Författarnamn: Karin Björkegren Jones

 

Idag är det TBT på instagram. Alltså Throw back Thursday. Lite nostalgitripp. Tankar om förr. Lite gulligt. Vi som gillar Instagram lägger upp knasiga bilder på oss själva som små, bilder när vi kanske tycker att vi är lite läckra också från förr. Minnen dyker upp.
Man tänker på skrattiga aftnar man haft. Kuliga kvällar. Roliga jobb. Vänskap och kärlek. Man tänker på när barnen var småskruttar och man kommer på att tiden gått.
Att år går så fort.
Igår lämnade jag in tre pärmar för det här året till min revisor. Tyckte det var alldeles nyss som jag lämnade in för 2013.
Tid går.
Det är december. Det är nu två veckor sedan jag kom hem från Indien. Ibland känns det som att jag drömde de där härliga och varma och kärleksfulla veckorna i november. Men ser ju på instagram att jag var där. Att jag njöt.
Tiden.

Tänk att jag fick tidningen Hälsas Guldäpple, i början av år 2014, som Hälsoinspiratör. Hur kul var inte det?!

Idag är mitt TBT-bidrag detta:

Mitt allra första blogginlägg   söndag 4 januari 2009

när man blir kär

När yogan smyger sig in i ens liv och färgar av sig på det mesta man sen
gör, ja, det är väl då man upptäcker att man är fast. Även om det kan
gå veckor mellan yogapassen. Men man vet att man kommer tillbaka, för
att yogan blir som en livlina man håller sig fast vid – när livet
stormar utanför.
Jag var fjorton-femtn år första gången jag yogade.
Min första lärare hette Bert Yoga Jonsson. Det kommer jag ihåg, men
annars är det så länge sedan nu att jag glömt bort vilken yogaform det
var. Jag blev inte kär. Inte då. Den där kärlekskänslan kom över mig,
långt mycket senare i livet. Men då föll jag. Sen blev det mer än bara
asanas. De blev ett sätt att leva. Det blev mitt jobb.
Nu jobbar jag med yoga.
Jag skriver om yoga i tidningar.
Jag har också skrivit en bok om yoga.
och gjort några yogadvder.
Och nu tänkte jag börja blogga om yoga. 

Vad mycket som hänt sedan det inlägget. Men ett är säkert Yogan är och har uppenbart varit min livlina. Att den där förälskelsen blev kärlek. Att jag ingick ett äktenskap med yogan, och vet ni det höll. Genom sorger, genom glädje. I lust och nöd har jag älskat yogan. Hållit fast ibland med lätt hand och andra dagar krampaktigt. Men jag har aldrig känt att jag ägt yogan. Aldrig känt mig svartsjuk eller avundsjuk, utan alltid känt att mitt kall är att dela med mig av yogan. Väcka andra. Vilja få med fler på yogaresan. In i äktenskapet. Typ månggifte. För yogan kan ha många partners…
Hörrni. Tack för att ni läser den här bloggen. Tack för att ni läser mina tankar.
Jag är så glad för det.
I helgen är jag på Sans och balans i Viken, läs här
Här kommer en liten bildkavalkad. Mitt yogiska liv:

Åsså en låt på det. Inga problem

Så här kommer omslaget se ut på nya boken. Känns så kul. Snart kommer den. Å, vad jag hoppas att ni kommer att gilla den. Och att den kommer som en spark i baken direkt efter jul och nyår. En liten kick, en omstartskick.
Och kanske, kanske kan den fungera som en snäll karamell (inte smällkaramell) för alla oss som alltid ska hålla på med nyårslöften, som att leva sundare och att träna mera.

Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha ett hälsohem med världens bästa personal som liksom jag gillar att må bra och njuta av livet. Tänk vad härligt.

För kanske är det så att den här skylten snart hängs upp igen och platsen? Jo, den kanske börjar på B. Alltså platsen där den hängs upp. Ni kommer få veta.
Det kanske är dags att Yogavita får en plats på jorden, hon kanske är lite trött på att vara ambulerande.

Allt har sin tid. Och alla vägar bär inte till Rom. 

Jag har gått i terapi så väldans mycket i mitt liv. Jag vet att jag säger att yogan är ett redskap för att må bra, eller bättre. Men terapi det är också min livlina. Så mycket jag förstått om mig själv när jag vänt på de där stenarna. Städat i min inre garderob. I vissa fall har jag kanske blivit bättre, men det mest övergripande med terapin har nog varit att försonas med sig själv. Acceptera den man är.
Men också att se saker på ett annat sätt.
Jag är så tacksam för min terapeut Kia Mårtenson Blom. Hon har lotsat mig i många år. Jag har gått i två omgångar hos henne. Först var det pratterapi i ett par-tre år.
Sedan kom jag tillbaka när livet var svårt.
Ett halvår innan jag blev sjuk ändrade vi formen på terapin och det blev musik/konstterapi. Och för mig, som är bra på att prata om mina känslor. Kanske ibland lite för bra, var det ett nytt grepp som tilltalar mig. Det är nästan som att man blir hypnotiserad av musiken. Det kommer upp bilder i huvudet, som jag sedan målar.
När jag tittar på bilderna jag målade innan jag fick min bröstcancerdiagnos, så ser jag. Jag visste redan då. Jag har målat bilder där kroppen är uppdelad på två halvor. Där min högra sida inte mår bra. Jag är helt fascinerad av vad vi går runt och bär på, vetskap inom oss som vi inte riktigt lyssnar på, men som är minst lika viktig fakta som det vi värderar, om ni förstår vad jag menar.
När jag var första gången på Vidarkliniken fick jag också bildterapi som en del av min rehabilitering. Det var helt underbart. Jag målade för glatta livet i tre veckor.
Kanske får bli en utställning.
Men så i förra veckan. Kom olika saker upp som jag försökte måla. Bilden i huvudet ser ju såklart annorlunda ut, det är andra färger som jag inte hittade i kritlådan. Men jag såg sammanhanget. Jag såg vad jag försökte säga mig själv. Och jag kände bara. Jag är klar för NU. Vilket jag också sa. Och så känns det. Det kommer att komma tider, för att livet är så, där jag kanske behöver hjälp och stöd. Men nu står jag stadig själv för:

Jag är inomhus, fast det är utomhus
Jag är hemma

Jag vet inte, men jag tyckte det var så fint. Jag sitter där och vilar på den oändliga trappan. Jag är hemma

I staden Mapsa i Goa finns en av mina favoritrestauranger, Navtara. Det är en ”pure vegetarian restaurant”. Restaurangen är uppdelad på två våningar. Den översta våningen är lite tjusigare. Där äter man på porslinstallrikar och vid dukat bord. Dessutom har de AC. Där är priset något dyrare. Men jag gillar att äta på den understa våningen. Där ser man kockarna jobba i köket. Man äter på ståltallrikar och det är liksom mer liv och stoj där. Helt enkelt kuligare.
Varje gång jag är i Goa måste jag få till ett besök där. Maten kostar ingenting och man kan beställa typ hur mycket som helst. Riktigt äta sig igenom alla möjliga rätter från södra till norra Indien. Man kan bara peka på menyn och säga; en sån, en sån och så en sån. Alltid lika kul.
För tänk vad härligt det är med en restaurang där kött och fisk inte serveras och det finns hur många rätter som helst att välja mellan.

När man ätit klart kommer den här killen och samlar ihop disken i en sån här smart liten stålkorg. 

Jag tycker inte det är några svårigheter att inte äta kött. Ska jag vara ärlig får jag mer äckelkänslor när det kommer till kött. Tycker det är rätt äckligt att se köttet ligga i plastförpackningar i mataffären. Känns mest som ett paket ångest. När jag var barn fick jag följa med mina kusiner på kaninjakt.  Jag kan fortfarande känna känslan av hur de där varma öronen på kaninerna som jag fick bära, sakta svalnade av och blev kalla. Jag förstod då att det inte var min grej. Men jag var så liten och hur väljer man bort något som alla andra tycker är det normala? Det skulle ta flera år innan jag blev vegetarian. TYvärr hann jag med att vara pastavego, vilket inte är så bra.
 Jag har varit vego i omgångar i flera år. Men det har alltid varit bökigt.
För en vegetarian på restaurang fanns inte så många alternativ. Egentligen tycker jag inte att det finns nu heller i så där stor utsträckning.
Men det är något lättare och det är för att liksom omvärlden blivit mer okej med vegomat. Vi uppmanas att välja bort kött och att äta mer grönt. Mycket mera grönt.
Vad bra jag tycker det är.
Dessutom har äntligen bokförlagen fattat och nu kommer den ena vegokokboken efter den andra. Tjoho, vad kul det är.
Hoppas snart någon öppnar en tjusig vegorestaurang med dukat bord, bordservering och alacartemeny. Kanske man kan dricka vin och ta en aperitif innan maten.
Underlaget finns alldeles säkert.

Om du kanske överväger att bli vego, eller att ge dig själv och din familj köttfria dagar. Läs det här: Mina favoriter Läkare för framtiden kom med den här informationen för ett par dagar sedan köttkonsumtion kopplat till risk for brostcancer. 

Och du, glöm inte att rösta på Årets mappie och kanske vem du tycker ska bli vardagsmappie.Jag är så sjukt stolt att jag får vara med i samma andetag som alla de här balla, kloka och viktiga kvinnorna. Tack!!!  Här hittar du och scrolla ned för att rösta.

Ett julklappstips? Min dvd Yoga i lust och nöd för dig som vill komma i gång med yoga, men ta det lite försiktigt. Yoga är världens bästa verktyg när livet är motigt och svårt. Här finns andningsövningar, avslappning men också lite yogaträning. Det finns ett avsnitt för dig som blivit bröstcanceropererad och en intervju med mig om hur jag använde yogan när livet var stormigt.

Månaden innan jul är ofta fullbokad, lite småstressig för de flesta. Så också för mig. Jag får så många privata mejl, sms och meddelande på facebook. Jag älskar att ni skriver, jag älskar att ni hör av er. Min intention är alltid att svara, att alla som skrivit ska känna att jag läst. Men tiden räcker inte till.
Jag kan inte hjälpa alla även om jag skulle vilja.

Jag hoppas att ni förstår det.

Så nu svarar jag på de frågor jag oftast får som kanske är akuta för er, med tanke på att ni kanske vill boka en vinterresa.

Jag tränar ashtangayoga. Jag känner inte till alla andra härliga yogaresor som finns till Indien. Olika yogastilar och yogalärare. Så jag har svårt att tipsa om vart eller med vem man ska åka. Många yogalärare gör egna resor, jag har tyvärr inte koll på det. Jag var på Purple Valley som är underbart yogaställe som drivs av min kompis Karolina. Ni hittar alla kontaktuppgifter på deras hemsida.
 Det är strikt ashtangayoga, dvs mysoreträning som erbjuds där, och några lärare tar emot nybörjare.Men kolla vilken lärare som gör det. Väl där kan Karolina eller hennes fina personal kanske tipsa om bra och härliga saker att göra.

Jag brukar flyga med Qatar och priset, ja det varierar beroende på när man åker och när man bokar.

Visum brukar gå ganska snabbt att fixa.

Jag kommer att ha yogaresor till Indien, allt är fortfarande på planeringsstadiet, så håll utkik här och på min hemsida, som också kommer att göras om. Därför är inte den så uppdaterad för tillfället.

Jag åker mest till Goa. Dels för att jag varit där så mycket och har flera kompisar där. Men också för att jag gillar yogan där, och för att jag gillar att åka iväg 2-3 veckor inte längre. Jag har blivit en hemmagris.

Att åka till Mysore till exempel, där jag var 2003, eller 2004, kräver att man är och yogar i minst en månad.

Kerala är underbart och erbjuder mycket ayurveda. När jag var där 2000 var jag på ett ayurvediskt resort som heter Somatheram och som då var ett ganska lyxigt ställe.

När jag fick mitt cancerbesked och träffade läkare, så frågade jag om det var något jag skulle tänka på vad gäller maten. Nä, ät som du brukar frågade läkaren, utan att fråga vad jag brukade äta.
Jag tycker fortfarande att de var ett så konstigt svar.
Jag kunde ju lika gärna äta fyra chokladkakor till lunch.
Gud vad de skulle tjäna på att säga till oss cancerpatienter som går på cytostatika att tänka lite mer på maten. Äta mer grönt, ta bort alkoholen. Alla utrensningsorgan jobbar ju redan på högvarv.
Att bry sig om sig själv, laga god och näringsrik mat är också en kärlekshandling till sig själv. Så är det.
Idag är jag glad att vi uppmärksammar matens vikt också vid sjukdom, mat och träning. Efter jul kommer min bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv  
Behöver jag säga att den handlar en hel del om maten. Hoppas ni kommer att gilla den. P.s den går att förbeställa redan nu. Maten och träningen/yogan gjorde ju typ halva skillnaden för mig att må så bra som jag ändå lyckades göra när livet var som mest jävligt och självklart vill jag dela med mig av mina erfarenheter, ge er det som gjorde hela skillnaden för mig.

När jag var Indien blev jag intervjuad. Jag berättar lite om min resa på den här braiga sidan Intervju på barnsidan Jag tycker det blev en så fin intervju och flera av Annelis fina bilder har de använt också. Jag pratar lite om maten där.

Så i morse läste jag det här Fetma orskar en halv miljon cancerfall.
Jag är inte ett dugg förvånad. Det handlar inte längre om att banta. Det handlar inte om att bli smal för att passa in i en mall. Det handlar om att äta rätt så att man står sig, så att man mår bra. Så man inte blir sjuk. Självklart kan man ”unna” sig grejer då och då, eller slarva eller vad man nu vill kalla det. Men inte varje dag. Inte unna sig godis, bullar, rostmackor med smör och snabbmat varje dag. Tänk på din kropp som en motor, nog är du aktsam om vilken bensin du stoppar i din bil? Tänk att din kropp är en motor som behöver påfyllning, det du fyller på med är det som gör skillnad. Får din motor att brumma tryggt vidare, eller så skär det sig. Det säger sig självt tänker jag.

Blev så glad över nomineringen som Vardagshjälte i tidningen Mmagasin när jag var i Indien. Här hittar du det och kan också rösta om du scrollar ner lite i texten
Jag blev så stolt och glad att jag blev nominerad i samma andetag som alla starka, häftiga kvinnor. Bara det känns som en vinst för mig. Men det känns som en så fin medalj för mig att mitt tänk och min önskan om att kvinnor ska må så bra det kan också när livet är som värst. Tack Mmagasin för att ni uppmärksammar mig.

Jag har skrivit om det förr.
Men jag kommer ihåg alla händer och hur de tog i mig under alla cancerbehandlingar. Hur olika det kunde vara. Hårt. Mjukt. Stressat. Snällt. Olika helt enkelt.
Att komma tillbaka efter en sjukdom och efter alla dessa tuffa behandlingar har också varit en resa. Hur ofta får inte vi som är under behandling liksom anpassa oss efter det som erbjuds. Den utsatthet som jag så många gånger känt har också i efterhand varit svårt att hantera och förhålla mig till. Jag har också många gånger sagt hur viktig rehabiliteringen är för att komma tillbaka till livet. Och att älska sin kropp igen. Tycka om den nya kroppen.
Att ha gått från att vara en yppig blondin med två vackra bröst till att bli enbröstad är något jag förhåller mig till varje dag. Jag har på många sätt accepterat det som är. Men det kommer alltid att vara en sorg, men den är inte övermäktig utan kanske snarare ett krasst konstaterande att så här är det nu. Det är liksom bara att gilla läget. Gilla det som är nu.

Så idag.
Så fint. Så fantastiskt fint. Jag bestämde att jag skulle göra en ayurvedisk massage där de dels masserar med den där varma mjuka oljan och också använder som en tygpåse med örter som de värmer och mjukt slår mot kroppen.
För att sätta igång blodcirkulationen. Skapa värme i kroppen.
Jag låg på britsen och kände de varma snälla händerna som masserade min kropp. Mjuka händer. Innan jag la mig på britsen tog jag av mig alla kläder.
När jag skulle knäppa upp behån, så av någon reflex sa jag.  Som för att förvarna henne, ungefär som att hon skulle bli chockad.
”I have only one breast”.
Hennes reaktion var bara: ”Its okay”.
Och precis så är det ju.
Det är okej. 

Många av de indiska massageformerna innebär också massage av bröstkorgen och brösten. Kan tyckas märkligt för oss ”frigjorda” västerlänningar. Men faktiskt fullständigt naturligt för en ayurvedamassör. Brösten tillhör ju också kroppen. Och trots att vi kan tycka att indierna är lite gammeldags med en massa olika saker, så känns ändå deras förhållningssätt till hela kroppen, i alla fall i massagesammanhang som ganska sunt.

Men det blev ändå stort för mig. Stort att någon annan än jag själv eller min man tog mig på mitt ickebröst. Smekte ärret. Det rör sig om två minuters massage över bröstkorg och bröst, inte mer.  Varm olja och massage.
Jag läks. Sakta men säkert och det är så fint att det är här i Indien. Landet jag trodde gjorde mig sjuk, nu syr hon ihop mig. Lappar ihop mig. Gör mig hel igen. Tack India och tack Sona som gjorde den fina massagen. Och som också efter massagen sa åt mig att inte oroa mig.
Och att inte stressa, utan bara släppa in happiness i kroppen.
Men nu är jag så trött, så trött. Som att allt bara släppte.

Den här resan har varit viktig på så många sätt. Den är så klart en utmaning. Nästan som att arbeta bort min sista rädsla. Jag vet inte riktigt varför jag förknippat Indien med att jag blev sjuk, att jag fick dåligt immunförsvar. Jag har känt mig ledsen på den känslan och förstod att jag måste bli av med den. Att jag ville bli av med den. Därför känns det extra fint att kunna säga att Indien nu ska få mig att läka. Att Indien med all sin kunskap ska få hjälpa mig att arbeta bort alla biverkningar av cancerbehandlingarna. Göra kroppen stark.
Jag behandlar ju min kropp som ett tempel, men jag vill också att min kropp ska vara ett fort. Fullständigt ointagbart för möjliga sjukdomar i framtiden.
Jag är ett tempel, men också ett fort.
Så Karolina tog med mig till Dr Korda. Så nu har jag ätit ayurvedisk medicin i två veckor och det känns bra. Men jag förstår ju att det kräver tålamod.
Och, jag måste ju åka tillbaka till Indien för att få ny medicin. Bara det är väldigt härligt.

 Jag njuter också av sanden, stranden och solen. De vilda baden i havet. Surfar med vågorna och njuter av sand mellan tårna. Boostar d-vitamin för vintern. Lagrar.

Stranden är så vacker på kvällen, när solen alldeles glupskt slukas av havet vid solnedgång.

Yogan är fantastisk. Joey och Donna som leder är så anatomiskt insatta. Känns som att jag lärt mig tonvis med grejer, eller så har poletten trillat ner. Det fina med yogan är att man ju aldrig blir klar. Man lär sig nya saker varje dag och det handlar så klart inte bara om ställningarna, utan om inställningen och the state of mind.

 Varje morgon väntar en korg med kokosnötter och jag dricker flera kokosnötter och får i mig det nyttiga kokosvattnet.

 Har man tur är kokosnöten fylld med malaj som man precis lika glupskt som havet sväljer solen vid solnedgång, slurpar i sig efter practice.

Jag har tagit flera massagebehandlingar. Här ligger jag i en ”hut” på Purple valley och får en helt fantastisk massage av en tjej som heter Natalie.

Jag har också träffat en astrolog som ”spådde” mig och ni kan se på mitt uttryck i ansiktet hur glad jag är. No more bumpy road. Inga mer senvägar och kringelikrokar. Nu väntar ett good life lovade han mig. Good things coming… as we say.

Så mycket känslor just nu. Är i Indien och ni vet ju hur oroad jag var inför min resa. Nu är jag här. Det är fantastiskt och precis som jag kom ihåg det. Jag bor hos Karolina i det här lilla huset på bilden. Mitt i den ”stadsdel” av norra Goa där jag gärna någon gång i livet kanske skulle kunna ha ett litet hus. Jag har, ända sedan jag var här första gången 2003 för att yoga för Sharath tyckt att Asagao är så fint med sina portugisiska hus. Nu ”bor” jag i ett.
Yogan är så bra, så utvecklande. Yogar för Joey Miles och Donna, de är så otroligt kunniga och jag hittar muskler och utmanar kroppen så där som jag längtat så efter. Jag är så glad att jag åkte hit. NI ska få veta mer, men nu har jag en tid hos min tandläkare. Igår rengjorde jag tänderna för 70 kr och nu ska jag laga en fyllning som lossnat för 150 kr. Och han är sååå bra. Har gått varje gång jag är i Indien.

Ville bara berätta, imorse fick jag reda på det här: Årets mappie
Så himla kul. Så fint att bli nominerad, känner mig så stolt. Om ni tycker att jag är en bra vardagshjälte så rösta på mig.

Och om ni vill se fler bilder från Indien följ mig på instagram, där hittar du mig under karinbjones

Väldigt kul att läsa om min senaste bok i DN idag. 

Hälsopepp har skapat ett skriande behov av svaghet