Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Vissa mornar vaknar man upp och känner att man kanske varit på väg åt fel håll. Att det är så lätt att hamna i stressen och snurren, ryckas med. Jag tål inte stress, men det är så svårt att värja sig.
Stress äter sig in i en människa och kanske är det så att man märker när det är försent hur mycket skada den gjort.
Livet skulle vara så mycket enklare om man bodde på en strand i ett varmt land och fick äta ekologisk frukt. Men det funkar ju inte så.
Man måste. Eller jag kanske ska säga jag måste lära mig att leva i den här staden. Staden med de snabba stegen. Med pulsen som slår fortare och fortare.
Jag måste lära mig det.
Mina steg behöver inte vara snabba bara för att någon annan hastar.
Vad har jag bråttom till?

Jag har varit på kurs hela helgen. Och först var jag rädd att jag skulle missa kursen för jag blev plötsligt sjuk. Hade svårt att andas. Kände mig febrig och nös som en toka. Så jag låg raklång ett par dagar utan ett tjockt täcke. Helt utslagen på sängen och kollade på filmer. Men så kände jag mig lite bättre och gick Yoga och Pranayama-kursen med Kia Naddermier på Atmajyoti. Och det var så härligt, så härligt.

Upptäckte på kursen att ibland måste man backa. Göra om. Göra på annat sätt. Lyssna in, ta det lite piano helt enkelt. Jag har ett sånt driv, en sån framåtrörelse i mitt liv. Och hon har blivit mer intensiv sedan cancern. Dag för dag måste jag påminna mig om att även långsamma steg leder någonstans. Livsstigen är inte rak. Ibland hamnar man vilse och har man tur hittar man just därför något man kanske aldrig hade upptäckt.
Ibland behöver man gå vilse för att hitta rätt. Andra dagar försöker man sig kanske på en genväg, för att skynda på men den blir snarare en senväg.
Men det är det som är så häftigt med yogan, för yogan tvingar en att öva upp tålamodet och just den där känslan av förnöjsamhet som är så fin. En förnöjsamhet över att varje dag räknas. Att varje dag, oavsett hur den ser ut eller känns är lika viktig. Det är ju därför jag älskar ashtangayoga, för att det är ett så intelligent system, som just bygger på repetition. Om och om igen. Varje dag. I ur och skur. En disciplin som i slutändan blir ett sorts bevis på att tålamod faktiskt leder någonstans.
För det är först efter en tid du kan se vad som hänt i dig, eller med dig. Och då menar jag inte de balla nya och akrobatiska ställningarna du kanske lärt dig.
Utan just det, att du har ett tålamod. Att du står ut i det som är. Njuter där du står, där du är, fast livet kanske inte erbjuder dig alla de där drömmarna du går och bär på. För livet är kringelikrokigt. Inte alltid snällt. Livet rusar på fast allt kanske rasat i dig. Du har kanske blivit sjuk. Någon i din närhet är sjuk. Du har stött på sorgligheter. Sånt som gör att man inte vill, inte orkar. Du känner dig ledsen och låg. Då är det så fint att ha den yogiska disciplinen. Som en vän att hålla i handen som gör det lättare att se att långsamma steg faktiskt leder någonstans. Att det finns en försiktig framåtrörelse.

Följ mig på instagram där heter jag karinbjones

Jag älskar att dagens unga är så medvetna och att nätet öppnar upp för samtal över gränserna.
För på nätet kan man dela med sig av sina erfarenheter.
Bli inspirerad. Få nya tips och råd. Och recept.
Det är väl fantastiskt?

Ni vet ju hur Green Kitchen Stories började. 

Jo, det var ju deras blogg som växte sig kämpastor och det visade sig också att efterfrågan efter bra och gröna recept var stort. David, är min kompis Henriks son, så jag har träffat det här fina paret flera gånger. Så imponerad av dem. Jag följer dem på instagram och just nu är de i Australien och Nya Zeeland. Dit vill jag också en dag.

En av min dotters kompisar, Johanna blev diagnosticerad med endometrios för ett par år sedan och det väckte hennes intresse för hur maten kunde hjälpa henne att må bättre. Slippa skov och slippa ha ont.

Så här skriver de om endometrios på Rfsu

Titta vilken fin hemsida. Endo diet och framförallt viktig. Mellan 5-10 procent av alla kvinnor i fertil ålder lider av den här sjukdomen. Men som det ofta är med med så kallade ”kvinnokrämpor” tas inte det på allvar. Hade det varit en manlig sjukdom så hade det alldeles säkert varit ramaskri. Men att kvinnor har ont tas liksom för självklart. Sånt upprör mig. Därför uppmanar jag alla tjejer/kvinnor att prata om sånt som skaver. För då kan vi liksom gå samman, liksom kräva vår rätt. För det gör det lättare för de som inte vågar eller kan.

”Ååå tjejer vi måste höja våra röster för att höras”

2015 och det är fortfarande nåt vi måste, alltså höja våra röster. Vi måste heja på andra tjejer. För mig är det en självklarhet att stötta andra tjejer. Gör det du med! Tipsa mig gärna om tjejer, unga som gamla som gör nåt bra för andra tjejer. Som har en blogg som är viktig. Som startat en förening. Skrivit en viktig bok. Ja, ni vet och eftersom jag anser att man får ställa sig själv i strålkastarljuset, så tipsa mig om dig. Ni vet ju 8 mars är snart här.

Jag älskar människor som brinner och driver sina frågor. Jag vet också hur tufft det kan vara och hur motarbetad man kan känna sig. Men att man ändå, trots att man blir förlöjligad, hånad och motarbetad ändå fortsätter att drivas av att säga det man tror på.
Sanna Ehdin är en sån kämpe.
Hon har alltid hävdat hur viktig maten är. Att maten är medicin, precis som Hippokrates: LÄs
Hon utmanar läkemdelsföretag och livsmedelsjättarna. Hon är modig.

Andra viktiga sidor som tror att maten har påverkan och inverkan på vårt mående är:
Läkare för framtiden  och kostfonden

För ett par veckor sedan lunchade jag med Ann Fernholm. Hon har skrivit två viktiga böcker Ett sötare blod och Det sötaste vi har
Jag håller på med hennes senaste och jag längtar efter att gå på en föreläsning med henne. Här följ hennes tankar på: Ett sötare blod

När jag var liten levde jag i en fantasivärld. Det gör ju många barn. Ibland kan man tycka att det är en ynnest, att man får vara barn. Att man får vara fri i sin lek och att ens största utmaning är just ens egen fantasi.
Men alla får inte och kan inte härja fritt i fantasins värld. De slungas in i en hård verklighet alldeles för tidigt. Den verklighet där det är så tydligt att vissa föds in i rikedom och möjlighet att sitta i sina små barnrum och fantisera. Medan andra små knattar måste fly det land man växt upp, utan sina föräldrar.
Livet.
Så jävla orättvist.

Tänker på de små pojkarna som brottades ner i Malmö och som nu är försvunna. Hur de förmodligen förlorat den där barnatron som man som förälder vill att ens barn ska växa upp med, men att de här pojkarna förmodligen också tappat tron på vuxna. Det gör mig ledsen.
Det gör mig ledsen att vi har så svårt för andra människors lidande. Att de här pojkarna bemöttes med den hårdhet som en vuxen kriminell kanske möts av efter en fruktansvärd handling som kräver att man blir nedbrottad på golvet.
Tänker på alla ungar jag sett i mataffären som får ligga och spotta och svära och sparka och vara arga för att de inte får köpa glass eller godis. Och hur vi ler lite så där förstående mot det där barnet.
Men ett barn från ett annat land, utan föräldrar spottar, svär och sparkar.
Det kan vi passera utan att ingripa när övervåld sker mitt framför ögonen.
Jag vet inte jag får så jävla ont i magen.
Jag säger inte att jag vet hur man ska göra.
Jag vet ingenting om hur man ska göra.
Men jag känner en massa saker.
Jag blir ledsen.
Får ont i magen.
Vad kan vi göra?
 Läs det här

Och tänk att vissa tycker att det är helt rätt att det de tjänat i ett land som Sverige, ska bara tillfalla dem läs här De som gör allt de kan för att skattesmita.  Varför blir man snål när man blir rik?
Så snål att man inte vill betala skatt?

Men fantasivärlden kan också vara en flyktvärld. Dit man försvinner för att slippa vara i nåt man inte orkar eller vill vara.
Man liksom skapar den värld man själv gillar eller tycker är spännande.
Jag hade min värld.
Jag trodde att enhörningar fanns på riktigt. Och jag drömde om att träffa en. Jag drömde också om indianer och tyckte indianernas mockasiner och deras kläder var så fina.
Jag trodde också att jag var Pippi.
Att jag kunde flyga.
Men jag kunde inte. Föll ganska hårt i marken från trappräcket som jag hoppade ifrån.

Fantasi. Drömmar.

Jag har en dröm, att nationen en vacker dag skall resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: ”Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar.” /…/ Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.
— Martin Luther King, 1963,

Vilken fest jag var på igår. Mappiegalan. Den var så skoj. Maria
Möller var helt fantastisk som koferencier. Så lyckat, så skoj. Tack
Amelia Adamo och tack M-magasin.

Jag träffade min gamla arbetskamrat på Mappiegalan. Väldigt kul.

Jag
var alltså nominerad i kategorin Vardagshjälte på Mappiegalan. Hur kul
är det inte att bli nominerad ens första år som Mappie? Ja, ni vet ju
att jag fyllde Mappie i somras. Och som Vardagshjälte. Tack M-magasin för den fina nomineringen. Den ska jag leva på ett tag. Kändes så klart helt fantastiskt att
vara nominerad bland alla häftiga kvinnor som överläkare Meri Liljegren
(de könsstympades vårdgivare), professor Karin M Ekström
(återvinningsexpert), tv-sändare Mahin Alipour (modig motståndsröst) och
professor Kerstin Uvnäs Moberg. Jag vann inte. Utan det var Mahin
Alipour som vann och vet ni det kändes som rätt person vann och jag blev
så glad för hennes skull. Hon är modig läs här

En annan modig och stark kvinnlig förebild. Oj, oj Gudrun Schyman. Jag passade så klart på att ta ett kort med henne. Sånt man gör efter ett par glas champagne. Gudrun intervjuade jag en
gång för tidningen Amelia. Hon och sju andra kända tjejer
berättade om hur de blivit misshandlade av sina män. En starkt och
viktig artikel. För det finns ingen ”misshandlartyp” som man ibland hör.
Alla kan hamna där. Jag vet, för jag träffade en kille som höll på att bryta ner mig
psykiskt och jag är så glad att jag lyckades gå.

Jag var på galan med de här älsklingarna och vi hade så kul.

Tack alla ni som tycker att jag ska driva frågor. Strida politiskt. Ni tipsar om viktiga ämnen som ni tycker att jag ska ta tag i. Tack för att ni tror på min potential.
Men vid det här laget vet jag att jag inte kan ta alla strider.
Att det får räcka med de jag gör.
Jag är gärna en inspirationskälla. En kick i baken.
Men jag är inte mer än människa.
Jag har precis kommit tillbaka från en sjukdom. Jag har sviter efter alla cancerbehandlingar. Kostsamma sådana.
Jag jobbar hårt både yrkesmässigt och för att komma tillbaka med min hälsa.
Jag får hundratals mejl som jag ofta svarar på. Vet inte riktigt vad jag ska göra med alla historier jag fått berättat för mig. En del gör mig alldeles ledsen för hur många har det och hur många mår.
Utrymmet att få ”prata av” sig verkar vara så stort.
Varför är det det?
Jag har inte alla svaren.
Jag är min egen chef. Jag har ingen månadslön eller betald semester. Jag hittar på mina egna jobb.  Man blir inte rik på att vara jag.
En duktig flicka som vill vara en schysst kompis som svarar på alla mejl.

Jag vill inte vara en guru. Jag vill inte bli satt på piedestal.
Jag är inte perfekt.
Jag gör hundratals fel. Säger fel saker. Är alldeles för känslosam. Lär mig att säga nej, att säga ja är jag alldeles för bra på. Jag möts av avundsjuka och baktal. Jag skakar av mig och tänker fortsätt brinn Karin. Fortsätt brinn. Ingen kan tysta dig. Ingen kan ta bort dina tankar och det som är du.
Jag håller i mig och drar min närmsta krets nära mig. Jag säger att ni inte ska ge bort er makt. Att ni är experter på er. Så ge inte bort er makt till mig. Jag tror på den inneboende kraften i varje människa. men jag kan inte lösa alla problem.

Så därför ger jag tillbaka stafettpinnen. Alla ni som tipsar mig om saker som just jag ska driva. Driv dem ni. Ni läkare som känner er påhoppade av mig. Att jag är för elak mot hela ert skrå. Varför tar ni åt er, om ni vet att ni gör ett bra jobb?
Jag har träffat fantastiska läkare, fantastisk vårdpersonal. Men jag har också träffat dumskallar. Läkare som inte lyssnat på mig. Som klappat mig på huvudet, som inte behandlat mig med respekt. Jag tar nämligen för givet att jag ska bli behandlad med respekt. Precis som jag förväntar mig att min mamma, pappa, hela min familj och alla mina vänner ska bli behandlade med respekt när de kommer till vården och vill ha svar på frågor om varför de/vi mår som vi gör.
Jag brukar uppmana att man ska ta med en vän till doktorn om man vet att man inte vågar ställa obekväma frågor eller är rädd för att bli för känslosam, eller vad det skulle vara.
Men jag förväntar mig att alla patienter ska bli behandlade med respekt.
Empati kallas det.
Tar inte längre tid än något annat, egentligen.
Därför uppmanar jag er alla.
Är du läkare. Gå med i facket och driv frågor där.
Mitt fack är författarförbundet. Jag använder pennan, eller tangenterna som mitt sätt att uppmana och uppmuntra folk. Men jag vet inte hur det funkar att vara läkare, eller hur ni måste jobba. Den kampen måste ni ta. Den är ni bäst på. Tänker på Läkare för en framtid stöd dem

Jag driver frågor utifrån det jag kan och där jag varit, nämligen som patient.

Ni vet ju att jag brinner för knipet. För underlivet helt enkelt och
jag är mycket glad över samarbetet med Tena för nu sprids det viktiga
knipet i Norden, med start i Danmark.
För det är viktigt att vi
pratar om våra underliv.  För siffrorna visar tyvärr på att var tredje
kvinna över 35 har nån form av inkontinensproblem.
För fem
minuters knipträning om dagen kan hjälpa 70 procent av alla de som har
problem. Men framförallt det kommer med så många härliga biverkningar om
man gör sin knipträning, som plattare mage, starkare rygg, mindre ont i
ryggen, mota bort livmoderframfall, hemorrojder och
bäckenbottenuppluckrimg. Tajtare slida, starkare och intensivare
orgasmer, bättre sexliv helt enkelt.
Bra morot för att göra sin knipträning..
Och precis lika viktig som det för hälsan med träning, är träningen av pc-muskeln, dvs bäckenbotten.
Du har nämligen allt att vinna på en stark bäckenbotten.

Ska
bli kul att se vad ni tycker om filmerna både pratet och
instruktionsfilmerna. De lanseras om ett par veckor i Sverige. Först ut
är Danmark. Känns ju märkligt att se sig själv dubbad på danska

Jag börjar i Danmark, det är ju svårt att bli profet i sitt eget land (obs ironi),
så jag tänker först I take Denmark, then finland. Sen kanske Sverige är
redo
jag kniper på danska

Det finns nåt som kallas den Hippokratiska Eden. Den texten hittar du på Svenska läkaresällskapets hemsida. Och ska alltså vara någon form av etiska regler för en läkare. Är det ett skämt? Nej.

”Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Aesklepios, Hygiea och
Panakeia samt alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen, att jag
efter bästa förmåga och förstånd skall hålla denna min ed och denna min
förpliktelse.  Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika
högt som mina föräldrar, jag skall dela med honom vad jag äger och
hjälpa honom i nödens stund. Hans söner skall jag betrakta som mina
bröder, och om de önskar lära denna konst, skall jag undervisa dem däri
utan lön eller villkor.

Föreskrifter, föreläsningar och allt vad
undervisning i övrigt kräver skall jag ge mina och mina lärares söner
samt de lärjungar, som avgivit skriftlig och edlig förbindelse enligt
läkares sed, men inte någon annan.

Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser
gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem
skall jag undvika. Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir
ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon
kvinna fosterfördrivande medel.

I renhet och fromhet skall jag leva mitt liv och utöva min konst.
Stensnitt skall jag icke befatta mig med utan överlåta denna praktik åt
dem som sysslar därmed.

I de hus där jag går in skall jag vara till gagn för de lidande och
avhålla mig från varje medveten fördärvlig orättrådighet, särskilt från
könsumgänge med kvinnor och män, såväl fria som slavar.

Vad jag under min yrkesutövning än hör och ser bland människor av den
beskaffenhet att det måhända icke bör spridas, skall jag förtiga och
betrakta som osagt.

Om jag nu håller denna min ed och ej brister däri, så må det förunnas
mig att glädja mig åt livet och min konst, aktad av alla människor i
alla tider. Men om jag bryter och blir menedare, då må motsatsen bli min
lott.”

Och så läser du Sanna Ehdins text.  Varför känns det som att vi snarare går baklänges än framåt?
Tänk om läkarna kunde komma ihåg den här eden som de svurit. Eller de kanske inte svär den? Någon som vet? Varför har de den på sin hemsida?
Undra vad Hippokrates tycker om den utveckling som skett. För är det en utveckling att göra människor beroende av mediciner och att patienter dör av biverkningar från mediciner?

Känns snarare som att läkarna är läkemedelsbranschens legosoldater. Kan vi inte byta system? Kanske starta någon form av belöningssystem för läkarna, där de får en peng, status, en stjärna, en titel, eller vad sjuttsingen som helst för varje patient som de gör symptomfri och fri från medicinering. Bara en tanke. Jag vill inte vara en försökskanin. Jag vill känna mig trygg när jag söker vård nästa gång.

sanna-ehdin-anandala-vill-revidera-en-svensk-sjukvard-med-allvarliga-systemfel-del-1/

Vad tycker ni?

En av de första frågorna man får från en ayurvedisk doktor är typ: ”Hur står det till med bajset”.
Det kan ju kännas lite konstigt att berätta för en vilt främmande människa, eller en människa man träffar för första gången. Men jag kan faktiskt undra varför den frågan inte ställs av västerländska läkare. Den borde rimligen vara väldigt intressant. En människa bajsar ungefär 50 kg bajs om året. Och upp till 80 procent av vårt immunförsvar hittas i tarmen, vilket man kan läsa i den viktiga boken Charmen med tarmen. 

Läs om den där siffran igen 80 procent av vårt immunförsvar hittas i tarmen. Nog sjuttsingen borde det vara en intressant fråga. Ett intressant ämne och inget som lite så där styvmoderligt ska behandlas eller inte pratas om. Nej fram för läkare som ställer frågor som:
Hur står det till med bajset? Hur är det med din sömn? Hur står det till med din sexuella lust? Viktiga saker som har stor påverkan på hur vi mår. frågor som man får om man går till en ayurvedisk läkare, men som en västerländsk läkare inte frågor. Jo, sömnen kan de fråga om.

Jag har haft ett bajsintresse sedan min första Indienresa. Och kanske sedan jag började med yoga. Vet inte, men kanske hänger det ihop. När jag sedan blev sjuk i cancer, har mitt intresse för tarmen varit nästan sjukligt intressant. För nog är det intressant. Numera tänker jag på min kropp som en motor (och ett tempel så klart) . Stoppar man i en motor skräp så hackar den, stannar eller går sönder. Om min kropp är min motor och framförallt tarmen, nog blir det tokigt om jag struntar att bry mig om den delen av mig. Bara för att den luktar, bara för att den inte är trevlig. Förstå mig rätt. Men allt hänger på nåt sätt ihop. Varför är bajs så laddat? När det uppenbart är så viktigt med att hela bajseriet mår bra?

I min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg  som kom ut förra året, skrev jag om bästa bajset, om hur en idealisk avföring borde vara.

Tydligen är det bajstema hos Malou i veckan. Och tydligen är det tittarstorm. Tydligen har hon skojat om bajs och gjort en bajscoctail och det tog tydligen skruv. Jag säger bara heja bajset och heja Malou.

När majs blir bajs

 KOlla här
Vilken härlig kvinna. 96 år. Yogi. Läs hennes fyra ”hemligheter”för hur man behåller sin positivitet livet igenom. Tänkvärt

1. Start the Day off Right “When I get up in the morning, I don’t think about all the things
   that are going to happen, whether it’s good or bad. I say to myself,
   ‘This is going to be the best day of my life. ”

2. Don’t put anything off you are capable of more than you think! “There’s nothing you can’t do, and you can just get up and enjoy life
   and see how wonderful it is. There’s so much to do, so little time to
   do it.”

3. Make your life Positive ”Whatever you put in your mind materializes. So if you put negative
   thoughts, you draw toward you negative things. So be positive. Just look
   for good.”

4. Stop thinking only of Age! “I don’t believe in age. When people ask me about age, I tell them to
   look at all the trees around them. They’re hundreds of years old. They
   may look as if they’re dying at the moment, but they’re not; they’re
   recycling themselves. And in a couple of months, they’re going to be
   reborn again.”                                                                                                Jag ska anamma lite av den här kvinnans positiva tankesätt. För jag vill ju bli 100 år. Nu ska jag precis gå iväg och göra något som känns stort och läskigt och utmanande för mig. Men jag ska inte göra det med rädsla, utan med känslan av att det är kul och att jag vet att det blir bra. Varför skulle det inte bli bra? Det här är början på nåt nytt för mig. Helt enkelt är just idag den bästa dagen och imorgon när jag vaknar ska jag tänka samma sak.