Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Vilken fest jag var på igår. Mappiegalan. Den var så skoj. Maria
Möller var helt fantastisk som koferencier. Så lyckat, så skoj. Tack
Amelia Adamo och tack M-magasin.

Jag träffade min gamla arbetskamrat på Mappiegalan. Väldigt kul.

Jag
var alltså nominerad i kategorin Vardagshjälte på Mappiegalan. Hur kul
är det inte att bli nominerad ens första år som Mappie? Ja, ni vet ju
att jag fyllde Mappie i somras. Och som Vardagshjälte. Tack M-magasin för den fina nomineringen. Den ska jag leva på ett tag. Kändes så klart helt fantastiskt att
vara nominerad bland alla häftiga kvinnor som överläkare Meri Liljegren
(de könsstympades vårdgivare), professor Karin M Ekström
(återvinningsexpert), tv-sändare Mahin Alipour (modig motståndsröst) och
professor Kerstin Uvnäs Moberg. Jag vann inte. Utan det var Mahin
Alipour som vann och vet ni det kändes som rätt person vann och jag blev
så glad för hennes skull. Hon är modig läs här

En annan modig och stark kvinnlig förebild. Oj, oj Gudrun Schyman. Jag passade så klart på att ta ett kort med henne. Sånt man gör efter ett par glas champagne. Gudrun intervjuade jag en
gång för tidningen Amelia. Hon och sju andra kända tjejer
berättade om hur de blivit misshandlade av sina män. En starkt och
viktig artikel. För det finns ingen ”misshandlartyp” som man ibland hör.
Alla kan hamna där. Jag vet, för jag träffade en kille som höll på att bryta ner mig
psykiskt och jag är så glad att jag lyckades gå.

Jag var på galan med de här älsklingarna och vi hade så kul.

Tack alla ni som tycker att jag ska driva frågor. Strida politiskt. Ni tipsar om viktiga ämnen som ni tycker att jag ska ta tag i. Tack för att ni tror på min potential.
Men vid det här laget vet jag att jag inte kan ta alla strider.
Att det får räcka med de jag gör.
Jag är gärna en inspirationskälla. En kick i baken.
Men jag är inte mer än människa.
Jag har precis kommit tillbaka från en sjukdom. Jag har sviter efter alla cancerbehandlingar. Kostsamma sådana.
Jag jobbar hårt både yrkesmässigt och för att komma tillbaka med min hälsa.
Jag får hundratals mejl som jag ofta svarar på. Vet inte riktigt vad jag ska göra med alla historier jag fått berättat för mig. En del gör mig alldeles ledsen för hur många har det och hur många mår.
Utrymmet att få ”prata av” sig verkar vara så stort.
Varför är det det?
Jag har inte alla svaren.
Jag är min egen chef. Jag har ingen månadslön eller betald semester. Jag hittar på mina egna jobb.  Man blir inte rik på att vara jag.
En duktig flicka som vill vara en schysst kompis som svarar på alla mejl.

Jag vill inte vara en guru. Jag vill inte bli satt på piedestal.
Jag är inte perfekt.
Jag gör hundratals fel. Säger fel saker. Är alldeles för känslosam. Lär mig att säga nej, att säga ja är jag alldeles för bra på. Jag möts av avundsjuka och baktal. Jag skakar av mig och tänker fortsätt brinn Karin. Fortsätt brinn. Ingen kan tysta dig. Ingen kan ta bort dina tankar och det som är du.
Jag håller i mig och drar min närmsta krets nära mig. Jag säger att ni inte ska ge bort er makt. Att ni är experter på er. Så ge inte bort er makt till mig. Jag tror på den inneboende kraften i varje människa. men jag kan inte lösa alla problem.

Så därför ger jag tillbaka stafettpinnen. Alla ni som tipsar mig om saker som just jag ska driva. Driv dem ni. Ni läkare som känner er påhoppade av mig. Att jag är för elak mot hela ert skrå. Varför tar ni åt er, om ni vet att ni gör ett bra jobb?
Jag har träffat fantastiska läkare, fantastisk vårdpersonal. Men jag har också träffat dumskallar. Läkare som inte lyssnat på mig. Som klappat mig på huvudet, som inte behandlat mig med respekt. Jag tar nämligen för givet att jag ska bli behandlad med respekt. Precis som jag förväntar mig att min mamma, pappa, hela min familj och alla mina vänner ska bli behandlade med respekt när de kommer till vården och vill ha svar på frågor om varför de/vi mår som vi gör.
Jag brukar uppmana att man ska ta med en vän till doktorn om man vet att man inte vågar ställa obekväma frågor eller är rädd för att bli för känslosam, eller vad det skulle vara.
Men jag förväntar mig att alla patienter ska bli behandlade med respekt.
Empati kallas det.
Tar inte längre tid än något annat, egentligen.
Därför uppmanar jag er alla.
Är du läkare. Gå med i facket och driv frågor där.
Mitt fack är författarförbundet. Jag använder pennan, eller tangenterna som mitt sätt att uppmana och uppmuntra folk. Men jag vet inte hur det funkar att vara läkare, eller hur ni måste jobba. Den kampen måste ni ta. Den är ni bäst på. Tänker på Läkare för en framtid stöd dem

Jag driver frågor utifrån det jag kan och där jag varit, nämligen som patient.

Ni vet ju att jag brinner för knipet. För underlivet helt enkelt och
jag är mycket glad över samarbetet med Tena för nu sprids det viktiga
knipet i Norden, med start i Danmark.
För det är viktigt att vi
pratar om våra underliv.  För siffrorna visar tyvärr på att var tredje
kvinna över 35 har nån form av inkontinensproblem.
För fem
minuters knipträning om dagen kan hjälpa 70 procent av alla de som har
problem. Men framförallt det kommer med så många härliga biverkningar om
man gör sin knipträning, som plattare mage, starkare rygg, mindre ont i
ryggen, mota bort livmoderframfall, hemorrojder och
bäckenbottenuppluckrimg. Tajtare slida, starkare och intensivare
orgasmer, bättre sexliv helt enkelt.
Bra morot för att göra sin knipträning..
Och precis lika viktig som det för hälsan med träning, är träningen av pc-muskeln, dvs bäckenbotten.
Du har nämligen allt att vinna på en stark bäckenbotten.

Ska
bli kul att se vad ni tycker om filmerna både pratet och
instruktionsfilmerna. De lanseras om ett par veckor i Sverige. Först ut
är Danmark. Känns ju märkligt att se sig själv dubbad på danska

Jag börjar i Danmark, det är ju svårt att bli profet i sitt eget land (obs ironi),
så jag tänker först I take Denmark, then finland. Sen kanske Sverige är
redo
jag kniper på danska

Det finns nåt som kallas den Hippokratiska Eden. Den texten hittar du på Svenska läkaresällskapets hemsida. Och ska alltså vara någon form av etiska regler för en läkare. Är det ett skämt? Nej.

”Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Aesklepios, Hygiea och
Panakeia samt alla gudar och gudinnor, tagande dem till vittnen, att jag
efter bästa förmåga och förstånd skall hålla denna min ed och denna min
förpliktelse.  Den som lärt mig denna konst skall jag akta lika
högt som mina föräldrar, jag skall dela med honom vad jag äger och
hjälpa honom i nödens stund. Hans söner skall jag betrakta som mina
bröder, och om de önskar lära denna konst, skall jag undervisa dem däri
utan lön eller villkor.

Föreskrifter, föreläsningar och allt vad
undervisning i övrigt kräver skall jag ge mina och mina lärares söner
samt de lärjungar, som avgivit skriftlig och edlig förbindelse enligt
läkares sed, men inte någon annan.

Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser
gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem
skall jag undvika. Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir
ombedd, ej heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon
kvinna fosterfördrivande medel.

I renhet och fromhet skall jag leva mitt liv och utöva min konst.
Stensnitt skall jag icke befatta mig med utan överlåta denna praktik åt
dem som sysslar därmed.

I de hus där jag går in skall jag vara till gagn för de lidande och
avhålla mig från varje medveten fördärvlig orättrådighet, särskilt från
könsumgänge med kvinnor och män, såväl fria som slavar.

Vad jag under min yrkesutövning än hör och ser bland människor av den
beskaffenhet att det måhända icke bör spridas, skall jag förtiga och
betrakta som osagt.

Om jag nu håller denna min ed och ej brister däri, så må det förunnas
mig att glädja mig åt livet och min konst, aktad av alla människor i
alla tider. Men om jag bryter och blir menedare, då må motsatsen bli min
lott.”

Och så läser du Sanna Ehdins text.  Varför känns det som att vi snarare går baklänges än framåt?
Tänk om läkarna kunde komma ihåg den här eden som de svurit. Eller de kanske inte svär den? Någon som vet? Varför har de den på sin hemsida?
Undra vad Hippokrates tycker om den utveckling som skett. För är det en utveckling att göra människor beroende av mediciner och att patienter dör av biverkningar från mediciner?

Känns snarare som att läkarna är läkemedelsbranschens legosoldater. Kan vi inte byta system? Kanske starta någon form av belöningssystem för läkarna, där de får en peng, status, en stjärna, en titel, eller vad sjuttsingen som helst för varje patient som de gör symptomfri och fri från medicinering. Bara en tanke. Jag vill inte vara en försökskanin. Jag vill känna mig trygg när jag söker vård nästa gång.

sanna-ehdin-anandala-vill-revidera-en-svensk-sjukvard-med-allvarliga-systemfel-del-1/

Vad tycker ni?

En av de första frågorna man får från en ayurvedisk doktor är typ: ”Hur står det till med bajset”.
Det kan ju kännas lite konstigt att berätta för en vilt främmande människa, eller en människa man träffar för första gången. Men jag kan faktiskt undra varför den frågan inte ställs av västerländska läkare. Den borde rimligen vara väldigt intressant. En människa bajsar ungefär 50 kg bajs om året. Och upp till 80 procent av vårt immunförsvar hittas i tarmen, vilket man kan läsa i den viktiga boken Charmen med tarmen. 

Läs om den där siffran igen 80 procent av vårt immunförsvar hittas i tarmen. Nog sjuttsingen borde det vara en intressant fråga. Ett intressant ämne och inget som lite så där styvmoderligt ska behandlas eller inte pratas om. Nej fram för läkare som ställer frågor som:
Hur står det till med bajset? Hur är det med din sömn? Hur står det till med din sexuella lust? Viktiga saker som har stor påverkan på hur vi mår. frågor som man får om man går till en ayurvedisk läkare, men som en västerländsk läkare inte frågor. Jo, sömnen kan de fråga om.

Jag har haft ett bajsintresse sedan min första Indienresa. Och kanske sedan jag började med yoga. Vet inte, men kanske hänger det ihop. När jag sedan blev sjuk i cancer, har mitt intresse för tarmen varit nästan sjukligt intressant. För nog är det intressant. Numera tänker jag på min kropp som en motor (och ett tempel så klart) . Stoppar man i en motor skräp så hackar den, stannar eller går sönder. Om min kropp är min motor och framförallt tarmen, nog blir det tokigt om jag struntar att bry mig om den delen av mig. Bara för att den luktar, bara för att den inte är trevlig. Förstå mig rätt. Men allt hänger på nåt sätt ihop. Varför är bajs så laddat? När det uppenbart är så viktigt med att hela bajseriet mår bra?

I min bok Frisk och strålande hy på naturlig väg  som kom ut förra året, skrev jag om bästa bajset, om hur en idealisk avföring borde vara.

Tydligen är det bajstema hos Malou i veckan. Och tydligen är det tittarstorm. Tydligen har hon skojat om bajs och gjort en bajscoctail och det tog tydligen skruv. Jag säger bara heja bajset och heja Malou.

När majs blir bajs

 KOlla här
Vilken härlig kvinna. 96 år. Yogi. Läs hennes fyra ”hemligheter”för hur man behåller sin positivitet livet igenom. Tänkvärt

1. Start the Day off Right “When I get up in the morning, I don’t think about all the things
   that are going to happen, whether it’s good or bad. I say to myself,
   ‘This is going to be the best day of my life. ”

2. Don’t put anything off you are capable of more than you think! “There’s nothing you can’t do, and you can just get up and enjoy life
   and see how wonderful it is. There’s so much to do, so little time to
   do it.”

3. Make your life Positive ”Whatever you put in your mind materializes. So if you put negative
   thoughts, you draw toward you negative things. So be positive. Just look
   for good.”

4. Stop thinking only of Age! “I don’t believe in age. When people ask me about age, I tell them to
   look at all the trees around them. They’re hundreds of years old. They
   may look as if they’re dying at the moment, but they’re not; they’re
   recycling themselves. And in a couple of months, they’re going to be
   reborn again.”                                                                                                Jag ska anamma lite av den här kvinnans positiva tankesätt. För jag vill ju bli 100 år. Nu ska jag precis gå iväg och göra något som känns stort och läskigt och utmanande för mig. Men jag ska inte göra det med rädsla, utan med känslan av att det är kul och att jag vet att det blir bra. Varför skulle det inte bli bra? Det här är början på nåt nytt för mig. Helt enkelt är just idag den bästa dagen och imorgon när jag vaknar ska jag tänka samma sak.

Ibland får jag frågan om jag har en bucketlist, så tänker jag efter. Nä, undrar om jag nånsin haft en bucketlist. När jag var sjuk var min bucketlist att bli frisk och jag hade en stark målbild att jag låg i sängen på landet – frisk.
Jag höll fast i den målbilden så hårt jag kunde även när tvivlet satte in.
Målbilder är bra.
Ungefär som att man ska inte ha förlossningen som målbild när man är gravid, utan stunden när man ligger där med sin lilla bebis i famnen.
Lite så där, igenom och framme.

Men det är väl ingen bucketlist. Eller?
Ha du gjort en bucketlist?
Alltså att man gör saker som man önskat och drömt om, och att man förhoppningsvis gör de innan man dör.

Jag fick frågan nyligen i en intervju och jag svarade så klart att jag inte gjort någon och just då i den stunden kände jag att leva här och nu och njuta av det var min största utmaning och önskan. Men nu när jag tänkt efter en stund kom jag på lite fler grejer så här är min bucketlist, och det är ju meningen att man ska bocka av när man gjort, varit med om det som står där. Så jag satte mig ner och började skriva mina önskningar och drömmar. Och oj, det visade sig att det var mycket jag vill göra. Den här listan lär bli längre allteftersom, snarare en never-ending-bucket-list…

Min bucketlist
* Ta körkort
Resa till: Belize (alltid drömt om) Los Angeles (också alltid drömt om) Tibet, Auroville i Indien, Rio de Janeiro, Hawaii (drömt om sedan jag var barn och såg filmerna med Elvis)
Överhuvudtaget vill jag resa mer, se mer, uppleva olika länder och kulturer.
* Bo i ett land under en längre tid.
* Skriva en deckare
* Skriva ett filmmanus
* Skriva en bestseller
* Jobba med kvinnor/tjejer(barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp
* Starta ett barnhem
* Införa knipmedvetenhet redan på Idrottslärarutbildningen
* Jobba med kvinnliga interner på fängelse
* Bli rik – den önskan blev stark när jag blev sjuk. Att ha pengar tror jag underlättar mycket om och när man blir sjuk. Vill aldrig hamna i den situation som jag hamnade i, att ha världens sämsta sjukpeng.
* Åka till ett levande föda center – gärna utomlands
* Jobba med film
* Lyfta min vikt i marklyft
* Starta ett produktionsbolag
* Bli riktigt bra på att laga vego/rawfood/livingfood
* Öppna ett grönt kafe
* Starta en skola
* Skriva klart boken jag skrivit på i fem år
* Gå på händer
* Vara programledare för ett kvinnoprogram som jag har hundra procent delaktighet i
* Bli mormor
* Leva tills jag fyller hundra – frisk

Men framförallt önskar jag att jag aldrig blir en sån som bara går förbi någon som ligger utslagen i en snödriva. Som här Gode gud låt mig aldrig bli så.

Fast å andra sidan går jag varje dag förbi romerna som sitter i gathörnen där vi bor och vad ska jag säga. Vet ni, känns på nåt sätt så himla förmätet att skriva en bucketlist med en massa önskningar när jag tänker på dem. För i min värld så visst är det önskningar och drömmar som jag så ”bortskämt” ändå kan drömma om. Det finns liksom en möjlighet. Jag är inte född med silversked i mun, men jag är född in i ett sammanhang där jag vet att det finns en möjlighet för mig att göra det jag vill.

Men vilken är bucketlistan för de som tar sig till det här kalla landet för att i kylan i regn och snö tigga i ett gathörn.
Då känns allt så orättvist och dumt och jag vill nästan be om ursäkt för min bucketlist. Men det tjänar ju ingen på.

Det är så roligt att ha Knipworkshops. Igår hade jag en på Atmajyoti, så kul att så många tjejer vill börja sin helg med att knipa. Och det roligaste var att jag fick höra från flera ”Vilken mysig kväll”. Så jag kanske ska byta namn på min knipworkshop. Kanske döpa om det till Mysfredag…

Nästa workshop går av stapeln 18 februari på Mias Yogastudio i Sundbyberg och du hittar med info och anmäler dig här.

Om vi tjejer fattade vilken skatt och kanske framför allt vilken kraft som finns i vår bäckenbotten, så skulle alla lägga mer tid på att knipa, jympa sitt underliv. Kanske som den här tjejen. Uj, uj vilken stark tjej och vilken stark pc-muskel.

Den här tjejens mission är att få tjejer att knipa. Kim Anami reser jorden runt och lyfter saker med
sina slidmuskler. Till exempel en surfbräda som hon band fast i en knipkula för att kunna lyfta den.

L’ultima cena = sista måltiden.
Igår avslutades den cleanse jag gjort med Erika från Frontraw och Cissi från Curlyfood i åtta dagar med en middag för oss deltagare. Det har varit så himla lyxigt att få lagad mat varje dag. Och inte vilken mat som helst, utan mat med det där lilla extra som gör att man längtar till varje måltid.

För mig har det varit så skönt att den här veckan, som i sig varit väldigt stressig, då jag flängt fram och tillbaka och gjort hundra saker. Att då veta att jag varje dag visste att jag skulle äta näringsrikt och bra, dessutom mat tillagad med kärlek, ja, det tog ju bort det stressmoment, som tyvärr matlagning ibland kan bli. Men främst har jag fått inspiration.

Det som jag tycker är häftigt med den gröna maten är att det på många sätt är obruten mark. Att det inte finns några regler, egentligen, om hur det ska vara eller göras. Och att det är kvinnorna som dominerar på den gröna kockscenen. Huka er alla gamla kockgubbar som gjort er hundratjugonde grillkokbok, eller såsochpotatiskokbok, ha, ni är passe. För jag tror att folk börjar bli mer medvetna och även om man kanske inte vill bli heltidsvegan eller vegetarian, så vill man få n mer grönt i sin matlagning.
I alla fall hoppas jag det.

Och mm man sneglar på det gångna årets bokutgivning och kommande så är det många gröna titlar. Vad härligt det är.

Bland annat kommer Erika ut med en dessertbok, så håll utkik.
Och vill du äta tjejernas mat och bor i Stockholm så har Yogayama, Eat, Atmajyoti lunchlådor från Curlyfood. Och på tisdagar kan du sitta i köket på Hagagatan där maten görs och äta lunch. Det rekommenderar jag varmt.

Cissi har i många år åkt med yogastudion Atmajyoti till Mallorca och lagat mat på deras yogaresor. Jag har varit med flera gånger och jag kan säga att jag aldrig blivit besviken på maten.

Tänkte ni skulle få se lite matbilder från min vecka.

omfattande-fusk-vid-godkannandet-av-lakemedel-avslojat-876-mediciner-forbjuds/

Hoppas några journalister tar sig an det här, då kan man kanske också passa på att ta reda på hur många som dör, får skador, fruktansvärda biverkningar av alla mediciner och läkemedel, som i sin tur ger patienten ännu en diagnos.

Jag är så klart inte emot mediciner eller läkemedel. Men tänker att även läkemedelsbranschen måste genomgå samma syning som alternativmedicinen, som de i många fall kallar kvacksalveri.
Eller vad säger ni?