Författarnamn: Karin Björkegren Jones

I fredags dog en av våra största svenska skådespelerskor i den jävliga sjukdomen cancer. Så sorgligt. Ledsamt.
Så onödigt.

Kim är den coolaste kvinna jag träffat. En sån stark kvinnlig förebild, en kvinna som gjorde som hon ville och som levde livet fullt ut. Hon hade mer energi än någon jag träffat.
Jag var tolv år när jag träffade Kim första gången. Då började jag i Kims dotter Tintins klass och vi blev direkt kompisar. Jag var så fascinerad av Kim, av Pistolteatern och tyckte allt var så spännande och levnadsglatt. Men framförallt av Kim som hela tiden var en så självklar person, modig och karismatisk. Styrka. Och så den där självklara känslan av stå rak i alla situationer. Och alltid med en glimt i ögat.
I måndags hade hon sin sista fest. Jag är så tacksam att jag fick vara med. Så många människor som var där, som varit och är delar av Kims liv. Så rörande, så häftigt att höra historierna om Kim. Hennes försenade 70årsfest, den hon inte riktigt kunde fira. 

men också så ledsamt. Jag och Kim fick vår cancerdiagnos ungefär samtidigt och hejade på varandra.  Jag vet ju vilken frisk hälsosam och stark kvinna Kim alltid varit. Så den här jävla cancern som tar och skövlar precis som den vill. Att det inte spelar någon roll om man är hälsan själv. För den far fram helt orättvist ändå. Barn som förlorar sina mödrar och fäder. Föräldrar som förlorar sina barn. Vänner som dör. Livspartner som går bort. Och alldeles alldeles för tidigt.
Vill inte förlora fler.

Och vi verkar inte kunna göra nåt. Så många miljoner som läggs på läkemedelsforskning, varför hittar vi inte botemedlet? Varför varför.

Läs Lasses brev om Kims dödsfall. Lasse är Kims livskamrat, så fin text.

Tack Kim för att du visade på att man kan göra vad man vill och att man kan skapa guldkant på sin tillvaro också när den är förjävlig och dagarna är räknade. Att man alltid kan göra om sorgligheter till skoj, för vem går på fest med kateter och som sitt tal till oss skojar om att hon har med sin ”festblåsa”? Bara du. Coolaste kvinnan i stan.

Tack alla som skickat uppmuntrande mejl till mig. Tack alla ni som fattar att jag inte är emot cancer, eller att man ska hitta botemedlet.

Tack alla ni som skickat filmer och intressant tankar. Jag är med er.
Som det här uttalandet från en amerikansk läkare Läkaren som är emot rosa bandet

Eller den här intressanta texten:  rosa bandet är en attraktiv kommersiell symbol
Kanske läge att öppna ögonen och ifrågasätta och kräva mer.

Att gå igenom cellgifter, herceptin, strålning och operera bort sitt bröst är min största kamp här i livet. Så tacksam över all den kärlek jag mött. Alla vänner som slöt upp kring mig som en mur. Ni som fanns för mig. Tack.
Jag är så tacksam för all information om hur jag kunde ta hand om mig själv. Alla tips. Om att maten är viktig och att det är så oerhört viktigt att träna. Jag önskar alla de verktyg jag lyckades ta till som alla är biverkningsfria och som hjälpte mig att komma tillbaka.

Jag försöker ge tillbaka genom min bok Jag vill fan leva

Och vad glad jag blev när jag läste det här som Helene, som jobbar som sjuksyrra och som också använt min blogg när hon utbildar andra sjuksyrror. Om mina tankar får en sjuksyster att tänka lite extra på hur hon tar i en cancersjuk, så gör det mig varm inombords.

 

och genom dvdn yoga i lust och nöd
Jag önskar er som liksom jag drabbats verktygen för att orka och stå ut.

Därför skrev jag Frisk och strålande hy på naturlig väg
För jag tror liksom den amerikanske läkaren att vi måste ta hand om oss själva genom att äta bra, dvs giftfri mat. Ekologisk. Skippa gluten och socker. Äta så grönt vi kan. Stärka vårt immunförsvar. Jag skulle önska att läkarna uppmanar cancersjuka att ta bort just socker och gluten.
För jag tror det är en stor bov när det kommer till sjukdom.

Att vara en person som vågar ifrågasätta läkare, läkemedelsindustrin,
livsmedelsverket och allt som har med vår hälsa att göra är som att gå
på minerad mark här i Sverige.
Säkert i andra länder också, men
här oj, oj. Många hälsoprofiler slutar med att skriva om sina upptäckter
och slutar med att upplysa människor om att det finns alternativa sätt
att läka sig. De får ofta utstå mycket skit från alla möjliga håll. Att
vara en människa som går emot strömmen är inget man vinner några
fördelar på. Det är tungrott och väldigt tröttsamt. Och för en del
verkar det vara rent utsagt farligt.

En gång i tiden
var jag programledare, bland annat på ett program som hette Hälsa nu.
Jag åkte runt och intervjuade en massa experter om sömn, stress,
självkänsla kontra självförtroende bland annat.
Ett väldigt kul
jobb på många sätt. Jag fick ju träffa experter. Och jag träffade läkare
som offrecord sa andra saker än de kunde säga framför en tv-kamera,
eftersom de annars hade förlorat licensen. Bland annat pratade en
hjärnläkare om vikten av att äta Omega 3, men då var det inget som var
okej att säga. Men den alternativa medicinen hade länge förespråkat det.
Idag är det alldeles självklart att prata om att man ska äta tillskott
av omega 3, d-vitamin bland annat.

En av experterna som jag träffade var Sanna Ehdin.
Hon hade precis kommit ut med sin bok ”Den självläkande människan”. Nu
alldeles snart kommer boken ut igen, med nya tankegångar och nya fakta.
Jag väntar med spänning på att få köpa  Nya självläkande människan.
Jag
tyckte det var spännande det Sanna pratade om, men det är många år
sedan och jag hade då svårt att ta in allt. Jag var en ensamstående
mamma och jag jobbade mycket. Så att liksom tänka på hälsan då och ändra
mitt sätt att leva kändes bara som ett stort stressmoment. Men Sanna
fanns liksom kvar i mitt minne. Som en önskan om något nytt, men i en
tid då jag kunde ta till mig det.

Så blev jag sjuk och
jag vet inte hur det kom sig, men vi hördes på telefon. Jag hade svårt
att ta in, men Sanna förhöll sig lugn. Manade inte på mig. Hon lyssnade
in mig. Och sakta började jag se saker också och fast jag genomgick alla
traditionella cancerbehandlingar man kan tänka sig. Vi har också hela
tiden hållit kontakten. Hejat på varandra på facebook. Och jag gick
också och lyssnade på Sanna när hon hade en föreläsning för ett par år
sedan. Igår träffades vi äntligen och jag fick möjlighet att ge henne
min bok Jag vill fan leva.
För det känns viktigt för mig att få ge
den boken till alla de som betytt och betydde nåt för mig under den här
tiden som jag brukar säga var min tuffaste tid i livet. De som hjälpte
mig.

Sanna är modig. Vi ska vara enormt tacksamma för att hon vågar ifrågasätta etablissemanget.
För
det är tufft. Väldigt tufft. Hade varit mycket enklare om man följde
flocken. Men vi behöver de som ifrågasätter och vi ska vara glada att
Sanna har den här drivkraften att vilja förmedla kunskap om hälsa till
oss alla. 
Sanna har ifrågasatt Cancerfondens intentioner länge
Läs Sannas tankar om Cancerfonden här
Och det hon skriver är viktigt att vi tittar på och ifrågasätter och det är märkligt att inte fler ifrågasätter det här.

Sanna
sa något igår som fick mig att ligga vaken och tänka en massa i natt.
Ni vet att jag fick hjärtsvikt av cancerbehandlingarna. Vad jag förstått
är det många som dör av sviterna av cancerbehandlingarna. Bland annat
för att hjärtat inte orkar. Att det blivit så hårt ansatt. Sanna sa hur
viktigt det var att äta Magnesium, och jag har sagt det förut. Det
kommer att bli det nya som livsmedelsverket kommer att gå ut och uppmana
oss att äta.
Men det hon sa som fick mig att ligga vaken och
tänka, det var att också mistelextrakt är bra för hjärtat. Jag tar ju
sedan mars 2013 Iscador.
Antroposofernas läkemedel mot cancer. Det innehåller Mistelextrakt. I
december förra året erkändes Iscador som ett läkemedel mot cancer av
Läkemedelsverket, men vi får det inte subventionerat på
högkostnadskortet. I Tyskland finns studier som visar på hur bra det
varit att kombinera Iscador med cytostatika bland annat. Tänk om det är
så att Iscador hjälpte mig? Räddade mig. Gjorde att mitt hjärta ändå
orkade och inte gav upp?
Och tänk om Cancerfonden kunde gå in och
subventionera Iscador för oss som genomgått och genomgår
cancerbehandlingar för att rädda våra hjärtan? Men tyvärr är det många
som motarbetar och ifrågasätter Iscador i Sverige, läkare och
läkemedelsbranschen.
Nu har jag inte tid att skriva mer, för nu
ska jag ta min Iscadorspruta. Jag tar den Måndag, onsdag och fredag och
jag tror på det.

rosa månaden.
Jag har haft cancer. Jag ska vara tacksam för att jag finns här. Att jag lever. Och det är jag. Mycket tacksam, men också förvånad över det här rosa.
I oktober färgas månaden rosa.
Plötsligt är det som att  kämpa mot cancer är detsamma som att stötta rosa bandet och  Cancerfonden. För annars är man emot.
Som att Cancerfonden är det enda rätta och att deras insamling är den enda som kan ta bort cancern. Vi förenar oss mot cancer tillsammans med Cancerfonden.
Vet ni, det är inte bara Cancerfonden som kämpar mot cancer. Det finns andra och andra sätt.

Jag bestämde mig att inte gå all in och kritisera Rosa bandet och Cancerfonden det här året. För att jag orkar inte kämpa mot en så stor fond, som verkar fått med sig alla. Journalister, programledare alla bara köper det här. Men om ni är intresserade av att kan läsa , så kan ni läsa mina tidigare tankar här i bloggen.

För det som gör mig mest förvånad är att det nästan är som en rosa masspsykos under oktober månad.
”Vi som vill få bort cancer” är liksom Cancerfondens slogan.
Men hallå, dont we all?!
Men för mig är inte att få bort cancern detsamma som att ge pengar och bidrag till Cancerfonden. Jag har läst på deras hemsida vart pengarna hamnar, vilka de ger forskninganslagen till.
Läs läkemedelsbranschen.
Och ja, vi behöver hitta läkemedlet mot cancer. Men jag skulle vilja veta siffran på de som fått cancer och dött av biverkningarna av cancer. Hur många som dör av någon form av hjärtfel efter en cancerbehandling.
Men först av allt vill jag att vi på allvar pratar om varför vi får cancer.
Är det inte där vi ska börja.
Varför får vi cancer?

Jag har så många tankar och jag ska skriva mer, en dag.

När vi får cancer hamnar vi i chock. Läkarna säger ofta till oss att inte googla. Varför tänker jag? Idag säger jag till alla som blir sjuka, googla. Ta reda på mer. Ta reda på så mycket att du kan ställa frågor till läkarna och för att du ska kunna väga för och nackdelar. När jag blev sjuk, jag ni vet ju historien om mitt hjärta. Om att jag fick hjärtsvikt av alla behandlingar, men att jag läkte mitt hjärta utan läkemedel. Läkemedel som hade kunnat ge mig andra biverkningar som njursvikt och ännu sämre hjärta.
Jag har skrivit om det här i bloggen.
Men det här handlar om antihormonerna som jag vägrade ta. Men som jag rekommenderades. I fem år skulle jag äta antihormoner där min sort kunde ge mig både artros och förlorad sexlust.
 Idag vet vi att det är en låg procent, av alla de som äter läkemedlet som faktiskt blir hjälpta av antihormoner. Men de kvinnor som har haft hormonell cancer uppmanas att äta de här tabletterna i minst fem år. Jag har träffat tjejer som fått antihormoner utskrivna i upp till tio år.
Så mycket pengar som dras in av Cancerfonden, så mycket pengar som ges till forskning. Varför hittar jag ingen forskning där man försöker ta reda på VILKA kvinnor som blir hjälpta, så att de som inte blir hjälpta av de slipper äta den här medicinen i onödan?
Nä, för jag tror det handlar om ekonomi. Det drar ju så klart in en massa pengar till de läkemedelsföretag som har ett stort antal kvinnor som äter de här mediciner år efter år.
Men varför försöker man inte hitta medicin som är biverkningsfria?
Varför samarbetar man inte med den komplementära vården?
Varför hittar jag inte sån forskning bland den forskning som Cancerfonden stödjer?
Läkemedelsföretagen stödjer så klart Cancerfonden. Det är väl deras huvudsponsorer.

Det är också väldigt intressant att se vilka andra företag som stödjer cancerfonden. En hel del livsmedelsföretag. För mig kändes det helt fel när det var kanelbullar mot cancer. Idag vet vi ju att gluten och socker är nåt som vi helst inte ska äta och i alla fall inte när vi väl fått diagnosen. Det var det första jag tog bort när jag fick mitt cancerbesked. Socker göder cancercellerna det finns det forskning på. Det här gör mig glad mitt i alltihopa, ett gäng läkare gått ihop och startat Läkare för framtiden 
Om jag hade möjlighet så skulle jag gå på den här föreläsningen som de håller i Stockholm på onsdag. Finns 30 platser kvar. Inflammationer boven bakom sjukdomar

läste det här inlägget
Det är en tjej som ifrågasätter Rosa kokboken som kom ut mitt under bokmässan. Det är ett samarbete mellan ett bokförlag OCH Cancerfonden.

Jag var så konfunderad över den kokboken, men bestämde mig för att inte skriva om den. Men nu gör jag det.  Jag tror jag aldrig sett en en kokbok få så mycket uppmärksamhet som den. Anna Benson som hon heter, som drog igång den här boken hade stor lansering på Bokmässan med Rosa kokboken.

Varje dag utanför stora ingången till mässan stod den här bilen med hennes bild över halva bilen parkerad utanför dörrarna.

Under oktober månad har jag sett stora annonspelare på stan med Anna Benson och hennes uppmaning att köpa boken för att just förena oss i kampen mot cancer.

Så läste jag de här raderna i senaste Amelia, där de har en stor intervju med Anna Benson med anledning av hennes Rosa kokbok. ”I samarbetet med Rosa kokboken har jag blivit mer medveten om vad jag stoppar i mig. Jag värnar om bra råvaror, äter ekologiskt, gärna gluten- och laktosfritt. Jag funderar till och med på vad jag smörjer in kroppen med, säger Anna”

Tjena! Motsägelsfullt på nåt sätt… Och recepten i kokboken? Kanelbullar, löjromstoast etc. Tänk om Cancerfonden hade satsat på en anticancerkokbok? Med bra och goda recept som faktiskt kan hjälpa? Tänk om de tagt kontakt med Läkare mot en framtid och alla de här hälsorådgivarna vi har i vårt land som kanske till och med läkt sig själva med hjälp av maten?
Nej, för då hade man kanske inte fått med sig kungsörnen, eller arla eller alla stora företag som pumpar in stora pengar i en fond som säger att den är emot Cancer.
Eller vad tror ni?

Madonna och Sharath. Sharath är Patthabi Jois barnbarn och den som numera driver yogastudion i Mysore i södra Indien.
Kommer ni ihåg skivan Ray of lights där Madonna chantar? 
Skivan kom ut straxt efter att hon fått sin dotter, sitt första barn. Det kändes som att Madonna hittat hem. Blivit coolare, lugnare mer nöjd. Kunde det vara yogan? Det och armarna gjorde liksom sitt till.
Här pratar Madonna om ashtangayoga hos Oprah 1998
Att Madonna började med ashtangayoga hjälpte till väldigt mycket för att yogaformen skulle få sån spridning runt om i världen som den  också fick.
Plötsligt ville alla ha Madonnas coola lugn och hennes välsvarvade armar.
Så kände i alla fall jag när jag började yoga straxt innan millenieskiftet. Cool och lugn och med välsvaravde armar…
Världens bästa träningsform för både kropp och själ. Nåt att åldras med. Bästa att åldras med.

Läs vad fint Hanna skrivit på sin blogg om mig och boken Jag vill fan leva.
Jag blev så glad, stolt och gladmallig.

I natt har jag sovit i ett rosa hus som ligger helt fantastiskt inbäddat bland kullar, hästhagar och stora ekar.Jag är i Skåne och har yoga på en chefsutvecklingskurs för kvinnor. Jag vågar hävda att yoga är ett fantastiskt redskap att använda som kvinnlig chef.
Vi bor på Drakamöllans gårdshotell, men jag fick bo i rosa huset. Så vackert.

När jag var liten och ända upp till jag blev stor och mamma, så ägde min farbror Lasse och faster Helga Botreifs, en gård i Hamra. Gotlands vackraste gård, där boningshuset var/är rosa. Jag tyckte det var så fint och så många påsklov, sommarlov och sportlov jag tillbringade hos mina kusiner på södra Gotland. Ju äldre jag blir, ju mer längtar jag dit. Måste åka till Gotland snart!

2008 kom min första yogabok ut Yoga för kvinnor.
Jag tycker fortfarande att den är så fin och ”greppet” var nytt. Att låta kvinnor i alla åldrar visa yogaställningar. För mig var det så klart också självklart att inte alla kvinnor  i boken skulle vara blonda och blåögda som jag, utan visa på mångfald även i utseendet. Mångfald berikar på alla sätt. 
2010 kom boken ut i Usa. Yoga for woman Här kan du köpa den på engelska Kolla vad liten Pino är på den här bilden. Han är bara ett halvår, så himla gullig.

I början av 2015, ger Norstedts ut den igen. Glad att den håller än.

När jag började med yoga ”på riktigt” och det var med ashtangayoga, så tyckte jag att den var så militärisk och sträng. Jag ville göra om den, göra den mer kvinnlig.  Gör den till min. Så att jag kunde yoga genom alla skeden i livet. Därför skrev jag boken, att det sedan blev mitt förhållningssätt till yogan, ja, det visste jag ju inte riktigt då.
Men jag anpassar mig inte efter yogan, utan jag använder yogan och anpassar yogan efter vad jag behöver.
Ibland vill jag vara fysisk, jobba hårt, känna musklerna jobba. Andra dagar, som när jag var under cancerbehandlingarna var det kanske bara andning och mjukare yoga jag behövde.
Ibland behöver jag ställa mig på huvudet och byta perspektiv, eller få mer energi.
Yoga är det bästa redskapet.
Andningen som ju egentligen är vår bästa vän. Att lära sig yogaandas, att kontrollera sin andning är en bra investering. För andningen lindrar när vi är ledsna, lugnar när vi är arga, stressade eller har ont. Långa djupa andetag skapar lugn och ro hormonet i vår kropp, det finns det numera forskning på. Men andningen kan också skapa mer energi och aktivitet i vår kropp om det är vad vi behöver.
Asanas = Yogarörelserna som hjälper oss att hålla ryggraden smidig och flexibel och så knipet. Det naturliga yogaknipet, som lyfter oss, ger oss en stolt kropshållning och håller vår bäckenbottenmuskulatur stark. Och så den självklara meditationen, hur vi lär oss att lyssna på våra kroppar och att vara här och nu.
Yoga förädlar oss.
Stärker oss.
Och JA, vi behöver det.

Här står jag på huvudet mitt bland grönkålen i Järna

Ska bli spännande att se den här filmen Yogawoman

På torsdag har jag Knipworkshop i Vaxholm mer info och boka här

Och mina skånska vänner 5-7/12 kommer jag till Viken och har yoga och Knipworkshop på Sans och balans. Mer info om vad och allt sånt kommer, så håll utkik på min hemsida, eller på Sans och balans hemsida.

Jag drar mig för att göra bröstrekonstruktionen.
Så jävla tungt och allt för att kirurgen vägrade ge mig rätten att lämna lite hud vid operationen, när de tog bort hela mitt högra bröst. Hon, kirurgen var så stolt att hon drog ihop ärret, så att det skulle vara så platt som möjligt. Också samma kirurg som lite förnumstigt sa: ”Tänk på att bröstimplantat inte åldras”
Lite som att klappa mig på huvudet och säga: ”Var glad för att du lever och lägg ner drömmarna om två bröst, eller nåt.”
Fan, vad jag ångrar att jag inte stod på mig.
VARFÖR LYSSNADE NI INTE NÄR JAG BAD ER LÄMNA LITE HUD VID OPERATIONEN? 
Alltså lämna lite hud för att underlätta när jag skulle göra min bröstrekonstruktion. Det hade gett mig fler alternativ och för att jag visste att jag ville ha två bröst.

Efter att jag opererats läste jag om Suzanne Sumers som tömde sitt bröst på körtlar, men lät huden vara kvar och som senare lät fylla sitt bröst med fett. Eller vad man kallar en stamscelloperation. Så nära naturligt man kan komma.

Är jag knäpp som vill ha min kropp lite tillbaka? Mitt vänsterbröst väger numera 400 gram, om jag inte har ett bröstimplantat i min behå, så belastas min rygg snett. Så jag måste ha det där implantatet i behån hela tiden för att väga upp min höger sida. 

Nu, eftersom kirurgen dragit ihop huden så hårt där mitt bröst en gång satt, så finns bara alternativet att ta en bit av min ryggmuskel, mage, insida lår eller rumpa. För att fylla ut med ny hud. Vid det här laget vet jag att varje sånt ingrepp pajar balansen i kroppen.
Varför kunde de inte bara låtit lite hud vara kvar när jag bad om det?

Dessutom har de på avdelning för rekonstruktions kirurgi hittills bara visat upp bilder på tjejer som gjort ingreppet och min reaktion har varit: ”Hade de så där sned rygg innan operationen?”
Kirurgen hade själv inte sett det. Inte ens tänkt på det.
Det är därför de blir trötta på mig. För mina frågor. För att jag ifrågasätter och inte bara köper det de säger.
Så märkligt.
Inte vill jag ta en muskel från ryggen och kanske få ryggproblem, när jag dessutom jobbar med min kropp. Med att hitta balans. Och för att jag vet att en millimeters förskjutning kan skapa stora problem.
Jag vill ha balans i min kropp. Jag vill inte ha en sned rygg.
Men om jag ska få hjälp med att ”få” ett nytt bröst bekostat av landstinget återstår bara att gå in under bröstmuskeln och sätta in ett implantat. Men KI säger att det gör de bara på ena bröstet. Men de kan tänka sig att ta ner mitt vänsterbröst, för att skapa symmetri.
Men jag vill inte ha ett mjukt och ett hårt bröst. Är det så konstigt? Då kan jag lika gärna fortsätta att ha ett bröstimplantat i behån.
Och fast jag sagt att jag behöver verkligen inte ha lika stora bröst som jag hade förut. Jag vill bara ha samma tyngd på varje sida, just för balansen. Jag vill bara inte att det ska sjunka in i höger sida. Jag önskar bara en liten putning. En pytteliten rundning.

Nu orkar de inte med mig längre på KI och rekonstruktionskirurgin utan har skickat mig vidare till Uppsala. Så då ska jag gå igenom samma jävla grej. Ta kort på min nakna kropp, för att de återigen ska summera att jag har för lite fett (läs extra hud). Så jävla förnedrande. Och sitta där och prata med kirurger som kommer att säga samma sak.
När jag vet vad jag vill. Jag vill ha mer hud på höger sida, tänja ut och fylla upp med fett. Bygga ett bröst av fett.

Så jag gick till Akademikliniken där gör de den formen av rekonstruktion. Men det skulle kosta mig över 65 000 kr. Och det skulle innebära att jag får gå med som en behåstrut som ska tänja ut huden där mitt bröst en gång satt hela dagarna i sex veckor. De har förberett mig på att det är en jobbig procedur. Det hade jag sluppit om kirurgen hade lyssnat på mina önskemål om låta hud vara kvar för att få tillbaka ett så naturligt bröst som möjligt, som inte betyder att ta min ryggmuskel. Utan istället tar de fett från min kropp och sprutar in i den uttänjda huden och skapar ett någorlunda naturlig bröst. Utan att gå in under en muskel. Eller ta en muskel.

Jag blir ledsen när jag tänker på att om kirurgen lyssnat på min önskan om att lämna lite hud, så hade jag sluppit de här sex veckorna med den här uttänjningsbehån och jag hade sluppit den här enorma prislappen.
Men ändå, fast de faktiskt på ett sätt gjorde fel när de inte lyssnade på mina önskemål om hur jag ville efter operationen, så måste jag betala själv. Men jag har inte 65 000 kr för det är vad den operationen skulle kosta.
Jag har inte den möjligheten.
Det gör mig så jävla ledsen.
Uppgiven.
Men istället framstår jag som fåfäng som som ställer krav. Vill annorlunda.
Men jag vill inte ha ett bröst om det betyder att jag ska få ryggproblem.
Jag tycker tyvärr att Sverige på många sätt är ett U-land när det kommer till eftervården av oss bröstcanceropererade, eller bröstcancerbehandlade.
Vi ska vara glada och tacksamma för att vi överlevt.
Vi ska hålla tyst om den uteblivna sexlusten och vi ska nöja oss med våra ärr.
Hur mycket annorlunda det hade varit om jag hade varit man.
Idag är det brösthälsodagen.
Men hittills känns det inte som om någon instans drivit de frågor jag undrar över, är arg på eller behöver hjälp med.
Jag tror jag ska starta en egen bröstcancerförening.
Mejla mig på yogavita@telia.com om ni vill vara med i den gruppen.
Vi driver frågorna.
Vi kräver mer. 
Inget rosa lull lull.

Vad ska vi heta? Ge mig namnförslag på den nya bröstcancerföreningen? 

Usch, det här inslaget fick jag ont i magen av. Och ilskan är inte ens riktat till barnet. Tänk vad vissa saker kan få ringar på vattnet, sprida sig.

Saker som ligger i tiden. Trender.
Ni har säkert sätt omslaget på min Knipbok?

 
Här kan du köpa boken

Ja ni ser ju hur jag håller händerna. Tecknet är också samma tecken som kvinnorna i Italien höll upp när de demonstrerade för fri sex och fri abort på 60-talet. Ett statement helt enkelt!

Skrev precis på instagram (där hittar du mig under vinjetten karinbjones)

”Undra om Liv Strömquist inspirerats av vårt omslag till sin senaste bok. Hoppas. Stafettpinnen om att vi ska lägga fokus på fittan sprider sig.”

Då svarade Helena:  ”Stafittpinnen!”

Haha precis.
Så ska jag så klart säga hädanefter på alla mina kniworkshops som jag har. För brukar jag uppmana alla kvinnliga deltagare att föra knipet vidare som en… stafettpinne.

Nu blir det: för nu den här stafittpinnen vidare

Livs Strömquist har skrivit en fenomenal bok: Kunskapens frukt. Så här ser hennes omslag ut. och här köper du den

 By the way, nästa Knipworkshop har jag 23 oktober i Vaxholm. För anmälan och mer info läs här.

När jag började med ashtangayoga för femton år sedan, fanns inte allt det här runtomkring yogan som finns nu. Det fanns typ bara en eller två yogamattor att välja mellan. Och inte fanns det några direkt snygga yogakläder. Jag tyckte det var så tråkigt.
Jag och min kompis Lena, som inte var yogi, fast jag flera gånger försökte få in henne på yoga, startade företaget Spira Stockholm. Tycker fortfarande det är ett så fint namn.
Vi ville råda bot på det tråkiga utbudet, så vi, eller snarare Lena, som är stajlist i grunden sydde snygga yogaväskor.
Jag får faktiskt fortfarande komplimanger för mina yogaväskor. Ja, jag har några stycken…

Så här beskrev vi vårt tänk:

Förra året kom Lena Mölder ut med en jättefin, jag ska inte säga kokbok, för på ett sätt är det det, men det är också en livsstilsbok.  här hittar du den 
Lena lagar världens godaste mat och har en så fin känsla för färg och form. Boken är en perfekt julklapp, eller present till sig själv för nog är det en konst att ta det lugnt, äta gott och göra det hjärtat säger. Man måste bara våga lyssna lite till sig själv.