behöver 65 000 kronor

Jag drar mig för att göra bröstrekonstruktionen.
Så jävla tungt och allt för att kirurgen vägrade ge mig rätten att lämna lite hud vid operationen, när de tog bort hela mitt högra bröst. Hon, kirurgen var så stolt att hon drog ihop ärret, så att det skulle vara så platt som möjligt. Också samma kirurg som lite förnumstigt sa: ”Tänk på att bröstimplantat inte åldras”
Lite som att klappa mig på huvudet och säga: ”Var glad för att du lever och lägg ner drömmarna om två bröst, eller nåt.”
Fan, vad jag ångrar att jag inte stod på mig.
VARFÖR LYSSNADE NI INTE NÄR JAG BAD ER LÄMNA LITE HUD VID OPERATIONEN? 
Alltså lämna lite hud för att underlätta när jag skulle göra min bröstrekonstruktion. Det hade gett mig fler alternativ och för att jag visste att jag ville ha två bröst.

Efter att jag opererats läste jag om Suzanne Sumers som tömde sitt bröst på körtlar, men lät huden vara kvar och som senare lät fylla sitt bröst med fett. Eller vad man kallar en stamscelloperation. Så nära naturligt man kan komma.

Är jag knäpp som vill ha min kropp lite tillbaka? Mitt vänsterbröst väger numera 400 gram, om jag inte har ett bröstimplantat i min behå, så belastas min rygg snett. Så jag måste ha det där implantatet i behån hela tiden för att väga upp min höger sida. 

Nu, eftersom kirurgen dragit ihop huden så hårt där mitt bröst en gång satt, så finns bara alternativet att ta en bit av min ryggmuskel, mage, insida lår eller rumpa. För att fylla ut med ny hud. Vid det här laget vet jag att varje sånt ingrepp pajar balansen i kroppen.
Varför kunde de inte bara låtit lite hud vara kvar när jag bad om det?

Dessutom har de på avdelning för rekonstruktions kirurgi hittills bara visat upp bilder på tjejer som gjort ingreppet och min reaktion har varit: ”Hade de så där sned rygg innan operationen?”
Kirurgen hade själv inte sett det. Inte ens tänkt på det.
Det är därför de blir trötta på mig. För mina frågor. För att jag ifrågasätter och inte bara köper det de säger.
Så märkligt.
Inte vill jag ta en muskel från ryggen och kanske få ryggproblem, när jag dessutom jobbar med min kropp. Med att hitta balans. Och för att jag vet att en millimeters förskjutning kan skapa stora problem.
Jag vill ha balans i min kropp. Jag vill inte ha en sned rygg.
Men om jag ska få hjälp med att ”få” ett nytt bröst bekostat av landstinget återstår bara att gå in under bröstmuskeln och sätta in ett implantat. Men KI säger att det gör de bara på ena bröstet. Men de kan tänka sig att ta ner mitt vänsterbröst, för att skapa symmetri.
Men jag vill inte ha ett mjukt och ett hårt bröst. Är det så konstigt? Då kan jag lika gärna fortsätta att ha ett bröstimplantat i behån.
Och fast jag sagt att jag behöver verkligen inte ha lika stora bröst som jag hade förut. Jag vill bara ha samma tyngd på varje sida, just för balansen. Jag vill bara inte att det ska sjunka in i höger sida. Jag önskar bara en liten putning. En pytteliten rundning.

Nu orkar de inte med mig längre på KI och rekonstruktionskirurgin utan har skickat mig vidare till Uppsala. Så då ska jag gå igenom samma jävla grej. Ta kort på min nakna kropp, för att de återigen ska summera att jag har för lite fett (läs extra hud). Så jävla förnedrande. Och sitta där och prata med kirurger som kommer att säga samma sak.
När jag vet vad jag vill. Jag vill ha mer hud på höger sida, tänja ut och fylla upp med fett. Bygga ett bröst av fett.

Så jag gick till Akademikliniken där gör de den formen av rekonstruktion. Men det skulle kosta mig över 65 000 kr. Och det skulle innebära att jag får gå med som en behåstrut som ska tänja ut huden där mitt bröst en gång satt hela dagarna i sex veckor. De har förberett mig på att det är en jobbig procedur. Det hade jag sluppit om kirurgen hade lyssnat på mina önskemål om låta hud vara kvar för att få tillbaka ett så naturligt bröst som möjligt, som inte betyder att ta min ryggmuskel. Utan istället tar de fett från min kropp och sprutar in i den uttänjda huden och skapar ett någorlunda naturlig bröst. Utan att gå in under en muskel. Eller ta en muskel.

Jag blir ledsen när jag tänker på att om kirurgen lyssnat på min önskan om att lämna lite hud, så hade jag sluppit de här sex veckorna med den här uttänjningsbehån och jag hade sluppit den här enorma prislappen.
Men ändå, fast de faktiskt på ett sätt gjorde fel när de inte lyssnade på mina önskemål om hur jag ville efter operationen, så måste jag betala själv. Men jag har inte 65 000 kr för det är vad den operationen skulle kosta.
Jag har inte den möjligheten.
Det gör mig så jävla ledsen.
Uppgiven.
Men istället framstår jag som fåfäng som som ställer krav. Vill annorlunda.
Men jag vill inte ha ett bröst om det betyder att jag ska få ryggproblem.
Jag tycker tyvärr att Sverige på många sätt är ett U-land när det kommer till eftervården av oss bröstcanceropererade, eller bröstcancerbehandlade.
Vi ska vara glada och tacksamma för att vi överlevt.
Vi ska hålla tyst om den uteblivna sexlusten och vi ska nöja oss med våra ärr.
Hur mycket annorlunda det hade varit om jag hade varit man.
Idag är det brösthälsodagen.
Men hittills känns det inte som om någon instans drivit de frågor jag undrar över, är arg på eller behöver hjälp med.
Jag tror jag ska starta en egen bröstcancerförening.
Mejla mig på yogavita@telia.com om ni vill vara med i den gruppen.
Vi driver frågorna.
Vi kräver mer. 
Inget rosa lull lull.

Vad ska vi heta? Ge mig namnförslag på den nya bröstcancerföreningen? 

2
2