sudda sudda bort din sura min

Vissa dagar känns det som att man tänker mer än annars. Idag har varit en sådan dag. Jag vet inte vad det är som sätter igång alla tankar i huvudet? Ibland snurrar det på bra och jag har en massa roliga ideer, som jag tänker de här måste förverkligas. Då går det undan i huvudet.
Men så är det sådana här dagar när jag faktiskt på allvar går runt och tänker på vad jag vill.
Det är som om jag har tid med det nu.
Jag slängde ut på facebook, en fråga som löd: ”När vet man om det är en annalkande femtioårskris, eller bara en kris”. Och lite så känns det.
Förstår ni vad jag menar?
När vet man att tankar är bra, är det när de rör sig en varm och jämn framåtrörelse, utan ett minsta stänk av oro i sig.
Och kan man tänka sig att det kanske inte är lika bra om oron blir för mycket oro. Typ att man blir rädd?
Jag kanske låter helt flummig.
På vår ayurvedakurs, sa vår lärare, mer i någon sorts bisats, att barn skrattar 500 gånger om dagen. Nånstans, vet man när? Så försvinner lättheten och känslan för skratt och leende. Och vi vuxna vi kanske skrattar och ler max  15 gånger på en dag. Är inte det lite sorgligt?
Jag brukar fråga gamla människor, om de är nöjda med sina liv och om det är något de ångrar. Äldre män, brukar säga att de ångrar att de inte var så närvarande med sina barn.
Så för några dagar sedan läste jag det här: aftonbladet

En studie om vad vi ångrar på dödsbädden och ni ser femman va? Munnen den ska skratta och vara glad.

Det ångrar vi människor
1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra. – Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra. 2. Inte jobbat så hårt. – Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv. 3. Vågat säga ifrån. – Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta. 4. Haft bättre kontakt med vännerna. – Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog. 5. Tillåtit sig själva att vara gladare. – Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen. Källa: The Guardian

1
1