god fortsättning

God fortsättning alla därute. För mig är julafton och dagarna innan lätt ångestladdade. Har svårt att förhålla mig till julen. Varje jul vill jag rymma, eller hålla i julfirandet för hemlösa. Jobba ideelt. Varje år säger jag, nästa år. Jag har svårt med julen, ni som läst mina blogginlägg bakåt i tiden vet det.
Men redan på juldagen infinner sig ett lugn. Och nu är det redan annandag och vi är härute på landet. Jag har inte tränat på en vecka typ. Sovit länge, här finns inga gatlyktor som lyser upp och väcker en. Slocknar tidigt. Och vi har gått långa promenader med Pino. Precis så jag vill ha det.
Lugn och ro.
Sakta. Och JA, jag har bott i min pyjamas.

För två år sedan vid den här tiden på året, min strålande jul, som jag lite skämtsamt brukar kalla den tiden… Fem veckors strålning. Varje dag tog jag mig till radiumhemmet för att stråla min högre bröstkorg och baksida, skulderblad. Det var inga lätta steg som tog mig till sjukhuset. Och jag är så tacksam för tjejerna på Strålningsavdelningen. Hur fina de var. Hur snälla och omtänksamma. Alla tips jag fick. Hur viktigt det är med den där mänskliga värmen och det lilla samtalet med oss patienter. Tjejerna på strålningsavdelningen var som änglar.  Mina änglar.

Man är så utsatt. Man ligger där med sin ärrade kropp. Hur viktigt är det inte att handen som rör vid en, lägger en tillrätta. Tar sprutor på en. Känner efter. Mäter, väger. Ja, att det finns en snällhet i den handen. Det är så viktigt.

 Man ser sig själv i spegeln och man intalar sig, som ett mantra att man gillar det man ser.

Så igår fick jag det här fantastiska mejlet från en läsare av Jag vill fan leva:

Hej
Herregud vilken bok du har skrivit. Jag läste den med en stor klump i halsen. Men den är så viktig. Tack för att du delat med dig. Att du skriver så naket och ärligt, genom din hemska cancerresa.
Jag tycker att de ska använda din bok i utbildningssyfte inom vården. För det är så viktigt att en som patient blir bemött med både respekt och empati. Man märker på en gång ifall personen är engagerad eller inte. Ingen vill ju bli bemött illa, det ska man definitivt slippa när man är skör och sjuk. Man ska heller inte behandlas som något offer, utan som någon som behöver lite extra omtanke och kärlek. Att få cancer är bland de största rädslorna i mitt liv, det jag mest fasar för är de fruktansvärda behandlingarna som nästan tar livet ur folk i sin väg i att bota. Jag tycker de påminner om de första bromsmedicinerna mot hiv som kom i mitten på 90- talet, så giftiga men samtidigt så effektiva. På vissa slog de ut lever och njurar, många dog.
Ännu en gång tack så mycket och jag hoppas att du öppnar ditt pensionat /hälsohem i framtiden
God fortsättning
Många kramar Katarina

Jag tackar och bugar. Jag blir så glad när någon läst min bok och också förstått lite av min intention med boken. För jag tror ju, att om vi delar med oss av det som skaver, gör ont, så blir det lättare för den som kommer efter. Vi behöver dela med oss mer. Livet är inte lätt och vi kan inte leva i känslan av att allt måste vara perfekt, rätt och lätt för att man ska få njuta. Jag tror också vi måste våga njuta mitt i skiten, och inte skjuta upp allt till sen. Vem vet det kanske är försent. Vi gör alla så gott vi kan, även när det inte funkar, även när det blir fel. Jag tänker att livet blir lättare om man tänker så. Och det gäller så klart en själv. Jag gör så gott jag kan och vet ni borde inte det räcka?

Min bok  Jag vill fan leva är inte bara en bok om cancer, utan faktiskt om just det där, önskan om att leva. Om att ta för sig. Om kvinnlighet, ja, vad är det? Om medmänsklighet och utsatthet. Att vara i andras händer och fortsätta ha sin värdighet. Ja, lite så, som jag tänkte när jag fått punka mitt i livet.


För det finns en fortsättning. Livet fortsätter så är det.

0
0