Min man sa till mig; ”Du får inte låta din bild ligga kvar för länge, du måste byta ibland”. Han menade att den här bilden på bloggen, inte skulle ligga kvar år efter år.
Hm, bilden togs förra året. Jag får väl lägga in en ny mer nytagen bild.
 Men jag tror han menar, att man inte ska ha tio år gamla bilder, liksom nån sorts rädsla för att visa hur man  e g e n t l i g e n ser ut.
Men det är klart man vill ha en bild på sig själv, när man tycker att man ser bra ut, eller att den förmedlar något man vill visa. Vad vet jag. Men jag ska tänka på det.
Men när han sagt det, så tänkte jag på texten som står,  ni vet här på högersidan, att jag är en medelålders kvinna. Eh, när är man medelålders? Jag kanske inte är det? Vad är jag då? Tänker man att man lever i hundra år, ja, då är jag verkligen medelålders, till och med yngre. Hur tänker ni om ordet medelålders?
Hur tänker ni om att åldras?
När är man gammal?
För gammal?
När jag var liten, så visste man så tydligt när en människa var äldre, vuxen. Man kunde se att en tjej var tretton, eller 25. Man kunde på nåt sätt dela in människor lättare. Idag, kan jag tycka det är ganska svårt att åldersbestämma folk. Vad tycker ni?
Inte för att det är så himlans viktigt, men ändå.
 Jag tycker att många ser så unga ut, fast man vet att de är äldre. Tar vi hand om oss själva bättre nu?
Jag lägger ingen värdering i det. Bara en reflektion, men jag skulle bli så glad om ni skrev något om att åldras, och att vi kan prata om det. Hur det känns? Eller hur man tänker att det ska vara.

Vissa dagar känns det som att man tänker mer än annars. Idag har varit en sådan dag. Jag vet inte vad det är som sätter igång alla tankar i huvudet? Ibland snurrar det på bra och jag har en massa roliga ideer, som jag tänker de här måste förverkligas. Då går det undan i huvudet.
Men så är det sådana här dagar när jag faktiskt på allvar går runt och tänker på vad jag vill.
Det är som om jag har tid med det nu.
Jag slängde ut på facebook, en fråga som löd: ”När vet man om det är en annalkande femtioårskris, eller bara en kris”. Och lite så känns det.
Förstår ni vad jag menar?
När vet man att tankar är bra, är det när de rör sig en varm och jämn framåtrörelse, utan ett minsta stänk av oro i sig.
Och kan man tänka sig att det kanske inte är lika bra om oron blir för mycket oro. Typ att man blir rädd?
Jag kanske låter helt flummig.
På vår ayurvedakurs, sa vår lärare, mer i någon sorts bisats, att barn skrattar 500 gånger om dagen. Nånstans, vet man när? Så försvinner lättheten och känslan för skratt och leende. Och vi vuxna vi kanske skrattar och ler max  15 gånger på en dag. Är inte det lite sorgligt?
Jag brukar fråga gamla människor, om de är nöjda med sina liv och om det är något de ångrar. Äldre män, brukar säga att de ångrar att de inte var så närvarande med sina barn.
Så för några dagar sedan läste jag det här: aftonbladet

En studie om vad vi ångrar på dödsbädden och ni ser femman va? Munnen den ska skratta och vara glad.

Det ångrar vi människor
1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra. – Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra. 2. Inte jobbat så hårt. – Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv. 3. Vågat säga ifrån. – Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta. 4. Haft bättre kontakt med vännerna. – Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog. 5. Tillåtit sig själva att vara gladare. – Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen. Källa: The Guardian

Namn: Elin Pettersson

Ålder: Det finns ingen ålder, bara mer eller mindre livserfarenheter.
(25 år)

Yrke: Student

Civilstånd / familj: Solo / Världens finaste (både två-och fyrbenta)

Bor: Värnamo

Vad är meningen med livet?– Det är att må bra! Jag har funderat så mycket på meningen med livet att jag nästan blev lite besviken när jag gång på gång kom fram till att det  ”bara” måste vara att vi ska må bra och vara lyckliga. Jag har alltid  förväntat mig att hitta en djup existentiell förklaring som skulle vända upp och ner på hela min tillvaro. Men nej, det jag kom fram till var: Gör mer av det som får dig att må bra och gör mindre av det som får dig att må dåligt.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?– Jag har lärt mig att livet inte bara är någonting som händer mig utan att det faktiskt är en pågående process som jag skapar i varje ögonblick oavsett om jag är medveten om det eller ej. Jag har därför
alltid gjort det bästa jag förmått utifrån de kunskaper och förutsättningar som jag haft. Allt kanske inte har en mening just när det sker, men allt får i alla fall en mening i efterhand!

Vilken är din livsfilosofi?– Balans. I alla avseenden. Det är balansen mellan gas och broms som  avgör hur behaglig resan genom livet blir. Och att vara snäll mot sig  själv. Det är så lätt att glömma eller prioritera bort sig själv.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din  egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?– Det är samma råd som jag ger till mig själv hela tiden. Att inte fly ifrån sin rädsla utan att våga stanna upp och vända och vrida lite på det som skrämmer en. Vi bär alla på så mycket rädsla och vi är så drivna av den. Rädsla för att inte räcka till, för att inte vara  tillräckligt framgångsrika eller snygga, för att inte uppfylla de  krav som vi har på oss själva eller som vi känner att andra ställer på oss. Istället för att dras med i den nedåtgående spiralen måste  man vända på den och i stället vara snäll och uppmuntrande mot sig själv. Och framför allt ha överseende med sig själv, och sina så
kallade fel och brister. ”Jag behöver inte prestera för att existera. Jag har ett värde i att bara finns till!” Det är ett skönt mantra att upprepa när självföraktets kyliga vindar nyper en i kinderna.

Kära läsare, vem är du? Hur tänker du? Svara på de här frågorna, gör din stämma hörd. Skicka en bild till mig, skicka alltihopa till yogavita@telia.com.
Jag vill veta era tankar om meningen med livet.
Här kommer frågorna jag vill ni ska svara på:

 
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

kommer ni ihåg när man med förväntan tittade på Gbs, alltså glassbolagets, vår och sommarpremiärer? Hur det vattnades i munnen när man läste beskrivningen av den nya på glassen på glasshimlen. Glass kan visserligen fortfarande få det att vattnas i munnen på mig. Men just den där känslan av att vara med i nåt som händer precis. En just-nu-känsla, med förväntan.
 Å, vad jag längtade och nästan trånade efter GBs vårsläpp? och hur man sprang ut och köpte nyaste glassen, och man hoppades att den inte skulle vara slut. SEn, ja, då pratade man om glassen, om den var god, eller inte lika god som iglo eller 88:an, typ så.
 Varför gör man inte det längre? För att utbudet är så stort? Äh, jag vet inte, men här är bästa året, tycker jag: 1980 då släpptes Minty. Mintchokladglass med ett lager av vit choklad runt sig. Sååå god, men var bara kvar ett par år i Gbs repetoar. Synd.

Klicka här och kolla in din favoritglas, när den kom. Hur året var, en nostalgitripp. glassnostalgi

När jag var lite flicka dansade jag balett och drömde om att få gå på riktiga balettskolan. Men jag fick aldrig någon uppmuntran, och slutade också efter några år. Men känslan av att dansa balett har liksom stannat kvar i kroppen, som en längtan. Igår tog jag min första klass i balett som vuxen, en nybörjarkurs. och det var helt fantastiskt. Och vilken träning. Jag är såld, och tänker hur ska jag få in mer dans i mitt liv. Fler klasser. Vill, vill.
Precis innan jag skulle gå iväg, postade Ellie, som är en kompis (och både dansare och yogalärare) den här på sin facebook. Titta och njut. Det är så vackert att man vill gråta. Och jag är så glad att jag hade den här filmen så färskt i minnet när jag klev in i danssalen.
Och musiken, hur fint är det inte att dansa ackompanjerad av ett piano.

så vackert

Kunde inte hålla mig, hittade den här sidan hos en kompis på facebook: föryngringsredskap
Haha jag vill ha alltihopa.

Det kom upp igen, mina tankar om meningen med livet. Varför vi är här och framför allt meningen med det. Livet. Varför vissas liv verkar gå som på en räkmacka, medan andra får hanka sig fram och ständigt möts av problem. Finns det någon rättvisa och vem bestämmer att vissa ska få lida mer än andra. Jag vet inte, men mitt huvud snurrar här på morgonen.

I morse igen, möttes jag av samma bild som jag sett de senaste mornarna det senaste året i en av parkerna som jag rastar Pino. Jag ska inte skriva vilken, för han som bor där måste få ha sin fristad. Men varje morgon, så ligger han där på sin kartonger, i sin sovsäck med kartonger skyddande runtikring honom. Som en liten koja på en parkbänk.

Mina tankar drar iväg, varför ligger han där? Varför har han inget hem, ingen som väcker honom på morgonen, delar en kopp kaffe med honom. Jag menar inte att livet går ut på att ha en partner, men nog tänker jag att livet handlar om att vara satt i ett sammanhang. Att känna tillhörighet, att känna att man behövs och att få behöva lite tillbaks.

Han verkar inte vara uteliggare med drogproblem. Jag har sett honom vika ihop sina tillhörigheter, sett att han har fina kläder och skulle smälta in var som helst. Det är liksom det som känns extra sorgligt, och det är klart att jag tycker det är sorgligt med uteliggare överhuvudtaget. Det är sorgligt att människor kan halka ur sammanhanget, det vill säga det vi försöker hålla oss fast vid, så lätt.

 Eller det kanske inte är så lätt? Men det kan vara tre obetalda hyror, för att man lagt pengarna på mat, eller på att laga en värkande tand, så hamnar de obetalda räkningarna hos kronofogden och så snurrar det på. Man mister sitt hyreskontrakt, och eftersom man har betalningsanmärkningar så är det allt för svårt att komma tillbaka. Tre år tar det tydligen innan sådana prickar avskrivs. Att hamna utanför är lätt, och egentligen är det konstigt att inte fler gör det, men jag har en illavarslande känsla i magen, att fler kommer att hamna där.
Förstår ni vad jag menar?
Men ibland är det bra att tänka så, tror jag. Att få perspektiv på sitt eget liv, i jämförelse med andras, för att kanske se att man har det bra. Och att allt det där man tror man måste ha för att vara en lyckad person, kanske inte är så viktigt. Utan att det är fantastiskt fint att dela den där koppen kaffe med sin älskling i det lilla smått omoderna köket. För det är så lätt att dras med i vad som är lycka. Vad som gör en människa lyckad och att man lätt kan hamna i att betrakta sig själv, utifrån hur andra ser på en. Men att lycka inte handlar om det, utan om din egen inre känsla. Där det inte behöver vara så storstilat. Jag behöver inte ha ett topprenoverat stort kök, i en superstor lägenhet på rätt adress.
Jag vet.
Jag är väldigt mycket  i någon sorts livskris. Men kris betyder utveckling och utveckling betyder rörelse, framåtrörelse. Jag tror det är bra.
Men så tänkte jag, hur tänker ni?
När jag var på yourlife, så lät jag någon svara på frågorna om meningen med livet varje söndag. Jag tänkte fortsätta med det här. Men jag tänkte att ni läsare, ni som kommenterar ska bli publicerade. Så, tänk över frågorna här nedan. Fyll i och skicka dem tillsammans med ett foto till mig på: yogavita@telia.com.

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/familj:
Bor:

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

En sång som passar in här är: På gatan där jag bor

Idag läste jag amanda schulmans blogg. Hon skrev att hon var upprörd över alla kommentarer som Blondinbella fått när hon la upp en bild på sig i bikini.
Jag tycker verkligen att man ska uppröras.
Så kom igen och bli lite arga mot att vi tvingas in i ett ideal. Det idealet kan vara lätt att stå emot när man är snart 50 år, men inte sjuttsingen vill jag att min dotter och mina barnbarn ska växa upp med de här kraven på sig.
 Jag kan tycka att det är sjukt att man kommenterar och säger blä blondinbella, och menar att hon är tjock, överviktig och allt vad de nu skrivit. Herregud hon är högst normal.
 Jag orkade inte läsa alla kommentarer.
Det var nästan 600 stycken!!!
600 kommentarer på hennes utseende, herregud lägg den energin på något som är viktigt, inte på att klanka ner på någons kropp.
Jag säger bara mer Fram för alla möjliga kroppar i media tack. Vad härligt med äldre, gamla och bejakande kroppar, unga runda, tjocka, smala, långa, korta, rynkiga, muskulösa, taniga.
Ja, hela spektrat tack.
Alla olika, alla lika, typ.
Alla behövs.
Sedan kan man tycka vad man vill om Blondinbella och hennes åsikter, eller hennes värld.
Jag är ändå rätt glad att jag växte upp i ett ganska skyddat klimat för kvinnokroppen på 60- 70 och 80-talet när jag var ung. Det hade inte riktigt slagit igenom det här smala-smala idealet.
Så tänker jag när jag ser de här bilderna.