Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Den här bilden.
Jag sparade den, nu har jag glömt var jag hittade den. Någon som vet historien bakom den här bilden? Tror jag läste att det är en flicka som förlorat båda sina föräldrar och att hon ritat sin mamma och lagt sig tillrätta i bilden av sin mamma. Den här bilden griper tag om mig så djupt.
Så många bitar.
Så många delar.
Får liksom ont i magen när jag tänker på den lilla flickan. Att hon är ensam nu. Och hur förjävligt det är. Jag har för mig att hon är ett krigets barn. Och orättvisan i det.
Men det finns också en kraft i  bilden. Att flickan ritat in sig själv i sin mammas famn. Att hon skapar det hon behöver. Vet vad hon behöver. Man vill bara gå fram och ta henne i famn, krama henne.

Men den är också en symbolisk bild för gränser. I alla fall är det vad jag känner. Hur vi behöver våra föräldrar för att de ska lära oss att sätta gränser om oss. Så vi vet, liksom lär oss vad som är rätt och fel i det stora hela, men också i vår egen lilla värld.
Jag har aldrig haft några gränser. Inga direkta regler. Utan ganska lösa tyglar. Så här med facit i hand kan jag säga att det finns något bra, men också något mindre bra med det. Det bra, det är att jag aldrig känt någon gräns för min fantasi. Att den fått fritt spelrum. Och att jag på många sätt är gränslös till att lägga ner om det inte funkar. Vill jag något ser jag till att få det, jag kämpar. Berg är till att förflyttas typ 😉
Men så finns den tråkiga sidan.
Så är det nog för många barn uppväxta på 70-talet. Det där med gränser och uppfostran ansågs fult och fel.
För mig handlar en stor del av mitt vuxna liv om att lära mig gränsa. Att veta var mina gränser går. Att våga säga nej. Tacka nej. Varje dag kämpar jag med det. Kommer ofta på i efterhand, oj där gick den människan över min gräns. Jag märkte det försent. Fann mig inte i situationen. Förstår ni vad jag menar? Ibland gränsar jag i efterhand, det blir ju så klart konstigt. Men jag vet inte annars hur jag ska göra. Bättre sent än aldrig tänker jag.
Ett sätt att tidigt lära sig gränser, veta sina egna gränser. Det här är så konstigt, men när Mira föddes. Ingen hade lärt mig, men jag lindade henne. Vek in henne i sjalar. Många år senare fick jag reda på att det är vanligt i Ryssland. Jag bodde i Moskva när jag var bebis och jag kan tänka mig att vårt hembiträde som vi då hade, förmodligen alldeles säkert lindade mig. För mig kändes det alldeles självklart att linda Mira när hon var född. Att linda bebisen är att ge bebisen ”gränser”, att kroppen inte flyter ut. Att den är omhuldad, inlindad, trygg.

För mig har yogan varit så bra.
Det har varit en plats som varit så tydlig med just gränser. Yogamattan i sig är en gräns. Att hålla sig på matten. Att inte slänga med en arm, störa ”grannens” practice. Utan jag håller mig på min yogamatta. Vet vad jag ska göra och när jag lägger mig ner för savasana, så är det i mitten av mattan. Då blir mattan som en ram kring mig. Men yogan i sig har lärt mig om var min kropp slutar och börjar. Att vara en överrörlig person handlar i sig också om det, att veta när man ska sluta tänja, eftersom kroppen i sig är gränslös. Behöver bygga styrka, en grund inte bara falla in i det mjuka.
Idag är det tisdag. Ikväll är det dansdag. Där handlar det mycket om att gå utanför sina gränser. Våga vara lite utanför comfort zone. Våga leka. För hur gammal man än blir, så tror jag åldrandet börjar den dag man slutar leka. Jag vill aldrig sluta leka.

Här rullar jag ut mattan på piren på Mallorca.

idag har jag bestämt, jag ska bli mer så här

Tid.
Ibland känns det som att tiden går långsamt, liksom sniglar sig fram. Jag kommer ihåg hur långsamt jag tyckte tiden gick när jag var barn. Alldeles särskilt när jag hade tråkigt, när inget skoj hände. Vet inte riktigt när det hände. När tiden liksom gick snabbare, hade mer bråttom än tidigare. För nu, i den tid jag är nu, känns allt som att det går så fort. Nästan som om jag snubblar över dagarna. Man vaknar upp måndagmorgon, så är det plötsligt söndag igen. Jag hinner inte.
Hinner inte med allt jag vill göra.
Så såg jag det här och blev alldeles tårögd.
Fan, barnatiden, gud vad den flög. De där små barnabenen växte så fort. Alldeles för fort. Jag hann inte med.
Och tid kan man inte skruva tillbaka. Fast ibland vill man.
Göra om och göra rätt.
Hinna njuta småbarnsdagarna. Jag hade kanske gjort andra val med den vetskap jag har idag.
Göra om göra rätt.
I sommar fyller jag 50 år.
Vad mycket som hänt.
Jag har levt halva mitt liv, för nog tänker jag bli  hundra år. Varje dag sjunger jag mantrat, där jag önskar att alla får leva ”Hundra friska år”.
För 22 år sedan föddes min dotter.
Numera,  räknar jag tiden sedan Mira föddes i vad ska jag säga Mira tid.
Om jag ska tänka tillbaka, typ när bodde vi på Karlsviksgatan, eller Wiviallusgatan. Tänker jag alltid först, hur gammal var Mira då?
Hon är liksom min måttstock, min tidsmätare.

Nu är vårtid. Vi är på landet. Röjer i trädgården. Fixar. Jag plockade min första vårbukett på promenaden ner till bryggan som vi måste fixa.
Vårblommor, de första spirande. Som löften om att det kommer en sommar.
Vad vi längtat.
Vad vi längtar.

Här i veckan hämtade jag ut mitt månadsanvändande av Iscador. Jag betalar 900 kr i månaden på antroposofernas anticancermedicin, som numera klassas som ett läkemedel. Men inte sjutton får jag ta det på högkostnadskortet. Fast jag vet att det hjälper mig, höjer mitt immunförsvar och ger mig ork och kraft att bygga upp mig själv efter alla cancerbehandlingar och i förebyggande syfte.

När jag hade hjärtsvikt fick jag hjälp, alltså betalade jag själv, för jag vet inte hur många akupunkturbehandlingar på AAA-kliniken. Jag är säkert uppe i 30 000 kr nu. Det tog bort mitt hjärtsvikt, fick mitt hjärta normalt igen. Så absolut jag är glad för det. Glad men lite fattigare. Jag struntade ju att äta den där hjärtmedicinen som kardiologen typ ville tvinga mig att äta. HJärtsvikten var ju en biverkan av Herceptin och cellgifterna. Jag läste ju på om biverkningarna på medicinen som kardiologen skrev ut, det var njursvikt, sämre hjärta och ännu lägre blodtryck.  Nä, nu är det slut med mediciner tänkte jag.
Ibland får jag så ont i min högra arm. Vad skulle jag göra utan AAA-kliniken? Ha ont. Ha en uppsvälld arm? Bära stödstrumpa för ödemet? Det är vad sjukvården kan erbjuda.
När jag går till Aaa-kliniken, tar de mig på allvar. Igår masserade de min axel och armhålan (tog ju bort en massa lymfkörtlar). Det gjorde så ont att jag ville kräkas. LarsOlof sätter nålar, så att det onda släpper. Han hjälper mig att stabilisera hela mig.
Min stackars kropp vad du stått ut.
Men när jag låg där med huvudet i bänken, så tänkte jag på oss alla hur vi kämpar för att må bra. PÅ att komma tillbaka.
Hur mycket jag lärt mig om sjukvården. Om föreningarna som säger att de finns där för oss. Om olika band som säljs på stan. Den här sjukdomen drar in pengar till olika föreningar, men varför känns det inte som att vi som drabbats får den hjälp vi behöver? Jag låter deppig, jag vet.
Jag kanske är lite deppig, eller desillusionerad. Rut och rot finns. Kanske  vi kan få bot, som inte är inkomstbaserat, utan för oss som varit sjuka. Tack!
Nu tar jag min kvast och sticker iväg på påsklov.
Glad påsk

Det jobbiga med Pino är ju att han inte kan vara ensam. Att han gråter, blir ledsen, ylar högt, krafsar på dörren så det blir stora märken. Han hatar att vara ensam. Men det braiga det är ju att han står ut med att bli satt i en väska om man som jag idag, skulle till akupunktören.
Och lite så är det i livet.
Det finns nästan alltid en bra sida. Och det blir lättare om man förhåller sig positiv till det mesta.
En del säger att glaset är halvfullt och andra halvtomt.
De som väljer att säga halvtomt, har tyvärr ofta inte insikten att det är precis så de säger och att det kanske är så det ser på livet.
När jag hamnar i negativt tänk, då är det också som om jag alstrar ännu mer negativt. Ännu mera klet. Visst ska man få vara ledsen och blir deppig om man hamnar i svåra eller dumma situationer. Men kanske blir det lättare att hitta ut och rätt om man vågar se det från ett annat håll än att man är ett offer för omständigheter. Förstår ni vad jag menar?
Jag jobbar med det här. Hela tiden. Jobbar med att välja mina Ja och att välja mina Nej. Det är verkligen inte enkelt, men jag inbillar mig att det blir bättre och bättre för varje dag som går.

Efter 14 år åkte jag tillbaka till Gotland för att hålla en knipworkshop i Mariancilas fina yogastudio Lila Shala på Södertorg i Visby. Jag hade nästan glömt bort, eller förträngt hur mycket jag älskar Gotland. Hur fantastiskt vackert det är här. Och Visby, så magiskt. Det är så fint med alla gamla hus och ringmuren. Kom på mig själv när vi gick en kvällspromenad längs vattnet och sedan tog Adelsgatan tillbaka hem igen. Jag gick där och drömde om att ha ett litet hus med en liten trädgård i stan. Tänk en liten skrivarlya i Visby. Jag får börja affirmera…

Ray har varit så glad och berättat om det nya bageriet som ska öppna i hörnet Tegnergatan/Döbelnsgatan och vi har sett fram emot ett bra bageri med bra bröd. Och tänk. Mariancila delar lägenhet med Tina som om en månad ska börja jobba på det bageriet. Är inte världen allt bra liten. Tina var med och startade Rute bagerie här på Gotland. Hoppas det här blir lika bra. I alla fall har jag njutit av hennes bröd de här dagarna.

 Här är Mariancila i sin fina nyöppnade studio mitt på södertorg innanför murarna. Studion har en stor yogasal och en lite mindre. Så fint och välkomnande på alla sätt.

En av deltagarna på knipworkshopen kom med sin fårfäll till yogan. Kände att det kändes så himla gotländskt. Blev nästan lite avundsjuk 😉 Så nu ska jag också skaffa mig en fin fårfäll och ha inlindad i min yogamatta.

Tack Mariancila, Tina och alla deltagare på workshopen för en fin helg. Vill redan komma tillbaka.

Livet. Livet. Uppgång och fall. Och förhoppningsvis uppgång igen. I sommar fyller jag femtio år. Jag har levt halva mitt liv, för jag tänker som i mantrat jag sjunger varje morgon leva i minst hundra år till. Ibland kan jag tänka att motgångarna jag mötte när jag var ung. Allt det där som slungade ner mig på botten, all ledsenhet. Ja, alla sorger jag gått igenom, när jag trott att jag nått botten. Det som är livet. Det hjälpte på nåt sätt mig att fatta, att efter ett fall finns det bara en väg att gå och det är upp.  Det kanske gjorde mig stark. Stärkte mig att veta att livet är en bergochdalbana. Jag blir inte lika rädd och ångestfylld när jag möter motgång. Jag blir ledsen och rädd, så klart. Men jag får fatt om känslan att det måste gå att ta sig upp och ut ur det som hänt. På något sätt. Jag har också varit med så länge att jag vet, att om det går bra om man har flyt och om man berusas av sin framgång, så snubblar man ofta. Därför är det så bra att då och då tacka nej till sånt som man kanske inte kan göra, inte hinner med. Och hålla fast vid de man älskar, att de som varit vid ens sida hela tiden, även de där dagarna när de inte gick så bra. De är dem du ska fortsätta att vara med. Hålla fast vid. Bry dig om. De som vill vara med dig både när det går bra och när det inte går så bra. Och viceversa såklart. För det är lika viktigt att finnas för sina vänner när det går dåligt för dem, när livet är svårt som när det går bra för dem. När det verkar som att det flyger stekta sparvar rätt in i munnen på dem.
Allt har sin tid. Men allt vi är med om formar oss och jag brukar ju säga att sorgerna jag varit med om är mina medaljer på bröstet. Och ni vet ju vilken jättemedalj jag har i form av ett stort ärr där mitt högra bröst en gång satt. Allt har sin tid. Även sorgen ska få ha sin. För jag tror så klart att vi måste våga vara ledsna när vi är ledsna. Arga och besvikna. Men att vi inte stannar där för länge.
Den här sången är till er som kämpar. Dont give up

man måste testa, allt kan växa upp igen, kolla här Regrow

Under hela min cancerbehandling hade jag som en målbild. Jag såg framför mig hur jag låg i sängen i vårt hus på Björkö. Att allt var lugnt. Att familjen var där. Att jag var hel. Överlevt.Det fanns dagar när det var svårt att tänka den bilden, men så ofta jag kunde matade jag in den i mig.

Om några månader ligger jag här i sängen. Men vyn har förändrats. För vi har huggit ner de där tre granarna. Och precis så är det i livet. Ibland måste man ta bort det där som skymmer sikten.

Jag har rest lite fram och tillbaka en tid nu. Då måste Pino vara hos mina föräldrar. Så här blir han när jag hämtar honom. Pino är ju 8 år snart. Och om man räknar om det i människoår så är han 56 år, för det första året i en hunds liv räknas dubbelt. Min pappa kallar Pino för gubbbebis. Haha jag tycker det är ett så kul ord. Gubbbebis.

Ibland är det så märkligt. Jag hade tänkt skriva om solskyddsmedel, så fick jag den här kommentaren på bloggen:

”Har du tips på bra solskydd Karin? Vanliga produkter verkar innehålla så mkt skit och jag har inte hittat någon kräm som funkar i ansiktet utan att ge mig röda, irriterade ögon. Solar aldrig men vistas en hel del i solen på promenader o.s.v. och framför allt ansiktet blir utsatt. Har en del pigmentfläckar som inte blir snygga när de kommer fram för mkt och man vill ju skydda huden mot skador. Har kikat en del på eko-alternativ men inte testat någon produkt ännu eftersom det är lite av en djungel där också och produkterna är väldigt dyra för en väldigt liten mängd. Och ska man smörja hela kroppen rekommenderas man ju ta en handfull kräm per gång. Flera ggr per dag för hela familjen så går det ju åt en del. Hälsan är ju viktigare än pengar men gjord av pengar är man ju inte. Tacksam för tips. När jag var jag ute så ofta och mkt att huden vande sig långsamt vid solen (och sedan har säkert ozonlagrets uttunnande en del att göra med det också) och då brände jag mig aldrig men nu tycker jag det är svårare att få till en sådan gradvis solexponering. Dock bränner jag aldrig händerna och de vänjs ju långsamt helt naturligt. Svårare med resten av kroppen tycker jag. ”

Jag har alltid undrat lite över solskydd i krämer. Varför det står att man inte ska använda solskyddsmedel på barn under ett år? läs här I artikeln har det testat solskydd som riktar sig till barn, tänk då till vad solskydden till vuxna innehåller… För mig känns det jättekonstigt att smörja in kroppen med solskyddsmedel, som är fullt med en massa cancerogena ämnen.

 Sedan flera år tillbaka använder jag inte solskydd överhuvudtaget. Jag solar istället försiktigt. Och då menar jag väldigt försiktigt. Första dagen kanske bara en kvart, tjugo minuter. Så håller jag på ett par dagar tills jag fått en liten grundton, då kan jag vara längre i solen. För det är nämligen så att själva brunbrännan fungerar som ett solskydd. Man ska aldrig sola så man blir röd.
Jag älskar värme, jag älskar att vara på stranden och brukar också ligga i skuggan för att få vara där. Men det är faktiskt så att man blir brun i skuggan under ett parasoll. För ett par dagar sedan kom den här undersökningen Dagligt solande är bra för hälsan. Här får vi reda på just det, att det är bra att vara i solen. Och på tv-nyheterna så uppmanade forskaren folk att ta sitt kaffe utomhus i solen mitt på dagen. Cancerfonden kontrade med att de absolut inte tyckte att det var någon bra ide, eftersom hudcancern ökar.
Men jag undrar lite stilla om hudcancern kanske ökar på dem som använder solskyddsfaktor?
För om solen är så farlig som Cancerfondens presskvinna sa, så borde ju hudcancern vara enorm i länder där man blir extremt utsatt för solen och där man har brun hud? Någon som vet siffror på det?
Det finns enorma fördelar med att visats i direkt solljus. Nämligen det viktiga D-vitaminet. Här kan du läsa kostdoktornas råd om solande och om det viktiga d-vitaminet
Men det handlar om att vi med ljus hud ska ta det lugnt i solen. Sola försiktigt. Snarare bygga upp en bränna, än att pressa fram den.

Ni anar inte vad jag längtade efter att sola efter alla cancerbehandlingar. Jag häll nästan på att längta ihjäl mig. Jag älskar solens strålar mot huden. I mars när alla behandlingar var över åkte jag på en solresa själv till Lanzarote. Så här såg jag ut då..

Jag har tittat på några reportage som Anna Bäsen på Expressen gjort. Hon har med dold kamera testat på olika alternativa terapier för att liksom ta fram vilka som luras och trixas i den alternativa vården. På många sätt väl välkommet. Visst är det viktigt att vi tittar på vilka som luras.
Vi är så utsatta i vår önskan om att bli friska.
Jag vet.
Jag har varit där.
Jag är där.
Men det är så många delar i det här.
Snälla syna den svenska sjukvården. Syna vilka som vinner på vilken medicin som skrivs ut. Tänk om det skulle vara så att vissa läkare och forskare går läkemedelsbranschens ärenden?
Ni vet väl vilka som lägger pengar på forskning och som också på det sättet bestämmer vilken forskning som ska göras?
Och ni vet väl att det dör tusentals människor Lär här varje år i Sverige av felmedicinering bland annat. Vem bär ansvaret där?
Jag fick hjärtsvikt som en biverkan av min herceptinbehandling. Jag träffade en cardiolog, herr Pehrson på Karolinska. Jag fick en kvart med honom. Han hade aldrig träffat mig tidigare. Han började med att säga att jag hade normalt blodtryck, vilket om man läser om mig ser att det inte stämmer. och när jag sa att jag inte hade det, utan lågt. Så sa han bara Nej, du har normalt.
Han skrev ut betablockerare och en annan medicin, som han sa att jag skulle ta punkt slut.
Det fina i kråksången är att jag skippade att ta medicinen eftersom de hade så mycket biverkningar. istället tog jag kontakt med den alternativa världen. Gick femton gånger på raken på akupunktur, åt Q10 och började med kettlebells. Efter några månader hade jag tillbaka mitt hjärta, det var normalt igen. Den här läkaren, fast jag bad honom gav mig inga alternativ, utan ville snarare tvinga mig att ta den medicin han skrivit ut.
Vad hade hänt om jag tagit den medicinen som kunde ge biverkningar som njursvikt, lägre blodtryck och faktiskt kanske till och med sämre hjärta? Tänk om jag istället fått en kronisk hjärtsvikt, eller någon annan biverkan. Tänk jag hade kanske blivit beroende av medicin för resten av mitt liv. Det hade kanske inte blivit dyrt för mig, jag hade ju fått den på högkostnadskortet. Men någon får ju betala, och jag hade kanske hellre velat att sjukvården/landstinget betalade mina 15 gånger till akupunktören? Det hade något blivit billigare i det stora hela, om n förstår vad jag menar.
Svenska sjukvården är bra på akutvård, men i vissa fall urdålig på omvård. Där är den alternativa vården så mycket bättre. Jag har använt mig av både och.
Genom att läsa på på nätet, har jag fått veta så mycket. Ingen läkare varnade mig för socker, eller hade något att komma med angående maten. Jag slutade med socker och gluten, påhejad av den alternativa världen. Nu visar det sig att jag gjorde rätt titta på det här
Jag tror att mycket av det som vi kommer att se i framtiden, på sjukhus och som vård av oss, kommer att komma från den alternativa världen. Med det inte sagt att allt med den alternativa vården/världen är bra.