Författarnamn: Karin Björkegren Jones

Jag har väntat på att ni ska mejla mig era tankar, historier, önskningar, drömmar om hur vi kan göra yogavärlden mer inkluderande. Men det har varit ganska tyst. Det gör mig faktiskt ledsen för det verkar vara lättare att klaga än att delge och bjuda in människor. Hur ska vi kunna förändra något om vi inte ger några alternativ?
Så kom igen mejla mig texter och bilder yogavita@telia.com. Men obs, ingen mobbing, det gillar jag inte.

En som hörde av sig är Maria.  Så glad för hennes text som du också hittar på hennes blogg. Tack Maria och lägg ut mer bilder på instagram. Du inspirerar. Här hittar du Marias blogg: Hela dej

Yoga är för alla

Igår rensade jag ut gammalt groll på kontoret med salvia och sen gick jag runt med det en bit från ett heligt träd, Palo Santo för att rena, och ge vårt lilla hus nya härliga vibrationer. Jag vill så väldigt gärna att vårt kontor ”Lilla huset på puckeln”, ska bli ett kreativt hus, där andarna gärna får komma ner och sprida god energi.
 Jag vill plocka fram hon som grät när indianerna behandlades illa i filmer jag såg när jag var liten. Hon som köpte ett par mockasiner i ett indianreservat när hon var 14 år och som drömde om att nån gång i sitt liv få vara med om en indianceremoni. Hon som har lokatten som sitt kraftdjur.
Ja, nu gör hon sina egna ceremonier i sitt ljusa kontor på söders höjder.
Man ska vara varsam om vad man ber om, för i dag sprang jag på andlig hjälp kan man lugnt påstå.

Ibland händer det så mycket på en och samma gång.  Om en och en halv vecka åker vi till Indien, jag och Anneli. Vi ska fotografera till nya boken. Jag försöker skriva så mycket jag kan. Vill att boken nästan ska vara klar när vi åker. Det är kul, men mycket. Ett ämne jag gillar kan jag meddela…
Jag ber andarna och det stora där uppe om hjälp, att jag får falla in i skrivarflow.
Men ibland känns det som att det brinner i hjärnan. Min lust, min aptit på livet lurar mig ibland. Visst är jag stark, men jag kan inte försätta berg.
Har gått ett antal vändor hos Lars-Olof på Aaa-kliniken. Min arm som svullnade upp. Jag tror ju också att allt hänger ihop. Lite för mycket att göra visar sig snabbt i kroppen.
Kroppen som liksom skriker till mig, hallå stanna upp, jag hinner inte med ditt tempo. Så idag när jag höll på att brisera, sprang jag på en healer.
Hur stor är sannolikheten?
Jag tror ju att saker och ting sker när vi behöver det. När vi ber om hjälp.
Det var fint. Det var bra.
Jag behövde det.
Jag behöver ljuset nu. Bara ljuset.
Och lära mig att säga nej.
NEJ!
För nej är ett heligt ord, det är väl därför det är så svårt att säga det.

Ahimsa the principle 
Läste i senaste Yoga journal.

När ens kropp varit i händerna på sjukvården i ett par år så skapas en sorts känslighet för stämningar. Kroppen är så oerhört lyhörd, känner av händerna som tar i en. Ja, ni vet ju att jag alltid sagt att jag kommer ihåg varenda hand och hur den tagit i mig. Och lite så är det.
Yoga gör en också känsligare. Skörare och stark på samma gång.
Cancern gjorde mig också känsligare.
Det var fint att läsa om det här Ahimsalinnet. Ahimsa, så vackert. Ahimsa är sanskrit och betyder ungefär icke-våld, eller undvikande av våld. Jag väljer det sista.
Att undvika.
Vi kan tolka det på många sätt. Vad är att bruka våld?
Våld är ju inte bara slaget. Våld är ju också den där känslan, den där kraften som finns i en hand. Handen som tar i en.
Det kan vara vad någon annan gör mot en själv. Vad man gör mot sig själv och vad man låter någon annan göra mot sig själv.
När man yogar och går till en studio och en lärare, så lämnar man också sin kropp i den lärarens händer. Så viktigt det är att då känna att den handen tar hand om ens kropp på ett respektfullt sätt.
Lyssnar av, känner in.
Jag har gått många yogautbildningar med olika lärare och så här i efterhand kan jag känna vad lite vi pratade om just det. Om vad som ryms i en hand.
Att vara lärare är ju inte bara att vara bra på att lära ut saker, vilket i sig är en fantastisk egenskap. Men det är också vad du förmedlar.
Att varje människa har en ryggsäck av erfarenheter och bakgrund. Och ofta är man ju omedveten om hur man är gentemot andra.
Man är ju den man är, så klart.
Men hur viktigt det är när man är lärare att inte låta sin egen frustration pysa ut över eleven.

För ett par dagar sedan la jag ut det här på instagram:

För det är så lätt att tro att den glada, bara är glad. Att den söta inga problem har. Den rika har allt hon behöver. Men alla har sitt. Every one is fighting a battle, men de kanske inte säger det. Visar det, låter det gå ut över någon annan.
Jag vet att när jag känner mig trygg och omtyckt, då tycker jag också om mig själv. Då finns ett klimat där man kan få göra bort sig, utan att man känner att man gör just det. Gör bort sig. Man vågar mer. Men om jag får pikar, blir snäst åt, ja alla såna där omedvetna grejer som är svåra att sätta fingret på, men som man bara känner, var inte det där en väldigt tråkig ton?
Förmodligen skulle det kallas härskartekniker.
En lärare sa en gång att man ska lämna sina problem utanför yogasalen. Att eleverna inte behöver veta eller ens känna av att man bråkat med sin partner på morgonen, till exempel. Men jag tänker att om man inte arbetar med sig själv, typ går i terapi, så sitter det där kvar i handen. I mötet med eleven. Det kan vara allt från förväntningar på eleven. Att den ska klara mer än den brukar. Att handen inte har tålamod. Att handen inte tycker att eleven lär sig tillräckligt nog. Att eleven är lat. Eller inte tillräcklig. Allt det där känner eleven. Allt det där ryms i handen.
Liksom förmedlingen.
En annan form av våld, som det är svårt att komma åt.
Liksom munnen säger en sak, men handen en annan.
För hur lätt är det att säga till någon, det känns inte bra i hur du tar i mig.Jag är en sån person att jag ofta kommer på i efterhand hur något kändes. Liksom först då jag kan sätta ord på något jag känner.
Ahimsa.
Ickevåld.
Undvikande av våld.
Mina funderingar en lördag.

Läste ni det här mäns leende kan vara dold sexism 

Den här bloggen är inte kanske världens största blogg. Ingen betalar mig för att skriva mina ord och tankar och funderingar. Skulle gärna bli sponsrad, men har ännu inte hittat rätt sponsor.  En dag gör jag kanske det. Men det ger också mig frihet att använda den här plattformen. Att skriva sånt jag tycker är viktigt. Och varje dag, oavsett om jag skriver eller inte är det ändå mellan 1500-3000 unika besökare varje dag. Vad jag förstår är det en bra siffra.

Därför tänkte jag med gårdagens blogginlägg i ryggen ge dig, du som vill ge en ny syn på yoga. Visa din värld. Visa fler alternativ. Andra sorters yogisar än de som får plats i mediaSverige. Berätta om det du vill se mer av. Dela med dig av dig själv. Jag vill inte ha någon mobbing. Inget: ” det här eller det här vill jag inte se”.
Utan mer här är jag.
Se mig. Jag tar den här platsen, jag vill att mina ord ska höras. Jag har något att säga.
Förstår ni vad jag menar?
Öppna ögonen på oss stollar som inte har fattat grejen. Bjud in oss.

Dessutom tror jag inte på att bara klaga utan att själv ge alternativ. Vad är det man säger konstruktiv kritik. Och jag har märkt att ju mer jag delar med mig av det som skaver eller gör ont, desto mer kärlek får jag. Visst, jag får annat också. Men om man inte säger hur det känns och vad man vill, hur ska någon annan förstå. Ingen kan läsa tankar och vi måste se till att skapa efterfrågan på det nya, det inkluderande.  

Jag kände ju starkt när jag fick cancer. Att för mig var det viktigt att ta plats. Att visst jag var ett offer för cancern, men jag kan se till att njuta, ha det bra de dagar de gick. Det var inte lätt att gå till en yogastudio med svullen arm, inget bröst, ärr, portacart och när jag inte hade något hår och ögonen rann, som om ja grät hela tiden. För mig var det viktigt att få vara med och nånstans kände jag att det också öppnade upp för alla andra tjejer och killar som är med om samma sak. Men om jag inte bjuder på mig, säger hur det känns. Hur ska någon veta?

Tidigare i den här bloggens barndom gav jag ju varje söndag en läsare möjlighet att svara på frågor om Meningen med livet. Planerar lite att ta tillbaka den möjligheten. Men vi börjar med det här.

Mejla mig.

Ta bilder.

Dela med dig av dina tankar. Jag ser så fram emot det. Här får ni lite inspiration av en tjej, som verkligen inspirerar mig. Tack Ida för att du skickade länken till hennes instagramkonto.

 

My name is Jessamyn

Just nu pågår en diskussion i yogakretsar om frånvaron av andra yogabilder än de vi pumpas fulla av. Jag kan på många sätt förstå vad de som kritiserar menar.
Och ingen skulle må sämre av fler alternativ, om det skulle göra att fler börjar yoga.
Men vem ska se till att alternativen finns? Fram med fler alternativ tänker jag.
Om du vill få fram ett budskap, fram med det. Ta platsen. Vänta inte på att andra ska servera dig det du vill ha. Ibland måste man öppna ögonen på folk, få dem att förstå, men jag tror det finns bättre sätt än att klaga på hur människor ser ut, att bara unga smala tjejer får utrymme i media.

Ungefär som när man ger kritik, inte bara säga att någon är dålig, utan hur man skulle kunna gjort annorlunda. Om man vill ha en förändring kanske man ibland måste servera trögskallarna alternativen tänker jag.

Jag har jobbat i media sedan jag var 22 år. Jag ville alltid att de skulle sätta en mörk tjej på omslaget. Men fick alltid höra att blonda tjejer säljer bättre. Det är ju det som blir det sjuka, efterfrågan skapar mycket av de vi ser, eller tvingas se. Det är tröttsamt och snävt. Fram för fler förebilder i alla dess former och färger.

När jag var 24 år började jag skriva artiklar i tidningen Aftonbladets söndagsbilaga. Bland annat skrev jag en artikel om Svempa, som har down syndrom OCH är konstnär. Jag tror nog att det var första gången jag läste en artikel om en kille med Downs syndrom som inte handlade om honom som offer utan som just den fantastiska person han var. Och att han målade sagolika tavlor.  Jag har alltid drivits av att förmedla den röst som har svårt att göra sig hörd. Nu ska inte det här bli nåt sorts rättfärdigande från mig, med vad jag gjort.
Men jag tänker att om man klagar en massa på saker, och tydligt ser vad som behövs mer av, varför gör man inte något åt det?

Så hur gör man yogabubblan mer tillåtande, så att inte människor känner sig utanför. Jag gick ut på nätet för att hitta lite olika sajter. Och jag skulle bli tacksam om vi kan hjälpas åt. Mejla mig bloggar, hemsidor, instagramkonton som blir mer som alternativ.

Yoga Not just for young skinny white girls

Hittade den här artikeln om en Yogastudio i Usa som nischar sig till tjocka Läs här

Hittade en grupp som startat Queer & Transyoga i Australien Här

På den studion som jag brukar yoga på kommer de ofta en grupp hörselskadade och döva tjejer, de hade i början när de började yoga med sig en tolk. Men de behöver de inte längre. En period, när jag jobbade på en yogastudio i stan, hade jag privatlektioner för en blind kille. Det utmanade mig mycket att tänka på ett annat sätt. Hur förklarar man för en människa som inte ser det jag vill förmedla? Ibland räcker ju inte orden. Jag blev förvånad när han sa att ingen yogalärare tagit i honom och med handen visat hur han skulle göra. Det är ju det som är så häftigt med yogan. Vi kan förmedla den, men vi behöver hjälp med hur man kan göra.

När jag började med gravidyoga slogs jag till exempel av hur likriktad gravidyogan kunde förmedlas. Nämligen att alla tjejer som var där på gravidyogan var hetero och att de hade en partner. Så ser inte tillvaron ut längre. Mamma och pappakonstellationen är inte norm. De finns ensamma mammor, lesbiska mammor, lesbiska ensamma mammor, regnbågsfamiljer ja det finns en hel regnbåge av hur en familj kan se ut. För mig är det superviktigt. Och när jag hade gravidyogalärarutbildningar så var det en viktig sak att förmedla till de som skulle börja lära ut. Barn alstras inte bara av en pappa och mamma.

Så, så klart finns det massor att göra. Så nu slänger jag ut det här.
Hur gör vi den bättre? 
För det är ju det vi vill.

Kolla den här videon: När världen ändras och blir som ens egens

PÅ fredag har jag Knipworkshop på Atmajyoti mellan kl 18-20. Knip en plats Här hittar du info och anmäler dig

Ibland när jag försöker göra mig ofarlig kan jag helt omedvetet prata med en något barnsligare röst, kanske lägga huvudet på sned för att ännu mer avväpna, göra mig ofarlig. En person i min absoluta närhet, av manligt kön är så väldigt uppmärksam på genus. Och har gjort mig uppmärksam på mitt mönster. Vad har du att be om ursäkt för?
Jag ser plötsligt med nya ögon på hur de mer flickiga människorna av kvinnligt kön är överrepresenterade i media, i teve. Varför?
Jo, för att vi mer flickiga människor av kvinnokön är ofarliga. Till den dag vi ryter ifrån. Inte har lust att skratta och le. Inte är tacksamma för att vi får säga vad vi känner, tycker eller behöver.
Då blir vi surtanter.
Hur många gånger har jag inte fått höra Är du flata? Om jag inte har lust att prata med den fulla killen på krogen.
I dag kände jag att jag retade upp mig på två gubbar (läs män,
killar) som satt på bussen.Jag såg inte vad de var, jag var så fokuserad
på deras knäna. Spretiga utåt. Vad är det med det manliga könet? Varför måste de sitta
och spreta med benen? Ta så väldigt mycket plats att man inte kommer
förbi dem.
Måste killar sitta så där bredbent?
Varför?
Jag
bara: Dra in knäna gubbar. När jag kom dragandes med min dra-maten. Och
tydligen var det så jobbigt och svårt att koppla ihop knäna så att det
fanns plats för en normalstor person att glida förbi dem i bussen. så läser jag det här…

Nä, jag är inte på bra humör idag. Jag känner mig upprorisk. I ett land som Sverige får våra födande kvinnor långt många fler förlossningsskador än i exempelvis Polen. Underkänt Sverige. Jag har skrivit om det förr här på bloggen. Men det är katastrof. Det är så inihelvete jävla fel. PÅ mina knipworkshops pratar jag mycket om att vi måste prata om det som skaver och som gör ont. Vi kvinnor som orkar och vågar stå upp, för att göra det lättare för de som inte vågar inte klarar, inte har ordet. Jag träffar tyvärr många tjejer med förlossningsskador som kommer på mina knipworkshops. Nu inför 8 mars och internationella kvinnodagen kanske dags att vi höjer våra röster, men också att vi riktar lite uppmärksamhet till våra kön. Till våra fittor. Låt aldrig någon säga att det är normalt att ha ont i underlivet. Ingen kvinna ska behöva ha ont.

Igår såg jag Alla är fotografer och nånstans är det hedersamt att både Schyffert och Rheborg försöker förstå sina unkna omedvetna generaliseringar av manligt och kvinnligt. För den är så klart segmenterad i oss alla. Vi bara lägger huvudet lite på sned, ler lite avväpnande av ren vana. Men jag tänker att jag måste tycka om den där surtanten som bor i mig. Hon som är upprorisk.
Så idag jag välkomnar surtanten, ur henne växer förhoppningsvis en alldeles särskilt vacker blomma som skiter fullständigt i om någon annan tycker den är fin eller bra. För jag vet det själv. jag är alltid den vackraste blomman i min trädgård. Alla kan skina. Alla får plats.

den här tjejen wow

Silvana Imam, hennes mål för 2015 är att störta patriarkatet. Hatten av!

Istället för att spela en Bond-tjej, spelar jag en Bond-kvinna säger Monika Bellucci som svar på tal om att hon nu blir den äldsta Bondbruden. Spot on!  Kolla här

Fram för mer, hela paletten av kvinnor i media. Inte bara den sockersöta flickan. Vi skulle må bra av lite mer sånt här. Sammanhållning:

Man lär sig saker hela tiden.
Igår svullnade min hand upp. Min högra hand. Det är ju min tokiga sida. Där, där bröstet togs bort.  Efter att ha pratat med vårdguiden, eller vad de nu heter så åkte jag inte till akuten på KS.
Jag hade så klart googlat på både blodproppar och rosfeber (som just bröstcanceropererade kan få)
Jag hann ju så klart jaga upp mig. Fan, den här rädslan för att nåt jävligt kan slå till när som helst ligger hela tiden så nära. Att man ständigt bär på en rädsla, en oro att mattan kan ryckas bort under en. Livet är förgängligt. Och kanske är det en ynnest att bli påmind. För att inte ta livet för givet. Att påminnas om att varje dag räknas.

Väl på KS fick jag ligga på en brits i korridoren i 3,5 timme. De tog en massa tester. Inget visade på något allvarligt. Då när jag ligger där tänker jag att faktiskt har varit med om en svår sjukdom och att jag inte får några efterkontroller. Det är mer än ett år sedan som jag tvingade till mig en magnetröntgen för att kolla mitt frisk bröst. Jag tror faktiskt de sa att de skulle vara kontroller var tredje månad de första året och senare varje halvår. Men jag får inga kallelser. Är inte det märkligt?
Men det jag lärde mig igår som hade varit bra att veta innan. Det är att om man har tagit bort lymfkörtlarna i en arm, så kan sånt här hända om man har eller haft en infektion i kroppen. Att min kropp gör allt för att städa bort de vita blodkropparna, men eftersom jag inte har några lymfkörtlarna i den armen så kan det bli såna här svullnader. Att det stockar sig.
Åter igen tänker jag hur viktigt det måste vara att yoga. Att sträcka upp armarna i luften. Att göra
            solhälsningen.

Att förutom bjuda in glädje i sin kropp, som solhälsningen på ett sätt är. Ja, ni vet väl att det finns undersökningar som säger att man blir glad av att sträcka upp armarna ovanför huvudet och om man dessutom riktar blicken uppåt så tvingas man att tänka positivt. Jag tänker att på vintern går vi gärna och stirrar ner i marken, liksom hukar rygg, gör oss mindre för att slippa frysa. Ungefär som att man drar ihop sig för att göra sig varm. Så kommer våren, man riktar blicken uppåt. Man tittar upp i skyn, på knopparna i träden. Det stora vårpirret. Liksom lite mer sträck armarna upp det är vår-känslan. Men framförallt behöver vi som opererats yoga för blodcirkulationen, vi som inga sopgubbar har i kroppen, läs lymfsystem. Ge oss som varit sjuka bot-bidrag, så vi har råd att gå på yoga, ta massage  och gå på akupunktur så vi slipper stockningarna i kroppen.
Tack för ordet!

Vi slänger för mycket mediciner i soporna. Nu får vi som äter medicin skulden för att mörtarna är tvåkönade. 250 tons läkemedelsrester pumpas varje år ut i naturen. Inte konstigt att kretsloppet förändras. Men tänk om läkemedelsföretagen kunde se till att göra mediciner som inte är rena rama giftet för vår natur. Läkemedel utan biverkningar.

Nu har apoteket kommit på en snajdig kampanj. Här kan du bli mörtfadder
Jag tänker att vore det inte bättre att:
1, Man har hårdare kontroll på läkarna och att de är mer återhållsamma till att skriva ut medicin. Man kanske till och med kan ha någon form av belöningssystem till läkarna om de får patienten frisk utan att behöva äta medicin i resten av sitt liv, och sedan annan medicin eftersom de får biverkningar av första och andra och kanske tredje medicinen…
2, Giftbeskatta läkemdelsföretagen, som blir så rika på att vi är sjuka. Istället för deras stora reklamkampanjer för de olika nya läkemedlen, bjudluncher och mutresor till läkare och andra läkemedelskrängare kan de lägga en del på just att betala tillbaka för det som deras mediciner förstört. Kanske skattas, dvs naturskattas. Eller giftbeskattas. Eller låt läkemedelsföretagen bli mörtfaddrar. De kanske kan hänga på sig en rosa mört eller trycka upp rosa mörtar på alla förpackningar.

Blä för Livsmedelsverket som är så konservativa, långsamma på att ta in vad som gäller. Och heja Läkare för framtiden som tar kampen emot stora jätten

Eller vad tycker ni?

Nu måste jag sluta, ska ta mig till Indiska konsulatet och skaffa visum till Indien. 

Jag har varit så risig. Den här influensan har på allvar tagit musten ur mig. Nu börjar jag bli bättre och i morse var också första gången jag yogade ett pass på en och en halv vecka. Fantastiskt. Både jobigt och härligt på en och samma gång.
För en massa år sedan. Tolv för att vara exakt var jag i Mysore i Indien och jag hade möjlighet att yoga för ashtangayogans grundare Pattahbi Jois. Jag är så glad att jag fick chans att prata med honom några gånger. Bland annat kunde jag tacka honom för att han kom på Ashtangayogan. Att det är ett så smart system. Och jag kunde också säga till honom att om jag inte hittat yogan hade jag förmodligen blivit galen. För så känns det.
Hade jag inte haft yogan hade jag blivit galen.
För jag märker direkt. När jag inte yogat på mer än en vecka så kommer ångest och oro krypande. Yogan gör nåt med mig.
Hon lugnare mig. Gör mig gladare. Hon får tag om lilla Karin, men också om stora.Hon håller mig lugn när jag tappar det. Hon är min hamn. Min fyr. Mitt ankare.
Visste ni att alla hästar tror att de är så där små som den lilla hästen på bilden. Det är så de känner sig. Så när människor kommer nära en häst och människan kanske är rädd för hästen. Så kan inte hästen förstå det, eftersom de ser sig själva som små. Men hästen blir rädd för att de tror att det lurar nåt annat farligt.

Så är det kanske med oss människor också. Vi tror vi är på ett sätt, så ser vår omgivning på oss på ett helt annat. Just idag känner jag mig som den lilla hästen. Men av erfarenhet så vet jag att det brukar gå över, att min känsla idag inte alls behöver vara samma i morgon när jag vaknar på morgonen.
This too shall pass…