Författarnamn: Karin Björkegren Jones

God fortsättning alla därute. För mig är julafton och dagarna innan lätt ångestladdade. Har svårt att förhålla mig till julen. Varje jul vill jag rymma, eller hålla i julfirandet för hemlösa. Jobba ideelt. Varje år säger jag, nästa år. Jag har svårt med julen, ni som läst mina blogginlägg bakåt i tiden vet det.
Men redan på juldagen infinner sig ett lugn. Och nu är det redan annandag och vi är härute på landet. Jag har inte tränat på en vecka typ. Sovit länge, här finns inga gatlyktor som lyser upp och väcker en. Slocknar tidigt. Och vi har gått långa promenader med Pino. Precis så jag vill ha det.
Lugn och ro.
Sakta. Och JA, jag har bott i min pyjamas.

För två år sedan vid den här tiden på året, min strålande jul, som jag lite skämtsamt brukar kalla den tiden… Fem veckors strålning. Varje dag tog jag mig till radiumhemmet för att stråla min högre bröstkorg och baksida, skulderblad. Det var inga lätta steg som tog mig till sjukhuset. Och jag är så tacksam för tjejerna på Strålningsavdelningen. Hur fina de var. Hur snälla och omtänksamma. Alla tips jag fick. Hur viktigt det är med den där mänskliga värmen och det lilla samtalet med oss patienter. Tjejerna på strålningsavdelningen var som änglar.  Mina änglar.

Man är så utsatt. Man ligger där med sin ärrade kropp. Hur viktigt är det inte att handen som rör vid en, lägger en tillrätta. Tar sprutor på en. Känner efter. Mäter, väger. Ja, att det finns en snällhet i den handen. Det är så viktigt.

 Man ser sig själv i spegeln och man intalar sig, som ett mantra att man gillar det man ser.

Så igår fick jag det här fantastiska mejlet från en läsare av Jag vill fan leva:

Hej
Herregud vilken bok du har skrivit. Jag läste den med en stor klump i halsen. Men den är så viktig. Tack för att du delat med dig. Att du skriver så naket och ärligt, genom din hemska cancerresa.
Jag tycker att de ska använda din bok i utbildningssyfte inom vården. För det är så viktigt att en som patient blir bemött med både respekt och empati. Man märker på en gång ifall personen är engagerad eller inte. Ingen vill ju bli bemött illa, det ska man definitivt slippa när man är skör och sjuk. Man ska heller inte behandlas som något offer, utan som någon som behöver lite extra omtanke och kärlek. Att få cancer är bland de största rädslorna i mitt liv, det jag mest fasar för är de fruktansvärda behandlingarna som nästan tar livet ur folk i sin väg i att bota. Jag tycker de påminner om de första bromsmedicinerna mot hiv som kom i mitten på 90- talet, så giftiga men samtidigt så effektiva. På vissa slog de ut lever och njurar, många dog.
Ännu en gång tack så mycket och jag hoppas att du öppnar ditt pensionat /hälsohem i framtiden
God fortsättning
Många kramar Katarina

Jag tackar och bugar. Jag blir så glad när någon läst min bok och också förstått lite av min intention med boken. För jag tror ju, att om vi delar med oss av det som skaver, gör ont, så blir det lättare för den som kommer efter. Vi behöver dela med oss mer. Livet är inte lätt och vi kan inte leva i känslan av att allt måste vara perfekt, rätt och lätt för att man ska få njuta. Jag tror också vi måste våga njuta mitt i skiten, och inte skjuta upp allt till sen. Vem vet det kanske är försent. Vi gör alla så gott vi kan, även när det inte funkar, även när det blir fel. Jag tänker att livet blir lättare om man tänker så. Och det gäller så klart en själv. Jag gör så gott jag kan och vet ni borde inte det räcka?

Min bok  Jag vill fan leva är inte bara en bok om cancer, utan faktiskt om just det där, önskan om att leva. Om att ta för sig. Om kvinnlighet, ja, vad är det? Om medmänsklighet och utsatthet. Att vara i andras händer och fortsätta ha sin värdighet. Ja, lite så, som jag tänkte när jag fått punka mitt i livet.


För det finns en fortsättning. Livet fortsätter så är det.

Min julmundering från och med i förrgår.
Jag önskar er alla en lugn, och alldeles särskilt snäll jul.

 Vi tänder ljus och nu går jag i ide.

Se den här filmen, vilken fin film.
till alla som inte har adhd

2008 kom min och Annelis första yogabok ut. Yoga för kvinnor Jag blev så glad när Norstedts ville ge ut den igen, fast i ett mindre format. Så igår hämtade jag ut den lille bebisen på posten. Och det känns som att hon ynglat av sig. Yoga för kvinnor goes pocket. Jag är så stolt och glad över den här boken.

Den här veckan har varit så skoj. Jag älskar att vara i produktion. Att sitta hemma och skriva har sina fördelar, men jag älskar att träffa människor. Jag älskar att jobba i en grupp som har samma mål. Det vill säga att programmet, eller vad det nu är man ska göra, ska bli så bra som möjligt. Så många år jag jobbade så. Så många kreativa människor jag träffade och fick möjlighet att jobba med på tv och tidningsredaktionen när jag ett tag gjorde det. Jag älskar att det är högt i tak. Att man brainstormar och hittar på grejer. Ett tag jobbade jag också med utveckling på tv.
Å, vad kul det är. Därför ska det också
bli så kul att få flytta in i mitt och Annelis fina kontor på
Hornsgatan. Det kanske blir ett produktionsbolag till slut. Ja, vem vet.
Jag älskar att pusha andra. Få andra att blomma.

Här är vi. Jenny fattas, hon som sminkade mig till varje
inspelning. Och som gjorde mig så där mallglad så man kan spricka. ”Du är
lite lik Lauren Hutton.” Haha, ni vet ju hur mycket jag tycker om henne.
Så vill jag åldras. Dessutom är hon cool så in i bängen.

Kolla bara vilket hårsvall Jenny fick till på mig…

I februari får ni se det vi gjort. Och då minsann om jag får som jag vill. Då kniper vi in det nya året.
 Och vill du träffa mig och gå en knipworkshop, så har jag dessa två inbokade:

 30 januari i Stockholm
 18 februari I Sundbyberg

Men håll koll på min hemsida, som jag är dålig på att uppdatera. Det ska bli mitt nyårslöfte. 

Nu för tiden får man ju inte så ofta brev i brevlådan. Det är ju mest räkningar om jag ska vara ärlig. Idag fick jag ett brev med en ”knarrig” skrift på kuvertet. Kändes som att en gammal människa skickat brevet. Jag öppnar kuvertet och inuti ligger ett vykort:

Jag ser inte vem som skrivit vykortet. Men jag ser att det står Joe K. Eftersom det bor en deckare i mig. Ja, ni anar inte…
Så börjar jag googla så hittar jag det här: Jakten på Joe
Vilken spänning så här på torsdagskvällen, nu undrar man ju över den här psykiatikern som är bror till någon rik riskkapitalist som skickar vykort och böcker till människor han inte känner.

Det är en sån kick att hålla sin nya bok i handen. Igår fick jag ett förhandsex på posten. Så glad. Så glad att jag till och med gjorde en liten film. Scrolla ned så ser du länken.
Den blev så fin och jag hoppas ni kommer att gilla den. Och att den kan fungera som en omstart, ge dig den där kicksparken i rumpan efter nyår. När alla längtar efter ett hälsosammare liv och lovar sig själv att de ska börja träna, gå långpromenader, bli snällare mot sig själva eller vad vi nu önskar oss.

Här kan du bevaka på bokus
Här kan du bevaka på adlibris

Den här boken tillägnas alla som vågar och orkar testa något nytt, bryta mönster och välja ett grönt liv. Heja oss. Låt oss bli en grön arme!

This is green love

Det här blir ett fåfängans inlägg.
Jag har haft turen att inför bokomslag och ett par tidningsomslag bli sminkad av världens gulligaste och bästa sminktjejer Anna Fridh och Jenny Guerrero. De har lyckas få min hud att skina lite extra. Och det blir man ju så klart extra tacksam för.

 Som i somras. De här bilderna med Pino togs efter fotograferingen med min mobilkamera och det är inget filter. Men man ser ganska tydligt att Jenny, som sminkade mig den gången lagt lite lyster på de höga punkterna i mitt ansikte. Då ser det ut som att huden skiner lite extra.

När man sitter där i sminket, även om jag inte sminkar mig så mycket till vardags, vill jag ha alla tips. Så då fick jag höra historien om det här märket. Ett märke som både Anna och Jenny tipsat om.

Och som  jag vill tipsa er om Manasi makeup 
Det är svenska Susanne som gjort den här superpopulära lysterkrämen, som tar slut så fort hon lägger upp om den på sin hemsida. Inga parabener, så lite skit som möjligt. Susanne har själv jobbat som sminktjej, men hon tyckte inte att sminkmarknaden var tillräckligt bra. Så då uppfann hon bästa sminket, för bästa looken.
Jag blir så nyfiken på den här Susanne. I ett och ett halvt år var den här lysterkrämen slutsåld och många stod och trampade och väntade på ny leverans. Nu är den tillbaka. Och självklart köpte jag en burk. Så nu ni, blir det en strålande jul.

Efter en hel dags Knipinspelning gör jag segertecknet.
Ibland tycker jag att jag är ganska skoj…

Vi fortsätter med inspelning på fredag, sen tar jag jullov. Resultatet får ni se i februari och jag lovar att länka.
Och hörrni. När jag år 2012, skrev boken  Knip för bättre hälsa, så var siffrorna att var fjärde kvinna över 40 hade någon form av inkontinens. När boken kom ut våren 2013 hade siffran ökat till att gälla var tredje kvinna. Jag brinner för att lära ut knipet och jag älskar att ha mina knipworkshops.
Men varför verkar det som att inkontinensproblemen ökar?
Vad tror ni?
För vi behöver prata om det.
Ge mig alla era spekulationer. För om ni tänker efter är det inte lite konstigt? Vill ni inte skriva era inlägg här på bloggen, mejla mig på yogavita@telia.com

Just nu känns det som de flesta behöver lugn och ro, dra fötterna efter sig. Skrota runt. Jag ser fram emot långsamma dagar på landet. Det spelar ingen roll vad det blir för väder, även om jag önskar sol, kanske gnistrande snö. Men just nu är det lugnet på landet, den friska luften och närheten till hav som jag längtar allra mest till.
Jag vill rymma julhetsen. Jag har så svårt för traditioner. En kompis berättade om hur hon med sina vuxna barn skippat hela den här julklappshetsen. Nu köper alla nåt fint för 200 kr, som kan passa en hen och så blandas klapparna. Så får alla en klapp, men de har sluppit julhetsen.
Tycker jag var en bra ide.

Jag är en sån som letar tecken. Eller kanske snarare hittar tecken. Symboler.
Kanske för att göra livet skojsigare.
Vid det här laget vet ni som följt den här bloggen säkert redan det.
Så vad är det då för tecken?
Igår läste jag på min kompis Ninas facebooksida att 21 juni hädanefter blir den internationella yogadagen. Här kan du läsa
För mig kommer alltid 21 juni vara en speciell dag. En dag i mitt minne. Det var dagen då jag fick mitt bröstcancerbesked och rullgardin drogs ner.
Men nu 2,5 år senare har jag dragit upp rullgardinen och putsat fönstret och hittat tillbaka till tron på livet igen. Så får jag veta att den här dagen från och med nu blir en internationell yogadag.
Är inte det märkligt?

Men så tänker jag på all den kraft som sjukdomen på något sätt förlöste i mig. Kraft som jag tidigare tryckt ner för att jag skämts över all den energi som finns i mig. Men jag vill inte skämmas för det mer eller be om ursäkt för att jag är kreativ. Skulle en man göra det?
Jag tänker att kreativitet är något som man kanaliserar. Precis som kärlek föder kärlek. Ja, ni vet ju hur det blir i en relation när båda är stressade, man har en tråkig ton mot varandra. Säger nåt dumt för att pysa ut sin överskottsenergi, man startar kanske ett gräl för att bli av med det där. Det är därför jag älskar terapi, för att det gör nåt med oss. Gör att vi finslipar oss själva en aning. Tänker till och tänker efter. Man kan inte göra om någon annan. Den enda man kan göra om är sig själv.

Men framförallt det är därför jag älskar yoga, för att all den där energin vänds och blir positiv. Stress blir lugn. Trötthet ändras till kraft och energi. Irritation och frustration blir tålamod. Allt ändrar form till det bättre. det är det som är så fenomenalt. Jag behöver yoga inte bara för kroppen, utan för själen. För mitt sinne. Så att jag just kan kanalisera all den där energin så att den inte blir destruktiv.
I oktober i år gjorde jag den här dvdvn (som också går att ladda ned) i samarbete med BRO och tidningen Mmagasin: Yoga i lust och nöd 
Jag har fått flera gulliga mejl från kvinnor som använt sig av den när det varit tufft. Och det gör mig så klart glad för det är därför vi gjorde den. För jag vet verkligen inte hur jag hade klarat av cancer och det jobbiga i livet ,som vi alla någon gång stöter på och tvingas tampas med i livet om jag inte hade haft yogan att luta mig mot.
Dessutom tror jag på allvar att yoga gör oss kreativa. Gör att vi kan omvandla negativ energi till positiv.
För jag vill FAN leva

Igår fick jag ett meddelande på facebook från en kompis. Hon skrev grattis till stipendiet.
Jag som precis fått ett brev från Författarfonden där det stod att jag inte fått punktstipendiet som jag sökt, skrev tillbaka.
Va? Vilket?
Så gick jag in på Författarfonden och så såg jag. Jag har fått det ettåriga arbetsstipendiet, det stora. Jag är så glad.
Sjukt glad.
Tacksam.
Känns som ett erkännande. Arbetsstipendie. Jäklarns vad jag ska skriva.
Saker och ting går min väg nu.
I så många år plöjde jag och sådde och vattnade. Nu är det skördetid.
Just nu känner jag mig som den gladaste tjejen i Sverige.
Tack alla gulliga som skickat så fina meddelanden. Ni som hejar på mig. Ni som gläds med mig.
Jag hoppas ni ser att saker och ting kan ändras. Att stormen kan bedarra. Vinden mojna. Det blir solsken efter regn. Kan jag kan ni.
Våga ha drömmar. Våga ta för dig och även om det inte går som du vill, upp igen. Man får göra bort sig, det är okej om det blir fel. Borsta bort dammet och upp igen.
Liksom aldrig ge upp.
Tålamod.

En dag ska jag stå på en arm.

Jag har känt mig tung i kroppen. Orkeslös. Inte mig själv helt enkelt. Så i onsdags på träningen, orkade jag knappt yoga, ej heller lyfta de där tyngderna som min PT Hanna tyckte att jag skulle lyfta. Jag var kraftlös helt enkelt. Tänkte att jag sovit för lite, eller att jag var för mycket upp i huvudet. För just nu snurrar det mycket i mitt huvud. Bra grejer. Massa roliga jobb och bland annat två inspelningsdagar nästa vecka. Jag ska berätta lite mer längre fram.
Så jag gick hem och somnade i soffan framför teven.
Jag var på väg att bli sjuk, därför var jag orkeslös.
Jag sov mig igenom onsdagen. Och igår hörde jag av mig till Martin på Kallpressen. Världens bästa juicebar som ligger på Svartensgatan 10 i Stockholm. Min fråga var: gör ni homedelivery?
Jag vet inte, kanske gör de inte det. Men jag handlar ofta hos dem, så de kanske förbarmade sig över mig. För en timme senare fick jag min hemleverans av juicer av Martin. Vilken ängel. Min vardagshjälte. Tack ni räddade mig.
Jag älskar de där juicerna. Jag riktigt känner hur bra de är. Näringsrika. För ja, det är skillnad på juice och juice. Och vill man ha få i sig mest näring genom att juica är just kallpressade juicer det jag rekommenderar.

Jag tog tre dagars juicepaket, plus tre bangshot. Som är värsta ingefärsshoten. Nu banne mig ska jag bli frisk.

Nu har jag druckit de kraftfulla juicerna i mer än en dag. Jag har låtit kroppens organ vila, vilket de faktiskt gör när man ser till att få i sig näring via just kallpressade juicer och inte tuggar maten. Ingen onödig energi går till att bryta ner mat. Energi som behövs för att jag ska bli frisk. Allt handlar om immunförsvaret. Och jag är tacksam över att jag på allvar börjat lyssna på min kropp och dess behov.
Och jag dricker varmt te. Inom ayurvedan ska man dricka mycket varmt när man är sjuk och inte som vi ta febernedsättande medicin så fort febern åker upp. 

Jag har tjocka sockor på fötterna. Jag är påklädd. Egentligen borde jag ha mössa på huvudet. För det är viktigt att hålla sig varm, också det för att underlätta för kroppen. Att energi läggs på rätt saker, dvs att inte en massa onödig energi ska gå till att värma upp kroppen, utan till att just mobilisera mot sjukdomen, viruset, förkylningen eller vad det nu är som försöker ta sig in i kroppen och ta över. Så det här med bäddsockor och bäddjacka/kofta är faktiskt inga dumma grejer. Värme är grejen för
immunförsvaret.

Här lite virktips på snygga bäddjackor

Igår fick jag de här artikeln skickad till mig Så här skrev Metro om detox. Jag hade tänkt svara men igår var inte dagen jag skulle lägga någon energi på nåt annat än glädje och att bli frisk. Så idag såg jag att Sanna Ehdin skrivit det här Sanna om detox. 
Hon svarar som vanligt bäst. Läser också hennes bok Nya självläkande människan. Gör det du med.