månen och yogan

Idag är det svartmåne. Nymåne som det också kallas. Då ”får” man yoga, men inte på fullmåne. Fast min kropp säger nej vid nymåne. Den vill inte. Det är som att jag fylls av vatten. Kroppen gör ont. Huden känns nästan uttänjd och varje rörelse känns som en kamp att ta sig igenom. Men jag genomled min yoga idag, och var mer fokuserad på bandhas och linjer och min styrka, mer än flödet, som hur jag än ”kämpade” ändå kändes oregelbundet och tungt. Det slår aldrig fel. Kroppen märker, så tittar jag i almanackan och visst – det var nymåne.

Jag föddes vid nymåne. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag har skrivit om det i min yogabok.
”När jag var 22 år gjorde jag något som kallas rebirthing, det vill säga jag andades mig tillbaka till min födelse – en av de många alternativa terapiformer jag testat genom åren. Min mamma har alltid sagt att det var så lätt att föda mig. Jag är tredje barnet och därför kände jag mig aldrig rädd när rosenterapeuten och yogaläraren Anna Rinnman förslog att jag skulle göra rebirthing med henne. Vi andades, en sorts hyperventilering och efter ett tag så slutade jag helt att andas. Anna fick väcka mig till liv. Efter några gånger tyckte hon att jag borde skicka efter min födelserapport. Hon sa att mammor ofta glömmer eller förtränger en förlossning. Jag gjorde det och tillbaka fick jag ett svar jag nog inte hade räknat med. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag var petidinpåverkad, vilket gjorde att jag inte själv hjälpte till att födas utan var ganska passiv under hela födelseförloppet. Jag hade navelsträngen lindad två varv runt halsen. När jag kom ut var jag cyanidblå och sögs på massa slem. Min mamma hade förträngt förlossningen, kanske för att det var en så obehaglig upplevelse eller för att hon faktiskt själv var påverkad av petidin. Men det viktiga i det här är att hennes berättelse var en helt annan och när jag gjorde rebirthing mindes kroppen, för man kan inte lura kroppen. Jag tror att saker och ting lagrar sig i kroppen – också innan vi erövrat orden för att kunna uttrycka våra känslor. Med andningens hjälp kunde jag komma i kontakt med känslor som jag burit och bär i min kropp, förstå dem och också omfamna det obehagliga.”” från Yoga för kvinnor, Prisma förlag.
Och varje nymåne så minns min kropp, sin första kamp – min egen födelse. Jag får helt enkelt acceptera det och lyssna till vad min kropp vill just idag.
När det är fullmåne, och då man egentligen inte ska yoga. Varför vet jag inte riktigt. Det sägs att om man skadar sig på fullmåne, så är skadan mer svårläkt. Och det kanske är så, att man känner sig lite starkare, lite argare och så går man in i yogan med den känslan och förtar sig. Allt handlar ju om att hitta center och balans. Yoga är en färskvara. Vissa dagar är det mer svåryogat än andra. Då är det kanske meningen att man ska fokusera på något annat i yogan och inte vara så asanainriktad. Jag vet inte. Men idag är en fin dag i Stockholm. Solen lyser. det känns varmt och jag ska ta en tur runt Långholmen med min nyklippta lilla pudelpojke.

1
1