Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Det är en sån kick att hålla sin nya bok i handen. Igår fick jag ett förhandsex på posten. Så glad. Så glad att jag till och med gjorde en liten film. Scrolla ned så ser du länken.
Den blev så fin och jag hoppas ni kommer att gilla den. Och att den kan fungera som en omstart, ge dig den där kicksparken i rumpan efter nyår. När alla längtar efter ett hälsosammare liv och lovar sig själv att de ska börja träna, gå långpromenader, bli snällare mot sig själva eller vad vi nu önskar oss.

Här kan du bevaka på bokus
Här kan du bevaka på adlibris

Den här boken tillägnas alla som vågar och orkar testa något nytt, bryta mönster och välja ett grönt liv. Heja oss. Låt oss bli en grön arme!

This is green love

Det här blir ett fåfängans inlägg.
Jag har haft turen att inför bokomslag och ett par tidningsomslag bli sminkad av världens gulligaste och bästa sminktjejer Anna Fridh och Jenny Guerrero. De har lyckas få min hud att skina lite extra. Och det blir man ju så klart extra tacksam för.

 Som i somras. De här bilderna med Pino togs efter fotograferingen med min mobilkamera och det är inget filter. Men man ser ganska tydligt att Jenny, som sminkade mig den gången lagt lite lyster på de höga punkterna i mitt ansikte. Då ser det ut som att huden skiner lite extra.

När man sitter där i sminket, även om jag inte sminkar mig så mycket till vardags, vill jag ha alla tips. Så då fick jag höra historien om det här märket. Ett märke som både Anna och Jenny tipsat om.

Och som  jag vill tipsa er om Manasi makeup 
Det är svenska Susanne som gjort den här superpopulära lysterkrämen, som tar slut så fort hon lägger upp om den på sin hemsida. Inga parabener, så lite skit som möjligt. Susanne har själv jobbat som sminktjej, men hon tyckte inte att sminkmarknaden var tillräckligt bra. Så då uppfann hon bästa sminket, för bästa looken.
Jag blir så nyfiken på den här Susanne. I ett och ett halvt år var den här lysterkrämen slutsåld och många stod och trampade och väntade på ny leverans. Nu är den tillbaka. Och självklart köpte jag en burk. Så nu ni, blir det en strålande jul.

Efter en hel dags Knipinspelning gör jag segertecknet.
Ibland tycker jag att jag är ganska skoj…

Vi fortsätter med inspelning på fredag, sen tar jag jullov. Resultatet får ni se i februari och jag lovar att länka.
Och hörrni. När jag år 2012, skrev boken  Knip för bättre hälsa, så var siffrorna att var fjärde kvinna över 40 hade någon form av inkontinens. När boken kom ut våren 2013 hade siffran ökat till att gälla var tredje kvinna. Jag brinner för att lära ut knipet och jag älskar att ha mina knipworkshops.
Men varför verkar det som att inkontinensproblemen ökar?
Vad tror ni?
För vi behöver prata om det.
Ge mig alla era spekulationer. För om ni tänker efter är det inte lite konstigt? Vill ni inte skriva era inlägg här på bloggen, mejla mig på yogavita@telia.com

Just nu känns det som de flesta behöver lugn och ro, dra fötterna efter sig. Skrota runt. Jag ser fram emot långsamma dagar på landet. Det spelar ingen roll vad det blir för väder, även om jag önskar sol, kanske gnistrande snö. Men just nu är det lugnet på landet, den friska luften och närheten till hav som jag längtar allra mest till.
Jag vill rymma julhetsen. Jag har så svårt för traditioner. En kompis berättade om hur hon med sina vuxna barn skippat hela den här julklappshetsen. Nu köper alla nåt fint för 200 kr, som kan passa en hen och så blandas klapparna. Så får alla en klapp, men de har sluppit julhetsen.
Tycker jag var en bra ide.

Jag är en sån som letar tecken. Eller kanske snarare hittar tecken. Symboler.
Kanske för att göra livet skojsigare.
Vid det här laget vet ni som följt den här bloggen säkert redan det.
Så vad är det då för tecken?
Igår läste jag på min kompis Ninas facebooksida att 21 juni hädanefter blir den internationella yogadagen. Här kan du läsa
För mig kommer alltid 21 juni vara en speciell dag. En dag i mitt minne. Det var dagen då jag fick mitt bröstcancerbesked och rullgardin drogs ner.
Men nu 2,5 år senare har jag dragit upp rullgardinen och putsat fönstret och hittat tillbaka till tron på livet igen. Så får jag veta att den här dagen från och med nu blir en internationell yogadag.
Är inte det märkligt?

Men så tänker jag på all den kraft som sjukdomen på något sätt förlöste i mig. Kraft som jag tidigare tryckt ner för att jag skämts över all den energi som finns i mig. Men jag vill inte skämmas för det mer eller be om ursäkt för att jag är kreativ. Skulle en man göra det?
Jag tänker att kreativitet är något som man kanaliserar. Precis som kärlek föder kärlek. Ja, ni vet ju hur det blir i en relation när båda är stressade, man har en tråkig ton mot varandra. Säger nåt dumt för att pysa ut sin överskottsenergi, man startar kanske ett gräl för att bli av med det där. Det är därför jag älskar terapi, för att det gör nåt med oss. Gör att vi finslipar oss själva en aning. Tänker till och tänker efter. Man kan inte göra om någon annan. Den enda man kan göra om är sig själv.

Men framförallt det är därför jag älskar yoga, för att all den där energin vänds och blir positiv. Stress blir lugn. Trötthet ändras till kraft och energi. Irritation och frustration blir tålamod. Allt ändrar form till det bättre. det är det som är så fenomenalt. Jag behöver yoga inte bara för kroppen, utan för själen. För mitt sinne. Så att jag just kan kanalisera all den där energin så att den inte blir destruktiv.
I oktober i år gjorde jag den här dvdvn (som också går att ladda ned) i samarbete med BRO och tidningen Mmagasin: Yoga i lust och nöd 
Jag har fått flera gulliga mejl från kvinnor som använt sig av den när det varit tufft. Och det gör mig så klart glad för det är därför vi gjorde den. För jag vet verkligen inte hur jag hade klarat av cancer och det jobbiga i livet ,som vi alla någon gång stöter på och tvingas tampas med i livet om jag inte hade haft yogan att luta mig mot.
Dessutom tror jag på allvar att yoga gör oss kreativa. Gör att vi kan omvandla negativ energi till positiv.
För jag vill FAN leva

Igår fick jag ett meddelande på facebook från en kompis. Hon skrev grattis till stipendiet.
Jag som precis fått ett brev från Författarfonden där det stod att jag inte fått punktstipendiet som jag sökt, skrev tillbaka.
Va? Vilket?
Så gick jag in på Författarfonden och så såg jag. Jag har fått det ettåriga arbetsstipendiet, det stora. Jag är så glad.
Sjukt glad.
Tacksam.
Känns som ett erkännande. Arbetsstipendie. Jäklarns vad jag ska skriva.
Saker och ting går min väg nu.
I så många år plöjde jag och sådde och vattnade. Nu är det skördetid.
Just nu känner jag mig som den gladaste tjejen i Sverige.
Tack alla gulliga som skickat så fina meddelanden. Ni som hejar på mig. Ni som gläds med mig.
Jag hoppas ni ser att saker och ting kan ändras. Att stormen kan bedarra. Vinden mojna. Det blir solsken efter regn. Kan jag kan ni.
Våga ha drömmar. Våga ta för dig och även om det inte går som du vill, upp igen. Man får göra bort sig, det är okej om det blir fel. Borsta bort dammet och upp igen.
Liksom aldrig ge upp.
Tålamod.

En dag ska jag stå på en arm.

Jag har känt mig tung i kroppen. Orkeslös. Inte mig själv helt enkelt. Så i onsdags på träningen, orkade jag knappt yoga, ej heller lyfta de där tyngderna som min PT Hanna tyckte att jag skulle lyfta. Jag var kraftlös helt enkelt. Tänkte att jag sovit för lite, eller att jag var för mycket upp i huvudet. För just nu snurrar det mycket i mitt huvud. Bra grejer. Massa roliga jobb och bland annat två inspelningsdagar nästa vecka. Jag ska berätta lite mer längre fram.
Så jag gick hem och somnade i soffan framför teven.
Jag var på väg att bli sjuk, därför var jag orkeslös.
Jag sov mig igenom onsdagen. Och igår hörde jag av mig till Martin på Kallpressen. Världens bästa juicebar som ligger på Svartensgatan 10 i Stockholm. Min fråga var: gör ni homedelivery?
Jag vet inte, kanske gör de inte det. Men jag handlar ofta hos dem, så de kanske förbarmade sig över mig. För en timme senare fick jag min hemleverans av juicer av Martin. Vilken ängel. Min vardagshjälte. Tack ni räddade mig.
Jag älskar de där juicerna. Jag riktigt känner hur bra de är. Näringsrika. För ja, det är skillnad på juice och juice. Och vill man ha få i sig mest näring genom att juica är just kallpressade juicer det jag rekommenderar.

Jag tog tre dagars juicepaket, plus tre bangshot. Som är värsta ingefärsshoten. Nu banne mig ska jag bli frisk.

Nu har jag druckit de kraftfulla juicerna i mer än en dag. Jag har låtit kroppens organ vila, vilket de faktiskt gör när man ser till att få i sig näring via just kallpressade juicer och inte tuggar maten. Ingen onödig energi går till att bryta ner mat. Energi som behövs för att jag ska bli frisk. Allt handlar om immunförsvaret. Och jag är tacksam över att jag på allvar börjat lyssna på min kropp och dess behov.
Och jag dricker varmt te. Inom ayurvedan ska man dricka mycket varmt när man är sjuk och inte som vi ta febernedsättande medicin så fort febern åker upp. 

Jag har tjocka sockor på fötterna. Jag är påklädd. Egentligen borde jag ha mössa på huvudet. För det är viktigt att hålla sig varm, också det för att underlätta för kroppen. Att energi läggs på rätt saker, dvs att inte en massa onödig energi ska gå till att värma upp kroppen, utan till att just mobilisera mot sjukdomen, viruset, förkylningen eller vad det nu är som försöker ta sig in i kroppen och ta över. Så det här med bäddsockor och bäddjacka/kofta är faktiskt inga dumma grejer. Värme är grejen för
immunförsvaret.

Här lite virktips på snygga bäddjackor

Igår fick jag de här artikeln skickad till mig Så här skrev Metro om detox. Jag hade tänkt svara men igår var inte dagen jag skulle lägga någon energi på nåt annat än glädje och att bli frisk. Så idag såg jag att Sanna Ehdin skrivit det här Sanna om detox. 
Hon svarar som vanligt bäst. Läser också hennes bok Nya självläkande människan. Gör det du med.

 

I början av nästa år kommer min bok 21 dagar till ett lättare och friskare liv. Lite så där lagom efter alla julhelger och nyår, som kanske till och med innehåller ett nyårslöfte som handlar om cleasning, ta hand om sig själv. Börja yoga, andas mera, göra livet lite lättare i alla bemärkelser.

Allt det där som gör skillnad och det som gjorde hela skillnaden för mig. Att liksom ta kontroll över mitt eget välmående. Därför känns det här så kul.
Hoppas du också tycker det.

För är du sugen på en utrensning? Att känna dig friskare och lättare?
Journalisten Linda Newnham och tidningen Amelia söker en kvinna i åldern 25-40 år för ett reportage.
Du får träffa mig, Karin Björkegren Jones, som ger dig ett skräddarsytt 10-dagarsprogram som du följer med gröna recept, juice och hur du kan tänka för att din tio dagars detox ska bli så bra som möjligt. 
Så förutom att du blir coachad av mig, får du en Juicelåda  och en Wilfa Juicemaster 
 allt från fantastiska Årstiderna vars produkter är ekologiska och helt underbara.
Och så får du så klart min bok.
Hinner du med mötet innan jul är det bra. Annars möte och start direkt efter nyår.
När du fullföljt programmet är det uppföljning och fotografering.
Vill du vara med?
Skriv och berätta lite om dig själv. Skicka med en bild om du har lust.
Mejla Linda: linda.newnham@amelia.se eller lindanewnham@hotmail.com

Vi söker en kvinna som bor i Stockholm eller hyfsat nära. 

Jag glömde ju skriva i mitt förra inlägg angående min kommande möjliga bröstrekonstruktion att mitt tjat, att min painintheass-inställning, tantstrul och att vara en bråkmakerska tog skruv.
En kirurg på Karolinska är beredd att ta sig an mig.
De lyssnade till slut.
Så jag kommer inte betala en massa pengar och göra det privat.
Med det vill jag  ha sagt. Våga ifrågasätta. Våga stå på dig. Ta reda på så mycket du kan och köp inte allt de säger. För det finns ofta fler alternativ.
Vad jag skulle önskat att jag hade haft en stark patientförening som Ung cancer  bakom mig.  Då hade jag sluppit flera års ifrågasättande.
En cancerförening som jag visste förde kampen och banade väg för alla de tjejer och kvinnor som inte orkar, inte vågar ifrågasätta en läkare. Eller kanske en hel läkarkår.
För det finns fortfarande så sjukt mycket att just ifrågasätta när det kommer till bröstcancer allt från medicinering till rehabilitering.
För vården är inte jämlik och inte rättvis.
Och jag skrev det i början av min cancerbehandling att vi cancersjuka skulle behöva en Koola, eller var det coola? Ja, men en variant på en doula. Doulorna är med på förlossningen om man vill och hejar på och ser till att man får det man behöver. Tänk om man kunde få med sig nån erfaren som kan hjälpa en och uppmana så att man får den bästa vården.

Det är det jag drivs av. Att man får ta för sig mitt i eländet. Och att vården inte är rättvis. Läs min bok Jag vill fan leva Jag vill ingjuta hopp och jävlaranamma i varenda brud.

I helgen hade jag yogakurs och knipworkshop i Viken i Skåne. PÅ söndagen kom en kvinna i min ålder fram till mig och sa att hon ville berätta en rolig grej. Hon var ju i klimakteriet och med det menade hon att sexlusten var lite så där ringa, men att hon efter knipworkshopen fått fatt på sin sexlust. Hon hade knipt sig glad, helt enkelt och att efter lördagsmiddagen och efter kaffet så blev det skojigare än på länge hemma hos dem.

Förstår ni hur glad jag blev.
Tänk vad mycket kraft vi går och bär på.
Så släpp fram den där kraftkärringen lite oftare tänker jag.

Jag lovade berätta.
Det börjar närma sig operation. I torsdags träffade jag kirurgen. Äntligen har de förstått mig. Men det är ändå ett stort och svårt beslut. Den stora frågan är om jag ska göra nåt åt skevheten i min kropp som inte bara är fåfänga. Utan den där skevheten skapar också obalans i kroppen. Hade jag haft ett mindre vänsterbröst så hade det kanske varit något annat. Jag vet inte.
Jag vill känna mig fri i min kropp, inte behöva tänka på att jag ska ha en behå med en tyngd i för att liksom upprätthålla balansen i min kropp. 
Jag har ju strålats, så det är inte optimalt med att sätta in någon form av implantat. Dessutom är jag inte heller så värst sugen på det. För mig är det så viktigt att behålla den mjukhet och den öppenhet som jag har i övre delen av ryggen. Vill inte förlora den.
 
 Jag älskar att vara böjlig i ryggen. Älskar att göra bakåtböjningar, vill inte förlora det.
Och jag har tyvärr inte sett någon tjej som haft silikon eller implantatbröst som är öppen i bröstryggen. Ofta har de tjejerna problem. Ja, de har snygga bröst, det behöver inte ens synas att det är implantat. Men det påverkar. Och just det är jag rädd för.
Alla ingrepp påverkar och det är det som är så jäkla svårt att förhålla sig till. Och om jag skulle lägga in ett implantat måste man gå in under bröstmuskeln. Och då tänker jag hur blir det när man flyttar på bröstmuskeln?
Jag vet ju hur tufft det är att komma tillbaka när man har ett stort ärr på halva bröstkorgen, där ärret vandrar en bit in i armhålan. och så strålning på det, som typ gjort att allt inuti mig på den högra sidan är stramt och spänt.
Jag orkar inte en massa jobba att komma tillbaka, igen.
Men jag vill känna mig fri i  min kropp.
Så då återstår att ta av mitt fett, alltså fettsuga och fylla på min högra sida. Minst tre gånger och man vet inte om fettet stannar. Bröstet kommer inte bli stort, utan mest en utbuktning. Så efter två gånger ser man om fettet stannar och om ett litet bröst ”växer” fram, då förbereder man för operation av mitt vänstra bröst, som tas ner radikalt.
Det jag har att tänka på är att det kan bli komplikationer. Att det kommer att ta tid. Mycket sjukskrivning. Inte kunna träna. Jag kan förlora känseln där de tagit fett. Och det känns inte kul. det kan bli gropar i huden av fettsugningen.
Men vad vinner jag?

Jo, jag behöver inte köpa behåar varannan månad. Vilket jag får göra nu. Där jag köper mina behåar som är speciellt för oss bröstcanceropererade där har de inte min storlek. Jag är tunn över ryggen, så jag måste köpa för stora behåar. Vilket gör att det blir uttjänta alldeles för fort. En behå kostar typ 400-500 kr. Det blir ganska mycket pengar på ett år. Det här fettet kan också lindra de strålskador som jag har på min högra sida, sa kirurgen och det är ett stort bonus.
Jag kommer förhoppningsvis inte vara skev. Jag tänker att jag kommer att känna mig fri i min kropp.
Men jag tycker det är ett så svårt beslut.

Så nu har jag googlat på små bröst. Så här skulle jag gärna se ut i bröststorlek. Tänker också på, vad skönt det måste vara att ha små bröst. Måste genast skicka den här bilden till min kirurg för att fråga om det här är för stora bröst.

Igår fick jag ett meddelande från min vän Sanna Ehdin, där hon skrev att min bok Jag vill fan leva ligger etta på adlibris topplista Medicin. Tjohej, vad jag blev/blir glad.

Jag är så väldigt glad över den här boken. Att den blev skriven. Så väldigt glad. Den är min medalj.
Att göra om nåt förjävligt till något bra. Jag tror nästan jag är mästare på det. Jag är bra på att vända gråt till skratt.
Men jag ger mig så klart rätten att gråta, att vara ledsen, att bittra loss. Det är så viktigt. Men jag vill ha kul och njuta av livet, DET är mitt största driv.
Alltid.

Men min resa är ingalunda klar. Men den senaste tiden har jag känt mig så väldigt levande. Och min man säger gång på gång att jag är tillbaka. Och så känns det. Jag är tillbaka. 2,5 år tog det.
Fan tack alla som stöttat mig.

Igår var jag på Karolinska och pratade med kirurgen. Det börjar närma sig bröstoperation – eller inte. Jag ska berätta måste bara få ihop det i mitt eget huvud.  Hur jag vill. Väga för och nackdelar.
Ett ingrepp är alltid ett ingrepp.