betyg. Jag var verkligen inte hennes favoritelev. Hur dåligt självförtroende hon gav mig med det svenska språket och hur det kändes som att hon gillade att nonchalera mig. Jävla kärring 😉
Eller psykologifröken som inte ens lärde sig namnen på oss.
Så tänker jag när jag kom till universitet, först läste jag Italienska, 20 poäng. Å, vad kul det var och min fina fröken Laura Schwartz. Hon fick mig att känna mig duktig och lite viktig. Jag skrev uppsatser på italienska som hon berömde. Och jag kände mig så himla begåvad och det är en så härlig känsla. SEn gick jag Kulturvetalinjen och Kjell Jerselius på Filmvetenskapen som alltid gödslade generöst om mina texter. Hur de fick mig att tro på mig själv och min förmåga. Att det behövde ta så lång tid som det gjorde innan jag fick känna mig sedd och bekräftad och DUKTIG.
För vi längtar alla efter det. Och man kommer ihåg de där stunderna när man kände sig sedd.
Eller vad tycker ni?
Har du någon sån där som såg dig?
Trodde på dig när du själv tvivlade och som kanske fick dig att göra storverk, eller bara gjorde dig glad och stolt över dig själv?
Du har alldeles rätt, Karin. De var för få de där lärarna som såg en.En underbar musiklärare, en engelsklärare. Min man säger att även de dåliga lärarna ger oss något…Det har jag svårt att se. Min elvaåring som har stora skriv problem skriver nu sida på sida i skoltidningen. Varför det då? Jo, fina läraren, som egentligen ser ut som en sträng gammeldags tant, peppar honom. Viskar till honom att han kan när det är dags för prov. Det ska verkligen lite till. Ibland kan ett leende ändra allt. Kram för ett fint inlägg.