Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Vi behöver förebilder. Många förebilder. Olika förebilder. Och de är bara de som letar efter en förebild, som vet vilken förebild just de behöver.

Se videon om Ernestine Sheperd, 77 år och världens äldsta bodybuilder
remarkable-story-ernestine-shepherd
Jag började nästan gråta när jag såg hennes överfulla träningsklass. Där låg ett trettiotal svarta kvinnor i 60års åldern och tränar med hantlar. Jag älskar krut-tanter.

Och så tacksam för att en av mina första yogalärare var 72 år när jag yogade för henne. Hon ingav sånt hopp. Jag tar ofta Gwendolyn Hunt som ett exempel när folk frågar om det inte är för sent att börja yoga vid 50. Nä, det är aldrig försent. Det finns inget bäst före datum.
Gwendolyn var 59 när hon började med ashtangayoga. Här ett gammalt blogginlägg från 2009 som jag skrev om yogaförebilder

Jag har alltid haft äldre kvinnor som mina förebilder och jag är glad för det, för det är ju dumt att jämföra sig med yngre tjejer. Men jag älskar att umgås med yngre. Eller jag älskar att umgås med alla åldrar för vi har alla nåt att lära av varandra. Jag tänker ibland på att jag förmodligen är förebild för någon. Jag får såna mejl från tjejer, mejl som gjort mig glad är när det kommer från just unga tjejer. Som skriver att de ser fram emot att bli femtio. Att jag har en positiv syn på att åldras. Det har gjort mig glad. Jätteglad faktiskt. För det är så jag känt när jag tittat på mina äldre förebilder.

Fick det här mejlet, så glad att mejlen nu kommer ett efter ett om den eskluderande yogan.

Hej!
Hittade till din blogg via min vän Annikas blogg en aning om yoga och ska försöka skriva ihop något snabbt (har en liten pyttis hemma).

I många år har jag yogat till och från, olika kurser men också på gym, och nu
senast på Yogobe. Har alltid sneglat på de andra, jämfört mig, om jag kommer
ner djupare i positionerna än de andra, sett yogan som ren prestation och
tävling. Och inte gillat det särskilt mycket så klart, förutom Savasana då. Så
var det den klassiska historien att jag gick in i väggen och blev sjukskriven.
Googlandet och universum förde mig till bloggar och människor som där och då
hittade rätt yogastig för mig. Som fick mig att förstå att det inte handlade om
prestation utan om min egen inre resa och känsla. Jag är så himla glad att jag
kom dit då, fast det nog var meningen. Landade i Kundaliniyogan som ju är den
mest ocoola yogan att ta häftiga bilder på.

Själv har jag beslutat att inte längre läsa häftiga yogabloggar med flashiga
foton. Jag följer inte längre instagramkonton där jag med en gång börjar
jämföra mig. Jag har beslutat att på min egen blogg lägga ut bilder där jag
yogar som jag gör. 5 minuter här och där, osminkad, med slarvig knut, bh-lös
och med bebiskräk här och var. För sån ser min yogavardag ut, och jag tänker
inte börja stajla mig inför yogafotona. Jag går just nu en Livsyogakurs i min
lilla stad och det är så tillåtande och härligt och jag önskar alla fick vara
med om det. Det är mysbrallor, urtvättade t-shirts och liggunderlag som rullas
ut, men alla är där för att komma djupare in i sig själva, inte för att snegla
på grannen. För mig är det riktig yoga, likaväl som riktig yoga kan vara något
annat för någon annan. Och att yoga kan vara olika i olika stadier i livet.

Min tro är att vi måste våga dela med oss av även de här bilderna, som mina nät-
vänner som yogar i raggsockor framför brasan. Jag önskar att de bilderna också
kunde sprida sig på nätet, att vi hjälps åt att dela vidare, och att folk som
du och andra skriver om det. Också att man tar upp det i sociala medier och i
såna forum som bloggar. Jag önskar att det kändes ok att vara olika, att se
olika ut och yoga olika. Att det inte behöver vara fel att yoga på olika sätt.
Att vara nyfiken och ödmjuk inför andras sätt att yoga.

Äsch, nu hinner jag inte mer. Tack för en jättefin blogg och jätteviktiga och
fina tankar.

Kram Lotta

Ibland lägger jag bara upp en bild som inspirerar mig. Som den här.
Kanske finns det också nåt bakomliggande som kommer att utkristallisera sig. Kanske nåt i stilen, vad vet man om vad människor kämpar med när vi bara ser fasaden? Eller vi kanske inte ens bryr oss om att se längre in, eftersom vi så ofta tror att alla andra är så perfekta.

Jag tycker det är så skoj med instagram, har följt den här tjejen ett tag nu Lyktan yoga
Blir helt fascinerad av att hon praktiserat sin typ av yoga sedan 2013 och att hon lärt sig själv om jag förstår rätt.

  Här är hennes liv med man, hund och barn.

eller som här, när hennes kille/man hjälper henne med ett lyft i köket och hon skrattar. Hon gör mig glad. Jag längtar så väldigt mycket efter lek och skoj, inte allvar. Inga pekpinnar. Det räcker gott för mig.

Fick det här mejlet i veckan från Frida. Och verkligen, vi kämpar alla med olika saker och vi måste prata mer om hur det känns, vad vi önskar. Men vi måste dela med oss, för hur ska man annars veta? Hur kan annars något ändras? Tack Frida för att du berättar.

Hej!
Jag tampas själv med bilden man måste vara smal och vig för att göra yoga. Grejen är att jag är ganska smal, och jag är rätt vig, jag kan stå på huvudet etc.. MEN jag har en liten påse på magen och kan inte stå på händer än. Bara dessa två små saker gör att jag inte är nöjd med mitt yogande. och jag kämpar dagligen med att förklara för mig själv att yoga inte handlar om det. Jag får kämpa som ett djur för att inte se mitt yogande som jag gör varje dag som ett träningspass som ska göra mig smalare och snyggare. Jag talar ständigt om för mina vänner och kollegor att yoga är för alla och att hur du ser ut spelar ingen som helst roll. Men att leva som man lär, det är svårt som fan.
Jag har nu kommit såpass långt att jag oftast accepterar att jag tänker så och sedan skjuter undan den tanken och lägger bort den så länge. Den återkommer varje gång jag ställer mig på yogamattan, jag accepterar att tanken finns där. Sedan lägger jag bort den igen. Förhoppningsvis kommer den någon dag inte dyka upp alls. Jag blir jätte arg när folk visar instagrambilder på så kallade perfekta yoga människor i olika positioner och att deras dröm är att få kroppar som dem o kunna stå på händer, för det är inte det Yoga handlar om! Men när jag själv kommer i de tankarna, hur kan jag då bli arg på andra? Jag har inte alltid rätt tankesätt och det måste jag lära mig acceptera. Det är bara när man accepterar sina tankegångar och inte kämpar mot dem som de så sakteliga försvinner. Egot kan man inte kämpa bort, det försvinner bara genom att man inte lägger någon energi på det.
Mvh Frida

En bok som jag är stolt över är min lättlästa bok

Vad är det som händer, från flicka till kvinna som kom ut 2004 på LL-förlag. I ett halvår träffade jag en grupp unga tonårstjejer på en skola i Stockholm och vi pratade om just det. Hur det känns i knopp och kropp när man går från flicka till kvinna. Jag blev så ledsen, liksom för klimatet. Hur de här unga tjejerna, allt för ofta blev kallade hora, fitta. Att killar i skolan tog de på brösten, mellan benen. Men att tjejerna inte orkade ta fajten,  för att gångerna var så många och för att det sista man ville var att vara en tråkig tjej utan humor. Vilket var var det de möttes av när de försökte protestera. För visst var det ett skojigt skoj ens klasskamrat utsatte en för? Jättekul. Nä.
Den där tystnaden, när man inte orkar för att man tror att ingen ändå bryr sig. Hur den liksom marinerar en till slut. Vad har man för att protestera? När man ända från man går på dagis får höra ”Han slår dig för att han tycker du är så söt”
Alltså! Allvarligt.
Man kan se den där tystnaden lite överallt. Den följer med en som tjej, från dagis, genom skolan och ut i livet. Man har fött sitt barn, man har jävligt ont i underlivet, men barnmorskan säger att det är så, att det är normalt att ha ont.
Men det där onda fortsätter, man kanske inte ens har fött barn, men man har ändå ont.
Det är också normalt.
Man får cancer, man tappar sexlusten av de där tabletterna som man ska äta i mellan fem och tio år.
Man vill inte ha sex. Men det är normalt säger de, en biverkan.
Man orkar inte säga nåt, för det är ju normalt.
För hur lätt är det att prata om sånt som skaver, gör ont, känns konstigt, när klimatet i vår värld är att man ska vara lyckad, ha ett bra sexliv med orgasm varje gång. Och för att om man försöker säga nåt mest får slängt i ansiktet Det är normalt.
Jag är så trött och less på tystnaden. Inte på tjejerna som tystnat utan på att vi tvingas att vara tysta.
För så klart, det är aldrig normalt att ha ont.
Ta kvinnors problem på allvar. Herregud, det är inte mer än rätt. För halva himlen är vår. Läs jämlik vård och lika rättigheter är också vårt.

Så knipet! Det var ju det som kickade igång mig. I alla mina dvder, men framförallt gravidyogadvderna så är knipet centralt.
För det bor en sån kraft i våra underliv och jag tror på fullaste allvar att om vi fångar tag om den. Hittar den kraften så blir våra nej starkare, så klart också våra Ja och vi står stolta och rakryggade. En stark bäckenbotten handlar nämligen inte bara om att slippa inkontinens utan om en massa andra saker. Lär känna ditt underliv.

Jag kommer att ha fyra knipworkshops i vår, när nästa blir är lite ovisst eftersom jag äntligen ska påbörja operation av mitt högerbröst. Efter mycket tjat ska nu mitt bröst byggas upp med fett. Jag kommer förhoppningsvis att få ett väldigt litet högerbröst. Håll tummarna för att fettet vill stanna. Mitt vänstra bröst tas ner rejält. Jag tror inte ni förstår hur mycket jag längtar till att ha samma tyngd på vardera sida. Men uj, vad jag tjatat. Och ja, jag kommer att berätta mer.

Kommande Knipworkshops

Onsdag 22/4 kl 18-20 på Mias yogastudio i Sundbyberg, se länken här innan för info och anmälan
Torsdag 23/4 kl 18-20 på winwin yoga i Uppsala, se länken här innan för info och anmälan
Måndag 27/4 kl 18-20 på Studio Okeijn i Johanneshov. Se länken här innan för info och anmälan

Glad också att meddela att jag kommer till Sans och balans i härliga Viken i Skåne helgen 22-24/5. Då blir det både yoga, knipworkshop och prat om min nya bok 21 dagar till ett lättare och friskare livInfo kommer

Grön grönare grönast vinner. Jepp, det har jag bestämt. En grön drink om dagen gör dig stark.
Min favoritdryck som kickar igång mig.
Gröna drinken
Några selleristavar, ett par nävar spenat, pressad citron och pressad ingefära, några romansalladsblad. Allt pressas, helst i en slowjuicer, alt råsaftscentrifug.

Drick ett glas och jag lovar dig du kommer att längta efter de där gröna drinkarna. De är beroende framkallande. Mer grönt åt folk och då menar jag bra grönt, inget GMO. Stöd Greenpeace, läs här

Jag har väntat på att ni ska mejla mig era tankar, historier, önskningar, drömmar om hur vi kan göra yogavärlden mer inkluderande. Men det har varit ganska tyst. Det gör mig faktiskt ledsen för det verkar vara lättare att klaga än att delge och bjuda in människor. Hur ska vi kunna förändra något om vi inte ger några alternativ?
Så kom igen mejla mig texter och bilder yogavita@telia.com. Men obs, ingen mobbing, det gillar jag inte.

En som hörde av sig är Maria.  Så glad för hennes text som du också hittar på hennes blogg. Tack Maria och lägg ut mer bilder på instagram. Du inspirerar. Här hittar du Marias blogg: Hela dej

Yoga är för alla

Igår rensade jag ut gammalt groll på kontoret med salvia och sen gick jag runt med det en bit från ett heligt träd, Palo Santo för att rena, och ge vårt lilla hus nya härliga vibrationer. Jag vill så väldigt gärna att vårt kontor ”Lilla huset på puckeln”, ska bli ett kreativt hus, där andarna gärna får komma ner och sprida god energi.
 Jag vill plocka fram hon som grät när indianerna behandlades illa i filmer jag såg när jag var liten. Hon som köpte ett par mockasiner i ett indianreservat när hon var 14 år och som drömde om att nån gång i sitt liv få vara med om en indianceremoni. Hon som har lokatten som sitt kraftdjur.
Ja, nu gör hon sina egna ceremonier i sitt ljusa kontor på söders höjder.
Man ska vara varsam om vad man ber om, för i dag sprang jag på andlig hjälp kan man lugnt påstå.

Ibland händer det så mycket på en och samma gång.  Om en och en halv vecka åker vi till Indien, jag och Anneli. Vi ska fotografera till nya boken. Jag försöker skriva så mycket jag kan. Vill att boken nästan ska vara klar när vi åker. Det är kul, men mycket. Ett ämne jag gillar kan jag meddela…
Jag ber andarna och det stora där uppe om hjälp, att jag får falla in i skrivarflow.
Men ibland känns det som att det brinner i hjärnan. Min lust, min aptit på livet lurar mig ibland. Visst är jag stark, men jag kan inte försätta berg.
Har gått ett antal vändor hos Lars-Olof på Aaa-kliniken. Min arm som svullnade upp. Jag tror ju också att allt hänger ihop. Lite för mycket att göra visar sig snabbt i kroppen.
Kroppen som liksom skriker till mig, hallå stanna upp, jag hinner inte med ditt tempo. Så idag när jag höll på att brisera, sprang jag på en healer.
Hur stor är sannolikheten?
Jag tror ju att saker och ting sker när vi behöver det. När vi ber om hjälp.
Det var fint. Det var bra.
Jag behövde det.
Jag behöver ljuset nu. Bara ljuset.
Och lära mig att säga nej.
NEJ!
För nej är ett heligt ord, det är väl därför det är så svårt att säga det.

Ahimsa the principle 
Läste i senaste Yoga journal.

När ens kropp varit i händerna på sjukvården i ett par år så skapas en sorts känslighet för stämningar. Kroppen är så oerhört lyhörd, känner av händerna som tar i en. Ja, ni vet ju att jag alltid sagt att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tagit i mig. Och lite så är det.
Yoga gör en också känsligare. Skörare och stark på samma gång.
Cancern gjorde mig också känsligare.
Det var fint att läsa om det här Ahimsalinnet. Ahimsa, så vackert. Ahimsa är sanskrit och betyder ungefär icke-våld, eller undvikande av våld. Jag väljer det sista.
Att undvika.
Vi kan tolka det på många sätt. Vad är att bruka våld?
Våld är ju inte bara slaget. Våld är ju också den där känslan, den där kraften som finns i en hand. Handen som tar i en.
Det kan vara vad någon annan gör mot en själv. Vad man gör mot sig själv och vad man låter någon annan göra mot sig själv.
När man yogar och går till en studio och en lärare, så lämnar man också sin kropp i den lärarens händer. Så viktigt det är att då känna att den handen tar hand om ens kropp på ett respektfullt sätt.
Lyssnar av, känner in.
Jag har gått många yogautbildningar med olika lärare och så här i efterhand kan jag känna vad lite vi pratade om just det. Om vad som ryms i en hand.
Att vara lärare är ju inte bara att vara bra på att lära ut saker, vilket i sig är en fantastisk egenskap. Men det är också vad du förmedlar.
Att varje människa har en ryggsäck av erfarenheter och bakgrund. Och ofta är man ju omedveten om hur man är gentemot andra.
Man är ju den man är, så klart.
Men hur viktigt det är när man är lärare att inte låta sin egen frustration pysa ut över eleven.

För ett par dagar sedan la jag ut det här på instagram:

För det är så lätt att tro att den glada, bara är glad. Att den söta inga problem har. Den rika har allt hon behöver. Men alla har sitt. Every one is fighting a battle, men de kanske inte säger det. Visar det, låter det gå ut över någon annan.
Jag vet att när jag känner mig trygg och omtyckt, då tycker jag också om mig själv. Då finns ett klimat där man kan få göra bort sig, utan att man känner att man gör just det. Gör bort sig. Man vågar mer. Men om jag får pikar, blir snäst åt, ja alla såna där omedvetna grejer som är svåra att sätta fingret på, men som man bara känner, var inte det där en väldigt tråkig ton?
Förmodligen skulle det kallas härskartekniker.
En lärare sa en gång att man ska lämna sina problem utanför yogasalen. Att eleverna inte behöver veta eller ens känna av att man bråkat med sin partner på morgonen, till exempel. Men jag tänker att om man inte arbetar med sig själv, typ går i terapi, så sitter det där kvar i handen. I mötet med eleven. Det kan vara allt från förväntningar på eleven. Att den ska klara mer än den brukar. Att handen inte har tålamod. Att handen inte tycker att eleven lär sig tillräckligt nog. Att eleven är lat. Eller inte tillräcklig. Allt det där känner eleven. Allt det där ryms i handen.
Liksom förmedlingen.
En annan form av våld, som det är svårt att komma åt.
Liksom munnen säger en sak, men handen en annan.
För hur lätt är det att säga till någon, det känns inte bra i hur du tar i mig.Jag är en sån person att jag ofta kommer på i efterhand hur något kändes. Liksom först då jag kan sätta ord på något jag känner.
Ahimsa.
Ickevåld.
Undvikande av våld.
Mina funderingar en lördag.

Läste ni det här mäns leende kan vara dold sexism 

Den här bloggen är inte kanske världens största blogg. Ingen betalar mig för att skriva mina ord och tankar och funderingar. Skulle gärna bli sponsrad, men har ännu inte hittat rätt sponsor.  En dag gör jag kanske det. Men det ger också mig frihet att använda den här plattformen. Att skriva sånt jag tycker är viktigt. Och varje dag, oavsett om jag skriver eller inte är det ändå mellan 1500-3000 unika besökare varje dag. Vad jag förstår är det en bra siffra.

Därför tänkte jag med gårdagens blogginlägg i ryggen ge dig, du som vill ge en ny syn på yoga. Visa din värld. Visa fler alternativ. Andra sorters yogisar än de som får plats i mediaSverige. Berätta om det du vill se mer av. Dela med dig av dig själv. Jag vill inte ha någon mobbing. Inget: ” det här eller det här vill jag inte se”.
Utan mer här är jag.
Se mig. Jag tar den här platsen, jag vill att mina ord ska höras. Jag har något att säga.
Förstår ni vad jag menar?
Öppna ögonen på oss stollar som inte har fattat grejen. Bjud in oss.

Dessutom tror jag inte på att bara klaga utan att själv ge alternativ. Vad är det man säger konstruktiv kritik. Och jag har märkt att ju mer jag delar med mig av det som skaver eller gör ont, desto mer kärlek får jag. Visst, jag får annat också. Men om man inte säger hur det känns och vad man vill, hur ska någon annan förstå. Ingen kan läsa tankar och vi måste se till att skapa efterfrågan på det nya, det inkluderande.  

Jag kände ju starkt när jag fick cancer. Att för mig var det viktigt att ta plats. Att visst jag var ett offer för cancern, men jag kan se till att njuta, ha det bra de dagar de gick. Det var inte lätt att gå till en yogastudio med svullen arm, inget bröst, ärr, portacart och när jag inte hade något hår och ögonen rann, som om ja grät hela tiden. För mig var det viktigt att få vara med och nånstans kände jag att det också öppnade upp för alla andra tjejer och killar som är med om samma sak. Men om jag inte bjuder på mig, säger hur det känns. Hur ska någon veta?

Tidigare i den här bloggens barndom gav jag ju varje söndag en läsare möjlighet att svara på frågor om Meningen med livet. Planerar lite att ta tillbaka den möjligheten. Men vi börjar med det här.

Mejla mig.

Ta bilder.

Dela med dig av dina tankar. Jag ser så fram emot det. Här får ni lite inspiration av en tjej, som verkligen inspirerar mig. Tack Ida för att du skickade länken till hennes instagramkonto.

 

My name is Jessamyn

Just nu pågår en diskussion i yogakretsar om frånvaron av andra yogabilder än de vi pumpas fulla av. Jag kan på många sätt förstå vad de som kritiserar menar.
Och ingen skulle må sämre av fler alternativ, om det skulle göra att fler börjar yoga.
Men vem ska se till att alternativen finns? Fram med fler alternativ tänker jag.
Om du vill få fram ett budskap, fram med det. Ta platsen. Vänta inte på att andra ska servera dig det du vill ha. Ibland måste man öppna ögonen på folk, få dem att förstå, men jag tror det finns bättre sätt än att klaga på hur människor ser ut, att bara unga smala tjejer får utrymme i media.

Ungefär som när man ger kritik, inte bara säga att någon är dålig, utan hur man skulle kunna gjort annorlunda. Om man vill ha en förändring kanske man ibland måste servera trögskallarna alternativen tänker jag.

Jag har jobbat i media sedan jag var 22 år. Jag ville alltid att de skulle sätta en mörk tjej på omslaget. Men fick alltid höra att blonda tjejer säljer bättre. Det är ju det som blir det sjuka, efterfrågan skapar mycket av de vi ser, eller tvingas se. Det är tröttsamt och snävt. Fram för fler förebilder i alla dess former och färger.

När jag var 24 år började jag skriva artiklar i tidningen Aftonbladets söndagsbilaga. Bland annat skrev jag en artikel om Svempa, som har down syndrom OCH är konstnär. Jag tror nog att det var första gången jag läste en artikel om en kille med Downs syndrom som inte handlade om honom som offer utan som just den fantastiska person han var. Och att han målade sagolika tavlor.  Jag har alltid drivits av att förmedla den röst som har svårt att göra sig hörd. Nu ska inte det här bli nåt sorts rättfärdigande från mig, med vad jag gjort.
Men jag tänker att om man klagar en massa på saker, och tydligt ser vad som behövs mer av, varför gör man inte något åt det?

Så hur gör man yogabubblan mer tillåtande, så att inte människor känner sig utanför. Jag gick ut på nätet för att hitta lite olika sajter. Och jag skulle bli tacksam om vi kan hjälpas åt. Mejla mig bloggar, hemsidor, instagramkonton som blir mer som alternativ.

Yoga Not just for young skinny white girls

Hittade den här artikeln om en Yogastudio i Usa som nischar sig till tjocka Läs här

Hittade en grupp som startat Queer & Transyoga i Australien Här

På den studion som jag brukar yoga på kommer de ofta en grupp hörselskadade och döva tjejer, de hade i början när de började yoga med sig en tolk. Men de behöver de inte längre. En period, när jag jobbade på en yogastudio i stan, hade jag privatlektioner för en blind kille. Det utmanade mig mycket att tänka på ett annat sätt. Hur förklarar man för en människa som inte ser det jag vill förmedla? Ibland räcker ju inte orden. Jag blev förvånad när han sa att ingen yogalärare tagit i honom och med handen visat hur han skulle göra. Det är ju det som är så häftigt med yogan. Vi kan förmedla den, men vi behöver hjälp med hur man kan göra.

När jag började med gravidyoga slogs jag till exempel av hur likriktad gravidyogan kunde förmedlas. Nämligen att alla tjejer som var där på gravidyogan var hetero och att de hade en partner. Så ser inte tillvaron ut längre. Mamma och pappakonstellationen är inte norm. De finns ensamma mammor, lesbiska mammor, lesbiska ensamma mammor, regnbågsfamiljer ja det finns en hel regnbåge av hur en familj kan se ut. För mig är det superviktigt. Och när jag hade gravidyogalärarutbildningar så var det en viktig sak att förmedla till de som skulle börja lära ut. Barn alstras inte bara av en pappa och mamma.

Så, så klart finns det massor att göra. Så nu slänger jag ut det här.
Hur gör vi den bättre? 
För det är ju det vi vill.

Kolla den här videon: När världen ändras och blir som ens egens

PÅ fredag har jag Knipworkshop på Atmajyoti mellan kl 18-20. Knip en plats Här hittar du info och anmäler dig